Kvalitet och kvantitet nödvändiga – men inte tillräckliga – för att bli universitet

Tack vare att tog det lite längre tid för Mitthögskolan än för de tre andra nya universiteten att bli uppgraderad, dröjde det ända till 2005 innan Mittuniversitet bildades. Sedan dess har inga ytterligare universitet inrättats i Sverige. Svensk forskningspolitik lade i princip locket på i denna fråga redan innan millenniumskiftet när de nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro invigdes i universitetskretsen. Efterföljande borgerliga regering fortsatte i samma spår men mildrade skillnaden mellan universitet och högskolor genom att införa ordningen att högskolor kan ansöka om examenstillstånd för områden på forskarnivå. I övrigt har utvecklingen under 2000-talet inneburit en generell expansion av utbildning och forskning inom högskolesektorn − mer uttalad vid vissa lärosäten än andra − som arbetar i en riktning som betyder att Sverige behöver ytterligare universitet. I så fall ligger Malmö högskola bra till. Malmö högskola är en av de högskolor som har utvecklats bäst. Till exempel är Malmö högskolas externa medel för forskning större än de vid de nya universiteten (se figur). Och av de nya universiteten är enbart Linnéuniversitetets utbildningsvolym större än Malmö högskolas. (Men så är ju också Linnéuniversitetet = Växjö universitet + Högskolan i Kalmar.) I vilket fall som helst, är det inte lätt att med hjälp av robusta mätetal som dessa veta var gränsen mellan universitet och högskolor ska dras.Blogg_figur_uni

Ändå finns väsensskillnad mellan dessa två kategorier av lärosäten. Universiteten har ett betydligt större basanslag för forskning och behöver inte ansöka hos Universitetskanslersämbetet om examenstillstånd i forskarutbildning. Båda dessa kännetecken är eftersträvansvärda för en högskola som genom att bli universitet då kan öka sin autonomi genom att få mer pengar till fri forskning samt bestämma själv över samtliga tre utbildningsnivåer. I Malmö högskolas fall behöver basanslaget för forskning stärkas med cirka 100 miljoner kronor för att bli i paritet med de nya universitetens. Men som det ser ut nu, finns inte en tydlig färdväg från högskola till universitet. Möjligheten att avancera i systemet är obefintlig utan politisk vilja att öppna upp för etableringen av nya universitet i Sverige. Nya universitet skulle kunna bidra till att stärka och profilera landets forskning inom högskolesektorn.

I ljuset av detta är det inte märkligt att Malmö högskolas i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition (sidorna 6−7) föreslår att det återigen ska bli möjligt för en högskola att bli universitet. En eller annan form av kvalitetsgranskning blir väl ofrånkomlig om denna procedur skulle återinföras. Vi får se hur regeringen ställer sig till detta förslag som då skulle kunna innebära en mer dynamisk syn på högskolelandskapet än tidigare regeringars konservativa, rigida och svårmotiverade indelning mellan högskolor och universitet. Where there is a will, there is a way, som det heter. En bit på vägen dit skulle kunna vara att uppdatera de kriterier på universitet som angavs i budgetpropositionen för 1997, till exempel enligt:

Universitetskriterier enligt PROP. 1996/97:1 Förslag till nya universitetskriterier
Det statliga lärosäte Det statliga lärosäte
1. som har en grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet, 1. som har utbildning på grundnivå och avancerad nivå som är väl etablerad, av tillräcklig omfattning och av god vetenskaplig kvalitet,
2. som har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden, 2. som har en tillräcklig omfattning av utbildning på forskarnivå av god vetenskaplig kvalitet inom ett antal områden,
3. som har en tillräcklig omfattning av forsknings­verksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden, 3. som har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal områden som knyter an till utbildningen på alla tre nivåer,
4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva grundutbildning och forskning, 4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva utbildning och forskning,
5. som har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning, 5. som har goda och omfattande internationella kontakter inom utbildning och forskning,
6. och som uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och att utfärda doktorsexamen, 6. och som har god och omfattande samverkan med det omgivande samhället inom utbildning och forskning,
skall kunna benämnas universitet. skall kunna benämnas universitet.

 

Alumnträff för före detta doktorander för första gången

Cirka 275 doktorer och licentiater som varit aktiva vid Malmö högskola – och som antingen examinerats här eller vid annat lärosäte – bjöds in till invigningen av Niagara och årshögtiden den 16 oktober. Det var första gången som en sådan återträff gjordes.

IMG_1579

Alumnkoordinator Magnus Lindqvist i inbjudningstagen.

Av de inbjudna hade ungefär 40 alumner tillfälle att kunna tacka ja till denna inbjudan. Träffen började med lunch i Niagaras restaurang. Både alumner som nu är verksamma vid Malmö högskola eller annat lärosäte samt sådana som jobbar utanför högskolesektorn slöt upp. Band återknöts mellan för detta studiekamrater från samma ämne eller fakultet och även på grund av att de hade gått samma högskolegemensamma kurs(er).

IMG_1594

Vicerektor för forskning och forskarutbildning Hans Lindquist hälsar doktorandalumnerna välkomna.

