Öppen vetenskap – möjligheter och utmaningar

stod som titel för Sveriges universitets- och högskoleförbunds konferens den 28 februari 2017 som ger ramen för denna lägesrapport för öppen vetenskap.

Öppen vetenskap är ett av “O:na” (“Open innovation” och “Open to the world” är de två andra) i Europeiska kommissionens lansering av hur European Research Area ska förstärkas; se Open innovation, Open science and Open to the World – a vision for Europe. Öppen vetenskap är i korthet en strategi för att förnya forskningen genom digital teknik och nya verktyg för samarbeten så att forskningsprocessens olika delar öppnas upp gentemot omvärlden, till exempel öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och data, allmänhetens engagemang (jämför citizen science), forskningskommunikation och evidensbaserat politiskt beslutsfattande; se vidare konkretiseringarna i Amsterdam Call for Action on Open Science.

Öppna vetenskapliga publikationer

Första vågen i öppen vetenskap kan sägas vara öppna vetenskapliga publikationer. Vågen har redan sköljt över ganska stora delar av det vetenskapliga samfundet, ivrigt påhejad av bland andra EU:s konkurrenskraftsråd (som bland annat rekommenderar att de vetenskapliga publikationer vars forskningsresultat finansieras av Horisont 2020, senast 2020 ska vara omedelbart öppet tillgängliga direkt då de publiceras). I analogi är i den senaste forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (sidan 107) regeringens målbild att alla vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör omedelbart bli öppet tillgängliga när de publiceras.

Det kan väl lugnt konstateras att en hel del arbete återstår tills ambitionerna är uppfyllda. Sverige verkar inte vara bäst i grenen open access. Till exempel är största delen av Malmö högskolas vetenskapliga publikationer fortfarande inte öppet tillgängliga – enbart 44 % är öppet tillgängliga, vilket i och för sig verkar vara en bra bit över riksgenomsnittet (27 %; se Malmö högskolas årsredovisning 2016, sidan 45.)

Det är svårt att se hur förlagen som äger de stora vetenskapliga tidskrifterna kommer att gå i bräschen för att underlätta tillgängliggörandet. Förlagens affärsmodell bygger ju på att forskarna lämnar in manus och står för vetenskaplig granskning av andras manus samtidigt som lärosätena ska betala för åtkomst till dessa forskningsresultat genom prenumerationsavgifter.

Inlåsning av forskningsresultat passar särskilt illa beträffande de utmaningar som mänskligheten ställs inför, ibland väldigt hastigt och oväntat. Mobilisering kan därför bli nödvändig i sådana situationer. Ett exempel är att efter World Health Organization bedömde utbrottet av zikaviruset i Sydamerika 2016 som ett internationellt hot mot människors hälsa, tillgängliggjordes relevanta forskningsresultat. Undantag som detta är framtidens normaltillstånd. Att viktiga delar av tyska akademin nyligen rest ragg inför Elseviers förhandlingsteknik talar för en förändring och ger en föraning av ett sammanbrott för förlagsdrakarnas oligopol och prenumerationssystemets kollaps – alltmedan Sci-Hub vinner terräng.

Med tanke förändringströgheten i publiceringssystemet låter sig därför en generell öppenhet inte bli verklighet inom kort. Gunilla Herdenberg, chef för Kungliga biblioteket, och Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet, pläderar därför i en debattartikel att i ett övergångsskede behövs ekonomiska resurser för att finansiera författaravgifter, stödja alternativa publiceringsmodeller och för att underlätta för mindre förlag att omvandla prenumerationsbaserade tidskrifter till öppet tillgängliga.

Trenden att tillgängliggöra publikationer pekar likväl i en bestämd riktning i vilken en återgång till tidigare publiceringsmönster ter sig osannolik. Forskningsfinansiärer spelar en stor roll som fanbärare i genomförandet. Sedan något år tillbaka accepterar till exempel Vetenskapsrådet, precis som EU:s Horisont 2020, endast artiklar som är öppet tillgängliga för rapportering av den forskning som finansieras. Även Riksbankens Jubileumsfond har riktlinjer om open access publicering (vars resultat just har analyserats i en rapport).

I en förlängning ankommer det även på landets lärosäten att entusiasmera open access publicering. På hemmaplan vore det därför lämpligt att alla medarbetare vid Malmö högskola i linje med open accesspolicyn synliggör sina forskningspublikationer i MUEP, Malmö University Electronic Publishing, Malmö högskolas arkiv för publikationer.

Öppna forskningsdata

Den andra vågen i öppen vetenskap – öppna forskningsdata – har enbart nått delar av akademin än, men den kan anas på bredare front. Frågan är om den inte förväntas att påverka forskningsprocessen mer än den första vågen. Som i fallet med öppet tillgängliga publikationer, implementerar också i detta fall policymakarnas förlängda arm – det vill säga de med skattemedel finansierade forskningsfinansiärerna – den önskade ambitionen. Under 2017 förväntas EU införa krav på datahanteringsplaner (data management plans) i vissa projekt inom Horisont 2020 enligt FAIR-principerna (findable, accessible, interoperable and reusable). I forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016, sidan 107) konstateras att forskningsdata som ligger till grund för vetenskapliga publikationer bör bli öppet tillgängliga samtidigt som den tillhörande publikationen. Tendensen är tydlig – men som en av konferensens panelister, Sara Kjellberg, påpekade – finns en stor disciplinberoende spännvidd beträffande vad forskningsdata kan representera.

I Sverige kräver Vetenskapsrådet sedan några år tillbaka att ansökningar om medel för projekt ”där insamling av data utgör en betydande del” (till exempel klimatdata) ska innehålla en ”datapubliceringsplan”. (Formas och Naturvårdsverket har liknande krav.) En regelrätt datahanteringsplan är ganska omfattande och kan innehålla allt från mappstruktur, filformat, säkerhet och juridiska frågor (om till exempel personuppgifter), till hur lagring och backup ska skötas. Liksom i fallet med öppna publikationer kommer Vetenskapsrådet sannolikt även att bli pådrivande i frågan om öppna forskningsdata och stegvis införa krav på datahanteringsplaner i sin ansökningsrutin. Vetenskapliga tidskrifter kan också bli drivande i frågan när de ökar kraven på att data som de enskilda artiklarna bygger på ska tillgängliggöras. Till exempel tillåter inte policyn vid PLoS ONE (Public Library of Science) att författarna själv sätter begränsningen för om data är öppet tillgängliga eller inte.

I och för sig är delar av öppna forskningsdata inget märkvärdigt med tanke på att god sed ska upprätthållas i forskning. Att hålla ordning på data som ligger till grund för forskningsresultat kan därför inte vara en nyhet. Det nya är i så fall tillgängliggöra forskningsdata, inte bara för peers inför publicering, utan också att bevara den på ett som gör att eftervärlden kan ta del av den. Strukturerad metadata blir därför viktig och nödvändig.

Tillgängliggörande av forskningsdata kräver eftertanke och infrastruktur. Vid konferensen presenterade Max Petzold, föreståndare för Svensk Nationell Datatjänst (vid Göteborgs universitet), det förhoppningsvis första steget i högskolesveriges uppbyggnad av en organisation för öppna forskningsdata genom en nyligen inlämnad ansökan riktad till Vetenskapsrådets utlysning av projekt inom Forskningsinfrastruktur av nationellt intresse 2017, där Malmö högskola tillsammans med 22 andra lärosäten söker medel för att bygga upp en nationell infrastruktur för hantering av forskningsdata.

