Malmö högskola – effektiv som få inom forskning

Ett av bidragen till Malmö högskolas universitetsunderlag – som ska lämnas till utbildningsdepartementet innan kommande årsskifte – är en jämförelse som visar hur Malmö högskola numera står sig i förhållande till landets andra lärosäten beträffande de nationella kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar. En sådan jämförelse berättar en del av sanningen, men utgör naturligtvis inte hela sanningen – särskilt inte med tanke på att lärosätenas infrastrukturella investeringar kan vara ojämt fördelade. Och liksom vid alla andra lärosäten, varierar förmågan inom Malmö högskola av olika skäl till att bidra till indiktorerna.

Hur det än må vara med den saken, har Malmö högskolas förbättring varit ständig sedan dessa jämförelser började göras 2009. Den positiva utvecklingen är särskilt påtaglig när det gäller utväxlingen på basanslaget, alltså hur mycket externa medel och gångbara publikationer som genereras per anslagskrona. Malmö högskolas utväxling på bibliometri-indikatorn har de senaste åren varit framstående i det nationella perspektivet.

Metodologin, som presenteras med resultaten för landets övriga universitet och högskolor i rapporten Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017, innefattar ett sätt att räkna fram en sammanvägd ranking för effektivitet att generera externa medel och gångbara publikationer. I denna sammanvägda ranking finns numera Malmö högskola på första plats bland landets lärosäten, en stadig förbättring från 2009 (då Malmö högskola låg på plats nummer 20). Rapportens ”futuristiska” titel kommer sig av att i den används de indikatorvärden som skulle legat till grund för omfördelning av forskningsanslaget mellan landets lärosäten 2017 (men som aldrig genomfördes i budgetpropositionen för 2017).

På sätt och vis är det är lite synd att metoden som tagits fram är en egen produkt, för det gör att trovärdigheten för resultatetsobjektivitet kan naggas i kanten när det nu visar sig att Malmö högskola är så pass framgångsrik. Icke desto mindre anmodade KK-stiftelsen Damvad Analytics att använda denna metod i sin rapport Forskningsperformance vid Sveriges universitet och högskolor (2016) – så den kan inte vara helt under isen. Dessutom bidrog metoden inte till någon försköning av Malmö högskolas position innan 2013; en placering som under den tiden inte var så mycket att skryta med (se tabell 3 i Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017).

Doktorander vid Malmö högskola i siffror

Utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola följs upp antingen kvalitativt – som vid den interna utvärderingen – eller, som i det här fallet, genom en kvantitativ uppföljning (som sammanfattas nedan).

Antalet aktiva doktorander vid Malmö högskola ökar visserligen stadigt, men mycket långsamt; från 203 (2010) till 223 (2015). Handledarkapaciteten är inte begränsande faktor för en raskare uppbyggnad, utan bristen på ekonomiska medel för studiefinansiering. De största forskarutbildningsämnena är odontologi (56 doktorander) och idrottsvetenskap med inriktning mot samhällsvetenskap och humaniora (16 doktorander). Medie- och kommunikationsvetenskap samt interaktionsdesign tillhör ämnen med minst antal doktorander.

Antagningen till forskarutbildningen (43 doktorander antogs 2015) verkar vara i paritet med vad som krävs för att bibehålla antalet doktorander, men antalet examina är ännu inte riktigt så många som antalet aktiva doktorander implicerar (under 2015 avlades 21 doktorsexamina och sju licentiatexamina, vilket är ungefär lika många som 2014). Till stor del beror det på att ämnen med relativt nya examenstillstånd inte ännu har jämvikt mellan antagning och examination. Malmö högskolas första formellt egenregisserade disputation i ämnet internationell migration och etniska relationer ägde till exempel rum tidigare i denna månad.

Andelen doktorander som forskarutbildar sig inom en anställning utanför Malmö högskola (till exempel: lärare, tandläkare eller socionomer) har minskat markant under de senaste åren; från 33 % (2012) till 21 % (2015). Anledningen till detta är främst att Lärarlyftets förutsättningar för studiefinansiering har gjort det dyrare för kommunerna att delta i denna typ av kompetensutveckling. Trots den kraftiga minskningen har Malmö högskola ändå cirka tre gånger större andel yrkesverksamma i forskarutbildning jämfört med landet i övrigt.

