Mina sista intervjuer

Jag drar igen dragkedjan och spänner åt remmarna på ryggsäcken, den är fullpackad med anteckningsblock, diktafon, myggnät, övernattningsprylar och annan utrustning som kan vara bra att ha under en helg på fältet. Imorgon åker jag, min tolk och vår förare ut för att genomföra mina fem sista intervjuer. Vi kommer att genomföra intervjuerna i Kerewan och Farafenni, orter som båda två ligger på norra sidan om Gambiafloden. För att komma dit kommer vi att först åka till huvudstaden Banjul, för att sedan ta en färja över till orten Barra. Senast vi tog den färjan var när vi var på väg hem från mina senaste intervjuer, och det var färjetur som var minst sagt unik – åtminstone för min del. När vi kom till färjeterminalen senast, sent en söndagskväll, talades det om att färjan ”nog skulle avgå om två-tre timmar”. Tre timmar senare står vi fortfarande och väntar ovisst. Ännu en timme senare börjar det bli kaos, färjan är här och den är på väg att avgå snart. Det är den sista färjan för dagen, nästa kommer att gå tidigt nästa morgon, och alla vill med. Vi börjar bli nervösa, vi står inte längst bak i kön, men det är många bilar framför oss.. kommer vi att få plats på färjan? På något mirakulöst sätt, och 50 dalasis (runt 12 kronor) som min tolk gav i ”dricks” till en av färjekillarna, blir vår bil den sista bilen som tas ombord på färjan. För att vår bil skulle få plats var man dock tvungen att bokstavligen lyfta en annan bil åt sidan, det var en syn. När vi sedan hade kommit ombord på färjan var vår bil så tätt packad bredvid andra bilar att de båda framdörrarna inte gick att öppna. Trots att vågorna slog höga under den en timmes långa färjefärden till Banjul intalade jag mig själv att det skulle gå bra. Oavsett vad som hade varit tillåtet i Europa eller ej lär detta knappast vara den första gången denna färja är så tätt packad, tänkte jag tyst för mig själv. För säkerhets skull hade jag dock vindrutan nedvevad så att jag snabbt skulle kunna klättra ut om något gick snett. Allt gick dock bra och det ska bli spännande att se hur färjefärden kommer att gå den här gången, jag längtar verkligen efter att komma ut på fältet. Att skriva uppsats är i all sin ära intressant, men att komma ut och träffa de människor vars vardag och moraliska ståndpunkter det är man försöker göra rättvisa i en uppsats är ändå vad som driver min lust att skriva.

Som jag skrev om i förra blogginlägget hoppades jag i förra helgen att få chansen att följa med WFP och observera matdistributionen. Dessvärre lyckades man inte skaka fram någon plats åt mig någonstans, men jag vet att de verkligen försökte och jag uppskattar ändå gesten. Det hade varit oerhört intressant att få observera distributionsarbetet, men min uppsats står och faller lyckligtvis inte med det. Det viktigaste är intervjuerna, något som jag kommer vara helt klar med efter helgen. Nu är det förresten bara två veckor kvar innan jag anländer i Sverige igen, tiden går så snabbt.

Ett blogginlägg om intrycken, upplevelserna, och färden med färjan kommer efter helgen!

/Daniel

 

2 svar på ”Mina sista intervjuer”

  1. Låter ungefär som vår bussfärd ju där dörren trillade av fyra gånger under en sträcka mindre än 5 mil. vi undrade hur och om vi skulle överleva men tröstade oss med tanken att det säkerligen inte är första gången det händer… haha!

    lycka till med sista intervjuerna!

Lämna ett svar till Erika & Emelie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *