Lärosätenas autonomi och frihet – attackerad och problematiserad

Även om European University Associations (EUA) konferens med temat lärosätenas autonomi och frihet var planerad sedan länge, blev ämnet högaktuellt i och med att vissa inskränkningar inom högskolesektorn just genomförts, och planeras att genomföras, i Europa och dess omedelbara närhet. Vissa av EUA:s medlemslärosäten i Turkiet, och nu senast i Ungern har som bekant drabbats av bakslag när det gäller den fristående position som akademin ska ha i ett demokratiskt samhälle. Tendensen att lärosätenas utsatthet ökar har observerats i den internationella debatten.

Härvidlag passade det bra att Agneta Bladh, vice-president vid Magna Charta Observatory, i en av konferensens paneldiskussioner underströk den aktualitet som The Magna Charta Universitatum från 1988 har i sammanhanget. Fler än 800 lärosätens rektorer världen över har undertecknat Magna Charta sedan dess. Magna Charta kan sägas vara startskottet för den utveckling som brukar gå under beteckningen Bolognaprocessen och en grundbult i utvecklingen av den europeiska gemenskapens syn på universitetens roll i ett föränderligt samhälle. I Magna Charta nämns bland annat att universitet och högskolor ska tjäna samhället genom att vara en autonom institution i hjärtat av samhället med en hög grad av integritet och frihet att bedriva forskning och utbildning.

Avsikten är således inte att akademin ska utgöra ett elfenbenstorn, utan lärosätenas verksamhet ska vara inbäddad i den samhälleliga kontexten samtidigt som rollen är fristående – en sorts balanserad dualitet, om man så vill. Förhållandet klargjordes vid konferensen på ett rättframt sätt i ett anförande av Norges konservative utbildnings- och forskningsminister, Torbjørn Røe Isaksen. En konstruktiv dialog mellan akademi och politik förutsätter en medvetenhet och tillkännagivande om att dessa båda samhällsinstitutioner har olika roller. I det nödvändiga spänningsfältet som uppstår dem emellan är det viktigt att vara ömsesidigt lyhörd för den andra partens ståndpunkt. Ministern stack inte under stol med att vissa delar var politikerstyrda, eller åtminstone initierade från politikerhåll, såsom sammanslagning av vissa lärosäten i Norge och införandet av femåriga masterutbildningar inom den norska lärarutbildningen för grundskolan. Samtidigt skulle det vara märkligt om en demokratiskt vald regering inte skulle kunna genomföra sin forskningspolitik (även om den typen av frågor sällan är utslagsgivande för valresultatet).

Lite provokativt menade ministern vidare att lärosätena i vissa frågor kanske inte var tillräckligt autonoma. Torbjørn Røe Isaksen önskade nämligen en diversifiering av inkomströmmarna så att lärosätena blev mindre beroende av statlig finansiering. Från de flesta håll inom högskolesektorn ses ett väl tilltaget basanslag tvärtom som en grundtrygghet för frihet att ta beslut inom utbildning och forskning. Pengar från annat håll är nämligen ofta förknippade med respektive finansiärs önskemål och sådana förbehåll kringskär friheten. Många inom akademin pläderar därför att externa medel enbart ska ses som komplement till statsanslaget och inte utgöra huvudingrediens i finansieringen. Exemplet visar att försiktighet ska iakttas när det gäller att dra slutsatsen att en hög grad av finansiell autonomi alltid vore bättre.

Det kan vara bra att ha detta resonemang i bakhuvudet eftersom EUA vid konferensen lanserade sin uppdaterade Autonomy Scorecard som visar vilken autonomi lärosäten i 29 europeiska länder har i fråga om 38 indikatorer fördelade på fyra områden (organisatorisk, ekonomisk, personell och akademisk autonomi). Resultaten som presenteras i Autonomy Scorecard är (i linje med vad som tidigare sagts) inte lika rättframma som till exempel The Economists Democracy Index – där ett högt index underförstått framstår som positivt. I Autonomy Scorecard får exempelvis Storbritannien höga värden på indikatorerna inom akademisk autonomi (som överraskande nog varken innefattar forskning eller studentinflytande) med allt vad det innebär med studieavgifter – en företeelse som inte nödvändigtvis är eftersträvansvärd. För att knyta an till det tidigare sagda om universitets och högskolors dualitet, kan staten i vissa fall agera som regulator och garanti för att universitet och högskolor inte ska vara helt prisgivna åt marknadskrafterna. Problematisering i all ära, men det viktigaste att konstatera är att om bristande autonomi utgör begränsande faktor, kan denna brist hindra den gynnsamma utveckling av verksamheten inom högskolesektorn som kommer hela samhället till del.

Avslutningsvis bör vi också vara medvetna om att en högre grad av autonomi samtidigt brukar medföra ökad kontroll, vilket stundtals kan upplevas som improduktivt.

Slutsatsen av hela resonemanget vore att politik och akademi borde gå i förtrolig armkrok för att tillsammans och på olika sätt verka för det gemensamma målet: hög kvalitet i forskning och högre utbildning.

Forskningspolitisk armbrytning mellan SUHF och Vinnova om synen på belöning av samverkan

I Metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle redovisas Vinnovas uppdrag som de fick i förra forskningspropositionen Forskning och innovation (2012). Förslaget kom i slutet av 2016 och är ute på remiss till början av maj 2017.

För att få en känsla för varför Vinnovas förslag ser ut som det gör, kan det hjälpa att sätta ljus på det genom att låta deras svar på remissen Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet (SOU 2016:72) skapa kontrast till den syn som Sveriges universitets- och högskolors förbund (SUHF) har i frågan. I den tjocka Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet var det särskilt kapitel fem som berörde högskolesektorn och vars två nyckelförslag rönte följande yttranden:

Förslag SUHF Vinnova
Öka den konkurrensutsatta delen av universitets och högskolors basanslag från 20 till 50 procent. Avvisar förslaget om att öka den konkurrensutsatta andelen av högskolornas basanslag. Delar utredningens förslag att en större del av basanslagen till lärosäten ska konkurrensutsättas.
Låt kollegiala organ i huvudsak ha en rådgivande roll. Avvisar grunderna för förslaget om att utveckla ett tydligare ledarskap inom akademin. Det saknas en argumentation kring det kollegiala systemets stora betydelse för kvalitetskulturen inom universitet och högskolor. Delar utredningens förslag att lärosätena ska utveckla ett professionellt och tydligt ledar-skap. Ledarskapsfrågan är dock inte bara en lärosätesintern fråga som handlar om kollegial styrning kontra linjestyrning. Ledarskapsfrågan är också kopplad till ett tydligare ägarskap och dess krav på ledarskapet.