Det finns tecken på att studiefinansieringen genom forskningsanslaget minskar något, vilket i och för sig kompenseras av att externa medel i forskarutbildningen ökar. Men, i vilket fall som helst, borde studiefinansiering via anslaget utgöra basen för forskarutbildningen. Därför är beskedet om att Malmö högskola ska tillföras ytterligare 90 miljoner kronor i forskningsanslag 2018 välkommet. I den interna utvärderingen konstaterades nämligen att  Malmö högskolas forskarutbildning skulle mått bra av att arbeta under bättre ekonomiska förutsättningar.

Forskningsfuskets ansikten

Sveriges unga akademi anordnade i samarbete med Vetenskapsrådets expertgrupp för etik det första av fyra seminarium (med namnet Forskningsfuskets ansikten) i serien Den gode forskaren. Under seminariet diskuterades och problematiserades forskningsfuskets många uttryck med målet att föra ett samtal om hur forskningsfusk förebyggs i den dagliga verksamheten. Det är klart att Macchiarini-skandalen har fört upp ämnet högt på listan över angelägna frågor.

Att det ska finnas en apparat vid varje lärosäte som stävjar forskningsfusk är helt uppenbart, men hur den ska utformas nationellt är just nu under utredning. Men om ett ärende har gått så långt som till en granskning är det i en bemärkelse redan för sent eftersom förtroendet för forskning har lidit viss skada redan i detta läge.

Därför ska forskningsfusket förebyggas. Egentligen görs detta effektivast i den dagliga verksamheten. Kvalitetskulturen är således avgörande faktor i sammanhanget. Som stöd för att odla en sådan kultur finns ”code of conduct” på olika nivåer (europeisk, nationell och lärosätesnivå) men framför allt är ett ständigt pågående samtal om oredlighet inom forskning välgörande. Lärosätena kan underlätta sådana samtal på olika sätt. Till exempel har Lunds universitet nyligen inrättat ett etikråd som ska stimulera till debatt och sprida kunskap kring etikfrågor.

Vid seminariet tangerades anledningar till varför forskare rundar hörn. En stor del av orsaken till att genvägar utnyttjas kan ligga inbäddad i akademins ställvis osunda karriärsystem som premierar ett förvridet publiceringsmönster − där bland annat så kallad ”salamisering” och otillbörligt författarskap ingår som exempel på hur god forskningssed får stryka på foten. Genom att upprätthålla ett karriärsystem där kvantitet går före den i många fall mer svårbedömda kvaliteten, binder på så sätt akademin ris åt egen rygg. Sakkunnigförfarandet får aldrig reduceras till en mätning med linjal av längden på publikationslistan.

Även om frågan beträffande meriteringssystemet ägs av akademin, kan mindre goda traditioner i det här avseendet luckras upp genom att ledande forskningsfinansiärer signalerar en annan hållning när det gäller de medel de har att fördela, till exempel att sökandena i anvisningarna anmodas åberopa ett begränsat, och för projektgenomförandet relevant, antal publikationer från sina bruttolistor.

Rapport sågar svensk forskningspolitik och lärosätenas kvalitetskultur inom forskning

Det är oroande slutsatser för svensk forsknings vidkommande som dras i den av Danmarks Forsknings- og Innovationspolitiske Råd beställda rapporten ”Links between research policy and national academic perfomance – a comparative study of Denmark, Sweden and The Netherlands” som släpptes i förra månaden:

“… the highly positive development in performance observed for both Denmark and the Netherlands since the early 1990s can be partly attributed to the way in which strong national research cultures have been institutionalized at the system level in the two countries. … For Sweden, on the other hand, such long-lasting institutions with sustained system-effects have not been established. Rather, the Swedish science system has been the subject of more mixed political signals with strategic and utility-based considerations outweighing a clear focus on research quality as the most central pillar of the system.”

Om detta skulle vara förklaringen till att Nederländernas och Danmarks forskning är mer framstående än den svenska, är läget allvarligt. En kvalitetskultur som genomsyrar alla nivåer tar nämligen lång tid att utveckla och den kräver dessutom ständig skötsel för att upprätthållas. Och tänk om det finns en koppling mellan den påstådda bristande kvalitetskulturen vid svenska lärosäten och landets forskningspolitik – som här anklagas för att ha en brist på både tydlighet och långsiktighet. Bristen drar isär högskolesektorns verksamhet. Ibland förvärrar de många gånger osynkroniserade forskningsfinansiärerna läget genom att de också drar åt lite olika håll. Universitet och högskolor riskerar på så vis att bli en ”Mädschen für alles” där det viktigaste av allt, fokus på kvalitet, riskerar att sättas på undantag.

