Basfinansiering av forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor i Budgetpropositionen för 2018

Regeringen förstärker universitetens och högskolornas basanslag för forskning och forskarutbildning 2018 med sammanlagt 500 miljoner kronor i Budgetpropositionen för 2018.

Malmö högskola för en betydande del (nästan en femtedel) av denna ökning. Malmö högskolas anslag för forskning och forskarutbildning ökar från 139 059 tkr (2017) till 236 817 tkr (2018). Den största delen (90 000 tkr) är på grund av att Malmö högskola blir universitet den 1 januari 2018.

Därutöver har regeringen utdelat en del av ökningen av lärosätenas basanslag för forskning och forskarutbildning (305 714 tkr), jämt fördelat på bibliometri, externa medel och samverkan med omgivande samhälle. Enbart de medel som tillkommer 2018 har fördelats på detta sätt – ingen omfördelning har med andra ord gjorts (för att inget lärosäte ska få minskade möjligheter till att forskningsanknyta sin högre utbildning). Regeringen har inte heller gjort någon gruppering av lärosätena (som 2017), utan de nya forskningspengarna delas rakt av enligt utfallet av respektive indikator.

Samverkan har delats in i tre klasser efter Vinnovas tidigare bedömning av lärosätenas strategier. Ingen viktning av lärosätets storlek har lagts in i fördelningen. De tre klasserna är värda: 1 671 tkr, 3 341 tkr. och 5 021 tkr. Malmö högskola hamnar som väntat i mellangruppen (3 341 tkr). Vinnova kommer emellertid inte att få uppdrag att utvärdera lärosätenas samverkan (sannolikt kommer detta att bakas in i UKÄ:s uppdrag att utvärdera utbildning och forskning). Malmö högskola erhåller dessutom 1 162 tkr med hjälp av bibliometri-indikatorn och 855 tkr genom externa medel.

Drygt 46 miljoner kronor av förstärkningen går till att höja vissa högskolors forskningsanslag genom att alla lärosäten ska ha ett anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som omfattar minst 12 000 kronor per helårsstudent. Södertörns högskola får nästan hälften av denna förstärkning. Högskolan Dalarna, Högskolan Kristianstad och Högskolan Väst delar ungefär lika den andra halvan. Dessutom tillförs Konstfack, Försvarshögskolan, Kungl. Musikhögskolan och Kungl. Konsthögskolan tillsammans 35 miljoner kronor.

De nya universitetens och Malmö högskolas bibliometriska index 2009−

Regeringen fortsätter oförtrutet att använda kvalitetsindikatorn vetenskaplig produktion och citeringar (Se dess detaljer och Vetenskapsrådets senaste uppdatering; ”fördelningsunderlag för 2018” i högerspalten) som en av tre indikatorer (externa medel och samverkan med omgivande samhälle är de två andra) i resursfördelningen av forskningsanslaget mellan landets lärosäten. Mest förmodligen på grund av att Vetenskapsrådet i sitt förslag till justerad bibliometri-indikator inte lyckades åstadkomma ett bättre alternativ (se Forskningsbloggen för kritiska kommentarer).

Naturligtvis är systemet inte invändningsfritt. På den generella nivån menar kritikerna att kvantifieringen riskerar att leda till missriktade ambitioner inom forskning och att en gedigen kvalitativ genomgång av ett lärosätes forskning (som i och för sig kan ha bibliometri som en del av bedömningsunderlaget) borde vara allenarådande som uppföljningsmetod (och vars resultat inte nödvändigtvis är kopplat till resursfördelning av basanslaget för forskning). Sen så har själva indikatormodellen för bibliometri också sina brister (som delvis beror på att Vetenskapsrådet inte har vårdat och uppdaterat modellen som förväntat). Dessutom finns andra alternativ som återger vetenskaplig produktion mer heltäckande.

Icke desto mindre har modellen funnits på plats under så lång tid – sedan 2009 − att lärosätena har tvingats att förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Många lärosäten (bland annat Malmö högskola) har monterat in den, eller varianter därav, i lärosätets interna fördelning av forskningsanslaget till fakulteter/institutioner (motsvarande). Här ges en bild av hur situationen ser ut vid de svenska lärosätena.

Användningen av det bibliometriska indexet på lärosätesnivå är inte heller problemfri för Vetenskapsrådet delar inte med sig av hela underlaget (det vill säga de individuella publikationerna och dess citeringar). Vid applicering får därför lärosätena göra en egen rekonstruktion som sällan blir identisk med Vetenskapsrådets resultat. Försiktighet rekommenderas, särskilt om enheterna inom lärosätet är små eftersom fluktuationerna mellan åren riskerar att bli betydande. Enskilda publikationer som passerar in och ut ur citeringsfönstret kan i sådana fall tillåtas spela en alltför stor roll.