Finansieringen av infrastrukturen för de tillkommande uppgifter som öppen vetenskap medför, kommer att poolas mellan statliga och övriga forskningsfinansiärer samt lärosätenas basanslag (som höjs enbart marginellt). På ett sätt hade det varit tryggare att vara oberoende av finansiärernas välvilja och budgetramar, samtidigt som forskningspolitiken kunde tagit ett fastare grepp om händelseutvecklingen i en sådan viktig fråga som denna.

Intressant blir att följa vilka alternativa sätt att mäta vetenskaplig prestation som kommer att bli aktuella med anledning av öppen vetenskap. Kapitlet ”Change assessment, evaluation and reward system in science” i Amsterdam Call for Action on Open Science kan ge vissa ledtrådar.

Faktaresistens gör att var och en blir sin egen professor

Ett tecken i denna ”post-faktuella” tid som vi verkar gå in i med ”alternativa fakta” och allt vad det heter, är att forskningens landvinningar ifrågasätts mer och mer. I grund och botten är ifrågasättandet bra, för det är inte meningen att forskningsresultat ska förbli oemotsagda. Däremot kan det finnas anledning att skilja på den inom-akademiska diskursen och den kritik som framförs från annat håll.

En kritisk och kontinuerlig granskningsprocess är integrerad i det vetenskapliga konceptet. I de vetenskapliga spelreglerna ingår också att felaktiga forskargärningar marginaliseras på olika sätt av forskarsamfundet. Men spelreglerna utesluter inte att det råder oenighet beträffande vissa forskningsresultats legitimitet. Spänningsfältet mellan argumenten för olika uppfattningar utgör tvärtom forskningens livsluft och denna typ av friktion snabbar ofta på framstegen. Faktaresistens har förståeligt nog ingen plats i vetenskapliga sammanhang, utan en objektivitetssträvan ingår i god forskningssed. Men forskarkollektivet består av individer och är därför inte homogent. I kanten som vetter mot det som måste räknas till någon annan verksamhet än forskning, kan vissa forskare balansera på gränsen för vad som är tillåtet enligt den vetenskapliga normen.

Även charlataner som korsat denna det tillåtnas gräns, kan ibland fortsätta att påverka på ett sätt som inte är etiskt försvarbart ur ett forskningsperspektiv. Ett välkänt exempel på hårdnackad faktaresistens är Andrew Wakefield som fortfarande framhärdar att det finns en koppling mellan vaccin och autism. En sådan uppfattning har, trots den ovetenskapliga underbyggnaden, ändå sina anhängare. I detta, på flera sätt, olyckliga fall har de familjer som drabbas säkert stor benägenhet att leta efter förklaringar. Vissa av de drabbade kan ha lägre beviskrav eftersom detta halmstrå utgör enda alternativet i ett läge där inga andra förklaringar framstår som lika användbara eller lindrande. Vad som är psykologiskt ändamålsenligt i en situation behöver inte vara rationellt sett från sidan. Om det finns välgrundade bevis beträffande state-of-the-art ska dessa tas ad notam i den allmänna debatten. Lekmäns magkänsla kan naturligtvis ventileras, men den får vägas mot rationella alternativ. Mind over matter.

Frågan är om inte tankefiguren i detta exempel på ett sätt kan skalas upp till att gälla den faktaresistens som verkar har fått fäste i samhällsdebatten och som på ett osminkat sätt visar sin ringaktning för vetenskapen i flera frågor. I civiliserade länder erbjuder yttrandefriheten stora möjligheter som för det mesta förvaltas väl, men ibland blir det osakligt. Under senare år har särskilt icke-fackpersoner som är motståndare till spridningen av vissa forskningsresultat av olika slag gjort betydande framstötar från mer än ett håll. Bland annat har forskningsresultat som gäller den förstärkta växthuseffekten ifrågasatts. Nyligen har exempelvis resultat beträffande den temperaturinducerade accelerationen av världshavens försurning attackerats av klimatskeptikern James Delingpole som betecknar resultaten som ”alarmistiska”. Den brittiska pressombudsmannen (Independent Press Standards Organisation) dömer, oroväckande nog, inte totalt ut Delingpoles attack i denna fråga. Utslaget som legitimerar Delingpoles (snällt sagt) tendensiösa beskrivning har kritiserats från forskarhåll, bland annat av den angripne forskaren som själv kommenterade utslaget: “Ipso’s overall message that ocean acidification is just a matter of opinion, not hard-won, testable knowledge is pernicious, with serious policy consequences.” Kritik som Delingpoles är lätt att framföra, och om uppsåtet inte är ärligt kan debatten ta konstiga irrfärder och ge ett felaktigt avtryck.

Lekmän som drivs och backas upp av politiska, religiösa eller ideologiska agendor kan göra forskningen och förtroendet för forskning stor skada genom att i debatten använda sig av en taktik som innebär omedgörlig faktaresistens. Utgången är given på förhand. Lekmannen vet redan hur det förhåller sig med saker och ting och ändrar sig sällan (trots att forskningsresultat kan visa motsatsen). Två världar som inte möts. En olämplig utveckling som, om den inte hanteras på ett korrekt sätt, i långa loppet bland annat riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för universitets och högskolors verksamhet. Om förtroendet för akademin börjar vackla hos allmänheten, kan en stigande ovilja att bidra skattevägen få negativa följder för finansieringen av högskolesektorn. Det politiska utspel som gjordes gentemot Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts statsanslag tidigare i år visar att inte ens naturvetenskapliga forskningsrön numera går fria från tendensiösa anklagelser att vara vinklade.

Vad kan då lärosätena göra för att förbättra situationen? Både forskning och utbildning är betydelsefulla i detta arbete. Fusk och annan oredlighet i forskning måste naturligtvis fortsatt stävjas på olika sätt, inte minst genom förebyggande åtgärder. Det är både bra och dåligt att avarter uppdagas (som nyligen vid Karolinska sjukhuset och Lunds universitet). Dåligt för att verksamheten medgett förekomsten och bra för att det finns system som gör att de kan upptäckas och anmälas. Den högre utbildningen, å andra sidan, kan hjälpa till att förfina studenternas intellektuella förmåga så att de i sina professionella liv kan navigera i samhället som rationella och välinformerade medborgare. Kritiskt tänkande och värdering av informationskällor blir allt viktigare härvidlag, inte minst på grund av genomslaget som Internet ger i vardagen.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter att dela information på ett öppet sätt men ger också kapacitet att bilda mer eller mindre slutna grupper inom vilka det i värsta fall kan odlas faktaresistens på ett sekteristiskt vis utan att meningsmotståndare besvärar. I dessa sociala mediers slutna ”ekokammare” – för att använda den nyligen avlidne, och precis som Bertrand Russell aktiv ända in i det sista, sociologen Zygmunt Baumans beteckning – sker en sorts självbekräftelse i och med att det är så lätt att förbli oemotsagd genom att det är enkelt att utesluta personer med åsikter som inte passar de egna eller gruppens. En sådan slutenhet är inget som gagnar samhällsutvecklingen. Istället är det dialogen mellan oliktänkande som skapar dynamik. Precis som den inledningsvis nämnda friktionen i en vetenskaplig diskussion.