Hur det än är med den saken, tycks rapporten identifiera att förutsättningarna i Sverige för att bygga stark forskning inte är lika bra som i forskningselitländerna Nederländerna och Danmark. Om de nödvändiga faktorerna inte är på plats, spelar det kanske inte så stor roll hur de balanspunkter som ingår i det nationella forskningssystemet är kalibrerade. Rapporten tar särskilt upp balansen mellan fasta forskningsresurser och externa medel, förekomsten av olika excellens-program, forskarutbildningens volym och organisation, universitets och högskolors styrformer samt internationellt forskningssamarbete. Dessa balanspunkter bildar tillsammans ett sorts ekosystem i vilket många olika kombinationer inverkar på forskningskvaliteten. Skickliga och förutseende forskningspolitiska avvägningar av dessa balanspunkter har tydligen gjorts i Danmark och Nederländerna.

Beträffande balanspunkterna konstateras i rapporten att det svenska forskningssystemet varken har haft brist på pengar eller disputerade. Internationaliseringen verkar det heller inte vara något större fel på. Däremot pekar rapporten på att lektorer och professor vid svenska lärosäten har avsevärt mindre forskningstid än i andra jämförbara länder. Tillika har de strategiska forskningsområdena inte infriat förväntningarna. I likhet med Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” slår rapporten fast att forskningsresurserna har smetats ut på för många forskare (som arbetar under suboptimala förhållanden) och på för många små projektbidrag.

Visserligen kan rapporten kritiseras för att sätta likhetstecken mellan forskningskvalitet och sådana bibliometriska indikatorer som till mindre del omfattar humaniora och delar av samhällsvetenskap, men den borde ändå skaka om självbilden. Särskilt med tanke på den ambition som funnits under de senaste årtiondena: att Sverige ska vara ledande kunskaps- och forskningsnation. Låt oss därför till en början hoppas att mer än en balanspunkt rättas upp i höstens forskningspolitiska proposition.

Kommande forskningspolitiska proposition – vad är i omlopp?

Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, en fristående kommitté under Finansdepartementet, anordnade så här två månader innan publiceringen av den forskningspolitiska propositionen ett seminarium; ”Samtal om forskningspolitiken”. Framför allt cirkulerade intresset kring vad forsknings- och utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson skulle säga om propositionens innehåll. Propositionen ska i första hand omfatta tiden fram till och med 2020, men också ha ett tioårigt perspektiv på den forskningspolitik som tänks gynna svensk forskning bäst. Huvudinriktningen sedan tidigare, att Sverige ska vara en ledande forsknings- och kunskapsnation, kvarstår som obruten.

Högskolesektorns statliga forskningsresurser har ökat med cirka nio miljarder kronor sedan 2009, men i mångas ögon har denna stora satsning inte fått avsedd effekt. Visserligen har kvantiteten på svensk forskning ökat under denna tidsperiod, men inte kvaliteten när den mäts med högt citerade publikationer. Denna utveckling, eller rättare sagt brist på utveckling, har bekymrat nuvarande och tidigare regering. Även näringslivets krympande forsknings- och utvecklingsinsatser inverkar negativt på Sveriges konkurrensförhållande till andra länder, särskilt Kina och Sydkorea (se Vetenskapsrådets Forskningsbarometer 2016).

Oavsett detta, utlovade ministern höjda basanslag till universitet och högskolor. Sektorn har önskat en sådan under lång tid. Inte minst för att det är bekymmersamt att lärosätenas strategiska manöverutrymme begränsas genom att basanslaget måste tas i bruk för medfinansiering av externa projekt utan full kostnadstäckning. Stefan Bengtsson, numera rektor vid Chalmers, gav vittnesbörd om hur makten därmed förflyttas från universitetsledningen till finansiärerna vid ett lärosäte vars forskning till 70 % finansieras genom externa medel. Eftersom svenska lärosätens grad av externfinansiering är 55 % är resonemanget generellt tillämpbart.