Till bibliometri-indikatorns försvar kan framhållas att den verkar kvalitetsdrivande i så måtto att den premierar citeringar i de tidskrifter som genomgått någon form av kvalitetskontroll för att accepteras i den publikationsdatabas (Web of Science) som används. Indikatorn kan också ha gett incitament till internationell publicering inom forskningsområden där sådan inte är legio.

En bieffekt av systemet är att det bibliometriska indexet kan utgöra underlag till olika jämförelser, dels mellan lärosäten men också för att något så när robust och objektivt följa ett lärosätes utveckling beträffande det samlade genomslaget av den vetenskapliga produktionen inom akademin. Med de reservationer som påpekats ovan, försöker vi här trots allt ge oss på att en aning egocentrat och översiktligt beskriva utvecklingen vid de nya universiteten och Malmö högskola under den tioårsperiod som bibliometri-indikatorn varit aktiv.

Utvecklingen har överlag varit positiv i denna lärosätesgrupp, möjligtvis med undantag från Mittuniversitetets kräftgång under senare år. Örebro universitet och Linnéuniversitetet (= Växjö universitet + Högskolan i Kalmar de första åren i serien) har ett försprång gentemot övriga. Karlstads universitet och Mittuniversitetet inte är lika framstående i detta avseende. Malmö högskola har gjort betydande framsteg och visar salongsfähighet genom att vara centralt placerad i denna samling av lärosäten.

Utvecklingen är inte alltid är spikrak, vissa år faller det bibliometriska indexet vid ett lärosäte för att därefter skjuta fart uppåt igen. För Malmö högskola-kramare kan det därför vara en tröst att den tillbakagång som det senaste indexet uppvisar, mycket väl kan vara en tillfällighet eftersom andra lärosäten uppvisar liknande tillbakagångar.

Imorgon, onsdagen den 20 september presenteras i budgetpropositionen vad den senaste uppdateringen av det bibliometriska indexet betyder i ekonomiska termer för varje lärosäte. I princip är det så att om ett lärosäte ökar sin andel av det bibliometriska indexet leder detta till en större tilldelning av basanslaget för forskning. Eftersom citeringarna som kan hänföras till svenska lärosäten ökar, gäller det att vara delaktig i denna utveckling.

I vilket fall som helst, betyder Malmö högskolas senaste bibliometriska index att andelar förloras på grund av minskningen per se men också för att det samlade indexet för landets universitet och högskolor uppvisar en positiv utveckling. Vi får se om regeringen gör som i den senaste budgetpropositionen (för 2017) – nämligen att placera högskolorna i en grupp, de nya universiteten i en annan och övriga lärosäten i en tredje som innebar att dessa grupper inbördes tävlade om tre ungefär lika stora påsar pengar – eller om de gör på annat sätt. Vad minskningen av andelen från 1,23 % av landets totala citeringar till 1,09 % kostar återstår således att se.

Emellertid överskuggas den indikatordrivna omfördelningen för Malmö högskolas del av det tillskott på 90 miljoner kronor i basanslag för forskning som tillkommer i samband med universitetsblivandet den 1 januari 2018.

Forskningens genomslag utanför akademin

Om det hade varit en enkel match att på ett entydigt och transparent sätt en gång för alla mäta forskningens genomslag (impact) utanför akademin, hade ett sådant system förstås redan varit på plats. Svenska försök har naturligtvis gjorts, nu senast av Vinnova, vars Mårten Berg inledde ett seminarium – anordnat av SUHF:s Forum för bibliotekschefers arbetsgrupp för bibliometri – som handlade om just forskningens genomslag utanför akademin. Som bekant har Vinnova fått i uppdrag av regeringen att föreslå metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle. Förslaget var på remiss under våren 2017 men remissinstanserna har, med ett par undantag, inte varit nådiga (se till exempel Fortes och Kungliga Vetenskapsakademins svar) vilket innebär att förslaget knappast kommer att omsättas i praktik – i alla fall inte i föreliggande form.

Eftersom regeringens ambition, som visades i den senaste forskningspropositionen, är att samverkan ska vara det tredje och tillkommande underlaget (förutom externa medel och bibliometri) till fördelning av en viss del av basanslaget för forskning mellan landets lärosäten, blir det intressant att följa hur detta ska åstadkommas i höstens budgetproposition. En repris av Vinnovas pilot-studie är utesluten, inte bara med tanke på remissyttrandena, utan också på grund av de knappa tidsmarginalerna. Grundtipset är att de betyg som lärosätena på ett eller annat sätt fick i Vinnovas pilotstudie, skalas för att beskriva lärosätets storlek (hur denna nu avgörs) och att dessa betyg därefter återanvänds i tilldelningen av basanslag för forskning för 2018 i väntan på att utredningen om ett långsiktigt fördelningssystem blir klar enligt plan i december 2018.

