Intern utvärdering av utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola – statusrapport och erfarenheter

Hösten 2013 inledde Malmö högskola en intern utvärdering av de 15 forskarutbildningsämnen som ingår i de områden som Malmö högskola innehar examenstillstånd för. Formellt sett är det högskoleledningen, genom Forskningsberedningen, som är beställare och därmed också mottagare av utvärderingsresultaten. Utfallet av utvärderingen omsätts i åtgärder såväl på högskolegemensam nivå som på fakultets- och institutionsnivå.

Utvärderingen genomfördes enligt vissa överenskomna principer av en utvärderingsgrupp som bestod av fakulteternas studierektorer för utbildning på forskarnivå[1] samt doktorandrepresentation. Den studierektor och doktorand vars fakultet utvärderingen gällde, stod utanför just den utvärderingen. Ordförandeskapet cirkulerade så att alla studierektorer var ordförande en gång. En sådan inter-fakultär sammansättning av utvärderingsgruppen innebar att fokus var på de kvalitetsbärande strukturer som varje forskarutbildningsämne har och de processer som förknippas med varje ämne. En grannlaga peer review-granskning angående kvaliteten av den till avhandlingsdelen och forskarutbildningsmiljön knutna forskningen var således inte fallet.

En bärande tanke med denna utvärdering är att entusiasmera kvalitetsarbete genom att på ett kritiskt tillvägagångssätt granska forskarutbildningarnas förutsättningar för att hålla god kvalitet samt att genom självvärderingar och utfärdande av rekommendationer till förbättringar underlätta lärandet av varandra inom Malmö högskola beträffande kvalitetsfrågor som tillhör forskarnivån samtidigt som kvalitetsförbättrande åtgärder får tillfälle att genomföras. Eftersom frågor kring själva forskningsinnehållet inte ingick i utvärderingen, har de grundläggande förutsättningarna för forskarutbildningsämnen med vitt skilda inriktningar kunnat fokuseras. Genom ett sådant förfarande blev det tydligt att många av de grundläggande förutsättningar som olika forskarutbildningsämnen har, påminner om varandra och tillhör en problematik som ofta är gemensam för alla forskarutbildningsämnen. Likformigheten i vissa frågor understryks av högskoleförordningens relativt strikta reglering av utbildning på forskarnivån beträffande bland annat: antagning, studieplaner, handledning och examination. Det är således denna – ställvis nationellt såväl vid Malmö högskola reglerade – gemensamma bas för att bedriva högkvalitativ utbildning på forskarnivå som har varit föremål för granskningen.

Metoden för utvärderingen mejslades fram genom Forskningsberedningens försorg efter ett ursprungligt förslag av forskningskoordinator, som också var utvärderingens processledare. Som en del i framarbetandet av metoden utpekades utvärderingens aktörer och deras respektive roller definierades. Metoden tillkännagavs på den hemsida som skapades för utvärderingen.

En övergripande tidsplan för utvärderingen arbetades fram i dialog med fakulteternas representanter i Forskningsberedningen. I varje terminsstart gjordes ordningen upp för utvärderingens detaljerade aktiviteter under den kommande terminen med representanterna för forskarutbildningsämnena på ett sätt som gjorde att utvärderingen av utbildning på forskarnivå undvek att tidsmässigt kollidera med övriga åtaganden vid fakulteten. I samband med den terminsvisa detaljplaneringen höll externa föreläsare föredrag om frågor som är av betydelse för kvalitet i utbildning på forskarnivå för att inspirera kvalitetsarbetet vid Malmö högskola.

Utvärderingen bestod av följande komponenter (som presenteras nedan): självvärdering och övrigt underlag, hearing, rapport med rekommendationer samt åtgärdsprogram.

Självvärdering och övrigt underlag

Självvärderingen var central i utvärderingen. En bestämd disposition fanns som stöd för självvärderingarna i form av att olika aspekter av det aktuella forskarutbildningsämnet var avsedda att lyftas fram och tydliggöras: utbildningsprocessen, forskarutbildningsmiljö, handledning, publicering, internationalisering, rekrytering och karriärplanering samt ekonomi. I självvärderingen ingick också en SWOT-analys. För varje ämne utsåg fakulteten en självvärderingsgrupp som hade tre till fyra deltagare, varav en person ledde självvärderingen och dessutom var forskarutbildningsämnets kontaktperson samt också oftast ämnets företrädare. Vid sidan om självvärderingen tillhörde studiehandbok och allmän studieplan det ytterligare material som tillställdes utvärderingsgruppen. Självvärderingsgrupperna ombads även att inlämna exempel på kursplaner på forskarnivå samt tre på varandra följande individuella studieplaner för tre slumpvis utvalda doktorander.

Till underlaget hörde också Ladok-uppgifter om det antal doktorander som var antagna i respektive forskarutbildningsämne samt deras ålder, kön, aktivitetsgrad, studiefinansiering och år för antagning/examen samt namn på de kurser som doktoranderna har gått och hur många som gått dem. Därutöver fanns uppgifter från personalavdelningen om vilka lärare som genomgått utbildning för handledare på forskarnivå och om långtidssjukskrivning fanns registrerad bland ämnets doktorander.