Men eftersom lärosätenas ”track-record” inte imponerar när det gäller att omsätta de tidigare nämnda kraftigt ökade basanslagen till högkvalitativ forskning, inskärptes det på olika sätt att lärosätenas ledningar måste se till att kommande höjda basanslag verkligen får en kvalitetshöjande effekt. Lite svepande nämnde Agneta Bladh, Vetenskapsrådets styrelseordförande, att lärosätena hade använt senare års tillskott på ett mindre strategiskt sätt. Istället för att ge framstående forskare attraktiva villkor har lärosätena ökat antalet visstidsanställda forskare – något som varken verkar ha gagnat forskningens kvalitet eller den högre utbildningens forskningsanknytning. Att karriärsystemet måste förbättras och att det inte är någon annan än lärosätena själva som kan se till att detta sker, klargjordes med all tydlighet sätt i betänkandet Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden. Och Kåre Bremer, som höll i den så kallade Ledningsutredningen (som även den utgör underlag till kommande forskningspolitiska proposition) påpekade i samma anda att beslut om anställningar bör ligga på en hög nivå i lärosätenas organisation för att strategiska rekryteringar lättare ska komma till stånd. Därmed är det tänkt att en tydligare meritokrati införs som ökar attraktiviteten för en forskarkarriär vid de svenska lärosätena. Samtidigt skulle detta hjälpa till att råda bot på en ställvis bristande jämställdhet och mobilitet. Med andra ord: skapa strukturer som motverkar tveksamma rekryteringar, såsom gynnade av ”hemmasöner”.

Höjda basanslag förpliktigar således och tendensen är därför att detta i sin tur ställer högre krav på universitets och högskolors ledningar. Med dessa förpliktelser bör dessutom en eller annan form av utvärdering komma som ett brev på posten för att politiken på ett eller annat sätt ska kunna kontrollera att högskolesektorns verksamhet är på väg åt rätt håll, oavsett om utvärderingsresultatet eller prestationerna kommer att påverka anslagstilldelningen eller inte. Frågan är om inte Vetenskapsrådets förslag FOKUS skjuter vid sidan av vad som önskas för närvarande och det kan ifrågasättas om FOKUS kan användas i sin helhet i detta sammanhang. Men det är egentligen först när svensk forskningspolitik har fått en tydlig inriktning och väldefinierade mål som ett utvärderingssystem kan utformas, poängterade Mats Benner, ledamot i regeringens forskningsberedning (som ska bistå i arbetet med den forskningspolitiska propositionen). Även om minister Hellmark Knutsson svävade lite på målet när utvärderingar kom på tal, gick det att ana att regeringen anser att kvalitetsansvaret främst bör ligga på lärosätena och därför också möjligheten till att initiera olika utvärderingar av sin verksamhet, gärna med externa bedömare. Om tolkningen är korrekt, bör lärosäten − i likhet med att skärpa karriärsystemet för forskare − således också fortsätta med, och utöka, egeninitierade utvärderingar av verksamheten. Det ska bli intressant att se i vilken ambitionsgrad som regeringen har att ge utvärderingar av forskning en gemensam, nationell, struktur och hur länge – kanske i brist på bättre alternativ − kvalitetsindikatorerna vetenskaplig produktion och citeringar samt externa medel kan förbli ohotade som medel att fördela forskningsanslaget mellan landets lärosäten.

Som ni förstår är detta bara en del av de ingredienser som måste till för att forskningspropositionen ska bli fullödig. Bland de andra byggstenarna nämndes: resurstilldelningssystemet för högre utbildning, breddad rekrytering, livslångt lärande i högre utbildning (”växa och växla”), samhällsutmaningar, motverka tendenser till ett faktafritt samhälle, finansiering av forskningsinfrastruktur och förstärkt samverkan mellan högskolesektorn och det omgivande samhället. Listan kan göras betydligt längre och uppgiften att peka ut den forskningspolitiska riktningen är lika svår som viktig.

Seminariet spelades in och kan ses här.

Salzburgrekommendationerna − hemmaplanen

Då och då kan det vara bra att spegla den egna verksamheten på hemmaplan med den i andra länder. Jag tänker här på den europeiska forskarutbildningen, eller rättare sagt forskarutbildningarna, som trots gemensam delaktighet i European Higher Education Area uppvisar betydande skillnader länderna emellan. Council for Doctoral Education inom European University Association (EUA-CDE) försöker genom en serie rekommendationer konstatera vad som karakteriserar bra utbildning på forskarnivå och därigenom på ett mjukt sätt forma framtidens forskarutbildning i Europa. Den senaste och tredje i raden av rekommendationer, Taking Salzburg Forward, presenterades vid EUA-CDE:s nionde årsmöte som hade temat ”Doctoral education: a dilemma of quality and quantity?”.