Polariseringen i ett nötskal. Å ena sidan har högskolesektorn synen att den minst av allt är betjänt av att ytterligare en dos new public managementkultur prackas på den. Å andra sidan finns krafter, framför allt utanför akademin, som har övertygelsen att om bara universitet och högskolor vore styrda mer som företagen och om det finns tillräckligt med belöningar i systemet, så skulle dessa förändringsobenägna organisationer äntligen börja leverera.

Vid en hastig anblick av den offentliga debatten, nationellt och internationellt kan det verka som om högskolesektorn – särskilt de gamla universiteten; tunga inom SUHF – inte gillar att samverka utan krumbuktar sig. Inget kan vara mer felaktigt. Kritiken mot Vinnovas förslag rör istället att basanslagen för fri forskning inte ska nyttoprövas eftersom betydande medel med tydligt samverkansfokus ändå tillförs sektorn via andra pengaströmmar. Ifrågasättandet rör också frånvaron av entydiga principer och rimliga indikatorer för att mäta och värdera samverkan samt att ekonomiska incitament som detta riskerar att ge oönskade effekter genom att indikatorerna, hellre än den bakomliggande idén, blir styrande. Debattörerna påpekar att istället för att införa samverkan som en fördelningsvariabel, borde regeringen noggrant reda på vilka sätt som samverkan uppmuntras bäst och vilka åtgärder som kan leda till fördjupad samverkan. I samklang med detta konstaterar Benner och Sörlin i Samverkansuppgiften i ett historiskt och institutionellt perspektiv (2015) att deras uppfattning är att pluralistiska och innovativa stödformer, snarare än indikatorstyrda scheman, är vägen framåt. I Malmö högskolas fall skulle till exempel tillstånd och kapital till ett holdingbolag och ett eget innovationskontor kunna gynna nyttiggörande av vissa forskningsresultat.

Ej heller ska inlägg liknande detta ses som att lärosätena på något generellt sätt är motsträviga i frågan om att arbeta i linje med det sätt som samverkan lyfts fram i den senaste forskningspropositionen, Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016), där även samhällsutmaningar har en framträdande roll. Utan att överdriva, kan Malmö högskola i det fallet sägas ha varit en föregångare bland lärosätena när det gäller just de aspekterna. Nu har snart övriga lärosäten på olika sätt, och dessutom ganska snabbt, också rört sig i precis den riktningen, vilket också policydokument liknande den uppdaterade The Lund Declaration (2015) och som League of European Reserach Univeristies alldeles nya Productive Interactions: Societal Impact of Academic Research in the Knowledge Society (2017) bäddar för. För att universitet och högskolor forskningsmässigt ska kunna hjälpa till med att komma till tals med samhällsutmaningar av olika slag, krävs både ett samarbete mellan olika akademiska discipliner och en samverkan med det omgivande samhälle i vilket utmaningarna manifesteras.

Kontrahenterna är emellertid överens om att samverkan är en integrerad del av lärosätenas arbete med att hålla hög kvalitet i utbildning och forskning. Men på vilket sätt, om något, som detta ska belönas är alltså under diskussion. Att isolera samverkan från övrig verksamhet är omöjligt, för utan utbildning och forskning finns ingen samverkan. En oreflekterad användning av högskolelagens så kallade ”tredje uppgift” kan därför leda tanken fel eftersom samverkan är inbäddad i lärosätenas forskning och utbildning, inte minst som ett förhållningssätt. Följaktligen har lärosätena ingen särskild pengapåse för samverkan, utan avsättning till aktiviteter som har med samverkan att göra sker via basanslaget för utbildning respektive forskning.

Samverkan är ett samlingsbegrepp som uppvisar stor heterogenitet och innefattar allt från populärvetenskaplig kommunikation, uppdragsutbildning och -forskning till start av bolag inom kunskapssystemet. På samma gång som fripreparering av de olika samverkansaktiviteterna, som ligger inbäddade i utbildningen respektive forskningen, gör att de olika sätt som ett lärosäte samverkar på synliggörs, så inses också samtidigt med lätthet att de skilda aktiviteterna – trots att Vinnovas förslag hävdar motsatsen – inte ens med svårighet kan betraktas som jämförbara med varandra (vilket också medför att resursfördelning på sådan grund blir minst sagt skakig).

Uppdraget till Vinnova gavs av förra regeringen som naturligtvis inte kunde se in framtiden. Under den långa leveranstiden har förutsättningarna förändrats. Ta som exempel Vetenskapsrådets näraliggande förslag FOKUS (som faktiskt också innehöll en portion – närmare bestämt 15 % – samverkan). Tack vare på det sätt som nuvarande principer för kvalitetsutvärdering av högre utbildning fastlades, blev FOKUS snabbt inaktuellt och förpassades till historiens skräphög. Centralt styrda utvärderingar står inte lika högt i kurs som tidigare, vilket också spiller över på föreliggande förslag från Vinnova. Denna förändring av utvärderingslandskapet i kombination med att Universitetskanslersämbetet har fått i uppdrag att foga forskning till sina kvalitetsutvärderingsuppgifter (som torde inkludera samverkan i utbildning och forskning) gör att Vinnovas förslag också kan upplevas som en anakronism (som dessutom inte har minsta familjelikhet med de två andra kvalitetsindikatorerna för forskning – vetenskaplig produktion och citeringar samt externa medel – som omfördelar basanslaget för forskning mellan landets lärosäten [1]). Som om det inte vore nog, kommer regeringen under 2017 att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning för universitet och högskolor som innefattar att lämna förslag på hur samverkansuppgiften kan premieras ekonomiskt. Även om detta system inte kommer att tas i bruk innan 2020 är det frågan om det är mödan värt att införa en interimistisk fördelning. 

Till saken hör också att de signaler som sänds ut genom att särbehandla samverkan på föreslaget sätt kan införa osäkerhet i systemet som riskerar att grumla universitets och högskolors uppgift att utbilda och forska. Samverkan blir aldrig av högre kvalitet än den kvalitet lärosätet har inom utbildning och forskning. 

I många fall lägger SUHF ut sina remissvar på hemsidan. Dessa svar kan vara riktningsgivare för hur sektorn ställer sig till vissa frågor. I just denna fråga har emellertid SUHF inte kunnat samla landets universitet och högskolor till ett gemensamt remissvar. Kanske något nytt framkommer när forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft beslutas i riksdagen den 5 april 2017?

[1] Med bristen på familjelikhet menas att Web of Science respektive NU-databasen utgör källor för indikatorvärdena beträffande vetenskaplig produktion och citeringar respektive externa medel. Framtagning av underlagen sköts av Vetenskapsrådet respektive Universitetskanslersämbetet och belastar  inte lärosätena arbetsmässigt, medan lärosätena måste lägga ner ett digert arbete inför en panelgranskning.

Spekulation om hur de höjda basanslagen för forskning 2018 kommer att fördelas

Under 2018 planerar regeringen enligt forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016) att tillföra ytterligare 520 miljoner kronor till lärosätena i form av höjt basanslag för forskning och forskarutbildning. Frågan är hur dessa pengar kommer att fördelas? Vi ska här försöka reda ut saken – med särskilt fokus på Malmö universitet.