Malmö högskola kommer att på olika sätt följa upp den här första träffen i denna viktiga del av högskolans alumn-nätverk. I planeringen ligger att senare i år skicka ut en alumn-enkät med frågor om bland annat alumnernas synpunkter på den utbildning på forskarnivå som de gått igenom. Alumnernas erfarenheter av sin individuella utbildning på forskarnivå är värdefulla att ta vara på i Malmö högskolas kvalitetsarbete inom forskarutbildning. En eller annan form av evenemang till våren 2016 ingår också i planerna.

Utvärdering av forskarutbildning – vad är att vänta?

Ett gräsrotsinitiativ har sedan en tid tillbaka drivit ett nationellt nätverk för forskarutbildning i vilket olika frågor rörande utbildning på forskarnivå fortlöpande diskuteras. Nätverket arrangerar också träffar ungefär en gång om året. Den här gången arrangerade Mittuniversitet med bravur nätverksträffen. Här följer en kort rapport om höjdpunkterna.

Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm, tillika ordförande i Sveriges universitets- och högskoleförbunds expertgrupp för kvalitetsfrågor, och Jeanette Johansen från Universitetskanslersämbetet, som håller i metodologin för utvärdering av forskarnivån, verkade överens om det mesta – om metodfrågor, behovet av extern granskning, kvalitetssystem och så. Men vad som skilde dem åt var vem som skulle ansvara för utbildningsutvärderingarna. I universitetskanslerns förslag till kvalitetssäkring av högre utbildning, där forskarnivån är inkluderad, står det nämligen (på sidan 16) att en betydande andel av det som ska granskas inom en sexårsperiod ska utgöras av utbildningsutvärderingar. Tidigare har ordalydelsen ”på förekommen anledning” figurerat, som kan tolkas att Universitetskanslersämbetet ska genomföra en utbildningsutvärdering enbart om det finns särskilda skäl; klagomål eller tillkortakommanden som visats på annat sätt. Det är inte svårt att räkna ut att ändringen är till för att skapa en bred riksdagsmajoritet i frågan; en kompromiss mellan det kritiserade system som nu löper ut och dess föregångare med andra ord.

Till dessa utbildningsutvärderingar hör forskarutbildningen. Och i det här sammanhanget är det alltså frågan om vem som ska ansvara för genomförandet – Universitetskanslersämbetet eller universiteten och högskolorna själva? Det blir en intressant fråga att följa, inte minst eftersom det är tänkt att det nationella ramverket för kvalitetsutvärdering av högre utbildning ska träda i kraft den 1 januari 2016 (det gavs emellertid indikation på att ett beslut var att vänta först efter årsskiftet). Ett lackmustest på det politiska förtroendet för högskolesektorns förmåga till självsanering således. Grundtipset i detta politiska schackspel är att det kommer att göras vissa ”bondeoffer” från lärosätenas sida, vilket innebär att lärarutbildning, sjuksköterskeutbildning och forskarutbildning (som inte granskats systematiskt på väldigt länge) kommer att inkluderas i de nationella utbildningsutvärderingarna.

Universitetskanslersämbetet ligger säkert i startgroparna och skickar ut den tänkta utvärderingscykeln för utbildning på forskarnivå så snart politisk enighet har nåtts i frågan så att det fastlagda tidsschemat inte spräcks för utvärderingen av forskarutbildningen, det vill säga start hösten 2016 med en metodologi som kommer att justeras med hjälp av erfarenheterna av den pilotutvärdering som just nu håller på att genomföras. På nätverksträffen delgav Mittuniversitet och Örebro universitet sina erfarenheter från denna pilotomgång.

Doktorandernas individuella studieplan var också på tapeten ifråga om rättssäkerhet och digitalisering. Högskoleförordningen berättar korthugget om vad som ska ingå i en individuell studieplan. Värdet av att inkludera de individuella studieplanerna i utvärderingssammanhang ifrågasattes eftersom vissa befarade att de delar som nu ingår i den individuella studieplanen, men som inte måste vara med enligt förordningen, i så fall kommer att dokumenteras på annat ställe. Göteborgs universitet gav vidare en presentation av den digitala individuella studieplan som Lunds datacentral vid Lunds universitet har konstruerat och som nu håller på att implementeras i forskarutbildningen vid Göteborgs universitet.

Nästa gång, oktober 2016, kommer Malmö högskola att vara värd.

Intern utvärdering av utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola – statusrapport och erfarenheter

Hösten 2013 inledde Malmö högskola en intern utvärdering av de 15 forskarutbildningsämnen som ingår i de områden som Malmö högskola innehar examenstillstånd för. Formellt sett är det högskoleledningen, genom Forskningsberedningen, som är beställare och därmed också mottagare av utvärderingsresultaten. Utfallet av utvärderingen omsätts i åtgärder såväl på högskolegemensam nivå som på fakultets- och institutionsnivå.

Utvärderingen genomfördes enligt vissa överenskomna principer av en utvärderingsgrupp som bestod av fakulteternas studierektorer för utbildning på forskarnivå[1] samt doktorandrepresentation. Den studierektor och doktorand vars fakultet utvärderingen gällde, stod utanför just den utvärderingen. Ordförandeskapet cirkulerade så att alla studierektorer var ordförande en gång. En sådan inter-fakultär sammansättning av utvärderingsgruppen innebar att fokus var på de kvalitetsbärande strukturer som varje forskarutbildningsämne har och de processer som förknippas med varje ämne. En grannlaga peer review-granskning angående kvaliteten av den till avhandlingsdelen och forskarutbildningsmiljön knutna forskningen var således inte fallet.