Malmö högskola – effektiv som få inom forskning

Ett av bidragen till Malmö högskolas universitetsunderlag – som ska lämnas till utbildningsdepartementet innan kommande årsskifte – är en jämförelse som visar hur Malmö högskola numera står sig i förhållande till landets andra lärosäten beträffande de nationella kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar. En sådan jämförelse berättar en del av sanningen, men utgör naturligtvis inte hela sanningen – särskilt inte med tanke på att lärosätenas infrastrukturella investeringar kan vara ojämt fördelade. Och liksom vid alla andra lärosäten, varierar förmågan inom Malmö högskola av olika skäl till att bidra till indiktorerna.

Hur det än må vara med den saken, har Malmö högskolas förbättring varit ständig sedan dessa jämförelser började göras 2009. Den positiva utvecklingen är särskilt påtaglig när det gäller utväxlingen på basanslaget, alltså hur mycket externa medel och gångbara publikationer som genereras per anslagskrona. Malmö högskolas utväxling på bibliometri-indikatorn har de senaste åren varit framstående i det nationella perspektivet.

Metodologin, som presenteras med resultaten för landets övriga universitet och högskolor i rapporten Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017, innefattar ett sätt att räkna fram en sammanvägd ranking för effektivitet att generera externa medel och gångbara publikationer. I denna sammanvägda ranking finns numera Malmö högskola på första plats bland landets lärosäten, en stadig förbättring från 2009 (då Malmö högskola låg på plats nummer 20). Rapportens ”futuristiska” titel kommer sig av att i den används de indikatorvärden som skulle legat till grund för omfördelning av forskningsanslaget mellan landets lärosäten 2017 (men som aldrig genomfördes i budgetpropositionen för 2017).

På sätt och vis är det är lite synd att metoden som tagits fram är en egen produkt, för det gör att trovärdigheten för resultatetsobjektivitet kan naggas i kanten när det nu visar sig att Malmö högskola är så pass framgångsrik. Icke desto mindre anmodade KK-stiftelsen Damvad Analytics att använda denna metod i sin rapport Forskningsperformance vid Sveriges universitet och högskolor (2016) – så den kan inte vara helt under isen. Dessutom bidrog metoden inte till någon försköning av Malmö högskolas position innan 2013; en placering som under den tiden inte var så mycket att skryta med (se tabell 3 i Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017).

Forskningsfuskets ansikten

Sveriges unga akademi anordnade i samarbete med Vetenskapsrådets expertgrupp för etik det första av fyra seminarium (med namnet Forskningsfuskets ansikten) i serien Den gode forskaren. Under seminariet diskuterades och problematiserades forskningsfuskets många uttryck med målet att föra ett samtal om hur forskningsfusk förebyggs i den dagliga verksamheten. Det är klart att Macchiarini-skandalen har fört upp ämnet högt på listan över angelägna frågor.

Att det ska finnas en apparat vid varje lärosäte som stävjar forskningsfusk är helt uppenbart, men hur den ska utformas nationellt är just nu under utredning. Men om ett ärende har gått så långt som till en granskning är det i en bemärkelse redan för sent eftersom förtroendet för forskning har lidit viss skada redan i detta läge.

Därför ska forskningsfusket förebyggas. Egentligen görs detta effektivast i den dagliga verksamheten. Kvalitetskulturen är således avgörande faktor i sammanhanget. Som stöd för att odla en sådan kultur finns ”code of conduct” på olika nivåer (europeisk, nationell och lärosätesnivå) men framför allt är ett ständigt pågående samtal om oredlighet inom forskning välgörande. Lärosätena kan underlätta sådana samtal på olika sätt. Till exempel har Lunds universitet nyligen inrättat ett etikråd som ska stimulera till debatt och sprida kunskap kring etikfrågor.

Vid seminariet tangerades anledningar till varför forskare rundar hörn. En stor del av orsaken till att genvägar utnyttjas kan ligga inbäddad i akademins ställvis osunda karriärsystem som premierar ett förvridet publiceringsmönster − där bland annat så kallad ”salamisering” och otillbörligt författarskap ingår som exempel på hur god forskningssed får stryka på foten. Genom att upprätthålla ett karriärsystem där kvantitet går före den i många fall mer svårbedömda kvaliteten, binder på så sätt akademin ris åt egen rygg. Sakkunnigförfarandet får aldrig reduceras till en mätning med linjal av längden på publikationslistan.

Även om frågan beträffande meriteringssystemet ägs av akademin, kan mindre goda traditioner i det här avseendet luckras upp genom att ledande forskningsfinansiärer signalerar en annan hållning när det gäller de medel de har att fördela, till exempel att sökandena i anvisningarna anmodas åberopa ett begränsat, och för projektgenomförandet relevant, antal publikationer från sina bruttolistor.

Blixtbelysning av det internationella genomslaget i Malmö högskolas forskning enligt bibliometri

Bibliometri används ofta för att visa forskningens output och kan ibland också användas för att indikera kvalitet och fördela forskningsresurser. I Malmö högskolas resursfördelningsmodell finns en bibliometrisk fördelningsnyckel som är lik den nationella; det så kallade bibliometriska indexet (vetenskaplig produktion och citeringar; för närmare förklaring se här per 2 november 2012) som Vetenskapsrådet räknar ut varje år inför budgetpropositionen. Vetenskapsrådet utgår härvidlag från Web of Science.

Det index som Malmö högskolas använder i den interna resursfördelningen släpar ett år efter Veten­skapsrådets index eftersom Vetenskapsrådets siffror inte hinner bli nerbrutna per fakultet innan för­slaget till Malmö högskolas resursfördelning beslutas. Eftersläpningen innebär att citeringsfönstret i Malmö högskolas bibliometriska fördelningsnyckel för 2017 omfattar åren 2011−2014. Nerbryt­ningen per fakultet som sker i samband med beräkningarna inför den interna resursfördelningen innebär att det fakultära utfallet av det bibliometriska indexet fördelat på 34 tidskriftskategorier kan kartläggas.

Genom att sortera de tidskriftskategorier med författare från Malmö högskola efter det bibliometriska indexets tyngd, kan en enkel bild av hur det internationella akademiska genomslaget för Malmö högskolas forskningsoutput är fördelat. I tabellen nederst finns det bibliometriska indexet per tidskriftskategori. Tidskriftskategorier med högt bibliometriskt värde återfinns högst upp i tabellen. De fakulteter som bidragit med ett index > 10 till respektive tidskriftsklass i den interna resursfördelningen 2017 namnges rangordnat.

Av tabellen framgår att tidskriftskategorierna ”Dentistry”, ”Humanities” och ”Education” väger tungt vid Malmö högskola. Publikationer inom ”Dentistry” är förklarligt nog relaterade till Odontologiska fakulteten. Fakulteten för kultur och samhälle samt Fakulteten för lärande och samhälle står för lejonparten av publikationer inom ”Humanities”, medan inslaget av författare från Odontologiska fakulteten och Fakulteten för hälsa och samhälle är överraskande stort inom ”Education” där annars Fakulteten för lärande och samhälle naturligtvis har en ledande position. ”Social Science” bör också nämnas; Fakulteten för hälsa och samhälle samt Fakulteten för kultur och samhälle ger i sammanhanget betydande bidrag.