Samtidigt kommer Universitetskanslersämbetet att få ansvar för utvärdering av såväl högre utbildning som av forskning, vilket rimligtvis borde innebära att Universitetskanslersämbetet i en sådan utvärdering inbegriper utbildningens respektive forskningens samverkansaspekter. Det är inte det lättaste, eftersom typen av samverkan varierar betydligt mellan olika forsknings- och utbildningsinriktningar. Det var därför en lättnad att Vinnova vid seminariet deklarerade att de inte (längre?) har ambition att vara en granskningsmyndighet, utan de ska inspirera lärosätenas samverkan på andra sätt.

Annars handlade stora delar av seminariet om olika aspekter av ”altmetrics”, det vill säga alternativa vägar att mäta forskningens genomslag. Altmetrics är därför menat som ett komplement till den traditionella citeringsbaserade bibliometrin – som ju beskriver genomslaget inom akademin. Avsikten med altmetrics är därför bland annat att även inkludera forskningsgenomslaget utanför akademin, främst genom att använda sociala mediers trafikregistrering. Med tanke på de ambitioner som finns bland annat från politiskt håll, både inom EU och på nationell nivå, att ”öppna upp” vetenskapen (genom bland annat öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och forskningsdata), är konceptet med altmetrics i linje med en sådan strävan.

Traditionell bibliometri dras visserligen med sina skavanker, medan altmetrics får säga ännu befinna sig i sin linda (även om vissa har anledning att framhålla dess fördelar). Därmed inbjuder detta nya sätt att mäta med utsträckta armar till olika typer av forskningsinsatser, vilka verkar ha tagit fart på allvar under senaste år.

Altmetrics’ främsta problem i nuvarande tappning verkar vara dess till stora delar avsaknad av en tydlig koppling till kvalitet, vilket begränsar användningen om kvalitetsaspekter ska inbegripas. Och det är fullt rimligt att ta hänsyn till sådana. En god uppkoppling gentemot världen utanför akademin är visserligen önskvärd men om forskningsresultaten som förmedlas saknar substans, blir resultaten inte bättre av att fler delar dem. Korrelationen mellan citeringar och olika former av altmetrics förefaller svag, se Costas et al. Av skilda anledningar kan vissa iögonfallande, men kanske inte så viktiga, forskningsresultat därför få oproportionerlig stor spridning i sociala media. ”Crowd pleasers” förekommer ju inte bara i föreläsningssammanhang och bilder på gulliga kattungar tillhör de väl som delas mest på nätet.

Till saken hör också att sociala mediers användning är lätt att logga, men resultatet svårt att tyda. Ibland verkar det som om att bara för att det är lätt att mäta så är detta mätresultat betydelsefullt. Så behöver det naturligtvis inte vara. Resonemanget påminner om att leta efter nyckeln enbart under gatlyktans sken. Dessutom är förändringhastigheten hög inom sociala medier och homogena mätserier kan vara svåra att upprätta. Vem vet om, det i altmetrics ofta använda, Twitter överhuvudtaget finns om fem år? Det finns för närvarande sålunda all anledning till att anta en skeptisk attityd i frågan.

Om inte annat, så visade seminariet att komplexiteten och svårigheten i att mäta forskningsresultats genomslag utanför akademin var betydligt större än inom akademin (även om gängse bibliometri långt ifrån är oomtvistad). Sannolikt är högskolesektorn på väg in i en tidsperiod där olika former av altmetrics kommer att prövas och sållas bort efterhand. Det är kanske först när mer robusta former för altmetrics letat sig in i det akademiska meriteringssystemet vi kan räkna med att dessa börjar tas på större allvar. Som ett steg på denna väg, vore det intressant om ytterligare metoder testas för att sammanväga enskilda vetenskapliga publikationers genomslag inom akademin med samma publikations genomslag utanför akademin. Det finns kanske studier som lyckats med att isolera publikationer (svårigheten att knyta spridningen på sociala medier till enskild publikation ska inte underskattas) och gjort en sådan sammanvägning. Men jag har inte har sett några sådana övertygande studier och blir därför glatt överraskad om någon som har gjort det hör av sig.

En talande bild som Kim Holmberg från Turku universitet avslutade sin presentation med:

Efterdyningarna av den forskningspolitiska propositionen – utvärderingslapptäcket

När det kommer till kritan backas inte de semi-visionära ambitionerna i forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft upp av tillräckliga ekonomiska muskler, vilket ger propositionen en tummetottstämpel. Utbildningsdepartementet måste också verkligen ha blivit klämt mellan sköldarna (det vill säga andra departement) i framtagningen av propositionen. Resultatet av den situationen är att den fria forskningen och grundforskningen har fått stå tillbaka för forskning som på ett tydligare sätt relaterar till de olika typer av samhällsutmaningar som nämns i den forskningspolitiska propositionen – vilket i och för sig torde passa Malmö högskola som hand i handske. Finansdepartementet har dessutom som vanligt säkert haft synpunkter på att högskolesektorn fortfarande förfogar över ett ansenligt myndighetskapital och därför inte har haft lika uppenbara behov som andra samhällssektorer.