En bärande tanke med denna utvärdering är att entusiasmera kvalitetsarbete genom att på ett kritiskt tillvägagångssätt granska forskarutbildningarnas förutsättningar för att hålla god kvalitet samt att genom självvärderingar och utfärdande av rekommendationer till förbättringar underlätta lärandet av varandra inom Malmö högskola beträffande kvalitetsfrågor som tillhör forskarnivån samtidigt som kvalitetsförbättrande åtgärder får tillfälle att genomföras. Eftersom frågor kring själva forskningsinnehållet inte ingick i utvärderingen, har de grundläggande förutsättningarna för forskarutbildningsämnen med vitt skilda inriktningar kunnat fokuseras. Genom ett sådant förfarande blev det tydligt att många av de grundläggande förutsättningar som olika forskarutbildningsämnen har, påminner om varandra och tillhör en problematik som ofta är gemensam för alla forskarutbildningsämnen. Likformigheten i vissa frågor understryks av högskoleförordningens relativt strikta reglering av utbildning på forskarnivån beträffande bland annat: antagning, studieplaner, handledning och examination. Det är således denna – ställvis nationellt såväl vid Malmö högskola reglerade – gemensamma bas för att bedriva högkvalitativ utbildning på forskarnivå som har varit föremål för granskningen.

Metoden för utvärderingen mejslades fram genom Forskningsberedningens försorg efter ett ursprungligt förslag av forskningskoordinator, som också var utvärderingens processledare. Som en del i framarbetandet av metoden utpekades utvärderingens aktörer och deras respektive roller definierades. Metoden tillkännagavs på den hemsida som skapades för utvärderingen.

En övergripande tidsplan för utvärderingen arbetades fram i dialog med fakulteternas representanter i Forskningsberedningen. I varje terminsstart gjordes ordningen upp för utvärderingens detaljerade aktiviteter under den kommande terminen med representanterna för forskarutbildningsämnena på ett sätt som gjorde att utvärderingen av utbildning på forskarnivå undvek att tidsmässigt kollidera med övriga åtaganden vid fakulteten. I samband med den terminsvisa detaljplaneringen höll externa föreläsare föredrag om frågor som är av betydelse för kvalitet i utbildning på forskarnivå för att inspirera kvalitetsarbetet vid Malmö högskola.

Utvärderingen bestod av följande komponenter (som presenteras nedan): självvärdering och övrigt underlag, hearing, rapport med rekommendationer samt åtgärdsprogram.

Självvärdering och övrigt underlag

Självvärderingen var central i utvärderingen. En bestämd disposition fanns som stöd för självvärderingarna i form av att olika aspekter av det aktuella forskarutbildningsämnet var avsedda att lyftas fram och tydliggöras: utbildningsprocessen, forskarutbildningsmiljö, handledning, publicering, internationalisering, rekrytering och karriärplanering samt ekonomi. I självvärderingen ingick också en SWOT-analys. För varje ämne utsåg fakulteten en självvärderingsgrupp som hade tre till fyra deltagare, varav en person ledde självvärderingen och dessutom var forskarutbildningsämnets kontaktperson samt också oftast ämnets företrädare. Vid sidan om självvärderingen tillhörde studiehandbok och allmän studieplan det ytterligare material som tillställdes utvärderingsgruppen. Självvärderingsgrupperna ombads även att inlämna exempel på kursplaner på forskarnivå samt tre på varandra följande individuella studieplaner för tre slumpvis utvalda doktorander.

Till underlaget hörde också Ladok-uppgifter om det antal doktorander som var antagna i respektive forskarutbildningsämne samt deras ålder, kön, aktivitetsgrad, studiefinansiering och år för antagning/examen samt namn på de kurser som doktoranderna har gått och hur många som gått dem. Därutöver fanns uppgifter från personalavdelningen om vilka lärare som genomgått utbildning för handledare på forskarnivå och om långtidssjukskrivning fanns registrerad bland ämnets doktorander.

Hearing

Utvärderingsgruppen höll tre separata typer av hearings med varje fakultet. En öppen hearing med fakultetens doktorander (två timmar) som fakultetens alla doktorander var välkomna till. Minst en doktorand från varje forskarutbildningsämne hade särskilt bjudits in av berörd studierektor och Doktorandkåren Malmö. En med forskarutbildningsämnets självvärderingsgrupp (två timmar) samt med fakultetens ledningsgrupp (en timme).