Bakgrund

Regeringen kommer under 2017 att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning för universitet och högskolor. I uppdraget till utredning ingår att lämna förslag på hur samverkansuppgiften kan premieras ekonomiskt. Men det nya styr- och resurstilldelningssystemet kan påverka tilldelningen av resurser tidigast 2020. Under perioden fram till dess, avser regeringen att tilldela forskningsresurser med utgångspunkt i nu gällande system genom kvalitetsindikatorer för att premiera kvalitet i forskningen och att ge ledningarna vid universitet och högskolor incitament att vidta åtgärder för att öka kvaliteten och konkurrenskraften i deras forskning. Tillkommande forskningsanslag samt befintligt anslag har fördelats respektive omfördelats årligen sedan 2009 med hjälp av två kvalitetsindikatorer (vetenskaplig produktion och citeringar [1] samt externa medel för forskning; enligt forskningspropositionen Ett lyft för forskning och innovation (2008)). Varje lärosäte garanterades vid införandet ett basanslag för forskning om minst 8 000 kronor per helårsstudent.

I budgetpropositionen för 2016 tilldelades nya forskningsmedel i högre grad till flertalet högskolor (inklusive Malmö högskola) och de nya universiteten (Karlstads universitet, Örebro universitet, Linnéuniversitetet och Mittuniversitetet) på ett sätt som innebar att modellen tillämpades, men kombinerades med en indelning i äldre universitet, nya universitet och högskolor (där lärosäten i varje av dessa tre grupper konkurrerade sinsemellan) samt genom att en lägsta garanterad tilldelning av nya medel till alla lärosäten praktiserades. (Se Forskningsbloggen)

I budgetpropositionen för 2017 tillfördes enbart marginella statliga forskningsmedel direkt till lärosätena och ingen omfördelning av basanslagen genomfördes.

Situationen inför 2018

Regeringen avser att i budgetpropositionerna för 2018 och 2019 föreslå att de ökade anslagen till lärosätena för forskning och utbildning på forskarnivå fortsatt fördelas utifrån både den modell som presenterades i propositionen Ett lyft för forskning och innovation (2008) och utifrån behovet av en mer jämn fördelning mellan universitet och högskolor, det vill säga i likhet med den fördelning som gjordes 2016.

Regeringens avsikt är att i budgetpropositionen för 2018 också föreslå en fördelning av medel som säkerställer att alla statliga universitet och högskolor får ett anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som omfattar minst 12 000 kronor per helårsstudent. Gissningsvis kommer enbart fyra lärosätens forskningsanslag höjas på detta vis (se nedan). Eftersom Malmö högskola/universitet 2018 beräknas få ett tillskott på 90 miljoner kronor, kommer denna garanti inte innebära något ytterligare tillskott, eftersom antalet helårsstudenter 2016 var cirka 12 000 och Malmö högskolas forskningsanslag 2018 beräknas till cirka 230 miljoner kronor.

En utvidgning av antalet kvalitetsindikatorer från två till tre kommer bli fallet om forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016) vinner bifall i riksdagen i början av april 2017 eftersom regeringen avser att fördela merparten av nya anslag till forskning och utbildning på forskarnivå utifrån dels nuvarande två kvalitetsindikatorer, dels samverkan med det omgivande samhället. Regeringen avser att ge alla tre kvalitetsindikatorerna samma vikt.

I avvaktan på utredningens förslag till ett nytt styr- och resurstilldelningssystem, avser regeringen att använda Verket för innovationssystems (Vinnova) bedömningar av samverkan med det omgivande samhället som grund för tilldelning av nya forskningsresurser. Vinnova fick 2013 i uppdrag av regeringen att årligen fördela medel till universitet och högskolor utifrån kvalitet och prestation i samverkan med det omgivande samhället. I december 2016 lämnade Vinnova en slutrapport som regeringen har remitterat – bland annat till Malmö högskola. Remissbehandling pågår till i början av maj 2017. Under 2017 kommer Vinnova att få ett nytt uppdrag att utvärdera lärosätenas samverkan vilket kan utgöra ett förnyat underlag för fördelning av nya medel i avvaktan på ett nytt resurstilldelningssystem.

Malmö högskolas forskningsanslag 2018 – scenario

Av de 520 miljoner kronor som tillförs lärosätena i form av höjt basanslag för forskning och forskarutbildning allokeras enligt budgetpropositionen för 2017 således 90 miljoner kronor direkt till Malmö högskola. Ytterligare satsningar, bland annat på skolforskning, kommer också att göras förutom den tidigare nämnda satsningen på forskningsanknytning via antalet helårsstudenter. Dessutom är det möjligt att regeringen sätter en nedre gräns för varje lärosätes tillskott av forskningsanslag (2016 fick varje lärosäte ett tillskott på minst fem miljoner kronor). Det som kommer att bli över efter denna öronmärkning, bör fördelas enligt de tre kvalitetsindikatorerna som, nämnts ovan också styr en årlig omfördelning av 20  % av basanslaget.

Om inte Malmö högskola särbehandlas i och med universitetsblivandet och förutsatt att regeringen följer samma resonemang som inför fördelningen 2016, bör Malmö högskolas basanslag för forskning därför öka ytterligare. Med hur mycket är osäkert, särskilt med ovanstående observationer i åtanke.

Det utökade stödet till forskningsanknytning motsvarar cirka 50 miljoner kronor, där följande högskolor framstår som vinnare (tkr.):

Södertörns högskola: 24 706

Högskolan Dalarna: 12 071

Högskolan Väst: 7 850

Högskolan Kristianstad: 7 255

Summa: 51 882

Av nytillskottet 2018 torde, med tanke på eventuella ytterligare satsningar och att varje lärosäte ska tillförsäkras minst fem miljoner kronor, gissningsvis därför cirka 330 miljoner kronor återstå till fördelning genom kvalitetsindikatorerna; 110 miljoner kronor per kvalitetsindikator. Med tanke på Malmö högskolas tidigare andel av indikatorerna och neutrala betyg i Vinnovas testpilot 2, beräknas förstärkningen motsvara cirka 1,1  % av det totala tillgängliga nytillskottet, det vill säga sammanlagt cirka 3,5 miljoner kronor om alla lärosäten tillåts konkurrera med varandra. Men eftersom regeringen också fortsättningsvis eftersträvar en mer jämn fördelning mellan universitet och högskolor, finns möjlighet att dessa 330 miljoner kronor delas upp i tre lika stora påsar på samma sätt som 2016. I så fall konkurrerar Malmö högskola med de nya universiteten i en ny konstellation som består av fem lärosäten. Allt annat lika, skulle i så fall Malmö högskola tillföras cirka 20 miljoner kronor, det vill säga sammanlagt 110 miljoner kronor i forskningsanslag 2018.