Hearing

Utvärderingsgruppen höll tre separata typer av hearings med varje fakultet. En öppen hearing med fakultetens doktorander (två timmar) som fakultetens alla doktorander var välkomna till. Minst en doktorand från varje forskarutbildningsämne hade särskilt bjudits in av berörd studierektor och Doktorandkåren Malmö. En med forskarutbildningsämnets självvärderingsgrupp (två timmar) samt med fakultetens ledningsgrupp (en timme).

Med självvärderingarna och övrigt material som underlag, förberedde utvärderingsgruppen frågor inför hearingarna att ställas efter att en inte alltför rigorös rollfördelning hade gjorts upp men som ändå var baserad på självvärderingens disposition. Forskningskoordinator kommenterade hur nationella och lokala regler efterföljdes, såsom beslutsvägar och att alla doktorander hade minst en handledare (angiven i Ladok) och att minst en av handledarna för varje doktorand har genomgått handledarutbildning. Hearingarna leddes av den studierektor som var utvärderingsgruppens ordförande för fakulteten som granskades. Självvärderingsgruppen inledde vanligtvis hearingen med att lyfta fram några viktiga detaljer i självvärderingen. Hearingarna fördes som ett samtal och utgick från de frågor som utvärderingsgruppen hade med sig från början i kombination med dem som dök upp under samtalets gång.

Rapport med rekommendationer

Utvärderingsgruppen sammanställde en rapport för varje fakultet. Ordförande för respektive utvärdering var redaktör för rapporten. Varje rapport innehåller rekommendationer för den högskolgemensamma nivån och för fakultetsnivån. För varje forskarutbildningsämne finns därutöver en reflekterande och värderande beskrivning som utmynnar i ett antal ytterligare rekommendationer som rör just det ämnet. Innan rapporten överlämnades till högskoleledningen, fakultetsledningen i fråga samt till kontaktpersonerna för forskarutbildningsämnena och doktorandernas representanter, skickades ett utkast till kontaktpersonerna för berörda forskarutbildningsämnen för kontroll så att faktafel kunde rättas till. Ordförande för utvärderingen i fråga redogjorde för rekommendationerna i Forskningsberedningen i samband med överlämnandet. Rapporten publicerades på utvärderingens hemsida i den takt som de blev klara. Det var således ett medvetet val att vara öppen med utvärderingsresultaten.

Åtgärdsprogram

Varje rapports rekommendationer ledde fram till att ett åtgärdsprogram upprättades för att komma till rätta med de svagheter som konstaterats i rapporten. Studierektorn för den fakultet som utvärderingen gällde, presenterade fakultetens åtgärdsprogram i Forskningsberedningen; åtgärder på fakultetsnivå och åtgärder för varje forskarutbildningsämne. Rekommendationer till den högskolegemensamma nivån ackumulerades under utvärderingens gång och syntetiserades av Forskarutbildningsutskottet efter det att alla fakulteteters forskarutbildningar hade genomlysts. Varje åtgärdsprogram följs upp av Forskarutbildningsutskottet ungefär ett år efter att det blev känt i Forskningsberedningen.

Innan sommaren 2015 har ännu inte några åtgärdsplaner hunnit följas upp. Det högskolegemensamma åtgärdsprogrammet kommer att presenteras i Forskningsberedningen av vicerektor för forskning och forskarutbildning strax efter sommaruppehållet. Eftersom utfallet av åtgärderna kommer att redogöras för under höstterminen 2015 och vårterminen 2016 återstår därmed utvärdering av det konkreta resultatet.

Några reflektioner

Utvärderingar av det här slaget ska inte göras för ofta eftersom de är oerhört tidskrävande och för att forskarutbildning är en relativt långsam process. Men samtidigt är det också viktigt att konstatera att utvärdering är integrerat i det ordinarie arbetet och ska som sådant vara en naturlig del av den verksamhet som tillhör forskarutbildningen. Genom att det arbete som investerats i utvärderingen förhoppningsvis återvinns i form av förbättrad kvalitet, finns motiv för att genomföra en utvärdering av det här slaget. Sen hör det också till saken att de forskarutbildningsämnen som räknas till de senast erhållna examenstillstånden aldrig har utvärderats, samtidigt som de fortfarande är i en formativ fas, vilket gör att förändringar kan vara lättare att införa inom förhållandevis unga forskarutbildningsämnen än vid mer traditionstyngda forskarutbildningar. Men Malmö högskolas äldre forskarutbildningar har inte heller utvärderats under den senaste doktorandgenerationen, vilket ytterligare talar för att denna utvärdering genomfördes för hela högskolan. På det hela taget har utvärderingen, med undantag för smärre förseningar, gått planenligt.

Utvärderingsrapporternas rekommendationer avsågs att vara just rekommendationer och inte formellt bindande anbefallningar. Vissa gånger var det svårt att avgöra vilken nivå som borde ansvara för en bestämd åtgärd och överföringar av vissa rekommendationer gjordes unterwegs mellan fakultetsnivån och den högskolegemensamma. Hearing med just fakultetsnivån upplevdes därvidlag klargörande och infördes standardmässigt under utvärderingens gång. När utvärderingsgruppen har överlämnat rekommendationerna är det upp till mottagaren att värdera dessa rekommendationer i ljuset av den detaljkunskap om de lokala förutsättningarna att bedriva forskarutbildning som varje fakultet/institution besitter. Vissa rekommendationer kan därför betraktas som mindre relevanta eller inte möjliga att prioritera och behöver i sådana fall inte ingå i åtgärdsprogrammet. Motiven för att exkludera vissa av rekommendationerna i åtgärdsprogrammet bör emellertid vara tydligt uttalade.