Vetenskapsrådet har således redan lämnat in underlag till fördelningen av forskningsanslaget 2017 mellan landets lärosäten. Inga tecken tyder på att regeringen inte kommer att använda denna beräkning i nästa budgetproposition. Detta index (i tabellen ”VR17”), som tabellen också är sorterad enligt, har alltså ett citeringsfönster som ligger ett år senare än det tidigare kommenterade. Observera att i tabellens kolumn ”VR17” återfinns enbart index som är ≥ 10. Siffrorna har visserligen större aktualitet, men detta index är tillsvidare varken kvalitetskontrollerat av Malmö högskolas bibliotek eller fördelat på fakulteter. Inte desto mindre kan vissa drag anas:

  1. Genomslaget för publikationer inom ”Computer Science” är på stark frammarsch;
  2. Genomslaget för publikationer inom ”Dentistry” och ”Social Science” ökar sannolikt;
  3. Genomslaget för publikationer inom ”Humanities” och ”Education” kan vara på tillbakagång.
Publikationskategori Index Fakultet VR17
Dentistry 116 1. OD 141
Humanities 137 1. KS; 2. LS 86
Education 119 1. LS; 2. OD; 3. HS 80
Social Science 59 1. HS; 2. KS 78
Computer Science 7 66
Health 44 1. HS 50
Health Studies 2 12
Neuroscience 3 11
Medicine_Internal 12 10
Materials Science 12 10
Environmental Studies 14 1. KS
Chemistry 12 1. HS
Biomolecular 7
Medicine_External 7
Physics 7
Engineering 5
Surgery 4
Ecology 3
Environmental Health 3
Mathematics 2
Immunology 2
Oncology 1
Blood 1
Psychology 1
Economics 1
Biology 1
Pharmacology 1
Information Science 0
Mechanics 0
Agriculture 0
Engineering Mathematics 0
Ergonomics 0
Geoscience 0
Statistics 0

 

Rapport sågar svensk forskningspolitik och lärosätenas kvalitetskultur inom forskning

Det är oroande slutsatser för svensk forsknings vidkommande som dras i den av Danmarks Forsknings- og Innovationspolitiske Råd beställda rapporten ”Links between research policy and national academic perfomance – a comparative study of Denmark, Sweden and The Netherlands” som släpptes i förra månaden:

“… the highly positive development in performance observed for both Denmark and the Netherlands since the early 1990s can be partly attributed to the way in which strong national research cultures have been institutionalized at the system level in the two countries. … For Sweden, on the other hand, such long-lasting institutions with sustained system-effects have not been established. Rather, the Swedish science system has been the subject of more mixed political signals with strategic and utility-based considerations outweighing a clear focus on research quality as the most central pillar of the system.”

Om detta skulle vara förklaringen till att Nederländernas och Danmarks forskning är mer framstående än den svenska, är läget allvarligt. En kvalitetskultur som genomsyrar alla nivåer tar nämligen lång tid att utveckla och den kräver dessutom ständig skötsel för att upprätthållas. Och tänk om det finns en koppling mellan den påstådda bristande kvalitetskulturen vid svenska lärosäten och landets forskningspolitik – som här anklagas för att ha en brist på både tydlighet och långsiktighet. Bristen drar isär högskolesektorns verksamhet. Ibland förvärrar de många gånger osynkroniserade forskningsfinansiärerna läget genom att de också drar åt lite olika håll. Universitet och högskolor riskerar på så vis att bli en ”Mädschen für alles” där det viktigaste av allt, fokus på kvalitet, riskerar att sättas på undantag.

Hur det än är med den saken, tycks rapporten identifiera att förutsättningarna i Sverige för att bygga stark forskning inte är lika bra som i forskningselitländerna Nederländerna och Danmark. Om de nödvändiga faktorerna inte är på plats, spelar det kanske inte så stor roll hur de balanspunkter som ingår i det nationella forskningssystemet är kalibrerade. Rapporten tar särskilt upp balansen mellan fasta forskningsresurser och externa medel, förekomsten av olika excellens-program, forskarutbildningens volym och organisation, universitets och högskolors styrformer samt internationellt forskningssamarbete. Dessa balanspunkter bildar tillsammans ett sorts ekosystem i vilket många olika kombinationer inverkar på forskningskvaliteten. Skickliga och förutseende forskningspolitiska avvägningar av dessa balanspunkter har tydligen gjorts i Danmark och Nederländerna.

Beträffande balanspunkterna konstateras i rapporten att det svenska forskningssystemet varken har haft brist på pengar eller disputerade. Internationaliseringen verkar det heller inte vara något större fel på. Däremot pekar rapporten på att lektorer och professor vid svenska lärosäten har avsevärt mindre forskningstid än i andra jämförbara länder. Tillika har de strategiska forskningsområdena inte infriat förväntningarna. I likhet med Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” slår rapporten fast att forskningsresurserna har smetats ut på för många forskare (som arbetar under suboptimala förhållanden) och på för många små projektbidrag.

Visserligen kan rapporten kritiseras för att sätta likhetstecken mellan forskningskvalitet och sådana bibliometriska indikatorer som till mindre del omfattar humaniora och delar av samhällsvetenskap, men den borde ändå skaka om självbilden. Särskilt med tanke på den ambition som funnits under de senaste årtiondena: att Sverige ska vara ledande kunskaps- och forskningsnation. Låt oss därför till en början hoppas att mer än en balanspunkt rättas upp i höstens forskningspolitiska proposition.

Universitetsyra

För första gången på tjugo år har regeringen äntligen öppnat för nya universitet i Sverige! En välkommen satsning, inte minst för Skåne men också för Malmö högskola som under lång tid har stått främst i kön för att bli universitet. Egentligen hade Malmö högskola redan vid bildandet 1998 ambitionen att bli universitet, vilket bland annat universitetsansökan 2002 visade, men möjligheten för en högskola att bli universitet försvann i praktiken redan tidigare än så. Därefter har regeringar från båda blocken hållit dörren till nya universitet stängd. Ända tills i förra veckan. Det skulle således till en ny regering för att den politiska uppbackning som Malmö högskola har haft från Malmö stad och Region Skåne slutligen skulle få genomslag.

Malmö högskolas väg till universitet har varit lite krokigare jämfört med uppkomsten av de fyra nya universiteten: Karlstads universitet, Örebro universitet, Mittuniversitetet och Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet efter sammanslagningen med Högskolan i Kalmar). Malmös före detta kommunalråd Ilmar Reepalu (S), som varit engagerad i universitetsfrågan, räknar i en intervju i samband med regeringens tillkännagivande den 16 juni upp de främsta motståndarna till att Malmö högskola (och andra högskolor, för den delen) skulle bli universitet: ministrarna Thomas Östros (S), Leif Pagrotsky (S), Lars Leijonborg (FP) och Jan Björklund (L).