Beträffande omfördelningen av befintligt anslag och fördelningen av nya medel med kvalitetsindikatorerna är dessa fördelningar avhängiga de – till delar ännu okända – prestationer som konkurrenterna (det vill säga, förmodligen de nya universiteten) uppvisar i frågan. Det kan därför vara vanskligt att dra alltför stora växlar på historiskt material (där Malmö högskola vid senaste omfördelningen 2016 placerade sig i mitten; före förlorarna i omfördelningen med hjälp av indikatorerna, Karlstads universitet och Mittuniversitet, men efter de ännu klarare vinnarna Linnéuniversitet och Örebro universitet).

Visserligen uppvisar Malmö högskolas externa medel ett starkt resultat 2016, men året dessförinnan (indikatorn bygger på de tre senaste åren) var svagare än 2014 samtidigt som externfinansieringen i sektorn ökar något. Av denna anledning är det inte säkert att Malmö högskola är på vinnarsidan i omfördelningen genom externa medel.

Gissningsvis blir nettoresultatet nära neutralt även när det gäller indikatorn för samverkan med omgivande samhälle (med tanke på den utdelning som Vinnovas testpilot 2 gav; alla de nya universiteten (inklusive Malmö högskola) fick lika mycket – förutom Mittuniversitet som fick lite mindre utdelning).

Publikationerna vid Malmö högskola och deras citeringar har tidigare tagit marknadsandelar från andra lärosäten i stort sett under hela tidsperioden som systemet har varit igång. I Malmö högskolas årsredovisning för 2016 rapporteras, för närvarande, enbart antalet publikationer. I årsredovisningen framgår att de publikationer som är giltiga i regeringens fördelningsmodell fortsätter visserligen att öka, men ökningstakten är inte lika markant som tidigare. [2] Eftersom det totala antalet citeringar av publikationer vid svenska lärosäten ökar, måste Malmö högskolas andel öka mer är den generella ökningen för att Malmö högskolas forskningsanslag ska gynnas denna väg. Förmodligen kommer resultatet (som Vetenskapsrådet förväntas presentera sommaren 2017) för Malmö högskolas vidkommande att hamna nära ± 0.

Utfallet av indikatorerna kan göra skillnad, men antagligen inte mer än i storleksordningen ± 5 miljoner kronor.

Avslutande kommentar

Nuvarande resursfördelningssystem för basanslaget för forskning i landet är förhållandevis komplext eftersom den indikatordrivna modellen inte praktiseras rättframt. Fördelningen kantas istället av politiska randvillkor som minskar förutsägbarheten. Många osäkerhetsfaktorer gör därför att ovanstående resonemang enbart blir en best guess. Slutgiltigt svar ges i budgetpropositionen i september 2017.

[1] Vetenskapsrådet har på regeringens uppdrag tagit fram ett förslag till en modifierad indikator för vetenskaplig produktion och citeringar som har remitterats och bereds just nu i Regeringskansliet. (Se Forskningsbloggen)

[2] I samband med Malmö högskolas resursfördelning räknar Biblioteket fram citeringar och först i april 2017 föreligger en lägesindikation.

Öppen vetenskap – möjligheter och utmaningar

stod som titel för Sveriges universitets- och högskoleförbunds konferens den 28 februari 2017 som ger ramen för denna lägesrapport för öppen vetenskap.

Öppen vetenskap är ett av “O:na” (“Open innovation” och “Open to the world” är de två andra) i Europeiska kommissionens lansering av hur European Research Area ska förstärkas; se Open innovation, Open science and Open to the World – a vision for Europe. Öppen vetenskap är i korthet en strategi för att förnya forskningen genom digital teknik och nya verktyg för samarbeten så att forskningsprocessens olika delar öppnas upp gentemot omvärlden, till exempel öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och data, allmänhetens engagemang (jämför citizen science), forskningskommunikation och evidensbaserat politiskt beslutsfattande; se vidare konkretiseringarna i Amsterdam Call for Action on Open Science.

Öppna vetenskapliga publikationer

Första vågen i öppen vetenskap kan sägas vara öppna vetenskapliga publikationer. Vågen har redan sköljt över ganska stora delar av det vetenskapliga samfundet, ivrigt påhejad av bland andra EU:s konkurrenskraftsråd (som bland annat rekommenderar att de vetenskapliga publikationer vars forskningsresultat finansieras av Horisont 2020, senast 2020 ska vara omedelbart öppet tillgängliga direkt då de publiceras). I analogi är i den senaste forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (sidan 107) regeringens målbild att alla vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör omedelbart bli öppet tillgängliga när de publiceras.

Det kan väl lugnt konstateras att en hel del arbete återstår tills ambitionerna är uppfyllda. Sverige verkar inte vara bäst i grenen open access. Till exempel är största delen av Malmö högskolas vetenskapliga publikationer fortfarande inte öppet tillgängliga – enbart 44 % är öppet tillgängliga, vilket i och för sig verkar vara en bra bit över riksgenomsnittet (27 %; se Malmö högskolas årsredovisning 2016, sidan 45.)

Det är svårt att se hur förlagen som äger de stora vetenskapliga tidskrifterna kommer att gå i bräschen för att underlätta tillgängliggörandet. Förlagens affärsmodell bygger ju på att forskarna lämnar in manus och står för vetenskaplig granskning av andras manus samtidigt som lärosätena ska betala för åtkomst till dessa forskningsresultat genom prenumerationsavgifter.

Inlåsning av forskningsresultat passar särskilt illa beträffande de utmaningar som mänskligheten ställs inför, ibland väldigt hastigt och oväntat. Mobilisering kan därför bli nödvändig i sådana situationer. Ett exempel är att efter World Health Organization bedömde utbrottet av zikaviruset i Sydamerika 2016 som ett internationellt hot mot människors hälsa, tillgängliggjordes relevanta forskningsresultat. Undantag som detta är framtidens normaltillstånd. Att viktiga delar av tyska akademin nyligen rest ragg inför Elseviers förhandlingsteknik talar för en förändring och ger en föraning av ett sammanbrott för förlagsdrakarnas oligopol och prenumerationssystemets kollaps – alltmedan Sci-Hub vinner terräng.

Med tanke förändringströgheten i publiceringssystemet låter sig därför en generell öppenhet inte bli verklighet inom kort. Gunilla Herdenberg, chef för Kungliga biblioteket, och Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet, pläderar därför i en debattartikel att i ett övergångsskede behövs ekonomiska resurser för att finansiera författaravgifter, stödja alternativa publiceringsmodeller och för att underlätta för mindre förlag att omvandla prenumerationsbaserade tidskrifter till öppet tillgängliga.