Med självvärderingarna och övrigt material som underlag, förberedde utvärderingsgruppen frågor inför hearingarna att ställas efter att en inte alltför rigorös rollfördelning hade gjorts upp men som ändå var baserad på självvärderingens disposition. Forskningskoordinator kommenterade hur nationella och lokala regler efterföljdes, såsom beslutsvägar och att alla doktorander hade minst en handledare (angiven i Ladok) och att minst en av handledarna för varje doktorand har genomgått handledarutbildning. Hearingarna leddes av den studierektor som var utvärderingsgruppens ordförande för fakulteten som granskades. Självvärderingsgruppen inledde vanligtvis hearingen med att lyfta fram några viktiga detaljer i självvärderingen. Hearingarna fördes som ett samtal och utgick från de frågor som utvärderingsgruppen hade med sig från början i kombination med dem som dök upp under samtalets gång.

Rapport med rekommendationer

Utvärderingsgruppen sammanställde en rapport för varje fakultet. Ordförande för respektive utvärdering var redaktör för rapporten. Varje rapport innehåller rekommendationer för den högskolgemensamma nivån och för fakultetsnivån. För varje forskarutbildningsämne finns därutöver en reflekterande och värderande beskrivning som utmynnar i ett antal ytterligare rekommendationer som rör just det ämnet. Innan rapporten överlämnades till högskoleledningen, fakultetsledningen i fråga samt till kontaktpersonerna för forskarutbildningsämnena och doktorandernas representanter, skickades ett utkast till kontaktpersonerna för berörda forskarutbildningsämnen för kontroll så att faktafel kunde rättas till. Ordförande för utvärderingen i fråga redogjorde för rekommendationerna i Forskningsberedningen i samband med överlämnandet. Rapporten publicerades på utvärderingens hemsida i den takt som de blev klara. Det var således ett medvetet val att vara öppen med utvärderingsresultaten.

Åtgärdsprogram

Varje rapports rekommendationer ledde fram till att ett åtgärdsprogram upprättades för att komma till rätta med de svagheter som konstaterats i rapporten. Studierektorn för den fakultet som utvärderingen gällde, presenterade fakultetens åtgärdsprogram i Forskningsberedningen; åtgärder på fakultetsnivå och åtgärder för varje forskarutbildningsämne. Rekommendationer till den högskolegemensamma nivån ackumulerades under utvärderingens gång och syntetiserades av Forskarutbildningsutskottet efter det att alla fakulteteters forskarutbildningar hade genomlysts. Varje åtgärdsprogram följs upp av Forskarutbildningsutskottet ungefär ett år efter att det blev känt i Forskningsberedningen.

Innan sommaren 2015 har ännu inte några åtgärdsplaner hunnit följas upp. Det högskolegemensamma åtgärdsprogrammet kommer att presenteras i Forskningsberedningen av vicerektor för forskning och forskarutbildning strax efter sommaruppehållet. Eftersom utfallet av åtgärderna kommer att redogöras för under höstterminen 2015 och vårterminen 2016 återstår därmed utvärdering av det konkreta resultatet.

Några reflektioner

Utvärderingar av det här slaget ska inte göras för ofta eftersom de är oerhört tidskrävande och för att forskarutbildning är en relativt långsam process. Men samtidigt är det också viktigt att konstatera att utvärdering är integrerat i det ordinarie arbetet och ska som sådant vara en naturlig del av den verksamhet som tillhör forskarutbildningen. Genom att det arbete som investerats i utvärderingen förhoppningsvis återvinns i form av förbättrad kvalitet, finns motiv för att genomföra en utvärdering av det här slaget. Sen hör det också till saken att de forskarutbildningsämnen som räknas till de senast erhållna examenstillstånden aldrig har utvärderats, samtidigt som de fortfarande är i en formativ fas, vilket gör att förändringar kan vara lättare att införa inom förhållandevis unga forskarutbildningsämnen än vid mer traditionstyngda forskarutbildningar. Men Malmö högskolas äldre forskarutbildningar har inte heller utvärderats under den senaste doktorandgenerationen, vilket ytterligare talar för att denna utvärdering genomfördes för hela högskolan. På det hela taget har utvärderingen, med undantag för smärre förseningar, gått planenligt.

Utvärderingsrapporternas rekommendationer avsågs att vara just rekommendationer och inte formellt bindande anbefallningar. Vissa gånger var det svårt att avgöra vilken nivå som borde ansvara för en bestämd åtgärd och överföringar av vissa rekommendationer gjordes unterwegs mellan fakultetsnivån och den högskolegemensamma. Hearing med just fakultetsnivån upplevdes därvidlag klargörande och infördes standardmässigt under utvärderingens gång. När utvärderingsgruppen har överlämnat rekommendationerna är det upp till mottagaren att värdera dessa rekommendationer i ljuset av den detaljkunskap om de lokala förutsättningarna att bedriva forskarutbildning som varje fakultet/institution besitter. Vissa rekommendationer kan därför betraktas som mindre relevanta eller inte möjliga att prioritera och behöver i sådana fall inte ingå i åtgärdsprogrammet. Motiven för att exkludera vissa av rekommendationerna i åtgärdsprogrammet bör emellertid vara tydligt uttalade.

Vid presentationerna av åtgärdsprogrammen framkom bland annat att flera svagheter som utvärderingsrapporterna gav rekommendationer om att åtgärda redan var kända vid fakulteten. Synpunkter från ”extern” part ansågs emellertid betydelsefulla i sådana fall eftersom de kunde ge extra kraft åt det förändringsarbete som rör just dessa frågor. Andra tillkortakommanden var däremot inte kända sedan tidigare och åtgärder för att komma till tals med dessa nyupptäckta brister kunde därmed nyansera och utöka förändringsarbetets repertoar. Tydliga tidsramar för åtgärdsprogrammets genomförande gjorde att genomförande och prioritering av kvalitetsarbetet underlättas.