Vid presentationerna av åtgärdsprogrammen framkom bland annat att flera svagheter som utvärderingsrapporterna gav rekommendationer om att åtgärda redan var kända vid fakulteten. Synpunkter från ”extern” part ansågs emellertid betydelsefulla i sådana fall eftersom de kunde ge extra kraft åt det förändringsarbete som rör just dessa frågor. Andra tillkortakommanden var däremot inte kända sedan tidigare och åtgärder för att komma till tals med dessa nyupptäckta brister kunde därmed nyansera och utöka förändringsarbetets repertoar. Tydliga tidsramar för åtgärdsprogrammets genomförande gjorde att genomförande och prioritering av kvalitetsarbetet underlättas.

Själva utvärderingsarbetet utvärderades fortlöpande genom att aktörerna vid den fakultet vars forskarutbildning blivit utvärderad samt doktorandrepresentanterna i utvärderingsgruppen skriftligen tillfrågades om genomförandet av utvärderingen passade utvärderingens mål – det vill säga att ”kontrollera att den forskarutbildning som Malmö högskola har examenstillstånd för visar tecken på hög kvalitet” – och om arbetet med självvärderingar och åtgärdsprogram hade varit mödan värt. I samtliga fall ansågs den använda metoden uppfylla de mål som satts upp för utvärderingen.[2] Vidare betraktades också det mödosamma arbete som lagts ner, speciellt på självvärderingarna, som en (nödvändig) investering för att utveckla forskarutbildningen i positiv riktning. Bland kommentarerna fanns också att det är för tidigt att uttala sig huruvida effekterna av åtgärderna har fått det genomslag som avsågs och att hearingen med doktoranderna kunde ha delats upp i flera hearingar.

Anledningen till att självvärderingen gjordes i en grupp – istället för att det finns en ensam ansvarig – är att minska personberoendet. En grupp kan också göra det lättare att få självvärderingen förankrad vid institutionen (motsvarande). Genom att en sammankallande för självvärderingarna är utpekad tydliggörs dessutom kontaktvägarna till alla forskarutbildningsämnen vid Malmö högskola. Det framkom emellertid att förankringsprocess och fördelning av arbetsuppgifter i samband med självvärderingen kunde skilja sig åt mellan självvärderingsgrupperna som också påpekade att de ekonomiska uppgifter som ingick som en del i självvärderingen inte alltid var lätta att få fram.

Forskarutbildningsutskottet roll i kvalitetsarbetet har tydliggjorts genom utvärderingen, bland annat genom att det är i den gruppen som åtgärdsprogrammen följs upp. Kvalitetsarbetet har därmed också synliggjorts på den högskolegemensamma nivån på ett annat sätt än tidigare. Malmö högskolas studierektorer har genom Forskarutbildningsutskottet också erhållit en mötesplats för överföring av goda exempel. Vidare deltar studierektorerna genom sin delaktighet i Forskarutbildningsutskottet i den viktiga tvåvägskommunikationen mellan forskarutbildningsämnena på respektive fakultet och den centrala nivån.

Det verkar som om den interna utvärderingen tillsammans med resultaten av pågående internrevisons genomgång av formalia (antagning, handledare, disputation och tillgodoräknande) har goda möjligheter att förbättra kunskapen på alla nivåer inom Malmö högskola i frågor som rör kvalitetsutveckling av forskarutbildning. Om en utvärdering liknande denna ska genföras i framtiden bör det övervägas huruvida externa peers kan fylla en funktion och hur formerna för deras insats i så fall ska utformas.

Förhållande till nationellt och lokalt ramverk

Höjd medvetenhet för kvalitetsfrågor i utbildning på forskarnivå kan också ses som en väl timad förberedelse inför Universitetskanslersämbetets (UKÄ) nationella utbildningsgranskning. Även om det inte är beslutat än, talar allt för att forskarnivån lyfts in i UKÄ:s nationella system för kvalitetsutvärdering av högre utbildning. Under 2015 genomför UKÄ en pilotutvärdering av ett begränsat antal forskarutbildningar enligt en metod som påminner om Malmö högskolas interna utvärderings. En stor skillnad är att i den nationella kvalitetsutvärderingen ges forskarutbildningsmiljöns omfattning och kvalitet ett betydligt större utrymme. Ifall förslaget om det nationella kvalitetssäkringssystemet för högre utbildning går igenom och genomförs i den takt som det är tänkt, har lärosätena att vänta utbildningsutvärderingar inom forskarnivån i en sexårscykel med början hösten 2016. Alla forskarutbildningsämnen (med en allmän studieplan och aktiva doktorander) planeras att ingå i den nationella utvärderingen.

I analogi med det nationella kvalitetssäkringssystemet, bör också Malmö högskolas lokala ramverk för kvalitetsarbete i utbildning på grundnivå och avancerad nivå (se projektdirektiv) öppnas för att omfatta även forskarnivån. Hänsyn måste emellertid tas till att forskarnivån skiljer sig från grundnivån och den avancerade nivån, bland annat genom att forskarutbildningen till stor del består av forskning och att utbildning på forskarnivå i hög grad är individualiserad.