I analogi med detta, har också Vetenskapsrådet (VR) klämts mellan Vinnova (som sorterar under Näringsdepartementet) och de övriga forskningsråden, Forte (Socialdepartementet) och Formas (Miljö- och energidepartementet/Näringsdepartementet) när det gäller den anslagsökning för de statliga forskningsfinansiärerna som föreslås under propositionens verkanstid; 2017–2020. Forte, Formas och Vinnova har som bekant en tydligare koppling till samhällsutmaningar och samverkan (som också lyfts fram i propositionen) än VR, vars ansvarsområde är mer grundforskningsbetonat och tydligen inte lika prioriterat, vilket VR också konstaterar.

Vetenskapsrådets aktier steg inte heller precis efter remissrundan för regeringsuppdraget FOKUS (VR:s förslag till kvalitetsutvärdering av forskning) som relativt unisont sågade förslaget. Eftersom VR ställde sina tjänster till förfogande för att genomföra denna utvärdering kan de även i detta fall ha blivit besvikna, för istället föreslås i forskningspropositionen att Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska ansvara för kvalitetssäkring av forskning – som Malmö högskola föreslog i sitt remissvar beträffande FOKUS. Dessutom, eftersom en tillkommande tredje resurspåverkande kvalitetsindikator för samverkan kommer att införas och som föreslås skötas av Vinnova och inte, som VR föreslog, ingå som en delmängd i FOKUS, får VR:s arbete även i den frågan tyvärr bokföras på ”förlorad tid”.

På ett sätt känns det lite, med betoning på lite, tryggare med UKÄ som ensam granskningsmyndighet för ett sammanhållet system för kvalitetssäkring av forskning och högre utbildning. I den forskningspolitiska propositionen förs ju fram att hela kunskapsmiljöer ska kunna granskas samlat för att minimera risken att samma verksamhet granskas i flera system. Och det är också fullt rimligt att ansvarsområdena mellan myndigheter renodlas i möjligaste mån och att VR:s främsta roll därmed förblir att finansiera högkvalitativ grundforskning (men även att göra vissa uppföljningar av den svenska forskningens tillstånd).

I forskningspropositionen framkommer att UKÄ:s granskningar av forskningsverksamheten bör vara inriktade på både kontroll av resultat och på kvalitetsutveckling. Det blir därför viktigt att utvärderingen inte stannar vid granskning av övergripande dokument och riktlinjer, utan hur dessa pappersprodukter omsätts i verksamheten. Tematiska utvärderingar kan därutöver bidra till nationella jämförelser av jämställdhet, villkor för unga forskare och samverkan med omgivande samhälle samt uppfyllande av regeringens forskningspolitiska mål. Så långt, så väl – med tanke på vilken kringskuren reell kontra utlovad autonomi som lärosätena nu verkar bli mer och mer vana vid.

Men på vilket sätt ska då utvärdering av forskning kunna föras in i nuvarande system för utvärdering av högre utbildning (inklusive forskarnivån)? UKÄ:s utvärderingslapptäcke inger redan nu respekt och det spontana svaret är därför att inmontering är svår att göra i nuvarande system, vars bäst-före-datum är 2022-12-31. Å andra sidan kommer det säkert att ta flera år innan ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning har framförhandlats mellan parterna – det vill säga UKÄ och lärosätena. Sen ska kvalitetssäkringen av forskning också vara i samklang med de andra typerna av utvärdering. Inte helt facilt, med andra ord.

Men vi ska också veta att även om UKÄ är ensam granskningsmyndighet för högre utbildning, skjuter de ibland från höften utan att ta hänsyn till förhållandena vid den myndighet som granskas. Malmö högskola är ett talande exempel där olika utvärderingar just nu sammanstrålar på ett ofördelaktigt vis på Fakulteten för lärande och samhälle. Nuvarande situation är därför långt ifrån den bästa. Principinvändningen mot nuvarande nationella system för utvärdering är att det i förlängningen riskerar att kväsa lärosätenas kvalitetskultur genom att olika typer av ”ombudsutvärderingar” dirigeras av tjänstemän från centralt håll på ett konformt sätt, som nu senast Kristina Julin, avdelningsdirektör vid Sveriges lantbruksuniversitets planeringsavdelning, konstaterade i en debattartikel.

Samtidigt är det en from förhoppning att nuvarande uppstyckning av utvärdering av lärosätenas verksamhet i olika komponenter upphör helt och hållet när forskning förs in i det nationella kvalitetssäkringssystemet. Men målet för nästa generation av kvalitetssäkring bör ändå vara att den ska hålla samman högre utbildning och forskning. Som nämnts, kan ett sådant system kan i vilket fall som helst knappast implementeras före 2023. Det finns därför rådrum för det rejäla omtag som är nödvändigt.