Salzburgrekommendationerna är betydligt mer kända i övriga Europa än i Sverige och har använts som underlag till flera länders forskarutbildningsreformer. Förmodligen beror detta på att rekommendationerna till stor del redan har tagits ad notam i Sverige. Inte minst gäller det rekommendationen att utbildningen ska vara strukturerad; något som till stor del åstadkommes i Sverige med hjälp av högskoleförordningens allmänna och individuella studieplaner, vars strikthet förefaller tillhöra minoriteten i Europa. Struktureringen gynnas också av trygga villkor för doktoranderna, men långt ifrån alla länder praktiserar doktorandanställning i så stor omfattning som i Sverige (där mer 60 % av doktoranderna studiefinansieras genom doktorandanställning; se Universitetskanslersämbetets årsrapport 2015, sidan 63). Istället kan studiefinansieringen i andra europeiska länder löpa på lösa boliner, såsom genom lån eller ofördelaktiga stipendier. Då förstår ni också att ECTS inte överallt i Europa ses som relevant på forskarnivån och att den tredje cykelns deskriptorer inom European Qualifications Framework (som omsatts i högskoleförordningens examensordning) är ganska fjärran för många.

Men även om den svenska forskarutbildningen i många fall kan ses som en föregångare, så inkorporerar Taking Salzburg Forward tre nya så kallade ”utmaningar” i sina rekommendationer (research integrity, digital challenge and global vision) som därmed pekar på behovet av att hålla forskarutbildningen dynamisk. God sed i forskning rör i högsta grad doktorandens avhandlingsdel, liksom att på olika sätt tillgängliggöra avhandlingens forskningsresultat öppet. En internationell rekrytering och arbetsmarknad ställer även nya krav på forskarutbildningens antagningssystem och karriärplanering. Varje lärosäte som arrangerar forskarutbildning måste därför vara förändringsbenäget.

Saker och ting rör sig därför även på hemmaplan. Det finns arbetsgrupp inom Forskarutbildningsutskottet som arbetar med att ta fram en ny policy för utbildningen på forskarnivå vid Malmö högskola som ska vägleda det framtida synsättet på Malmö högskolas forskarutbildning (se minnesanteckningar från Forskningsberedningens möte, § 5). Med tanke på vardande universitetsstatus och att tre av femton forskarutbildningsämnen (datavetenskap, historia och historiedidaktik samt pedagogik) ska ingå i Universitetskanslersämbetets första omgång av utvärderingar, blir resultatet av gruppens arbete en viktig grund för Malmö högskolas kommande kvalitetsarbete inom forskarutbildning.

Nytt om UKÄ:s utvärdering av forskarutbildning

Härom dagen lade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ut de beslutade resultaten av pilotutvärdering av utbildning på forskarnivå på sin hemsida. Alla utvärderade forskarutbildningsämnena bedömdes ha ”hög kvalitet” (men för två utbildningar konstaterades brister som UKÄ kommer att följa upp inom ramen för ordinarie utvärderingscykel). De tio utlåtandena med lärosätenas svar utgör intressant läsning eftersom de ger en fingervisning om hur utvärderingsresultatet kommer att presenteras i den skarpa utvärderingen, med planerad start januari 2017. I den är det meningen att ungefär en tredjedel av alla forskarutbildningsämnen i landet (cirka 300 av 900) ska utvärderas inom en sexårsperiod. Vilka ämnen som kommer att utvärderas, och när, är ännu inte fastställt. Så snart som UKÄ vet urvalet, kommer de att lägga ut information om detta på sin hemsida. Rent statistiskt skulle då fem av femton forskarutbildningsämnen vid Malmö högskola ingå i UKÄ:s utvärdering.

Pilotomgången har gett UKÄ anledning till att skruva på en del detaljer inför starten av den stora utvärderingen. Vissa av metodens bakgrundsfrågor befanns inte ge tillräckligt mervärde och kommer därför att utgå. Antalet individuella studieplaner som kommer att granskas per forskarutbildningsämne minskas från maximalt 70 till 16, vilket också verkar rimligt.