[1] Eftersom professorskompetens i utvärderingsgruppen var att föredra, trädde ordföranden i Forskar­utbildningsutskottet i detta utvärderingssammahang in i rollen som studierektor för forskarutbildningen vid Fakulteten för kultur och samhälle.

[2] Alla doktorandrepresentanter samt aktörerna vid Fakulteten för teknik och samhälle – som står för ett av de femton forskarutbildningsämnen som utvärderades – har ännu inte svarat.

 

”Grillningssäsongen” har börjat

Vi var väl 20 personer från Malmö högskola som var med på Universitetskanslersämbetets (UKÄ) hearing i Stockholm den 17 april. Hearingen gällde Malmö högskolas ansökan om att examinera på master- och forskarnivå inom området Informationsteknologi. Som bekant måste de lärosäten som (ännu) inte är universitet genomgå en ansökningsprocess med godkänt resultat för att examinera på dessa nivåer inom det område som har definierats i ansökan.

En sakkunniggrupp (professor Karin Axelsson, LiU; professor Mats Brorsson, KTH och professor Henrik Boström, SU) ”grillade” under en heldag i nämnd ordning: högskoleledning, fakultetsledning, operativt ansvariga/handledare samt doktorander och masterstudenter. Frågorna rörde bland annat områdets avgränsning, synergier inom Informationsteknologi och om de ekonomiska förutsättningarna för att bedriva forskarutbildning finns på plats.

De forskarutbildningsämnen inom Informationsteknologi som det är meningen att inrätta om klartecken ges är datavetenskap samt beräkningsbaserad naturvetenskap och teknik. Malmö högskola har sedan tidigare tillstånd att examinera på forskarnivån inom Nya medier, offentligheter och gestaltningsformer i vilket forskarutbildningsämnena interaktionsdesign och datavetenskap ingår. Med ett tillstånd inom Informationsteknologi begränsas datavetenskap inte till Nya medier, offentligheter och gestaltningsformer.

Besked om utfallet av ansökan lämnas av UKÄ innan midsommar. Om ansökan beviljas, kommer Malmö högskola att ha tillstånd att examinera på forskarnivå inom åtta områden, vilket skulle betyda att forskarnivån nästan helt och hållet knyts an till Malmö högskolas utbildning på tidigare nivåer och till stora delar av den forskning som bedrivs här.

EUA-konsultation angående Capacity building – developing research for doctoral education

I slutet av februari anordnade EUA-CDE (European University Association – Council for Doctoral Education) inom ramen för policy-initiativet The Shape of Things to Come den tredje av fyra konsultationer: Capacity building – developing research for doctoral education. De tre övriga konsultationerna är: den nya öppenheten inom forskning och utbildning, regionalt engagemang samt etik. Det är meningen att erfarenheterna från dessa konsultationer ska slutdiskuteras vid EUA-CDE:s årsmöte i juni.

I den här konsultationen vid Comenius University i Bratislava, Slovakien, medverkade en fokusgrupp på ungefär 20 deltagare från tolv länder och den handlade således om hur basen för en bra forskarutbildning konstrueras på bästa sätt. En god forskarutbildning är ju beroende av att den är kopplad till forskning av hög kvalitet och utbildning på forskarnivå i sin tur är en förutsättning för att bygga forskningskompetens i samhället, både inom och utanför akademin. Det blir då en viktig uppgift för lärosätena att balansera forskning och forskarutbildning på ett bra vis i verksamheten.

Som bakgrund till nuvarande situation presenterades inledningsvis spännvidden i hur den offentliga finansieringen av forskningen har utvecklats i EUA:s medlemsländer mellan 2008 och 2014. De skandinaviska länderna hade den bästa utvecklingen under denna period (> 20 % ökning), medan den offentliga forskningsfinansieringen hade minskat med mer än 40 % i Grekland och Ungern under samma tidsperiod. Forskningen i Litauen hade också genomgått stora finansiella nerskärningar och fokusgruppens representant från Litauen berättade att universiteten dessutom inte fyllde platserna på forskarutbildningen på grund av brain drain till andra länder. Förutsättningarna för att vidmakthålla forskningsvolymen och tillhörande forskarutbildning skiljer sig därmed markant åt inom Europa.

Till de synpunkter som framfördes av fokusgruppen hörde just att det måste finnas en politisk vilja att investera i forskning. Brist på tillräcklig finansiering innebär hinder för att bygga upp eller förstärka starka forskningsmiljöer med forskarutbildning. Även om statliga medel ofta är den primära drivkraften, kan externa projektmedel till del finansiera forskning och forskarutbildning, men i de fall som sådana projekt inte är fullkostnadsfinansierade, måste de samfinansieras – ofta av anslagsmedel som egentligen är avsedda för fri forskning.

Konsultationen lyfte också fram att olika former av samarbeten i forskarutbildning är ett bra sätt att få en kritisk massa till stånd, speciellt i de fall där de enskilda doktorandgrupperna är förhållandevis små. I vissa länder är lärosätena emellertid bakbundna när det gäller den strategiska förmågan på grund av en begränsad autonomi vilket därmed ibland innebär strukturella hinder för ett positivt samarbete inom forskning och forskarutbildning med andra länder, men även inom landet.

