Villovägar

Ja, då har ytterliggare lite tid förflutit. Har stött på några smärre hinder som gjort att min tidigare “glida på räckmacka”-status fått sig en törn. Några intervjuer har blivit uppskjutna och min planerade visit till en liten by på gerorgiskturkiska gränsen blev inte riktigt som jag tänkt mig. I denna by bor ett turkiskt folk vars språk “laz” springer ur samma urspråk “zan” som det språk som talas av megrelerna, dvs. den folkgrupp som ligger som fokus för min undersökning. Jag ville prata med dem och se om de kände något släktskap eller upplevde megreler som fränder. Men… På min jakt efter lämpliga intervjuoffer gick jag vilse uppe i bergsbyn. Jag kom längre och längre ifrån själva byn utan att märka det själv. Plötslig så märkte jag att jag började pulsa runt i snö och då antog jag att jag kommit “lite” vilse. Jag virrade omkting bland frusna citrusfrukter och granatäpplen i ett landskap som är ett av de mest storslagna jag nånsin sett. Berg,dalgångar, Svarta havet… Tack och lov var jag inte själv utan en amerikansk kille som jag träffat på mitt boende ville slå följe med mig vilket gjorde det lättare att hålla modet uppe. Efter flera timmars strapatser såg vi en klosteliknande byggnad som vi bestämde oss för att besöka. Bara för att sitta ner lite. Det visade sig att en ensam munk bodde i detta övergivna kloster och han har gkort så i fyra år. Varannan vecka kommer hans “hjälpreda” från byn med lite förnödenheter som naturen och trädgården inte kan bistå honom med. Munken bodde väldigt anspråkslöst och vi märkte att han varit isolerad från omvärlden ett bra tag. I vilket fall, han bjöd oss på middag vilket bestod av potatis, bröd, någon typ av soppa, te, massor av vin (i Georgien dricker man vin på längden och tvären), vinteräpplen och andra frukter. I den georgiskortodoxa kyrkan är det fastetid nu så man äter inget animaliskt under 40 dagar innan påsk, om man är troende vill säga. Ni kan ju gissa om den här killen fastade eler inte då han var en djupt religiös eremitmunk 🙂 Då han kunde ryska så var det inga problem med kommunikationen. Han erbjöd oss fristad i detta otillgängliga område och vi kunde stanna så länge vi ville. Artigt tackade vi nej men det kändes fel på något sätt, då han erbjöd oss allt han hade men vi inte ens kunde erbjuda honom lite mer av vår tid. Vi stannade hos honom i fyra-fem timmar. Vi fick med oss en flaska vin och massor av frukt som present. Jag lovade att komma och hälsa på honom en gång till innan jag återvänder hem. Även om jag inte hittade det jag sökte så fann jag något annat. Den georgiska gästfriheten som genomsyrar även den fattigaste och mest utsatte. Munken underströk gång på gång att gäster är en gåva från Gud och det är med största nöje man emmotar Guds gåvor. Jag vågade inte berätta för honom att vi inte är religiösa, kändes inte riktigt som att läget infann sig. Precis när vi skulle försöka gå ner igen så kom hans “hjälpreda” med lite förnödenheter. Hjälpredan erbjöd oss att han kunde visa vägen ner till byn så vi kände oss inte helt utelämnade. Tog runt enochenhalv  timme att ta sig ner. Väl nere i byn tog vi en minibuss tillbaka till den närliggande lite större orten varifrån man tar tåget till Tbilisi.

Nästa vecka så kommer jag förhoppningnsvis göra lite intervjuer och på torsdag tar jag nattminibussen till Zugdidi, megrelernas huvudort i landskapet Samegrelo där jag ska ta del av hur de megreler som bor där ser på sin situation i Georgien