Reepalu nämner även Lunds universitets rektor Boel Flodgren (1992–2002) och Peter Honeth, förvaltningschef vid Lunds universitet när Malmö högskolas bildades – och sedermera statssekreterare för flera borgerliga ministrar fram tills regeringsskiftet 2014 – eftersom dessa lundensare ansåg att ett Campus Malmö vid Lunds universitet skulle vara mer befogat än en egen högskola. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Lunds universitets förre rektor, Per Eriksson, sa i sitt tal när Malmö högskola femtonårsjubilerade att verksamheten vid Malmö högskola inte skulle haft samma utvecklingsmöjligheter inom Lunds universitet. Och Torbjörn von Schantz, nuvarande rektor vid Lunds universitet, kommenterar nu när Malmö högskola ska uppgraderas att ett kombinerat lärosäte inte är aktuellt eftersom det hade blivit för stort. Det kan således vara en bra idé att ha lärosäten i regionen med olika inriktningar och arbetssätt som kompletterar varandra.

Universitetsstatus till Malmö högskola innebär, som vi vet, större frihet att själv bestämma över forskarutbildningens utformning men rimligtvis också att forskningsanslaget får ett rejält – och välbehövligt – tillskott under de närmaste åren så att en bättre balans uppstår mellan utbildning och forskning. Storleken på förstärkningen kommer att visa sig – om inte förr så i höstens budgetproposition.

Regeringens ambition är att kunna ge Malmö högskola universitetsstatus från och med januari 2018. Men gratisluncher är sällsynta. Så exakt vad som menas med att Malmö högskola nu uppmanas att lämna in en ”fördjupad framställan” om att få erhålla universitetsstatus till regeringen återstår därför att få klarhet i. I debattartikeln som publicerades i samband med tillkännagivandet, nämns att regeringen inför beslutet bland annat har tagit fasta på Malmö högskolas budgetunderlag 2017–2019 där det står att ”Malmö högskola anser att det är angeläget att regeringen gör det möjligt för lärosäten att ansöka om universitetsstatus efter prövning mot fastställda kriterier och att Malmö högskola därmed ges möjlighet att erhålla universitetsstatus.” Ifall det blir aktuellt att pröva det efterfrågade fördjupade underlaget, finns här förslag på uppdaterade universitetskriterier som togs fram inför Helene Hellmark Knutssons (S) besök vid Malmö högskola 2015.

Vetenskapsrådets förslag till nytt bibliometriskt index som underlag till fördelning av forskningsresurser 2017 – ett steg framåt, två steg bakåt

Eftersom Vetenskapsrådet (VR) sedan 2009 tydligen inte har varit tillräckligt motiverat att utveckla kvalitetsindikatorn vetenskaplig produktion och citeringar för egen maskin, har VR på uppdrag med fem veckors varsel från regeringen lagt ett förslag till ny beräkningsformel för det bibliometriskta indexet (som lämnades in med deras sedan tidigare kända brasklapp att den bästa användningen av bibliometri i samband med fördelning av resurser är som komplement till peer review).

Den stora skillnaden jämfört med den befintliga modellen är bara topp 10 % citeringar räknas. Ändringen är vällovlig, inte minst med tanke på att den befintliga beräkningen kan ge alldeles för stora effekter även för stora lärosäten när enskilda mycket välciterade artiklar fasas ut från citeringsfönstret.

En annan avsevärd skillnad är att de 34 områdesnormalerna, som byggde på tidskriftsindelningen i Web of Science, byts ut i ett svep till nio ämnesområden − också de knutna till tidskriftsklassificeringen i Web of Science − som tilldelas de konkurrensutsatta medlen i proportion till andelen FoU-intäkter som dessa områden har enligt Statistiska centralbyråns två senaste tillgängliga omgångar med ekonomistatistik. (Se tabell nedan.) Anledningar till denna förändring är problem med att entydigt koppla samman forskare med publikationer i Web of Science och att VR anser att de beräkningsalgoritmer som ligger till grund för att skatta den vetenskapliga normalproduktionen med Waring-metoden är alltför skakiga.

I den justerade modellen tilldelas varje lärosäte ämnespoäng i proportion till hur mycket som lärosätet bidrar till landets universitets och högskolors topp 10 % citeringar inom detta ämnesområde. Lärosätets nya bibliometriska index är dessa ämnespoäng summerade över alla ämnesområdena (se räkneexempel i Tabell 3 på sidan 9 i förslaget).

Ämnesområdenas storlek skiljer sig markant åt; från 1,5 % (matematik) till 33,1 % (medicin och hälsa) och det är befogat att ställa frågan om inte indelningen kunde göras mer finfördelad. Det finns sannolikt skillnader i citeringsgrad inom de stora fälten medicin och hälsa samt teknik där trots allt goda citeringsresultat riskerar att diskvalificeras i den hårda TOP10-konkurrensen. För kan verkligen publiceringsklasserna ”Dentistry”, ”Oral Surgery & Medicine”, ”Nursing” och ”Health Care Sciences & Services” konkurrera på lika villkor med ”Cell Biology”, ”Neurosciences” och ”Cardiac and Cardiovascular systems”? VR kunde därför lagt ner extra ansträngning på att tentativt finfördela de stora ämnesområdena medicin och hälsa samt teknik och redovisat denna ansträngning, även om det inte låter sig göras lätt på så kort tid som tycks ha stått till förfogande. (Åtminstone odontologi kan förefalla vara lätt att isolera.) Språnget från 34 till 9 områden som indelningsgrund för publikationerna blir som sagt markant.

Ett annat alternativ som också borde testats och redovisats i deras PM är variera omfånget på det som anses som högt citerade artiklar till att inkludera hela övre kvartilen (TOP25), bland annat för att få ett större och därmed statistiskt säkrare underlag för landets mindre enheter. Som det ser nu kan enstaka TOP10-publikationer ge ett stort utslag i det nya bibliometriska indexet. I förslaget till fördelning 2017 har så många som elva högskolor mindre än 20 högt citerade artiklar och en enstaka artikel bidrar mellan 5 % och 16 % till indikatorutfallet. Slumpen kan få en stor inverkan på om dessa fåtal publikationer råka falla under eller passera över tioprocents-strecket. VR:s förslag löser därmed inte problematiken att enskilda publikationer riskerar att få stort genomslag – en osäkerhet som främst drabbar högskolelandskapets mindre enheter.

Till de mindre förändringarna som föreslås att ”Letter” stryks som dokumenttyp, att fraktionering sker per författare (istället för som tidigare på adress) och att universitetssjukhusens vetenskapliga produktion inkluderas i det lärosäte till vilket det är knutet.

Fördelning enligt det nya förslaget

VR har med dessa justeringar i modellen lämnat in ett alternativt fördelningsunderlag inför budgetpropositionen för 2017. (Se Excel-arket i högermarginal på deras hemsida: ”Fördelningsunderlag enligt justerad modell”.)

Naturligtvis finns det vinnare och förlorare med förslagets sätt att räkna jämfört med hur utfallet skulle se ut om den befintliga modellen används. Till de största vinnarna hör Chalmers tekniska högskola, Sveriges lantbruksuniversitet och Karolinska institutet. Och till de lärosäten som förlorar mest om förslaget skulle genomföras hör Södertörns högskola, Malmö högskola och Karlstads universitet men även Stockholms universitet.