Sedan UKÄ upphörde att vara Utbildningsdepartementets förlängda arm, har deras beredvillighet till dialog skruvats upp betänkligt. Men då gäller det också att UKÄ har en konstruktiv dialogpartner. Lärosätena måste därför tillsammans visa vilja att själva ta kommando över kvalitetssäkringen av sin egen verksamhet och komma med konstruktiva förslag i linje med denna ambition. Standard Evaluation Protocol, som används i Nederländerna för utvärdering av forskning, vore lämplig utgångspunkt i en sådan dialog. Samtidigt som utvärdering av högre utbildning förenas med forskning, kan jämförbarhet mellan lärosäten åstadkommas i de fall då det är lämpligt. Ett sådant system måste också inbegripa utvärderingar utförda ”på förekommen anledning”. Universitet och högskolor måste stå enade för att den nationella kvalitetssäkringen 2.0 ska få ett lyckligt slut.

Malmö högskola – effektiv som få inom forskning

Ett av bidragen till Malmö högskolas universitetsunderlag – som ska lämnas till utbildningsdepartementet innan kommande årsskifte – är en jämförelse som visar hur Malmö högskola numera står sig i förhållande till landets andra lärosäten beträffande de nationella kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar. En sådan jämförelse berättar en del av sanningen, men utgör naturligtvis inte hela sanningen – särskilt inte med tanke på att lärosätenas infrastrukturella investeringar kan vara ojämt fördelade. Och liksom vid alla andra lärosäten, varierar förmågan inom Malmö högskola av olika skäl till att bidra till indiktorerna.

Hur det än må vara med den saken, har Malmö högskolas förbättring varit ständig sedan dessa jämförelser började göras 2009. Den positiva utvecklingen är särskilt påtaglig när det gäller utväxlingen på basanslaget, alltså hur mycket externa medel och gångbara publikationer som genereras per anslagskrona. Malmö högskolas utväxling på bibliometri-indikatorn har de senaste åren varit framstående i det nationella perspektivet.

Metodologin, som presenteras med resultaten för landets övriga universitet och högskolor i rapporten Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017, innefattar ett sätt att räkna fram en sammanvägd ranking för effektivitet att generera externa medel och gångbara publikationer. I denna sammanvägda ranking finns numera Malmö högskola på första plats bland landets lärosäten, en stadig förbättring från 2009 (då Malmö högskola låg på plats nummer 20). Rapportens ”futuristiska” titel kommer sig av att i den används de indikatorvärden som skulle legat till grund för omfördelning av forskningsanslaget mellan landets lärosäten 2017 (men som aldrig genomfördes i budgetpropositionen för 2017).

På sätt och vis är det är lite synd att metoden som tagits fram är en egen produkt, för det gör att trovärdigheten för resultatetsobjektivitet kan naggas i kanten när det nu visar sig att Malmö högskola är så pass framgångsrik. Icke desto mindre anmodade KK-stiftelsen Damvad Analytics att använda denna metod i sin rapport Forskningsperformance vid Sveriges universitet och högskolor (2016) – så den kan inte vara helt under isen. Dessutom bidrog metoden inte till någon försköning av Malmö högskolas position innan 2013; en placering som under den tiden inte var så mycket att skryta med (se tabell 3 i Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017).

Doktorander vid Malmö högskola i siffror

Utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola följs upp antingen kvalitativt – som vid den interna utvärderingen – eller, som i det här fallet, genom en kvantitativ uppföljning (som sammanfattas nedan).

Antalet aktiva doktorander vid Malmö högskola ökar visserligen stadigt, men mycket långsamt; från 203 (2010) till 223 (2015). Handledarkapaciteten är inte begränsande faktor för en raskare uppbyggnad, utan bristen på ekonomiska medel för studiefinansiering. De största forskarutbildningsämnena är odontologi (56 doktorander) och idrottsvetenskap med inriktning mot samhällsvetenskap och humaniora (16 doktorander). Medie- och kommunikationsvetenskap samt interaktionsdesign tillhör ämnen med minst antal doktorander.

Antagningen till forskarutbildningen (43 doktorander antogs 2015) verkar vara i paritet med vad som krävs för att bibehålla antalet doktorander, men antalet examina är ännu inte riktigt så många som antalet aktiva doktorander implicerar (under 2015 avlades 21 doktorsexamina och sju licentiatexamina, vilket är ungefär lika många som 2014). Till stor del beror det på att ämnen med relativt nya examenstillstånd inte ännu har jämvikt mellan antagning och examination. Malmö högskolas första formellt egenregisserade disputation i ämnet internationell migration och etniska relationer ägde till exempel rum tidigare i denna månad.

Andelen doktorander som forskarutbildar sig inom en anställning utanför Malmö högskola (till exempel: lärare, tandläkare eller socionomer) har minskat markant under de senaste åren; från 33 % (2012) till 21 % (2015). Anledningen till detta är främst att Lärarlyftets förutsättningar för studiefinansiering har gjort det dyrare för kommunerna att delta i denna typ av kompetensutveckling. Trots den kraftiga minskningen har Malmö högskola ändå cirka tre gånger större andel yrkesverksamma i forskarutbildning jämfört med landet i övrigt.