Frågan är då hur Malmö högskola ska hantera den förmodade merpart av forskarutbildningsämnen som inte kommer att ingå i den nationella utvärderingen 2017–2022. En intern utvärdering genomfördes ju med början hösten 2013. Först ut var forskarutbildningsämnena vid Fakulteten vid hälsa och samhälle och sist ut datavetenskap vid Fakulteten för teknik och samhälle. En tanke vore att behålla sexårsintervallet med en andra utvärderingsomgång som börjar hösten 2019. Visserligen finns stora likheter mellan Malmö högskolas och UKÄ:s utvärderingsmetodologi, men kommande kvalitetsramverk för forskarutbildningen får visa i vilken utsträckning de egna utvärderingarna ska färgas av den metod som UKÄ använder nationellt och vad som präglar utvärdering av Malmö högskolas utbildning i övrigt.

 

”Hungriga vargar jagar bäst”

används ibland för att beskriva att unga forskares ovisshet inför framtiden gör att de anstränger sig mer och att mindre goda villkor inledningsvis också gör att deras extra uppoffringar är nödvändiga för att komma vidare i karriären där villkoren är bättre. Effektivitet och excellens enligt denna en aning socialdarwinistiska tolkning tycks stå i motsatsförhållande till trygga, goda och förutsägbara villkor inom akademin. Frågan vilket av dessa skilda synsätt som bäst uppfyller målet att svensk forskning ska stå stark i framtiden? Åtgärder som främjar rekrytering av framstående unga forskare till universitet och högskolor är ju en viktig beståndsdel i att nå detta mål. (Se bland andra Öquist & Benner, 2012.)

Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” tvekar inte på denna punkt utan menar att ”hungriga vargar-konceptet” är otidsenligt och att tillsättningen av doktorander, postdoktorer och biträdande lektorer alltid ska ske i konkurrens så att de bäst meriterade anställs. Betänkandet anser också att tydliga karriärsteg ökar förutsägbarheten för vad som krävs i en fortsatt akademisk karriär. Transparensen ökar attraktiviteten. Lön och övriga anställningsvillkor bör därutöver vara goda samt likvärdiga.

Bland de bättre villkor som anges för doktorander finns: internationell utlysning som möjliggör antagning i konkurrens, avskaffande av utbildningsbidraget och begränsning av stipendiefinansiering till förmån för doktorandanställning. Vidare framhåller betänkandet att det är angeläget att anställningen som biträdande lektor införs som ett steg i en nationellt erkänd karriärväg och att åtgärder för att minska visstidsanställningar genomförs. Den låga mobiliteten mellan landets lärosäten bland disputerade upplevs som kvalitetshämmande och i betänkandet föreslås insatser som avser att öka mobiliteten.

Karriärsystemet ingår i forskningssystemet och växelverkar med dess andra delar. Därför är det svårt att preparera loss just den del som har med karriären att göra. Till de faktorer som inverkar negativt på karriärsystemets trygghet och attraktivitet är att forskningen vid Sveriges universitet och högskolor till största delen är beroende av extern finansiering, vilket gör att finansiärernas, många gånger kortsiktiga, mål alltför ofta trumfar över universitets och högskolors mer långsiktiga mål. Den så kallade ”autonomipropositionen” (2010) lämnade också fältet friare för de enskilda lärosätena att själv bestämma över den karriärväg som passade just deras verksamhet bäst. Eftersom samarbetet mellan landets lärosäten, i likhet med flera andra frågor, inte har varit imponerande, bidrar autonomiambitionerna därför ytterligare till fragmentariseringen av karriärsystemet, vilket bland annat riskerar att minska mobiliteten. Till saken hör också att forskningsanknytning av utbildning måste tas ad notam så att det inte bildas två olika karriärspår; ett för forskning och ett för utbildning.

Betänkandet är just utskickat på remiss. Malmö högskola är en av remissinstanserna som ska avge yttrande redan i juni. Jag svarar gärna på frågor om betänkandet och dess remissbehandling.

 

 

Forskningsåret 2015 vid Malmö högskola: status quo

Efter en serie av år med en mycket stark utveckling av forskningen vid Malmö högskola markerar 2015 en ställvis avmattning i denna positiva utveckling. För att visa detta kan vi använda följande variabler för att beskriva omfattningen av forskning och forskarutbildning vid Malmö högskola och jämföra den med tidigare år: 1.) internationella artiklar, 2.) forskarutbildningen, 3.) antal professorer samt 4.) ekonomiska intäkter.