Trenden att tillgängliggöra publikationer pekar likväl i en bestämd riktning i vilken en återgång till tidigare publiceringsmönster ter sig osannolik. Forskningsfinansiärer spelar en stor roll som fanbärare i genomförandet. Sedan något år tillbaka accepterar till exempel Vetenskapsrådet, precis som EU:s Horisont 2020, endast artiklar som är öppet tillgängliga för rapportering av den forskning som finansieras. Även Riksbankens Jubileumsfond har riktlinjer om open access publicering (vars resultat just har analyserats i en rapport).

I en förlängning ankommer det även på landets lärosäten att entusiasmera open access publicering. På hemmaplan vore det därför lämpligt att alla medarbetare vid Malmö högskola i linje med open accesspolicyn synliggör sina forskningspublikationer i MUEP, Malmö University Electronic Publishing, Malmö högskolas arkiv för publikationer.

Öppna forskningsdata

Den andra vågen i öppen vetenskap – öppna forskningsdata – har enbart nått delar av akademin än, men den kan anas på bredare front. Frågan är om den inte förväntas att påverka forskningsprocessen mer än den första vågen. Som i fallet med öppet tillgängliga publikationer, implementerar också i detta fall policymakarnas förlängda arm – det vill säga de med skattemedel finansierade forskningsfinansiärerna – den önskade ambitionen. Under 2017 förväntas EU införa krav på datahanteringsplaner (data management plans) i vissa projekt inom Horisont 2020 enligt FAIR-principerna (findable, accessible, interoperable and reusable). I forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016, sidan 107) konstateras att forskningsdata som ligger till grund för vetenskapliga publikationer bör bli öppet tillgängliga samtidigt som den tillhörande publikationen. Tendensen är tydlig – men som en av konferensens panelister, Sara Kjellberg, påpekade – finns en stor disciplinberoende spännvidd beträffande vad forskningsdata kan representera.

I Sverige kräver Vetenskapsrådet sedan några år tillbaka att ansökningar om medel för projekt ”där insamling av data utgör en betydande del” (till exempel klimatdata) ska innehålla en ”datapubliceringsplan”. (Formas och Naturvårdsverket har liknande krav.) En regelrätt datahanteringsplan är ganska omfattande och kan innehålla allt från mappstruktur, filformat, säkerhet och juridiska frågor (om till exempel personuppgifter), till hur lagring och backup ska skötas. Liksom i fallet med öppna publikationer kommer Vetenskapsrådet sannolikt även att bli pådrivande i frågan om öppna forskningsdata och stegvis införa krav på datahanteringsplaner i sin ansökningsrutin. Vetenskapliga tidskrifter kan också bli drivande i frågan när de ökar kraven på att data som de enskilda artiklarna bygger på ska tillgängliggöras. Till exempel tillåter inte policyn vid PLoS ONE (Public Library of Science) att författarna själv sätter begränsningen för om data är öppet tillgängliga eller inte.

I och för sig är delar av öppna forskningsdata inget märkvärdigt med tanke på att god sed ska upprätthållas i forskning. Att hålla ordning på data som ligger till grund för forskningsresultat kan därför inte vara en nyhet. Det nya är i så fall tillgängliggöra forskningsdata, inte bara för peers inför publicering, utan också att bevara den på ett som gör att eftervärlden kan ta del av den. Strukturerad metadata blir därför viktig och nödvändig.

Tillgängliggörande av forskningsdata kräver eftertanke och infrastruktur. Vid konferensen presenterade Max Petzold, föreståndare för Svensk Nationell Datatjänst (vid Göteborgs universitet), det förhoppningsvis första steget i högskolesveriges uppbyggnad av en organisation för öppna forskningsdata genom en nyligen inlämnad ansökan riktad till Vetenskapsrådets utlysning av projekt inom Forskningsinfrastruktur av nationellt intresse 2017, där Malmö högskola tillsammans med 22 andra lärosäten söker medel för att bygga upp en nationell infrastruktur för hantering av forskningsdata.

Finansieringen av infrastrukturen för de tillkommande uppgifter som öppen vetenskap medför, kommer att poolas mellan statliga och övriga forskningsfinansiärer samt lärosätenas basanslag (som höjs enbart marginellt). På ett sätt hade det varit tryggare att vara oberoende av finansiärernas välvilja och budgetramar, samtidigt som forskningspolitiken kunde tagit ett fastare grepp om händelseutvecklingen i en sådan viktig fråga som denna.

Intressant blir att följa vilka alternativa sätt att mäta vetenskaplig prestation som kommer att bli aktuella med anledning av öppen vetenskap. Kapitlet ”Change assessment, evaluation and reward system in science” i Amsterdam Call for Action on Open Science kan ge vissa ledtrådar.

Faktaresistens gör att var och en blir sin egen professor

Ett tecken i denna ”post-faktuella” tid som vi verkar gå in i med ”alternativa fakta” och allt vad det heter, är att forskningens landvinningar ifrågasätts mer och mer. I grund och botten är ifrågasättandet bra, för det är inte meningen att forskningsresultat ska förbli oemotsagda. Däremot kan det finnas anledning att skilja på den inom-akademiska diskursen och den kritik som framförs från annat håll.

En kritisk och kontinuerlig granskningsprocess är integrerad i det vetenskapliga konceptet. I de vetenskapliga spelreglerna ingår också att felaktiga forskargärningar marginaliseras på olika sätt av forskarsamfundet. Men spelreglerna utesluter inte att det råder oenighet beträffande vissa forskningsresultats legitimitet. Spänningsfältet mellan argumenten för olika uppfattningar utgör tvärtom forskningens livsluft och denna typ av friktion snabbar ofta på framstegen. Faktaresistens har förståeligt nog ingen plats i vetenskapliga sammanhang, utan en objektivitetssträvan ingår i god forskningssed. Men forskarkollektivet består av individer och är därför inte homogent. I kanten som vetter mot det som måste räknas till någon annan verksamhet än forskning, kan vissa forskare balansera på gränsen för vad som är tillåtet enligt den vetenskapliga normen.

Även charlataner som korsat denna det tillåtnas gräns, kan ibland fortsätta att påverka på ett sätt som inte är etiskt försvarbart ur ett forskningsperspektiv. Ett välkänt exempel på hårdnackad faktaresistens är Andrew Wakefield som fortfarande framhärdar att det finns en koppling mellan vaccin och autism. En sådan uppfattning har, trots den ovetenskapliga underbyggnaden, ändå sina anhängare. I detta, på flera sätt, olyckliga fall har de familjer som drabbas säkert stor benägenhet att leta efter förklaringar. Vissa av de drabbade kan ha lägre beviskrav eftersom detta halmstrå utgör enda alternativet i ett läge där inga andra förklaringar framstår som lika användbara eller lindrande. Vad som är psykologiskt ändamålsenligt i en situation behöver inte vara rationellt sett från sidan. Om det finns välgrundade bevis beträffande state-of-the-art ska dessa tas ad notam i den allmänna debatten. Lekmäns magkänsla kan naturligtvis ventileras, men den får vägas mot rationella alternativ. Mind over matter.