Lärosätenas HR-avdelningar lyftes dessutom fram som nyckelaktörer i kapacitetsbygget. Det underströks att kapaciteten inte enbart beror på kvantitet utan också på kvalitet. Därför bör lärosätenas HR-avdelningar se till att rutiner finns på plats så att de för verksamheten bästa forskarna och doktoranderna kan rekryteras.

Även om konsultationen, som ligger i begreppets natur, innebar mer givande än tagande var den i slutändan ändå givande genom de olika aspekterna som framkom under mötet.

Vad betyder högskolans förändringar för forskarutbildningen?

I början av februari arrangerade Forskarutbildningsnätverket Syd (FonSyd) ett seminarium om hur förändringar inom högskolesektorn påverkar utbildning på forskarnivå. Med utgångspunkt i den nyligen publicerade SUHF-rapporten Ledning för kvalitet i forskarutbildningen lyfte de fyra författarna (Maja Elmgren, Uppsala universitet; Eva Forsberg, Uppsala universitet, Åsa Lindberg-Sand och Anders Sonesson, båda Lunds universitet) fram utvecklingstendenser inom utbildning på forskarnivå.

Författarna var de första att erkänna att den bestämda substantivformen av ”forskarutbildningen” i rapportens titel var olycklig eftersom utbildning på forskarnivå inte kan ses som en samlad och homogen utbildning. Istället antar den flera skepnader. Bland annat verkar finansieringen styrande. De tre viktigaste grupperna av studiefinansiering av forskarutbildning är: anslagsfinansierad – lärosätena erhåller från regeringen ett samlat anslag för forskning och forskarutbildning – respektive externfinansierad forskarutbildning samt uppdragsutbildning som betyder att en arbetsgivare utanför högskolesektorn finansierar en anställds utbildning (ofta på halvtid och till licentiatexamen). I grova drag innehåller respektive grupp av studiefinansiering lika många doktorander vid Malmö högskola; en tredjedel i varje, således. Betingelserna för doktoranderna i respektive finansieringsgrupp skiljer sig markant åt beträffande lärosätets inflytande på inriktning, antagning och genomförande. Anslagsfinansiering är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap än inom medicin och teknik, men författarna menade att externfinansierad forskarutbildning ökade över hela linjen. Kontrollen över forskarutbildningens utformning flyttas därmed över till forskningsfinansiärerna (som inte har det ansvar för forskarutbildningen som lärosäten har), projektledaren tenderar också att även vara handledare och dessutom sammanfaller projektmålen inte alltid i samma grad med utbildningsmålen jämfört med en utbildning som är studiefinansierad via forskningsanslaget. Om avhandlingsprojekten inte är finansierade fullt ut, och därmed måste samfinansieras av lärosätet, blir maktförskjutningen än mer uppenbar.

Seminariet tog också upp den managementkultur som ibland omgärdar forskarutbildningen och som innebär att doktorander riskerar att bli brickor i handledares och projektledares meritering. Antalet doktorander handledda till examen är en merit. Även antalet publikationer premieras i det akademiska systemet, vilket också kan leda till etiska överväganden när det gäller samförfattarskap mellan seniora forskare och doktorand. En märkbar tendens är hur (hand)ledning av post-docs alltmer får en framträdande roll i forskningsledarens CV, vilket gör att drivkraften för meritering är mer flytande beträffande aktiviteter mellan den pre- och postdoktorala nivån än tidigare.

I framtiden kanske forskningsfinansiärerna i allt högre grad hellre väljer att lägga pengarna på postdoktoral forskning än på predoktoral? En disputerad kan rimligtvis generera forskningsresultat snabbare, behöver inte handledas i samma utsträckning och har dessutom inget kursbeting att uppfylla.

Nationell utvärdering av utbildning på forskarnivå – på riktigt

I senaste veckan har konturerna beträffande den nationella utvärdering som Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska genomföra för utbildning på forskarnivå klarnat en aning. Denna utvärdering har ju hittills varit som en hägring eftersom genomförandet har skjutits på framtiden flera gånger. Överflyttningen av utvärderingsansvaret från det numera nerlagda Högskoleverket till UKÄ har säkert bidragit till förseningen.

UKÄ:s ambition är nu att alla forskarutbildningar med aktiva doktorander ska utvärderas, även om denna utbildning inte lett till någon examen. Det betyder att samtliga cirka 900 forskarutbildningar vid svenska lärosäten ska genomlysas oavsett antalet aktiva doktorander. En forskarutbildning är i det här fallet en sådan utbildning som är knuten till en allmän studieplan. Det betyder att Malmö högskolas samtliga 15 forskarutbildningsämnen kommer att utvärderas.

Utgångspunkten för UKÄ:s utvärdering är den prövning av examenstillstånd som Malmö högskola har gått igenom ett flertal gånger. Mycket i metodologin kommer därför att vara bekant för dem som varit med i detta arbete. Även om metodologin inte är helt färdig, står det klart att examensmålen som finns i Högskoleförordningens Bilaga 2 – Examensordning kommer att spela stor roll och att utvärderingen sker genom peer review. Lärosätets interna kvalitetssäkring av utbildningen och hur forskarutbildningsmiljön ser ut blir också bärande delar. Dokument som allmän studieplan och individuell studieplan planeras att ingå i underlaget till utvärderingsgruppen. Förslaget är att utvärderingsresultatet bedöms enligt en tvågradig skala där utbildningar som fått betyget ”bristande kvalitet” får ett år på sig att åtgärda bristerna – samma praktik som vid utvärdering av tidigare utbildningsnivåer. Om UKÄ anser att bristerna inte är åtgärdade efter ett år, dras examenstillståndet för forskarutbildningsämnet in. UKÄ lovar också en så pass detaljerad återkoppling i samband med alla utvärderingar så att synpunkterna kan användas i lärosätenas kvalitetsarbete.