Internationella artiklar

Antalet internationella artiklar fortsätter att öka markant: 454 (2015) jämfört med 397 (2014). Men här bör vi vara medvetna om eftersläpningseffekten eftersom den insats (ansökning om externa medel, genomförande av studien) som gjordes för de forskningsresultat som publicerades 2015 kan ligga ett eller flera år tillbaks i tiden − också med tanke på att tiden för granskning och redaktionellt arbete kan vara betydande.

Ett lärosätes bibliometriska index indikerar omfånget av det vetenskapliga genomslaget (citeringar) för de av lärosätets publikationer som listas i Web of Science. Indexet räknas sedan 2009 ut av Vetenskapsrådet inför varje budgetproposition. Figuren nedan visar den synnerligen goda utvecklingen vid Malmö högskola i förhållande till den generella utvecklingen vid landets lärosäten. Ökningen mellan de två senaste åren är emellertid mindre än tidigare. Eftersom underlaget bygger på ett fyraårigt citeringsfönster krävs att nya citeringar ständigt fylls på för att kompensera de citeringar som succesivt kommer att falla utanför mätintervallet. Förutnämnda eftersläpningseffekt gäller även det bibliometriska indexet.

Blogg_figur_bibliometri

Forskarutbildningen

Under den senaste femårsperioden har Malmö högskola haft ett svagt ökande antal aktiva doktorander; från 207 år 2011 till 223 år 2015. Det är framförallt Fakulteten för kultur och samhälle samt Odontologiska fakulteten som står för denna ökning. Som underlag till den interna resursfördelningen för 2017 kommer innan sommaren siffror på helårsekvivalenter − som kan vara en bättre beskrivande variabel.

Antalet examina i utbildning på forskarnivå har inte förändrats mycket de senaste åren och balanserar ännu inte den antagning som sker till forskarutbildningen (genomsnittet är 37 antagna för åren 2013−2015).

2011

2012 2013 2014

2015

Aktiva doktorander

207

215 218 221

223

Forskarexamina:
doktors-

30

15 15 21

21

licentiat-

15

10 1 11

7

 

Professorer

Antalet årsarbeten som professorer står för minskade från 83 (2014) till 77 (2015) och är nu på ungefär samma nivå som 2013. Det har därmed uppstått en negativ balans mellan pensioneringar och befordringar/rekrytering och att behålla professorer bland personalen. Andelen professorer av undervisande och forskande personal är en bra bit under snittet för Sveriges lärosäten (se: Universitetskanslersämbetets nyckeltalstabell).

Intäkter

Malmö högskolas totala forskningsintäkter minskade med 18 miljoner kronor jämfört med 2014, från 274 miljoner kronor till 256 miljoner kronor. Se figur nedan för utvecklingen av intäkter (miljoner kronor) de senaste fem åren. Intäkterna av basanslaget ökade visserligen med tio miljoner kronor men intäkter från externa medel (bidrags- och uppdragsforskning) minskade med 28 miljoner kronor, varav bidragsintäkter minus 20 miljoner kronor och intäkter från uppdragsforskning minus 8 miljoner kronor. De minskade bidragsintäkterna beror på minskad beviljning av ansökningar om externa medel men påverkas också av avvecklingen av centrumbildningen Medea som avräknats med ett stort underskott.

Blogg_figur_intäkter

Konklusion

Visserligen signalerar uppgången i publikationer och bibliometriskt index framgång, men ursprunget till dessa framgångar kan ligga flera år tillbaka i tiden. Det tar ju en viss tid innan ekonomiska resurser omsätts i publicerbara forskningsresultat. Därför är forskningsintäkterna ett viktigt prognosinstrument. Bilden av framtiden som ges av intäkterna är kluven. Å ena sidan ökar basanslaget som kan möjliggöra långsiktiga satsningar inom den fria forskningen med det basanslag som är kvar efter det att externa projekt som inte är fullkostnadsfinansierade från finansiären har medfinansierats. Å andra sidan minskar intäkterna från externa medel, vilket pekar på en krympande forskningsverksamhet som det utbildningstunga Malmö högskola inte är betjänt av. Till saken hör också en nödvändig avbetalning av ett relativt stort negativt myndighetskapital inom forskning som kan minska handlingsfriheten inom en överskådlig framtid och att pengar inte läggs på hög eftersom oförbrukade bidrag minskar.