Frågan är om inte tankefiguren i detta exempel på ett sätt kan skalas upp till att gälla den faktaresistens som verkar har fått fäste i samhällsdebatten och som på ett osminkat sätt visar sin ringaktning för vetenskapen i flera frågor. I civiliserade länder erbjuder yttrandefriheten stora möjligheter som för det mesta förvaltas väl, men ibland blir det osakligt. Under senare år har särskilt icke-fackpersoner som är motståndare till spridningen av vissa forskningsresultat av olika slag gjort betydande framstötar från mer än ett håll. Bland annat har forskningsresultat som gäller den förstärkta växthuseffekten ifrågasatts. Nyligen har exempelvis resultat beträffande den temperaturinducerade accelerationen av världshavens försurning attackerats av klimatskeptikern James Delingpole som betecknar resultaten som ”alarmistiska”. Den brittiska pressombudsmannen (Independent Press Standards Organisation) dömer, oroväckande nog, inte totalt ut Delingpoles attack i denna fråga. Utslaget som legitimerar Delingpoles (snällt sagt) tendensiösa beskrivning har kritiserats från forskarhåll, bland annat av den angripne forskaren som själv kommenterade utslaget: “Ipso’s overall message that ocean acidification is just a matter of opinion, not hard-won, testable knowledge is pernicious, with serious policy consequences.” Kritik som Delingpoles är lätt att framföra, och om uppsåtet inte är ärligt kan debatten ta konstiga irrfärder och ge ett felaktigt avtryck.

Lekmän som drivs och backas upp av politiska, religiösa eller ideologiska agendor kan göra forskningen och förtroendet för forskning stor skada genom att i debatten använda sig av en taktik som innebär omedgörlig faktaresistens. Utgången är given på förhand. Lekmannen vet redan hur det förhåller sig med saker och ting och ändrar sig sällan (trots att forskningsresultat kan visa motsatsen). Två världar som inte möts. En olämplig utveckling som, om den inte hanteras på ett korrekt sätt, i långa loppet bland annat riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för universitets och högskolors verksamhet. Om förtroendet för akademin börjar vackla hos allmänheten, kan en stigande ovilja att bidra skattevägen få negativa följder för finansieringen av högskolesektorn. Det politiska utspel som gjordes gentemot Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts statsanslag tidigare i år visar att inte ens naturvetenskapliga forskningsrön numera går fria från tendensiösa anklagelser att vara vinklade.

Vad kan då lärosätena göra för att förbättra situationen? Både forskning och utbildning är betydelsefulla i detta arbete. Fusk och annan oredlighet i forskning måste naturligtvis fortsatt stävjas på olika sätt, inte minst genom förebyggande åtgärder. Det är både bra och dåligt att avarter uppdagas (som nyligen vid Karolinska sjukhuset och Lunds universitet). Dåligt för att verksamheten medgett förekomsten och bra för att det finns system som gör att de kan upptäckas och anmälas. Den högre utbildningen, å andra sidan, kan hjälpa till att förfina studenternas intellektuella förmåga så att de i sina professionella liv kan navigera i samhället som rationella och välinformerade medborgare. Kritiskt tänkande och värdering av informationskällor blir allt viktigare härvidlag, inte minst på grund av genomslaget som Internet ger i vardagen.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter att dela information på ett öppet sätt men ger också kapacitet att bilda mer eller mindre slutna grupper inom vilka det i värsta fall kan odlas faktaresistens på ett sekteristiskt vis utan att meningsmotståndare besvärar. I dessa sociala mediers slutna ”ekokammare” – för att använda den nyligen avlidne, och precis som Bertrand Russell aktiv ända in i det sista, sociologen Zygmunt Baumans beteckning – sker en sorts självbekräftelse i och med att det är så lätt att förbli oemotsagd genom att det är enkelt att utesluta personer med åsikter som inte passar de egna eller gruppens. En sådan slutenhet är inget som gagnar samhällsutvecklingen. Istället är det dialogen mellan oliktänkande som skapar dynamik. Precis som den inledningsvis nämnda friktionen i en vetenskaplig diskussion.

Malmö högskola – effektiv som få inom forskning

Ett av bidragen till Malmö högskolas universitetsunderlag – som ska lämnas till utbildningsdepartementet innan kommande årsskifte – är en jämförelse som visar hur Malmö högskola numera står sig i förhållande till landets andra lärosäten beträffande de nationella kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar. En sådan jämförelse berättar en del av sanningen, men utgör naturligtvis inte hela sanningen – särskilt inte med tanke på att lärosätenas infrastrukturella investeringar kan vara ojämt fördelade. Och liksom vid alla andra lärosäten, varierar förmågan inom Malmö högskola av olika skäl till att bidra till indiktorerna.

Hur det än må vara med den saken, har Malmö högskolas förbättring varit ständig sedan dessa jämförelser började göras 2009. Den positiva utvecklingen är särskilt påtaglig när det gäller utväxlingen på basanslaget, alltså hur mycket externa medel och gångbara publikationer som genereras per anslagskrona. Malmö högskolas utväxling på bibliometri-indikatorn har de senaste åren varit framstående i det nationella perspektivet.

Metodologin, som presenteras med resultaten för landets övriga universitet och högskolor i rapporten Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017, innefattar ett sätt att räkna fram en sammanvägd ranking för effektivitet att generera externa medel och gångbara publikationer. I denna sammanvägda ranking finns numera Malmö högskola på första plats bland landets lärosäten, en stadig förbättring från 2009 (då Malmö högskola låg på plats nummer 20). Rapportens ”futuristiska” titel kommer sig av att i den används de indikatorvärden som skulle legat till grund för omfördelning av forskningsanslaget mellan landets lärosäten 2017 (men som aldrig genomfördes i budgetpropositionen för 2017).

På sätt och vis är det är lite synd att metoden som tagits fram är en egen produkt, för det gör att trovärdigheten för resultatetsobjektivitet kan naggas i kanten när det nu visar sig att Malmö högskola är så pass framgångsrik. Icke desto mindre anmodade KK-stiftelsen Damvad Analytics att använda denna metod i sin rapport Forskningsperformance vid Sveriges universitet och högskolor (2016) – så den kan inte vara helt under isen. Dessutom bidrog metoden inte till någon försköning av Malmö högskolas position innan 2013; en placering som under den tiden inte var så mycket att skryta med (se tabell 3 i Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017).

Forskningsfuskets ansikten

Sveriges unga akademi anordnade i samarbete med Vetenskapsrådets expertgrupp för etik det första av fyra seminarium (med namnet Forskningsfuskets ansikten) i serien Den gode forskaren. Under seminariet diskuterades och problematiserades forskningsfuskets många uttryck med målet att föra ett samtal om hur forskningsfusk förebyggs i den dagliga verksamheten. Det är klart att Macchiarini-skandalen har fört upp ämnet högt på listan över angelägna frågor.