Själva utvärderingsarbetet utvärderades fortlöpande genom att aktörerna vid den fakultet vars forskarutbildning blivit utvärderad samt doktorandrepresentanterna i utvärderingsgruppen skriftligen tillfrågades om genomförandet av utvärderingen passade utvärderingens mål – det vill säga att ”kontrollera att den forskarutbildning som Malmö högskola har examenstillstånd för visar tecken på hög kvalitet” – och om arbetet med självvärderingar och åtgärdsprogram hade varit mödan värt. I samtliga fall ansågs den använda metoden uppfylla de mål som satts upp för utvärderingen.[2] Vidare betraktades också det mödosamma arbete som lagts ner, speciellt på självvärderingarna, som en (nödvändig) investering för att utveckla forskarutbildningen i positiv riktning. Bland kommentarerna fanns också att det är för tidigt att uttala sig huruvida effekterna av åtgärderna har fått det genomslag som avsågs och att hearingen med doktoranderna kunde ha delats upp i flera hearingar.

Anledningen till att självvärderingen gjordes i en grupp – istället för att det finns en ensam ansvarig – är att minska personberoendet. En grupp kan också göra det lättare att få självvärderingen förankrad vid institutionen (motsvarande). Genom att en sammankallande för självvärderingarna är utpekad tydliggörs dessutom kontaktvägarna till alla forskarutbildningsämnen vid Malmö högskola. Det framkom emellertid att förankringsprocess och fördelning av arbetsuppgifter i samband med självvärderingen kunde skilja sig åt mellan självvärderingsgrupperna som också påpekade att de ekonomiska uppgifter som ingick som en del i självvärderingen inte alltid var lätta att få fram.

Forskarutbildningsutskottet roll i kvalitetsarbetet har tydliggjorts genom utvärderingen, bland annat genom att det är i den gruppen som åtgärdsprogrammen följs upp. Kvalitetsarbetet har därmed också synliggjorts på den högskolegemensamma nivån på ett annat sätt än tidigare. Malmö högskolas studierektorer har genom Forskarutbildningsutskottet också erhållit en mötesplats för överföring av goda exempel. Vidare deltar studierektorerna genom sin delaktighet i Forskarutbildningsutskottet i den viktiga tvåvägskommunikationen mellan forskarutbildningsämnena på respektive fakultet och den centrala nivån.

Det verkar som om den interna utvärderingen tillsammans med resultaten av pågående internrevisons genomgång av formalia (antagning, handledare, disputation och tillgodoräknande) har goda möjligheter att förbättra kunskapen på alla nivåer inom Malmö högskola i frågor som rör kvalitetsutveckling av forskarutbildning. Om en utvärdering liknande denna ska genföras i framtiden bör det övervägas huruvida externa peers kan fylla en funktion och hur formerna för deras insats i så fall ska utformas.

Förhållande till nationellt och lokalt ramverk

Höjd medvetenhet för kvalitetsfrågor i utbildning på forskarnivå kan också ses som en väl timad förberedelse inför Universitetskanslersämbetets (UKÄ) nationella utbildningsgranskning. Även om det inte är beslutat än, talar allt för att forskarnivån lyfts in i UKÄ:s nationella system för kvalitetsutvärdering av högre utbildning. Under 2015 genomför UKÄ en pilotutvärdering av ett begränsat antal forskarutbildningar enligt en metod som påminner om Malmö högskolas interna utvärderings. En stor skillnad är att i den nationella kvalitetsutvärderingen ges forskarutbildningsmiljöns omfattning och kvalitet ett betydligt större utrymme. Ifall förslaget om det nationella kvalitetssäkringssystemet för högre utbildning går igenom och genomförs i den takt som det är tänkt, har lärosätena att vänta utbildningsutvärderingar inom forskarnivån i en sexårscykel med början hösten 2016. Alla forskarutbildningsämnen (med en allmän studieplan och aktiva doktorander) planeras att ingå i den nationella utvärderingen.

I analogi med det nationella kvalitetssäkringssystemet, bör också Malmö högskolas lokala ramverk för kvalitetsarbete i utbildning på grundnivå och avancerad nivå (se projektdirektiv) öppnas för att omfatta även forskarnivån. Hänsyn måste emellertid tas till att forskarnivån skiljer sig från grundnivån och den avancerade nivån, bland annat genom att forskarutbildningen till stor del består av forskning och att utbildning på forskarnivå i hög grad är individualiserad.

[1] Eftersom professorskompetens i utvärderingsgruppen var att föredra, trädde ordföranden i Forskar­utbildningsutskottet i detta utvärderingssammahang in i rollen som studierektor för forskarutbildningen vid Fakulteten för kultur och samhälle.

[2] Alla doktorandrepresentanter samt aktörerna vid Fakulteten för teknik och samhälle – som står för ett av de femton forskarutbildningsämnen som utvärderades – har ännu inte svarat.