Det finns tecken på att studiefinansieringen genom forskningsanslaget minskar något, vilket i och för sig kompenseras av att externa medel i forskarutbildningen ökar. Men, i vilket fall som helst, borde studiefinansiering via anslaget utgöra basen för forskarutbildningen. Därför är beskedet om att Malmö högskola ska tillföras ytterligare 90 miljoner kronor i forskningsanslag 2018 välkommet. I den interna utvärderingen konstaterades nämligen att  Malmö högskolas forskarutbildning skulle mått bra av att arbeta under bättre ekonomiska förutsättningar.

Forskningsfuskets ansikten

Sveriges unga akademi anordnade i samarbete med Vetenskapsrådets expertgrupp för etik det första av fyra seminarium (med namnet Forskningsfuskets ansikten) i serien Den gode forskaren. Under seminariet diskuterades och problematiserades forskningsfuskets många uttryck med målet att föra ett samtal om hur forskningsfusk förebyggs i den dagliga verksamheten. Det är klart att Macchiarini-skandalen har fört upp ämnet högt på listan över angelägna frågor.

Att det ska finnas en apparat vid varje lärosäte som stävjar forskningsfusk är helt uppenbart, men hur den ska utformas nationellt är just nu under utredning. Men om ett ärende har gått så långt som till en granskning är det i en bemärkelse redan för sent eftersom förtroendet för forskning har lidit viss skada redan i detta läge.

Därför ska forskningsfusket förebyggas. Egentligen görs detta effektivast i den dagliga verksamheten. Kvalitetskulturen är således avgörande faktor i sammanhanget. Som stöd för att odla en sådan kultur finns ”code of conduct” på olika nivåer (europeisk, nationell och lärosätesnivå) men framför allt är ett ständigt pågående samtal om oredlighet inom forskning välgörande. Lärosätena kan underlätta sådana samtal på olika sätt. Till exempel har Lunds universitet nyligen inrättat ett etikråd som ska stimulera till debatt och sprida kunskap kring etikfrågor.

Vid seminariet tangerades anledningar till varför forskare rundar hörn. En stor del av orsaken till att genvägar utnyttjas kan ligga inbäddad i akademins ställvis osunda karriärsystem som premierar ett förvridet publiceringsmönster − där bland annat så kallad ”salamisering” och otillbörligt författarskap ingår som exempel på hur god forskningssed får stryka på foten. Genom att upprätthålla ett karriärsystem där kvantitet går före den i många fall mer svårbedömda kvaliteten, binder på så sätt akademin ris åt egen rygg. Sakkunnigförfarandet får aldrig reduceras till en mätning med linjal av längden på publikationslistan.

Även om frågan beträffande meriteringssystemet ägs av akademin, kan mindre goda traditioner i det här avseendet luckras upp genom att ledande forskningsfinansiärer signalerar en annan hållning när det gäller de medel de har att fördela, till exempel att sökandena i anvisningarna anmodas åberopa ett begränsat, och för projektgenomförandet relevant, antal publikationer från sina bruttolistor.

Blixtbelysning av det internationella genomslaget i Malmö högskolas forskning enligt bibliometri

Bibliometri används ofta för att visa forskningens output och kan ibland också användas för att indikera kvalitet och fördela forskningsresurser. I Malmö högskolas resursfördelningsmodell finns en bibliometrisk fördelningsnyckel som är lik den nationella; det så kallade bibliometriska indexet (vetenskaplig produktion och citeringar; för närmare förklaring se här per 2 november 2012) som Vetenskapsrådet räknar ut varje år inför budgetpropositionen. Vetenskapsrådet utgår härvidlag från Web of Science.

Det index som Malmö högskolas använder i den interna resursfördelningen släpar ett år efter Veten­skapsrådets index eftersom Vetenskapsrådets siffror inte hinner bli nerbrutna per fakultet innan för­slaget till Malmö högskolas resursfördelning beslutas. Eftersläpningen innebär att citeringsfönstret i Malmö högskolas bibliometriska fördelningsnyckel för 2017 omfattar åren 2011−2014. Nerbryt­ningen per fakultet som sker i samband med beräkningarna inför den interna resursfördelningen innebär att det fakultära utfallet av det bibliometriska indexet fördelat på 34 tidskriftskategorier kan kartläggas.

Genom att sortera de tidskriftskategorier med författare från Malmö högskola efter det bibliometriska indexets tyngd, kan en enkel bild av hur det internationella akademiska genomslaget för Malmö högskolas forskningsoutput är fördelat. I tabellen nederst finns det bibliometriska indexet per tidskriftskategori. Tidskriftskategorier med högt bibliometriskt värde återfinns högst upp i tabellen. De fakulteter som bidragit med ett index > 10 till respektive tidskriftsklass i den interna resursfördelningen 2017 namnges rangordnat.