Att det ska finnas en apparat vid varje lärosäte som stävjar forskningsfusk är helt uppenbart, men hur den ska utformas nationellt är just nu under utredning. Men om ett ärende har gått så långt som till en granskning är det i en bemärkelse redan för sent eftersom förtroendet för forskning har lidit viss skada redan i detta läge.

Därför ska forskningsfusket förebyggas. Egentligen görs detta effektivast i den dagliga verksamheten. Kvalitetskulturen är således avgörande faktor i sammanhanget. Som stöd för att odla en sådan kultur finns ”code of conduct” på olika nivåer (europeisk, nationell och lärosätesnivå) men framför allt är ett ständigt pågående samtal om oredlighet inom forskning välgörande. Lärosätena kan underlätta sådana samtal på olika sätt. Till exempel har Lunds universitet nyligen inrättat ett etikråd som ska stimulera till debatt och sprida kunskap kring etikfrågor.

Vid seminariet tangerades anledningar till varför forskare rundar hörn. En stor del av orsaken till att genvägar utnyttjas kan ligga inbäddad i akademins ställvis osunda karriärsystem som premierar ett förvridet publiceringsmönster − där bland annat så kallad ”salamisering” och otillbörligt författarskap ingår som exempel på hur god forskningssed får stryka på foten. Genom att upprätthålla ett karriärsystem där kvantitet går före den i många fall mer svårbedömda kvaliteten, binder på så sätt akademin ris åt egen rygg. Sakkunnigförfarandet får aldrig reduceras till en mätning med linjal av längden på publikationslistan.

Även om frågan beträffande meriteringssystemet ägs av akademin, kan mindre goda traditioner i det här avseendet luckras upp genom att ledande forskningsfinansiärer signalerar en annan hållning när det gäller de medel de har att fördela, till exempel att sökandena i anvisningarna anmodas åberopa ett begränsat, och för projektgenomförandet relevant, antal publikationer från sina bruttolistor.

Blixtbelysning av det internationella genomslaget i Malmö högskolas forskning enligt bibliometri

Bibliometri används ofta för att visa forskningens output och kan ibland också användas för att indikera kvalitet och fördela forskningsresurser. I Malmö högskolas resursfördelningsmodell finns en bibliometrisk fördelningsnyckel som är lik den nationella; det så kallade bibliometriska indexet (vetenskaplig produktion och citeringar; för närmare förklaring se här per 2 november 2012) som Vetenskapsrådet räknar ut varje år inför budgetpropositionen. Vetenskapsrådet utgår härvidlag från Web of Science.

Det index som Malmö högskolas använder i den interna resursfördelningen släpar ett år efter Veten­skapsrådets index eftersom Vetenskapsrådets siffror inte hinner bli nerbrutna per fakultet innan för­slaget till Malmö högskolas resursfördelning beslutas. Eftersläpningen innebär att citeringsfönstret i Malmö högskolas bibliometriska fördelningsnyckel för 2017 omfattar åren 2011−2014. Nerbryt­ningen per fakultet som sker i samband med beräkningarna inför den interna resursfördelningen innebär att det fakultära utfallet av det bibliometriska indexet fördelat på 34 tidskriftskategorier kan kartläggas.

Genom att sortera de tidskriftskategorier med författare från Malmö högskola efter det bibliometriska indexets tyngd, kan en enkel bild av hur det internationella akademiska genomslaget för Malmö högskolas forskningsoutput är fördelat. I tabellen nederst finns det bibliometriska indexet per tidskriftskategori. Tidskriftskategorier med högt bibliometriskt värde återfinns högst upp i tabellen. De fakulteter som bidragit med ett index > 10 till respektive tidskriftsklass i den interna resursfördelningen 2017 namnges rangordnat.

Av tabellen framgår att tidskriftskategorierna ”Dentistry”, ”Humanities” och ”Education” väger tungt vid Malmö högskola. Publikationer inom ”Dentistry” är förklarligt nog relaterade till Odontologiska fakulteten. Fakulteten för kultur och samhälle samt Fakulteten för lärande och samhälle står för lejonparten av publikationer inom ”Humanities”, medan inslaget av författare från Odontologiska fakulteten och Fakulteten för hälsa och samhälle är överraskande stort inom ”Education” där annars Fakulteten för lärande och samhälle naturligtvis har en ledande position. ”Social Science” bör också nämnas; Fakulteten för hälsa och samhälle samt Fakulteten för kultur och samhälle ger i sammanhanget betydande bidrag.

Vetenskapsrådet har således redan lämnat in underlag till fördelningen av forskningsanslaget 2017 mellan landets lärosäten. Inga tecken tyder på att regeringen inte kommer att använda denna beräkning i nästa budgetproposition. Detta index (i tabellen ”VR17”), som tabellen också är sorterad enligt, har alltså ett citeringsfönster som ligger ett år senare än det tidigare kommenterade. Observera att i tabellens kolumn ”VR17” återfinns enbart index som är ≥ 10. Siffrorna har visserligen större aktualitet, men detta index är tillsvidare varken kvalitetskontrollerat av Malmö högskolas bibliotek eller fördelat på fakulteter. Inte desto mindre kan vissa drag anas:

  1. Genomslaget för publikationer inom ”Computer Science” är på stark frammarsch;
  2. Genomslaget för publikationer inom ”Dentistry” och ”Social Science” ökar sannolikt;
  3. Genomslaget för publikationer inom ”Humanities” och ”Education” kan vara på tillbakagång.
Publikationskategori Index Fakultet VR17
Dentistry 116 1. OD 141
Humanities 137 1. KS; 2. LS 86
Education 119 1. LS; 2. OD; 3. HS 80
Social Science 59 1. HS; 2. KS 78
Computer Science 7 66
Health 44 1. HS 50
Health Studies 2 12
Neuroscience 3 11
Medicine_Internal 12 10
Materials Science 12 10
Environmental Studies 14 1. KS
Chemistry 12 1. HS
Biomolecular 7
Medicine_External 7
Physics 7
Engineering 5
Surgery 4
Ecology 3
Environmental Health 3
Mathematics 2
Immunology 2
Oncology 1
Blood 1
Psychology 1
Economics 1
Biology 1
Pharmacology 1
Information Science 0
Mechanics 0
Agriculture 0
Engineering Mathematics 0
Ergonomics 0
Geoscience 0
Statistics 0

 

Rapport sågar svensk forskningspolitik och lärosätenas kvalitetskultur inom forskning

Det är oroande slutsatser för svensk forsknings vidkommande som dras i den av Danmarks Forsknings- og Innovationspolitiske Råd beställda rapporten ”Links between research policy and national academic perfomance – a comparative study of Denmark, Sweden and The Netherlands” som släpptes i förra månaden:

“… the highly positive development in performance observed for both Denmark and the Netherlands since the early 1990s can be partly attributed to the way in which strong national research cultures have been institutionalized at the system level in the two countries. … For Sweden, on the other hand, such long-lasting institutions with sustained system-effects have not been established. Rather, the Swedish science system has been the subject of more mixed political signals with strategic and utility-based considerations outweighing a clear focus on research quality as the most central pillar of the system.”