Detaljerna i metodologin kommer att framgå ganska snart. Remisstiden är mellan den 19 december och (preliminärt) slutet av februari 2015. Under 2015 kommer UKÄ att välja ut cirka 15 för landet representativa utbildningar och genomföra en pilotutvärdering av dessa. Nästkommande år, 2016, planeras hela utvärderingen att börja rullas ut. Om allt går som det ska, kommer alla landets forskarutbildningar att vara utvärderade 2021.

Om antagning till licentiatexamen

När Bolognasystemet infördes i Sverige 2007 så fanns antagning till licentiatexamen k var i det högre utbildningssystemet trots att denna examen tidigare hade ifrågasatts. Antagning till licentiatexamen är en möjlighet som lärosätena själva väljer att praktisera (eller inte). Malmö högskola – och alla andra lärosäten i landet, så vitt jag vet – praktiserar antagning till licentiatexamen. I Malmö högskolas fall har vi en antagningsordning för utbildning på forskarnivå som säger att när antagning till licentiatexamen praktiseras, ska det framgå i den allmänna studieplanen för ämnet ifråga. Alla 15 forskarutbildningsämnen vid Malmö högskola är enligt de allmänna studieplanerna öppna för antagning till licentiatexamen.

Anledningen till att det finns en tvåårig forskarutbildning är att den fyller en viktig funktion gentemot extern part, till exempel när det gäller företagsdoktorander och andra doktorander som har en anställning hos annan arbetsgivare än det antagande lärosätet. Vi har Lärarlyftet och Forskarskolan för yrkesverksamma inom hälsa, vård och välfärd som sådana exempel vid Malmö högskola. Denna möjlighet för yrkesverksamma att bli antagna med licentiatexamen som slutmål har funnits sedan 2002 för de lärosäten som har forskarutbildning. Forskarutbildningen öppnades därmed upp för att yrkesverksamma skulle kunna kompetensutveckla sig genom studier på forskarnivå. För mer information: se Högskoleverkets svar på regeringsuppdraget om antagning med licentiatexamen som slutmål.

I alla andra fall torde det vara så att antagning till doktorsexamen är standard. Om en sökande som inte finansieras av högskolan enbart har tvåårig studiefinansiering, behöver detta således inte vara skäl till att anta sökanden till licentiatexamen. Märk väl att antagning till doktorsexamen som slutmål inte utesluter att doktoranden tar ut en licentiatexamen.

Upstairs och downstairs i examensbevisens Diploma Supplement

I Universitets- och högskolerådets föreskrifter rörande bilagan till examensbevis (UHRFS 2013:9) står det att lärosätet där ska ”ange om lärosätet har universitetsstatus (university), eller är en högskola med rätt att utfärda examina på forskarnivå inom ett område (university college with the right to award third cycle qualifications in a domain), eller är en högskola (university college).” Uppdelning mellan universitet och högskolor kan ifrågasättas i detta sammanhang (i examensbeviset, alltså). Dessutom måste man undra om denna information tillför något överhuvudtaget för en utländsk läsare med tanke på hur det svenska högskolelandskapet ser ut efter forskarutbildningsreformen som ledde till att alla lärosäten numera efter beviljning kan bedriva forskarutbildning.

På vilken grundval vilar uppdelningen på? Grundas åtskillnaden på kvalitetskillnad i utbildning och/eller ska olika typer av lärosäten inte ge samma värde i examen? Goda (och även mindre goda, för den delen) forskarutbildningar kan finnas vid såväl universitet som högskolor, precis som det har visat sig för grundnivån och den avancerade nivån i Universitetskanslersämbetets nationella utvärderingar av utbildningar. Av den anledningen framstår en tudelning av landets lärosäten i examensbevisen som minst sagt klåfingrig. Inte minst med tanke på att högskolorna när det gäller forskarnivån erhåller tillstånd av Universitetskanslersämbetet (tidigare skötte Högskoleverket granskningarna) att examinera inom ett område efter ett ansökningsförfarande med en bedömargrupp. Sådan kvalitetskontroll måste inte universiteten genomgå.

”University college” kan betraktas som en specialbeteckning på ”högskola” i ett fåtal länder, bland dem Sverige. Men om ni går in och tittar på de svenska högskolornas engelska hemsidor, kallar samtliga högskolor som har rätt att utfärda doktorsexamen sig numera för ”university” – precis som Malmö University har gjort länge – trots att Universitets- och högskolerådets svensk-engelska ordbok förespråkar att alla istället borde heta ”university college”. I många andra länder betyder ett ”university college” att ett sådant ingår i ett större universitet, till exempel University College London (UCL) som ingår i University of London. (UCL har förresten en hedrande femteplats i Europa på Times Higher Education senaste rankinglista.)