Av tabellen framgår att tidskriftskategorierna ”Dentistry”, ”Humanities” och ”Education” väger tungt vid Malmö högskola. Publikationer inom ”Dentistry” är förklarligt nog relaterade till Odontologiska fakulteten. Fakulteten för kultur och samhälle samt Fakulteten för lärande och samhälle står för lejonparten av publikationer inom ”Humanities”, medan inslaget av författare från Odontologiska fakulteten och Fakulteten för hälsa och samhälle är överraskande stort inom ”Education” där annars Fakulteten för lärande och samhälle naturligtvis har en ledande position. ”Social Science” bör också nämnas; Fakulteten för hälsa och samhälle samt Fakulteten för kultur och samhälle ger i sammanhanget betydande bidrag.

Vetenskapsrådet har således redan lämnat in underlag till fördelningen av forskningsanslaget 2017 mellan landets lärosäten. Inga tecken tyder på att regeringen inte kommer att använda denna beräkning i nästa budgetproposition. Detta index (i tabellen ”VR17”), som tabellen också är sorterad enligt, har alltså ett citeringsfönster som ligger ett år senare än det tidigare kommenterade. Observera att i tabellens kolumn ”VR17” återfinns enbart index som är ≥ 10. Siffrorna har visserligen större aktualitet, men detta index är tillsvidare varken kvalitetskontrollerat av Malmö högskolas bibliotek eller fördelat på fakulteter. Inte desto mindre kan vissa drag anas:

  1. Genomslaget för publikationer inom ”Computer Science” är på stark frammarsch;
  2. Genomslaget för publikationer inom ”Dentistry” och ”Social Science” ökar sannolikt;
  3. Genomslaget för publikationer inom ”Humanities” och ”Education” kan vara på tillbakagång.
Publikationskategori Index Fakultet VR17
Dentistry 116 1. OD 141
Humanities 137 1. KS; 2. LS 86
Education 119 1. LS; 2. OD; 3. HS 80
Social Science 59 1. HS; 2. KS 78
Computer Science 7 66
Health 44 1. HS 50
Health Studies 2 12
Neuroscience 3 11
Medicine_Internal 12 10
Materials Science 12 10
Environmental Studies 14 1. KS
Chemistry 12 1. HS
Biomolecular 7
Medicine_External 7
Physics 7
Engineering 5
Surgery 4
Ecology 3
Environmental Health 3
Mathematics 2
Immunology 2
Oncology 1
Blood 1
Psychology 1
Economics 1
Biology 1
Pharmacology 1
Information Science 0
Mechanics 0
Agriculture 0
Engineering Mathematics 0
Ergonomics 0
Geoscience 0
Statistics 0

 

Salzburgrekommendationerna − hemmaplanen

Då och då kan det vara bra att spegla den egna verksamheten på hemmaplan med den i andra länder. Jag tänker här på den europeiska forskarutbildningen, eller rättare sagt forskarutbildningarna, som trots gemensam delaktighet i European Higher Education Area uppvisar betydande skillnader länderna emellan. Council for Doctoral Education inom European University Association (EUA-CDE) försöker genom en serie rekommendationer konstatera vad som karakteriserar bra utbildning på forskarnivå och därigenom på ett mjukt sätt forma framtidens forskarutbildning i Europa. Den senaste och tredje i raden av rekommendationer, Taking Salzburg Forward, presenterades vid EUA-CDE:s nionde årsmöte som hade temat ”Doctoral education: a dilemma of quality and quantity?”.

Salzburgrekommendationerna är betydligt mer kända i övriga Europa än i Sverige och har använts som underlag till flera länders forskarutbildningsreformer. Förmodligen beror detta på att rekommendationerna till stor del redan har tagits ad notam i Sverige. Inte minst gäller det rekommendationen att utbildningen ska vara strukturerad; något som till stor del åstadkommes i Sverige med hjälp av högskoleförordningens allmänna och individuella studieplaner, vars strikthet förefaller tillhöra minoriteten i Europa. Struktureringen gynnas också av trygga villkor för doktoranderna, men långt ifrån alla länder praktiserar doktorandanställning i så stor omfattning som i Sverige (där mer 60 % av doktoranderna studiefinansieras genom doktorandanställning; se Universitetskanslersämbetets årsrapport 2015, sidan 63). Istället kan studiefinansieringen i andra europeiska länder löpa på lösa boliner, såsom genom lån eller ofördelaktiga stipendier. Då förstår ni också att ECTS inte överallt i Europa ses som relevant på forskarnivån och att den tredje cykelns deskriptorer inom European Qualifications Framework (som omsatts i högskoleförordningens examensordning) är ganska fjärran för många.