Kontentan borde dels vara att ytterligare öka ansträngningarna och träffsäkerheten i jakten på externa medel och dels att använda basanslaget till sådan verksamhet som ger avkastning i form av högkvalitativ forskning som i sin tur därmed ger bra förutsättningar för att etablera samverkan med omgivande samhälle och öka standarden inom den högre utbildningen. Samtidigt är bra forskning förtroendeskapande visavi forskningsfinansiärer.

Kvalitet och kvantitet nödvändiga – men inte tillräckliga – för att bli universitet

Tack vare att tog det lite längre tid för Mitthögskolan än för de tre andra nya universiteten att bli uppgraderad, dröjde det ända till 2005 innan Mittuniversitet bildades. Sedan dess har inga ytterligare universitet inrättats i Sverige. Svensk forskningspolitik lade i princip locket på i denna fråga redan innan millenniumskiftet när de nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro invigdes i universitetskretsen. Efterföljande borgerliga regering fortsatte i samma spår men mildrade skillnaden mellan universitet och högskolor genom att införa ordningen att högskolor kan ansöka om examenstillstånd för områden på forskarnivå. I övrigt har utvecklingen under 2000-talet inneburit en generell expansion av utbildning och forskning inom högskolesektorn − mer uttalad vid vissa lärosäten än andra − som arbetar i en riktning som betyder att Sverige behöver ytterligare universitet. I så fall ligger Malmö högskola bra till. Malmö högskola är en av de högskolor som har utvecklats bäst. Till exempel är Malmö högskolas externa medel för forskning större än de vid de nya universiteten (se figur). Och av de nya universiteten är enbart Linnéuniversitetets utbildningsvolym större än Malmö högskolas. (Men så är ju också Linnéuniversitetet = Växjö universitet + Högskolan i Kalmar.) I vilket fall som helst, är det inte lätt att med hjälp av robusta mätetal som dessa veta var gränsen mellan universitet och högskolor ska dras.Blogg_figur_uni

Ändå finns väsensskillnad mellan dessa två kategorier av lärosäten. Universiteten har ett betydligt större basanslag för forskning och behöver inte ansöka hos Universitetskanslersämbetet om examenstillstånd i forskarutbildning. Båda dessa kännetecken är eftersträvansvärda för en högskola som genom att bli universitet då kan öka sin autonomi genom att få mer pengar till fri forskning samt bestämma själv över samtliga tre utbildningsnivåer. I Malmö högskolas fall behöver basanslaget för forskning stärkas med cirka 100 miljoner kronor för att bli i paritet med de nya universitetens. Men som det ser ut nu, finns inte en tydlig färdväg från högskola till universitet. Möjligheten att avancera i systemet är obefintlig utan politisk vilja att öppna upp för etableringen av nya universitet i Sverige. Nya universitet skulle kunna bidra till att stärka och profilera landets forskning inom högskolesektorn.

I ljuset av detta är det inte märkligt att Malmö högskolas i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition (sidorna 6−7) föreslår att det återigen ska bli möjligt för en högskola att bli universitet. En eller annan form av kvalitetsgranskning blir väl ofrånkomlig om denna procedur skulle återinföras. Vi får se hur regeringen ställer sig till detta förslag som då skulle kunna innebära en mer dynamisk syn på högskolelandskapet än tidigare regeringars konservativa, rigida och svårmotiverade indelning mellan högskolor och universitet. Where there is a will, there is a way, som det heter. En bit på vägen dit skulle kunna vara att uppdatera de kriterier på universitet som angavs i budgetpropositionen för 1997, till exempel enligt:

Universitetskriterier enligt PROP. 1996/97:1 Förslag till nya universitetskriterier
Det statliga lärosäte Det statliga lärosäte
1. som har en grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet, 1. som har utbildning på grundnivå och avancerad nivå som är väl etablerad, av tillräcklig omfattning och av god vetenskaplig kvalitet,
2. som har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden, 2. som har en tillräcklig omfattning av utbildning på forskarnivå av god vetenskaplig kvalitet inom ett antal områden,
3. som har en tillräcklig omfattning av forsknings­verksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden, 3. som har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal områden som knyter an till utbildningen på alla tre nivåer,
4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva grundutbildning och forskning, 4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva utbildning och forskning,
5. som har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning, 5. som har goda och omfattande internationella kontakter inom utbildning och forskning,
6. och som uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och att utfärda doktorsexamen, 6. och som har god och omfattande samverkan med det omgivande samhället inom utbildning och forskning,
skall kunna benämnas universitet. skall kunna benämnas universitet.