 

Framgångsrikt forskningsår 2014

Precis som tidigare år är Uppföljningen av forskning och utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola 2014 glädjande läsning. Forskningen och forskarutbildningen fortsätter att utvecklas positivit. Uppföljningen sammanfattas och kommenteras kort nedan. Uppföljningen och en powerpointpresentation av figurer i den hittas här.

Såväl publikationer (och dess citeringar), forskningsintäkter och examina i forskarutbildningen ökar jämfört med tidigare år. Expansionen möjliggörs till stor del av ett omfattande och framgångsrikt arbete med ansökningar om externa medel. På det hela taget finansieras nu 60 % av Malmö högskolas forskning och forskarutbildning med hjälp av externa medel. Fakulteternas grad av externfinansiering ligger mellan 37 och 72 %.

Publiceringen tar också ett stort kliv framåt, speciellt beträffande det bibliometriska indexet (citeringar i Web of Science). Ett veritabelt kvantumhopp jämfört med 2013 som alla fakulteter har bidragit till.

De nya examenstillstånden på forskarnivå kompletterar numera de tre som är av äldre datum (Odontologi, Biomedicinsk vetenskap samt Hälsa, vård och välfärd) beträffande examina i och med att även de nya tillstånden börjar ge frukt i form av doktors- och licentiatexamina.

Visserligen förstärktes Malmö högskolas forskningsanslag 2015 med nio miljoner kronor tack vare att Alliansens budgetmotion röstades igenom i riksdagen. (Till skillnad från regeringens budgetproposition innehöll Alliansens motion en omfördelning av forskningsanslaget mellan landets lärosäten med hjälp av kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar – där excellerade Malmö högskola genom att ta hem mest omfördelningspengar i landet.) Men även om denna förstärkning är välkommen, är den alltför liten för att på ett betryggande sätt forskningsförankra all utbildning vid Malmö högskola och få en bättre balans mellan utbildning och forskning. Vi måste också beakta att en del av Malmö högskolas forskningsanslag används för att samfinansera de forskningsprojekt som inte är fullkostnadsfinansierade, vilket betyder en urgröpning av forskningsanslaget (som egentligen är avsett för fri forskning). Om den på sidan 6 i regeringsförklaringen utlovade ökningen av basanslagen för forskning inte innebär en radikal ökning av Malmö högskolas forskningsanslag inom kort, skulle ett tillstånd att friare bruka medlen mellan de konstlade kamerala stuprören utbildning och forskning kunna lindra situationen för en tid.

”Grillningssäsongen” har börjat

Vi var väl 20 personer från Malmö högskola som var med på Universitetskanslersämbetets (UKÄ) hearing i Stockholm den 17 april. Hearingen gällde Malmö högskolas ansökan om att examinera på master- och forskarnivå inom området Informationsteknologi. Som bekant måste de lärosäten som (ännu) inte är universitet genomgå en ansökningsprocess med godkänt resultat för att examinera på dessa nivåer inom det område som har definierats i ansökan.

En sakkunniggrupp (professor Karin Axelsson, LiU; professor Mats Brorsson, KTH och professor Henrik Boström, SU) ”grillade” under en heldag i nämnd ordning: högskoleledning, fakultetsledning, operativt ansvariga/handledare samt doktorander och masterstudenter. Frågorna rörde bland annat områdets avgränsning, synergier inom Informationsteknologi och om de ekonomiska förutsättningarna för att bedriva forskarutbildning finns på plats.

De forskarutbildningsämnen inom Informationsteknologi som det är meningen att inrätta om klartecken ges är datavetenskap samt beräkningsbaserad naturvetenskap och teknik. Malmö högskola har sedan tidigare tillstånd att examinera på forskarnivån inom Nya medier, offentligheter och gestaltningsformer i vilket forskarutbildningsämnena interaktionsdesign och datavetenskap ingår. Med ett tillstånd inom Informationsteknologi begränsas datavetenskap inte till Nya medier, offentligheter och gestaltningsformer.

Besked om utfallet av ansökan lämnas av UKÄ innan midsommar. Om ansökan beviljas, kommer Malmö högskola att ha tillstånd att examinera på forskarnivå inom åtta områden, vilket skulle betyda att forskarnivån nästan helt och hållet knyts an till Malmö högskolas utbildning på tidigare nivåer och till stora delar av den forskning som bedrivs här.

EUA-konsultation angående Capacity building – developing research for doctoral education

I slutet av februari anordnade EUA-CDE (European University Association – Council for Doctoral Education) inom ramen för policy-initiativet The Shape of Things to Come den tredje av fyra konsultationer: Capacity building – developing research for doctoral education. De tre övriga konsultationerna är: den nya öppenheten inom forskning och utbildning, regionalt engagemang samt etik. Det är meningen att erfarenheterna från dessa konsultationer ska slutdiskuteras vid EUA-CDE:s årsmöte i juni.