Anledningarna till högskolornas tvekan att kalla sig ”university college” i olika sammanhang är då förmodligen (åtminstone) tre:

1. ”University college” betyder något annat i många andra länder och att ha med en sådan benämning i ett Diploma Supplement kan generera fler frågor än svar;

2. Högskolor med rätt att utfärda examen på forskarnivå uppfyller med denna rätt de krav som ställs i utlandet på universitet. Därmed tillför ”university college” i Diploma Supplement ingen merinformation (utan kanske hellre desinformation);

3. För forskarnivån kan olika lärosätesbeteckningar i ett examensbevis implicera ett ”downstairs university college” och ett ”upstairs university”, något som det grannlaga ansökningsförfarandet som den enda väg för högskolorna att få examenstillstånd för område på forskarnivån talar emot. Malmö högskola har gått denna väg ett flertal gånger och har nu examenstillstånd på forskarnivån i nästan hela verksamheten (se också Forskningsbloggen från den 8 september 2014). Resultaten av Universitetskanslersämbetets nationella kvalitetsutvärderingar av utbildningar på grundnivå och avancerad nivå ger inte heller anledning att särskilja mellan dessa två typer av lärosäten.

Slutsats: skrota uppdelningen i ”university college” och ”university” med start i Universitets- och högskolerådets föreskrifter om bilagan till examensbevis eftersom den förefaller både onödig och otidsenlig.

Excellent forskarutbildning, hur då?

Forskarutbildningsnätverket Syd och Centre for Educational Development vid Lunds universitet samarrangerade ett debattseminarium den 18 september med titeln: Excellent forskarutbildning: en excellent idé? I panelen fanns Mats Benner, Lennart Olsson och Helena Sandberg från Lunds universitet och Ingeborg van der Ploeg från Karolinska institutet. De började med att problematisera betydelsen och användbarheten av ”excellens”. Alla fyra var emellertid överens om att forskarutbildningen skulle hålla åtminstone en “utmärkt” kvalitet.

Som en av framgångsfaktorerna i det avseendet nämndes en tydlig infrastruktur för hela utbildningsprocessen, från rekrytering till examen. En ordning och reda beträffande det som högskoleförordning och lokala regelverk föreskriver med andra ord. Att göra sig vinn om att göra en transparent och konkurrensutsatt antagning ökar chansen att rekrytera de bäst lämpade doktoranderna. Om de ekonomiska resurserna inte tillåter antagning av flera doktorander varje år, rekommenderades istället en periodiserad antagning för att få till stånd en doktorandgrupp som tillhör samma generation.

Lokala nätverk är betydelsefulla, både sådana doktorander emellan och mellan doktorander och de personer som bör engageras i att bidra till ett bra genomförande av avhandlingsarbetet. Till varje doktorand ska förvisso utses minst två handledare, men inget hindrar att fler formella eller informella handledare stödjer doktoranden. Internationella nätverk ansågs också viktiga för att bädda in doktoranden i en större vetenskaplig kontext. Flera undersökningar visar att det främst är ensamma doktorander som löper störst risk att misslyckas i sina forskarstudier. Nätverk motverkar sådan isolering.

En större koncentration på färdigheter var också önskvärd, för egentligen är det den färdiga doktoranden som är slutresultatet av utbildningen. Vid disputationen testas visserligen avhandlingsarbetets bidrag till kunskapsutveckligen, men också doktorandens förmåga att presentera och diskutera forskning och forskningsresultat. Det finns en del andra färdigheter, förutom expertis inom ett avgränsat område, som doktoranden ofta skaffar sig ”på köpet” under utbildningens gång. Till exempel: samarbetsförmåga, skicklighet att formulera problem och att kunna överblicka, värdera och sovra stora mängder information. Ibland är dessa färdigheter implicita. De behöver då sättas ord på för att kunna kommuniceras. Högskoleförordningens examensmål för utbildning på forskarnivå hjälper till att sätta fokus på hela denna palett av färdigheter som en examinerad ska ha.

Från sju till åtta examenstillstånd på forskarnivå – informationsteknologi

Malmö högskola är på väg att ansöka om sitt åttonde område för examenstillstånd för utbildning på forskarnivå: informationsteknologi (de sju tidigare områdena är: odontologi, biomedicinsk vetenskap, hälsa, vård och välfärd, idrottsvetenskap, utbildningsvetenskap, nya medier, offentligheter och gestaltningsformer samt migration, urbanisering och samhällsomvandling). Ansökan är planerad att inlämnas till Universitetskanslersämbetet (UKÄ) senast den 15 oktober. Om den här ansökan beviljas kan utbildning på grundnivå och avancerad nivå bindas samman med existerande forskning för denna sista del av högskolans verksamhet som för närvarande saknar sådan koppling. Malmö högskola kommer därför inte att ansöka om ytterligare examenstillstånd på forskarnivå inom överskådlig tid. Ingen annan högskola har fler än Malmö högskola. Tvåa är Mälardalens högskola med sex examenstillstånd.

Arbetet med ansökan har kommit en bra bit på väg. I fredags hölls en hearing som var baserad på ett utkast till ansökan. Till hearingen hade det bjudits in två externa experter för ge sina synpunkter: Bertil Svensson, professor i datorsystemteknik vid Högskolan i Halmstad och Pär Strand, docent och föreståndare för Chalmers e-Science Centre. Två läsare från Malmö högskola deltog också: Thomas Arnebrant, institutionen för biomedicinsk vetenskap och Jonas Löwgren, konst, kultur och kommunikation – K3. Även rektor Stefan Bengtsson och vicerektor för forskning och forskarutbildning Hans Lindquist deltog i hearingen som är ett led i kvalitetssäkringen av denna ansökan.