Underlaget är för Malmö högskolas del som sagt inte trevlig läsning, för trots att det bara är åtta lärosäten som har en högre andel TOP10-artiklar, förlorar Malmö högskola bibliometriska marknadsandelar på VR:s nya sätt att räkna (det blev inte så illa som modelleringen i förslaget, se tabell 4 på sidan 11, men nästan). Malmö högskolas marknadsandelar skulle därigenom minska från 1,11 % (2016) till 0,79 % när två decimaler är med, vilket vore en rejäl minskning. Underlaget visar att Malmö högskola har 45 TOP10 artiklar (av landets 5 991); se tabell nedan för dessa artiklars fördelning mellan ämnesområden. Tyvärr kan vi enbart gissa oss till vilka artiklarna är eftersom VR inte lämnar ut mer information än vad de har på sin hemsida, vilket är synd för det skulle vara intressant att analysera TOP10-materialet. Och det är möjligt att ökad transparens också skulle öka tilltron till metodiken.

Tabell vars andra rad visar den procentuella fördelningen mellan ämnesområdena i VR:s nya bibliometri som bygger på SCB:s statistik över forskningsintäkter samt, på den tredje raden, det antal högt citerade (TOP10) artiklar (2011−2015) som Malmö högskola har inom respektive ämnesområde.

Biologi Fysik Geovetenskap Huma-niora Kemi Mate-matik Medicin & Hälsa Sam-hälls-veten-skap Teknik
11,4 % 5,4 % 2,6 % 6,2 % 4,0 % 1,5 % 33,1 % 14,4 % 21,4 %
0 1 0 5 2 0 27 5 5

Fördelning enligt hittillsvarande sätt att räkna

VR har också räknat ut fördelningen enligt gängse metoden (Se Excel-arket i högermarginal på deras hemsida: ”Fördelningsunderlag för 2017”.)

Med detta sätt att räkna kommer Malmö högskolas marknadsandelar istället att öka från 1,11 % (2016) till 1,23 % (2017) när två decimaler är med. De enskilda publikationsklasser som bidrar mest till Malmö högskolas bibliometriska index är: ”Dentistry” (141); ”Humanities” (86); ”Education” (80): Social Science (78); Computer Science (66) och ”Health” (50).

Prognostiserade ekonomiska effekter

Med tanke på att insatsen som denna kvalitetsindikator har i den nationella ”tombolan” var nästan 1,3 miljarder kronor 2016 (för Malmö högskolas del var insatsen 14,9 miljoner kronor) betyder det att skillnaden mellan de två beräkningssätten (0,79 % minus 1,23 % = – 0,44 %) gör att Malmö högskola uppskattningsvis kommer att få nästan 5,5 miljoner kronor mindre i forskningsanslag 2017 om det nya beräkningssättet appliceras jämfört med om det befintliga används. Med tanke på att Malmö högskolas forskningsanslag bara är 137 miljoner kronor (2016) vore det ett rejält avbräck. Allt annat lika, kommer den justerade modellen således att betyda en avsevärd anslagsminskning jämfört med 2016 om förslaget genomförs, medan befintlig modell innebär att Malmö högskola fortsätter att ta bibliometriska marknadsandelar som arbetar i en positiv riktning och en fortsatt ökning av den indikatordrivna delen av forskningsanslaget.

Eftersom 2015 inte var ett bra år för Malmö högskolas andra kvalitetsindikator, externa medel, kommer sannolikt dessa marknadsandelar knappast att höjas.

Avslutande kommentar

Vetenskapsrådets justerade modell verkar inte vara helt genomarbetad eller förankrad. De problem med enstaka publikationer som den justerade modellen skulle lösa dyker istället upp på andra ställen. Det hade därför varit på sin plats att ett alternativ med en mer finfördelad indelning av vissa ämnesområden hade redovisats (alternativt att överge idén att använda FoU-intäkter som indelningsgrund) samt att TOP25 hade testats och redovisats. Ett införande bör avvakta en sådan redovisning.

Och förankringen: Nu återstår det att se om utbildningsdepartementet bestämmer sig för en remisshantering. Hinns en remissrunda överhuvudtaget med innan budgetpropositionen?

Men regeringen har ju satt kvalitetsfördelningen ur spel tidigare (senast till högskolornas och de nya universitetens fördel). Vi får se om något liknande sker även 2017, för allt pekar på att indikatorerna, i en eller annan form, kommer att användas vid resursfördelningen av forskningsanslaget mellan landets lärosäten till dess att ett annat system implementeras. Höstens forskningspolitiska proposition innehåller säkert ett och annat om den saken.

Exemplet Nederländerna – en framstående forskningsnation; avslutande kommentar om utvärderingsspelet

I två tidigare Forskningsbloggar (23 februari och 11 mars 2016) har Nederländerna lyfts fram som ett exempel på en framgångsrik forskningsnation. Det som skiljer Nederländernas och Sveriges nuvarande forskningspolitik är bland annat att Nederländernas statsmakter inte påverkar lärosätenas verksamhet genom att direktallokera resurser i förhållande till prestation. Trots det har Nederländernas forskning i många avseenden uppvisat större framgång än Sveriges under rätt lång tid och trots att resurstillskotten inte har varit omfattande (Öquist & Benner, 2012). För att finna en del av förklaringen till varför det kan förhålla sig på detta vis kan det vara lämpligt att gå drygt 40 år tillbaka i tiden och titta på hur det nederländska utvärderingssystemet för forskning har utvecklats.

Elfenbenstornet – Republic of Science

Som i så många andra västländer hade lärosätena i Nederländernas fram till i slutet av 1960-talet undgått grundläggande frågor från regeringen om hur de statliga forskningsmedlen användes. Man kan på ett sätt säga att den akademiska autonomin trumfade över skattebetalarnas intressen ända till dess att ”accountability paradigmet” började slå igenom på allvar. Men då på 1960-talet var kvalitetskontrollen av forskning således enbart en inom-akademisk fråga (jämför med tankegångarna i Michael Polanys ”Republic of Science” från 1962) och staten stack helt enkelt bara in checken under dörren med jämna mellanrum.

Prototyp

Tillvägagångssättet att regeringen i Nederländerna bara sände iväg forskningsanslaget utan efterföljande kontroll ifrågasattes 1969 när ett rådgivande organ till regeringen ansåg att “ad hoc committees of experts… that should assess the nature and suitability of the research financed by the government in restricted fields of research” skulle bildas (van der Meulen, 2006). Efter många om och men genomfördes flera, men inte alltför genomarbetade och från varandra fristående, utvärderingar av forskning inom olika vetenskapliga områden under 1970-talet och en bit in på 1980-talet.

Utvärderingarna gav emellertid sällan regeringen tillräckligt tydliga signaler, varken beträffande kvaliteten på forskningen eller rekommendationer om vad som statsmakten behövde prioritera. Den här första generationen av utvärderingar lyckades alltså inte etablera någon nämnvärd interaktion mellan akademi och regering, men fick i alla fall till följd att kvalitetsbegrepp stöttes och blöttes (till exempel frågan om vilka vetenskapliga publikationer som skulle anses nationella respektive internationella) på ett sätt som förmodligen inte hade varit lika utbrett tidigare. Därför finns det goda skäl att anta att diskussionen ledde till att kvalitetsbegrepp började synliggöras och därmed blev kända inom akademin. Rutinen att bli utvärderad av expertpaneler fick, i förhållande till flera andra länder, också tidigt fäste.