Om detta skulle vara förklaringen till att Nederländernas och Danmarks forskning är mer framstående än den svenska, är läget allvarligt. En kvalitetskultur som genomsyrar alla nivåer tar nämligen lång tid att utveckla och den kräver dessutom ständig skötsel för att upprätthållas. Och tänk om det finns en koppling mellan den påstådda bristande kvalitetskulturen vid svenska lärosäten och landets forskningspolitik – som här anklagas för att ha en brist på både tydlighet och långsiktighet. Bristen drar isär högskolesektorns verksamhet. Ibland förvärrar de många gånger osynkroniserade forskningsfinansiärerna läget genom att de också drar åt lite olika håll. Universitet och högskolor riskerar på så vis att bli en ”Mädschen für alles” där det viktigaste av allt, fokus på kvalitet, riskerar att sättas på undantag.

Hur det än är med den saken, tycks rapporten identifiera att förutsättningarna i Sverige för att bygga stark forskning inte är lika bra som i forskningselitländerna Nederländerna och Danmark. Om de nödvändiga faktorerna inte är på plats, spelar det kanske inte så stor roll hur de balanspunkter som ingår i det nationella forskningssystemet är kalibrerade. Rapporten tar särskilt upp balansen mellan fasta forskningsresurser och externa medel, förekomsten av olika excellens-program, forskarutbildningens volym och organisation, universitets och högskolors styrformer samt internationellt forskningssamarbete. Dessa balanspunkter bildar tillsammans ett sorts ekosystem i vilket många olika kombinationer inverkar på forskningskvaliteten. Skickliga och förutseende forskningspolitiska avvägningar av dessa balanspunkter har tydligen gjorts i Danmark och Nederländerna.

Beträffande balanspunkterna konstateras i rapporten att det svenska forskningssystemet varken har haft brist på pengar eller disputerade. Internationaliseringen verkar det heller inte vara något större fel på. Däremot pekar rapporten på att lektorer och professor vid svenska lärosäten har avsevärt mindre forskningstid än i andra jämförbara länder. Tillika har de strategiska forskningsområdena inte infriat förväntningarna. I likhet med Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” slår rapporten fast att forskningsresurserna har smetats ut på för många forskare (som arbetar under suboptimala förhållanden) och på för många små projektbidrag.

Visserligen kan rapporten kritiseras för att sätta likhetstecken mellan forskningskvalitet och sådana bibliometriska indikatorer som till mindre del omfattar humaniora och delar av samhällsvetenskap, men den borde ändå skaka om självbilden. Särskilt med tanke på den ambition som funnits under de senaste årtiondena: att Sverige ska vara ledande kunskaps- och forskningsnation. Låt oss därför till en början hoppas att mer än en balanspunkt rättas upp i höstens forskningspolitiska proposition.

Universitetsyra

För första gången på tjugo år har regeringen äntligen öppnat för nya universitet i Sverige! En välkommen satsning, inte minst för Skåne men också för Malmö högskola som under lång tid har stått främst i kön för att bli universitet. Egentligen hade Malmö högskola redan vid bildandet 1998 ambitionen att bli universitet, vilket bland annat universitetsansökan 2002 visade, men möjligheten för en högskola att bli universitet försvann i praktiken redan tidigare än så. Därefter har regeringar från båda blocken hållit dörren till nya universitet stängd. Ända tills i förra veckan. Det skulle således till en ny regering för att den politiska uppbackning som Malmö högskola har haft från Malmö stad och Region Skåne slutligen skulle få genomslag.

Malmö högskolas väg till universitet har varit lite krokigare jämfört med uppkomsten av de fyra nya universiteten: Karlstads universitet, Örebro universitet, Mittuniversitetet och Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet efter sammanslagningen med Högskolan i Kalmar). Malmös före detta kommunalråd Ilmar Reepalu (S), som varit engagerad i universitetsfrågan, räknar i en intervju i samband med regeringens tillkännagivande den 16 juni upp de främsta motståndarna till att Malmö högskola (och andra högskolor, för den delen) skulle bli universitet: ministrarna Thomas Östros (S), Leif Pagrotsky (S), Lars Leijonborg (FP) och Jan Björklund (L).

Reepalu nämner även Lunds universitets rektor Boel Flodgren (1992–2002) och Peter Honeth, förvaltningschef vid Lunds universitet när Malmö högskolas bildades – och sedermera statssekreterare för flera borgerliga ministrar fram tills regeringsskiftet 2014 – eftersom dessa lundensare ansåg att ett Campus Malmö vid Lunds universitet skulle vara mer befogat än en egen högskola. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Lunds universitets förre rektor, Per Eriksson, sa i sitt tal när Malmö högskola femtonårsjubilerade att verksamheten vid Malmö högskola inte skulle haft samma utvecklingsmöjligheter inom Lunds universitet. Och Torbjörn von Schantz, nuvarande rektor vid Lunds universitet, kommenterar nu när Malmö högskola ska uppgraderas att ett kombinerat lärosäte inte är aktuellt eftersom det hade blivit för stort. Det kan således vara en bra idé att ha lärosäten i regionen med olika inriktningar och arbetssätt som kompletterar varandra.

Universitetsstatus till Malmö högskola innebär, som vi vet, större frihet att själv bestämma över forskarutbildningens utformning men rimligtvis också att forskningsanslaget får ett rejält – och välbehövligt – tillskott under de närmaste åren så att en bättre balans uppstår mellan utbildning och forskning. Storleken på förstärkningen kommer att visa sig – om inte förr så i höstens budgetproposition.

Regeringens ambition är att kunna ge Malmö högskola universitetsstatus från och med januari 2018. Men gratisluncher är sällsynta. Så exakt vad som menas med att Malmö högskola nu uppmanas att lämna in en ”fördjupad framställan” om att få erhålla universitetsstatus till regeringen återstår därför att få klarhet i. I debattartikeln som publicerades i samband med tillkännagivandet, nämns att regeringen inför beslutet bland annat har tagit fasta på Malmö högskolas budgetunderlag 2017–2019 där det står att ”Malmö högskola anser att det är angeläget att regeringen gör det möjligt för lärosäten att ansöka om universitetsstatus efter prövning mot fastställda kriterier och att Malmö högskola därmed ges möjlighet att erhålla universitetsstatus.” Ifall det blir aktuellt att pröva det efterfrågade fördjupade underlaget, finns här förslag på uppdaterade universitetskriterier som togs fram inför Helene Hellmark Knutssons (S) besök vid Malmö högskola 2015.