Vid hearingen framkom en del förbättringsförslag som ska arbetas in i ansökan av ”pennförare” Jörgen Ekman vid institutionen för medieteknik och produktutveckling. I teamet för ansökningsarbetet ingår Catarina Coquand, dekan vid Fakulteten för teknik och samhälle, och fakultetens studierektor för forskarutbildningen, Per Jönsson. Ett digert material ska lämnas in till UKÄ (se deras anvisningar), särskilt CV och publikationslistor för de som tänks vara engagerade i forskarutbildningen omfattar en hel del sidor. UKÄ kommer i höst att peka ut bedömare som medverkar i hearingar (förmodligen till våren) med högskolans och fakultetens ledningar, föreslagna handledare och doktorander. Senast i juni 2015 ger UKÄ besked om vi får vårt åttonde examenstillstånd.

Doktorandombudsmannen vid Lunds doktorandkår inspirerade inför sista utvärderingsomgången

Som avstamp för de sista omgångarna av den interna utvärderingen av forskarutbildningarna vid Malmö högskola höll Lunds doktorandkårs doktorandombudman, Aleksandra Popovic, den 26 augusti en reflekterande presentation rörande genomförande av utbildning på forskarnivå sett ur doktorandperspektiv. Bland annat tog hon upp svensk forskarutbildnings utmaningar. En av dem är forskarutbildningens tudelning i forskning och utbildning – två skilda verksamheter med olika spelregler. Som en metafor för forskningen använde hon bergsbestigning för det finns inga uttalade restriktioner för hur klättringen ska göras. Och att först bestiga en topp är att jämställa med att presentera en forskningsnyhet. Klätterväggen fick utgöra metafor för utbildningen eftersom den har vissa förutbestämda ställen för grepp så att det inte är möjligt att klättra hur som helst samt för att klättertävlingar har domare. När forskning och utbildning förenas i utbildning på forskarnivå kan därför viss friktion uppstå mellan kreativitet och akademisk frihet å ena sidan och ett formaliserat regelverk å andra sidan.

Ett tecken i tiden är också den tilltagande kommodifieringen, det vill säga att utbildning på forskarnivå betraktas som en vara på en köp- och säljmarknad. Kommodifieringen går hand i hand med att en betydande del av forskarutbildning finansieras av externa medel, som ofta söks i kokurrens, vilket betyder att en viss anpassning till finansiärens krav måste göras för att få pengar att bedriva forskarutbildning.

En befogad fråga är vem som egentligen ansvarar för forskarutbildningen. Det kan knappast ligga på externa finansiärer. De har oftast en helt annan roll och avsikt, nämligen att främst få fram forskningsresultat. Återstår att universitet och högskolor står för detta ansvar. Men staten underlättar inte arbetet eftersom forskarutbildningen inte har öronmärkta anslagsmedel utan de ingår i ett samlat forskningsanslag och tävlar därför med den postdoktorala verksamheten om resurser. Forskarutbildningen har tidigare varit synliggjord på nationell nivå då en del av statsanslaget för forskning aviserades till forskarutbildningen och när det fanns examensmål för forskarutbildningen vid varje lärosäte. Nuvarande anslagsfinansiering av forskarutbildningen skiljer sig därmed markant åt från den högre utbildning som bedrivs på grund nivå och avancerad nivå i och med att forskarutbildningen inte har någon prestationsbaserad tilldelning. Spänningarna mellan forskning och utbildning blir även här uppenbara, fast på ett annat sätt.

Resten av denna eftermiddag ägnades åt planering av Malmö högskolas interna utvärdering av forskarutbildningarna. Läs mer om utvärderingen på hemsidan. Forskarutbildningsämnena vid Fakulteten för kultur och samhälle står i tur att utvärderas: interaktionsdesign, internationell migration och etniska relationer; medie- och kommunikationsvetenskap samt urbana studier. Innlämningsdatum för självvärderingarna sattes till 15 oktober och hearingar kommer att hållas i mitten av november. Utvärderingsrapporten bör kunna presenteras för Forskningsberedningen vid deras möte den 11 december.

Självvärderingsgrupperna vid Fakulteten för kultur och samhälle har följande sammansättning (sammankallandes namn i fetstil):

Interaktionsdesign: Jonas Löwgren, Maria Hellström Reimer och Susan Kozel;

Internationell migration och etniska relationer: Pieter Bevelander, Björn Fryklund och Mikael Spång;

Medie- och kommunikationsvetenskap: Bo Reimer, Inger Lindstedt och Ulrika Sjöberg;

Urbana studier: Per-Markku Ristilammi, Carina Listerborn och Stig Westerdahl.

Allra sist utvärderas datavetenskap vid Fakulteten för teknik och samhälle. Inlämningsdatum för självvärdering sattes till den 15 december 2014 och hearingar kommer att hållas i mitten av februari 2015. Utvärderingsrapporten bör vara klar i mars 2015.

Självvärderingsgruppen vid Fakulteten för teknik och samhälle består (preliminärt) av: Jan Persson, Paul Davidsson och Per Jönsson.