Betaversion

Men 1979−1982 började ansvarig minister ta ett fast grepp om skeendena. Vid den här tiden tydliggjorde staten, i analogi med vad som varit implicit tio år tidigare, att universiteten inte tog tillräckligt ansvar för att visa vad de åstadkom för skattepengarna. Universitetens förmåga till att planera och prioritera sin verksamhet ansågs också undermålig, i likhet med samarbetet mellan lärosäten som därmed inte tog vara på landets forskningskapacitet och därigenom gjorde systemet med universitetsforskning ineffektivt. Lösningen var att introducera ett nytt sätt att finansiera forskning som byggde på att tvinga universiteten att organisera sin forskning i så kallade ”forskningsprogram” (ofta sub-institutionsnivå, men med mer än fem forskare) som tillika skulle utgöra enheten för panelutvärdering. De universitet som misslyckades att fylla sin budget med sådana godkända ansökningar om forskningsprogram riskerade att mista forskningsresurser (även om det var sagt att en omfördelning mellan universitet inte skulle ske under de första fem åren som systemet var i bruk). En framgångsrik utvärdering skulle däremot tillförsäkra universitetet finansiering av framstående program under nästa femårsperiod (Blume och Spaapen, 1988). I konceptet ingick också att graden av konkurrensutsatt finansiering ansågs för låg. Tilldelningen till de statliga forskningsråden höjdes därför.

Men precis som den första utvärderingsomgången svarade inte heller denna generation av utvärderingar upp till de krav som kan ställas på stringens. Både styrning och tydliga riktlinjer saknades. Resultatet blev därefter. Inom vissa områden godkändes alla ansökningar, i andra underkändes mer än hälften. Utvärderingsrutinerna förbättrades 1984 efter protester från universiteten och de organisationer som höll i utvärderingarna. När utvärderingen slutfördes för andra gången 1992 resulterade den i en jämnare fördelning av avslagen och även en höjning av andelen godkända ansökningar (van der Meulen, 2006). Acceptansen för utvärderingssystemet inom akademin ökade betydligt i och med detta. Systemet började till och med ses av universitetsledningarna som ett redskap för att styra deras respektive organisationer med målet att uppnå högre kvalitet inom forskning, vilket gjorde att kvalitetsaspekter nu genomsyrade alla nivåer vid universiteten. Begreppet forskningsprogram − som är en form av vetenskaplig (bottom-up) självorganisering − fick också en fastare kontur genom att den utgjorde utvärderingsenhet.

Ansvarstagande = internalisering

Nu när universiteten accepterat den nya situationen med att vara ”accountable” var deras nästa steg att efterlysa större nytta av utvärderingarna och ställa högre krav på återkoppling i planeringssyfte nu när ansträngningarna för att genomföra utvärderingarna ändå var så stora. Universiteten ville också ta det fulla ansvaret för utvärderingarna av forskning. Det fick de 1993 då ”The Association of Dutch Universities” (VSNU; ungefär Sveriges universitets- och högskolors förbund; SUHF) tog över ansvaret; en tydlig maktförskjutning som innebar att den direkta statliga inblandningen marginaliserades. Det statliga maktutövandet kan därför i detta läge sägas vara mer informellt än formellt eftersom staten inte hade ingripit genom omfördelningar av forskningsmedel mellan universiteten.

På ett sätt var det nya maktförhållandet en återgång till Polanys ”Republic of Science” men med den skillnaden att de från statsmakterna från början pådyvlade kvalitetsaspekter beträffande forskning hade förfinats i dialog mellan departement och akademi till den grad att de internaliserats i universitetsorganisationen på ett genomträngande vis. Även om, eller rättare sagt: tack vare, att det säkert fanns en hel del oväntade avvikelser i progressionen av utvärderingssystemet, så kan slutet på denna del av utvecklingen ändå ses som att ett mål för en framsynt, långsiktig och uthållig forskningspolitik hade uppfyllts efter drygt 20 år.

Standardisering

Ansvarsövertagandet innebar också att universiteten skötte organiseringen av utvärderingarna. VSNU arbetade följaktligen 1993 fram standardiserade rutiner för utvärdering av forskning i en sexårscykel. Utvärderingsresultatens detaljer riktades främst till de lärosäten som utvärderades. Den nederländska motsvarigheten till utbildningsdepartementet fick enbart en översiktlig sammanfattning. Den nya praxisen fick snabbt fäste och alla universitet deltog. Resultaten av utvärderingarna användes av universitetsledningarna som vägledning för framtida investeringar, utlysningar av anställningar och organiseringen av forskning. Framgångsrika forskargrupper kunde också skylta med goda utvärderingsresultat för att öka chanserna att få bra samarbetspartners och större tillgång till olika former av externfinansiering. Standardiseringen innebar samtidigt att genomförandet av utvärderingarna blev oberoende av en samordnande organisation. Utvärderingar som bygger på ett gemensamt protokoll kan organiseras på olika vis. Lärosätena var inte längre beroende av VSNU.

De nya frihetsmarginalerna gör att en framställan 1998 till en då ny ansvarig minister hörsammas om att utvärderingsbördan är orimlig och måste åtgärdas. (Till utvärderingarna av forskningsprogrammen har fler utvärderingar fogats under tiden.)

Delegation

Framställan får till följd att från och med 2002 ligger ansvaret på de enskilda universiteten att genomföra utvärdering av forskning enligt ett Standard Evaluation Protocol som sanktionerats av VSNU och två andra nationella organisationer (Royal Netherlands Academy for Arts and Sciences (KNAW) och deras Forskningsråd (NWO)). Protokollet bygger på VSNU:s tidigare standard, men varje universitet kan själv avgöra vilka av dess forskningsverksamheter som ska omfattas av utvärderingen. Om det finns anledning kan flera universitet gå samman och genomföra en gemensam utvärdering, till exempel för en enskild disciplin.

Distansen mellan lärosätena och regeringen ökade när universiteten tog över utvärderingarna. Inte helt oväntat började departementet klaga på bristande insyn och frånvaro av kontroll var forskningspengarna landar eftersom lärosätenas interna resursallokering inte alltid var transparent i förhållande till utvärderingsresultat och prestationer. Dessutom ökade antalet expertpaneler vilket minskade effektiviteten.

Trots alla turer på senare år, framhålls utvärderingsmetoden som en viktig förklaring till att Nederländerna har så pass framstående forskning. I landets ”2025. Visons for Science – choices for the Future” från 2014 står det: “The Standard Evaluation Protocol has made a significant contribution to the quality of fundamental research in the Netherlands and is regarded as an exemplar by the international academic community.” Det ligger något I det.

Resumé

En markant intervention av statsmakterna kring 1980 gjorde att de nederländska universiteten internaliserade och utvecklade kvalitetsbegreppen. I samarbete med andra organisationer byggde universiteten upp ett utvärderingssystem som har varit relativt stabilt de senaste 15 åren. Denna stabilitet verkar ha gett lärosätena arbetsro i och med att systemet är förutsägbart och utvecklat av akademin, även om arbetet från första början sattes igång som en reaktion på ett utspel av deras regering.

Varken utvärderingsresultat eller forskningsprestationer påverkar fördelningen mellan de Nederländska universiteten, vilket kan ha medfört att inget av dem finns representerat i absoluta toppen på de vanligaste rankinglistorna. Å andra sidan kan ambitionen att ha ”toppuniversitet” vara missriktad, särskilt som hälften av Nederländernas universitet ändå befinner sig bland de 100 högst rankade. Nederländernas forskningspolitiska mål verkar att ha uppfyllts efter en väldig lång resa.