I den här konsultationen vid Comenius University i Bratislava, Slovakien, medverkade en fokusgrupp på ungefär 20 deltagare från tolv länder och den handlade således om hur basen för en bra forskarutbildning konstrueras på bästa sätt. En god forskarutbildning är ju beroende av att den är kopplad till forskning av hög kvalitet och utbildning på forskarnivå i sin tur är en förutsättning för att bygga forskningskompetens i samhället, både inom och utanför akademin. Det blir då en viktig uppgift för lärosätena att balansera forskning och forskarutbildning på ett bra vis i verksamheten.

Som bakgrund till nuvarande situation presenterades inledningsvis spännvidden i hur den offentliga finansieringen av forskningen har utvecklats i EUA:s medlemsländer mellan 2008 och 2014. De skandinaviska länderna hade den bästa utvecklingen under denna period (> 20 % ökning), medan den offentliga forskningsfinansieringen hade minskat med mer än 40 % i Grekland och Ungern under samma tidsperiod. Forskningen i Litauen hade också genomgått stora finansiella nerskärningar och fokusgruppens representant från Litauen berättade att universiteten dessutom inte fyllde platserna på forskarutbildningen på grund av brain drain till andra länder. Förutsättningarna för att vidmakthålla forskningsvolymen och tillhörande forskarutbildning skiljer sig därmed markant åt inom Europa.

Till de synpunkter som framfördes av fokusgruppen hörde just att det måste finnas en politisk vilja att investera i forskning. Brist på tillräcklig finansiering innebär hinder för att bygga upp eller förstärka starka forskningsmiljöer med forskarutbildning. Även om statliga medel ofta är den primära drivkraften, kan externa projektmedel till del finansiera forskning och forskarutbildning, men i de fall som sådana projekt inte är fullkostnadsfinansierade, måste de samfinansieras – ofta av anslagsmedel som egentligen är avsedda för fri forskning.

Konsultationen lyfte också fram att olika former av samarbeten i forskarutbildning är ett bra sätt att få en kritisk massa till stånd, speciellt i de fall där de enskilda doktorandgrupperna är förhållandevis små. I vissa länder är lärosätena emellertid bakbundna när det gäller den strategiska förmågan på grund av en begränsad autonomi vilket därmed ibland innebär strukturella hinder för ett positivt samarbete inom forskning och forskarutbildning med andra länder, men även inom landet.

Lärosätenas HR-avdelningar lyftes dessutom fram som nyckelaktörer i kapacitetsbygget. Det underströks att kapaciteten inte enbart beror på kvantitet utan också på kvalitet. Därför bör lärosätenas HR-avdelningar se till att rutiner finns på plats så att de för verksamheten bästa forskarna och doktoranderna kan rekryteras.

Även om konsultationen, som ligger i begreppets natur, innebar mer givande än tagande var den i slutändan ändå givande genom de olika aspekterna som framkom under mötet.

Vad betyder högskolans förändringar för forskarutbildningen?

I början av februari arrangerade Forskarutbildningsnätverket Syd (FonSyd) ett seminarium om hur förändringar inom högskolesektorn påverkar utbildning på forskarnivå. Med utgångspunkt i den nyligen publicerade SUHF-rapporten Ledning för kvalitet i forskarutbildningen lyfte de fyra författarna (Maja Elmgren, Uppsala universitet; Eva Forsberg, Uppsala universitet, Åsa Lindberg-Sand och Anders Sonesson, båda Lunds universitet) fram utvecklingstendenser inom utbildning på forskarnivå.

Författarna var de första att erkänna att den bestämda substantivformen av ”forskarutbildningen” i rapportens titel var olycklig eftersom utbildning på forskarnivå inte kan ses som en samlad och homogen utbildning. Istället antar den flera skepnader. Bland annat verkar finansieringen styrande. De tre viktigaste grupperna av studiefinansiering av forskarutbildning är: anslagsfinansierad – lärosätena erhåller från regeringen ett samlat anslag för forskning och forskarutbildning – respektive externfinansierad forskarutbildning samt uppdragsutbildning som betyder att en arbetsgivare utanför högskolesektorn finansierar en anställds utbildning (ofta på halvtid och till licentiatexamen). I grova drag innehåller respektive grupp av studiefinansiering lika många doktorander vid Malmö högskola; en tredjedel i varje, således. Betingelserna för doktoranderna i respektive finansieringsgrupp skiljer sig markant åt beträffande lärosätets inflytande på inriktning, antagning och genomförande. Anslagsfinansiering är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap än inom medicin och teknik, men författarna menade att externfinansierad forskarutbildning ökade över hela linjen. Kontrollen över forskarutbildningens utformning flyttas därmed över till forskningsfinansiärerna (som inte har det ansvar för forskarutbildningen som lärosäten har), projektledaren tenderar också att även vara handledare och dessutom sammanfaller projektmålen inte alltid i samma grad med utbildningsmålen jämfört med en utbildning som är studiefinansierad via forskningsanslaget. Om avhandlingsprojekten inte är finansierade fullt ut, och därmed måste samfinansieras av lärosätet, blir maktförskjutningen än mer uppenbar.

Seminariet tog också upp den managementkultur som ibland omgärdar forskarutbildningen och som innebär att doktorander riskerar att bli brickor i handledares och projektledares meritering. Antalet doktorander handledda till examen är en merit. Även antalet publikationer premieras i det akademiska systemet, vilket också kan leda till etiska överväganden när det gäller samförfattarskap mellan seniora forskare och doktorand. En märkbar tendens är hur (hand)ledning av post-docs alltmer får en framträdande roll i forskningsledarens CV, vilket gör att drivkraften för meritering är mer flytande beträffande aktiviteter mellan den pre- och postdoktorala nivån än tidigare.