Men även om den svenska forskarutbildningen i många fall kan ses som en föregångare, så inkorporerar Taking Salzburg Forward tre nya så kallade ”utmaningar” i sina rekommendationer (research integrity, digital challenge and global vision) som därmed pekar på behovet av att hålla forskarutbildningen dynamisk. God sed i forskning rör i högsta grad doktorandens avhandlingsdel, liksom att på olika sätt tillgängliggöra avhandlingens forskningsresultat öppet. En internationell rekrytering och arbetsmarknad ställer även nya krav på forskarutbildningens antagningssystem och karriärplanering. Varje lärosäte som arrangerar forskarutbildning måste därför vara förändringsbenäget.

Saker och ting rör sig därför även på hemmaplan. Det finns arbetsgrupp inom Forskarutbildningsutskottet som arbetar med att ta fram en ny policy för utbildningen på forskarnivå vid Malmö högskola som ska vägleda det framtida synsättet på Malmö högskolas forskarutbildning (se minnesanteckningar från Forskningsberedningens möte, § 5). Med tanke på vardande universitetsstatus och att tre av femton forskarutbildningsämnen (datavetenskap, historia och historiedidaktik samt pedagogik) ska ingå i Universitetskanslersämbetets första omgång av utvärderingar, blir resultatet av gruppens arbete en viktig grund för Malmö högskolas kommande kvalitetsarbete inom forskarutbildning.

Universitetsyra

För första gången på tjugo år har regeringen äntligen öppnat för nya universitet i Sverige! En välkommen satsning, inte minst för Skåne men också för Malmö högskola som under lång tid har stått främst i kön för att bli universitet. Egentligen hade Malmö högskola redan vid bildandet 1998 ambitionen att bli universitet, vilket bland annat universitetsansökan 2002 visade, men möjligheten för en högskola att bli universitet försvann i praktiken redan tidigare än så. Därefter har regeringar från båda blocken hållit dörren till nya universitet stängd. Ända tills i förra veckan. Det skulle således till en ny regering för att den politiska uppbackning som Malmö högskola har haft från Malmö stad och Region Skåne slutligen skulle få genomslag.

Malmö högskolas väg till universitet har varit lite krokigare jämfört med uppkomsten av de fyra nya universiteten: Karlstads universitet, Örebro universitet, Mittuniversitetet och Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet efter sammanslagningen med Högskolan i Kalmar). Malmös före detta kommunalråd Ilmar Reepalu (S), som varit engagerad i universitetsfrågan, räknar i en intervju i samband med regeringens tillkännagivande den 16 juni upp de främsta motståndarna till att Malmö högskola (och andra högskolor, för den delen) skulle bli universitet: ministrarna Thomas Östros (S), Leif Pagrotsky (S), Lars Leijonborg (FP) och Jan Björklund (L).

Reepalu nämner även Lunds universitets rektor Boel Flodgren (1992–2002) och Peter Honeth, förvaltningschef vid Lunds universitet när Malmö högskolas bildades – och sedermera statssekreterare för flera borgerliga ministrar fram tills regeringsskiftet 2014 – eftersom dessa lundensare ansåg att ett Campus Malmö vid Lunds universitet skulle vara mer befogat än en egen högskola. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Lunds universitets förre rektor, Per Eriksson, sa i sitt tal när Malmö högskola femtonårsjubilerade att verksamheten vid Malmö högskola inte skulle haft samma utvecklingsmöjligheter inom Lunds universitet. Och Torbjörn von Schantz, nuvarande rektor vid Lunds universitet, kommenterar nu när Malmö högskola ska uppgraderas att ett kombinerat lärosäte inte är aktuellt eftersom det hade blivit för stort. Det kan således vara en bra idé att ha lärosäten i regionen med olika inriktningar och arbetssätt som kompletterar varandra.

Universitetsstatus till Malmö högskola innebär, som vi vet, större frihet att själv bestämma över forskarutbildningens utformning men rimligtvis också att forskningsanslaget får ett rejält – och välbehövligt – tillskott under de närmaste åren så att en bättre balans uppstår mellan utbildning och forskning. Storleken på förstärkningen kommer att visa sig – om inte förr så i höstens budgetproposition.

Regeringens ambition är att kunna ge Malmö högskola universitetsstatus från och med januari 2018. Men gratisluncher är sällsynta. Så exakt vad som menas med att Malmö högskola nu uppmanas att lämna in en ”fördjupad framställan” om att få erhålla universitetsstatus till regeringen återstår därför att få klarhet i. I debattartikeln som publicerades i samband med tillkännagivandet, nämns att regeringen inför beslutet bland annat har tagit fasta på Malmö högskolas budgetunderlag 2017–2019 där det står att ”Malmö högskola anser att det är angeläget att regeringen gör det möjligt för lärosäten att ansöka om universitetsstatus efter prövning mot fastställda kriterier och att Malmö högskola därmed ges möjlighet att erhålla universitetsstatus.” Ifall det blir aktuellt att pröva det efterfrågade fördjupade underlaget, finns här förslag på uppdaterade universitetskriterier som togs fram inför Helene Hellmark Knutssons (S) besök vid Malmö högskola 2015.