Sweden 35 B.C.

Fram till 2009 fördelade den svenska regeringen basanslaget för forskning till lärosätena främst på historiska grunder; lärosätena fick i princip vad de fick förra året plus en procentuppräkning. Det fanns sedan tidigare emellertid politiska ingrepp som störde lugnet i Republic of Science, nämligen satsningar på de nya universiteten och nationella forskarskolor kring millenniumskiftet samt nymodigheten att ge högskolorna egna forskningsresurser i slutet av 1990-talet. De strategiska forskningsområdena utgjorde också en (över)tydlig intervention i universitetens och högskolornas verksamhet i stordriftsfördelens och excellensens namn. Men bortsett från dessa politiska (nota bene) punktvisa och inte alltför samordnade interventioner, kom forskningsprestationer i och med kvalitetsindikatorerna inte på allvar in i bilden förrän det i betänkandet Resurser för kvalitet (2008) föreslogs en (ännu gällande) prestationsbaserad tilldelning som är baserad på hur mycket externa medel ett lärosäte drar in och hur väl citerade dess publikationer är. Den nationella resursfördelningsmodellens kvalitetsindikatorer har anammats av lärosätena. Merparten av de svenska lärosätena, i likhet med Malmö högskola, använder numera – i New Public Management-anda – en eller annan form av hänsyn till prestation i den interna fördelningen av forskningsanslaget.

En nationell utvärdering av forskning kom inte på tal förrän Vetenskapsrådet lämnade sitt förslag FOKUS 2014. Förslaget påminner mer om det engelska systemets Research Evaluation Framework än det nederländska Standard Evaluation Protocol (och det är kanske därför FOKUS verkar arbeta i motvind; se Forskningsbloggen 25 januari 2016).

Med denna bakgrund är det ganska tydligt att de senaste decenniernas svenska forskningspolitik i förhållande till Nederländernas har saknat stringens och uthållighet. Därför har högskolesektorn fått otydliga signaler i sin strävan att bidra till att göra Sverige till en ledande forskningsnation. Att, som tidigare regering, göra stora ekonomiska satsningar på forskning i de två senaste forskningspropositionerna är absolut nödvändigt, men tydligen inte tillräckligt.

Vi såg i Nederländerna att universiteten slöt sig samman relativt snabbt inför hotet om ”accountability” som regeringen på allvar började mönstra redan kring 1980. Det gällde för lärosätena att i kraft av sin akademiska trovärdighet skapa ett system för utvärdering av forskningskvalitet som den nederländska regeringen kunde acceptera. I detta oberoende låg nyckeln till internaliseringen av kvalitetsbegreppet som genom uttalad New Public Management på universitetsledningsnivå skärpte kvaliteten på bred front. I Sverige har ju lärosätena aldrig behövts enas i dessa frågor eftersom de inte varit utsatta av politisk påtryckning på samma sätt som i Nederländerna. Trots det, skulle den minst sagt tydliga beställningen i det uppdrag som den borgerliga regeringen gav Vetenskapsrådet 2013 kunnat vara ett lämpligt startskott för en sådan sammanslutning − lämpligen ledd av Sveriges universitets- och högskoleförbund.

Bristen på samordning mellan de svenska lärosätena betyder inte brist på initiativ. Sedan cirka tio år tillbaka har en lång räcka lärosäten (se till exempel Göteborgs universitet, Mälardalens högskola, Uppsala universitet och Örebro universitet) genomfört egeninitierade kvalitetsutvärderingar av forskning med externa expertpaneler. KK-stiftelsen har också möjliggjort och finansierat utvärdering av forskning vid Högskolan i Halmstad, Högskolan i Skövde och Mittuniversitetet (ARC 13) enligt en modell som var gemensam för alla tre lärosätena.

Det finns sålunda erfarenhet av kvalitetsutvärdering av forskning vid svenska lärosäten. Men även om utvärderingarna har vissa likheter framstår den ändå som fragmenterad. Vad som skulle behövas för att stärka och kommunicera den akademiska legitimiteten framöver är att de svenska lärosätena enas om ett gemensamt utvärderingsprotokoll, liksom det som används i Nederländerna. Det skulle samtidigt leda till att lärosätena genom fortsatt internalisering bildar en samsyn på vad som utgör forskningskvalitet.

”Hungriga vargar jagar bäst”

används ibland för att beskriva att unga forskares ovisshet inför framtiden gör att de anstränger sig mer och att mindre goda villkor inledningsvis också gör att deras extra uppoffringar är nödvändiga för att komma vidare i karriären där villkoren är bättre. Effektivitet och excellens enligt denna en aning socialdarwinistiska tolkning tycks stå i motsatsförhållande till trygga, goda och förutsägbara villkor inom akademin. Frågan vilket av dessa skilda synsätt som bäst uppfyller målet att svensk forskning ska stå stark i framtiden? Åtgärder som främjar rekrytering av framstående unga forskare till universitet och högskolor är ju en viktig beståndsdel i att nå detta mål. (Se bland andra Öquist & Benner, 2012.)

Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” tvekar inte på denna punkt utan menar att ”hungriga vargar-konceptet” är otidsenligt och att tillsättningen av doktorander, postdoktorer och biträdande lektorer alltid ska ske i konkurrens så att de bäst meriterade anställs. Betänkandet anser också att tydliga karriärsteg ökar förutsägbarheten för vad som krävs i en fortsatt akademisk karriär. Transparensen ökar attraktiviteten. Lön och övriga anställningsvillkor bör därutöver vara goda samt likvärdiga.

Bland de bättre villkor som anges för doktorander finns: internationell utlysning som möjliggör antagning i konkurrens, avskaffande av utbildningsbidraget och begränsning av stipendiefinansiering till förmån för doktorandanställning. Vidare framhåller betänkandet att det är angeläget att anställningen som biträdande lektor införs som ett steg i en nationellt erkänd karriärväg och att åtgärder för att minska visstidsanställningar genomförs. Den låga mobiliteten mellan landets lärosäten bland disputerade upplevs som kvalitetshämmande och i betänkandet föreslås insatser som avser att öka mobiliteten.

Karriärsystemet ingår i forskningssystemet och växelverkar med dess andra delar. Därför är det svårt att preparera loss just den del som har med karriären att göra. Till de faktorer som inverkar negativt på karriärsystemets trygghet och attraktivitet är att forskningen vid Sveriges universitet och högskolor till största delen är beroende av extern finansiering, vilket gör att finansiärernas, många gånger kortsiktiga, mål alltför ofta trumfar över universitets och högskolors mer långsiktiga mål. Den så kallade ”autonomipropositionen” (2010) lämnade också fältet friare för de enskilda lärosätena att själv bestämma över den karriärväg som passade just deras verksamhet bäst. Eftersom samarbetet mellan landets lärosäten, i likhet med flera andra frågor, inte har varit imponerande, bidrar autonomiambitionerna därför ytterligare till fragmentariseringen av karriärsystemet, vilket bland annat riskerar att minska mobiliteten. Till saken hör också att forskningsanknytning av utbildning måste tas ad notam så att det inte bildas två olika karriärspår; ett för forskning och ett för utbildning.

Betänkandet är just utskickat på remiss. Malmö högskola är en av remissinstanserna som ska avge yttrande redan i juni. Jag svarar gärna på frågor om betänkandet och dess remissbehandling.