I framtiden kanske forskningsfinansiärerna i allt högre grad hellre väljer att lägga pengarna på postdoktoral forskning än på predoktoral? En disputerad kan rimligtvis generera forskningsresultat snabbare, behöver inte handledas i samma utsträckning och har dessutom inget kursbeting att uppfylla.

Nationell utvärdering av utbildning på forskarnivå – på riktigt

I senaste veckan har konturerna beträffande den nationella utvärdering som Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska genomföra för utbildning på forskarnivå klarnat en aning. Denna utvärdering har ju hittills varit som en hägring eftersom genomförandet har skjutits på framtiden flera gånger. Överflyttningen av utvärderingsansvaret från det numera nerlagda Högskoleverket till UKÄ har säkert bidragit till förseningen.

UKÄ:s ambition är nu att alla forskarutbildningar med aktiva doktorander ska utvärderas, även om denna utbildning inte lett till någon examen. Det betyder att samtliga cirka 900 forskarutbildningar vid svenska lärosäten ska genomlysas oavsett antalet aktiva doktorander. En forskarutbildning är i det här fallet en sådan utbildning som är knuten till en allmän studieplan. Det betyder att Malmö högskolas samtliga 15 forskarutbildningsämnen kommer att utvärderas.

Utgångspunkten för UKÄ:s utvärdering är den prövning av examenstillstånd som Malmö högskola har gått igenom ett flertal gånger. Mycket i metodologin kommer därför att vara bekant för dem som varit med i detta arbete. Även om metodologin inte är helt färdig, står det klart att examensmålen som finns i Högskoleförordningens Bilaga 2 – Examensordning kommer att spela stor roll och att utvärderingen sker genom peer review. Lärosätets interna kvalitetssäkring av utbildningen och hur forskarutbildningsmiljön ser ut blir också bärande delar. Dokument som allmän studieplan och individuell studieplan planeras att ingå i underlaget till utvärderingsgruppen. Förslaget är att utvärderingsresultatet bedöms enligt en tvågradig skala där utbildningar som fått betyget ”bristande kvalitet” får ett år på sig att åtgärda bristerna – samma praktik som vid utvärdering av tidigare utbildningsnivåer. Om UKÄ anser att bristerna inte är åtgärdade efter ett år, dras examenstillståndet för forskarutbildningsämnet in. UKÄ lovar också en så pass detaljerad återkoppling i samband med alla utvärderingar så att synpunkterna kan användas i lärosätenas kvalitetsarbete.

Detaljerna i metodologin kommer att framgå ganska snart. Remisstiden är mellan den 19 december och (preliminärt) slutet av februari 2015. Under 2015 kommer UKÄ att välja ut cirka 15 för landet representativa utbildningar och genomföra en pilotutvärdering av dessa. Nästkommande år, 2016, planeras hela utvärderingen att börja rullas ut. Om allt går som det ska, kommer alla landets forskarutbildningar att vara utvärderade 2021.

Om antagning till licentiatexamen

När Bolognasystemet infördes i Sverige 2007 så fanns antagning till licentiatexamen k var i det högre utbildningssystemet trots att denna examen tidigare hade ifrågasatts. Antagning till licentiatexamen är en möjlighet som lärosätena själva väljer att praktisera (eller inte). Malmö högskola – och alla andra lärosäten i landet, så vitt jag vet – praktiserar antagning till licentiatexamen. I Malmö högskolas fall har vi en antagningsordning för utbildning på forskarnivå som säger att när antagning till licentiatexamen praktiseras, ska det framgå i den allmänna studieplanen för ämnet ifråga. Alla 15 forskarutbildningsämnen vid Malmö högskola är enligt de allmänna studieplanerna öppna för antagning till licentiatexamen.

Anledningen till att det finns en tvåårig forskarutbildning är att den fyller en viktig funktion gentemot extern part, till exempel när det gäller företagsdoktorander och andra doktorander som har en anställning hos annan arbetsgivare än det antagande lärosätet. Vi har Lärarlyftet och Forskarskolan för yrkesverksamma inom hälsa, vård och välfärd som sådana exempel vid Malmö högskola. Denna möjlighet för yrkesverksamma att bli antagna med licentiatexamen som slutmål har funnits sedan 2002 för de lärosäten som har forskarutbildning. Forskarutbildningen öppnades därmed upp för att yrkesverksamma skulle kunna kompetensutveckla sig genom studier på forskarnivå. För mer information: se Högskoleverkets svar på regeringsuppdraget om antagning med licentiatexamen som slutmål.

I alla andra fall torde det vara så att antagning till doktorsexamen är standard. Om en sökande som inte finansieras av högskolan enbart har tvåårig studiefinansiering, behöver detta således inte vara skäl till att anta sökanden till licentiatexamen. Märk väl att antagning till doktorsexamen som slutmål inte utesluter att doktoranden tar ut en licentiatexamen.