Vetenskapsrådets stora utlysning; projektbidrag

Tidigare i november meddelade Vetenskapsrådet om vilka projektbidrag som de beviljade i den stora utlysningen. Malmö högskola var representerad som medelsförvaltare av fyra projekt:

Mottagarna är naturligtvis att gratulera eftersom dessa bidrag har erhållits i mycket hög konkurrens. Högst konkurrens finns inom humaniora och samhälle där beviljandegraden är 8 %. Därefter följer utbildningsvetenskap (13 %), teknik och naturvetenskap samt medicin och hälsa (båda 19 %) medan andelen beviljade ansökningar inom konstnärlig forskning är 23 %.

Universiteten, inklusive de monofakultära lärosätena, dominerar fullständigt medelstilldelningen 2013. Så gott som alla pengar hamnar där. Undantagen är humaniora och samhällsvetenskap där 3 % av medlen hamnar på högskolorna (Malmö högskola och Högskolan Väst) samt utbildningsvetenskap som fördelade 8 % av de totala medlen till Malmö högskola, Högskolan Väst och Södertörns högskola.

Malmö högskola är bra på att dra in pengar från de statliga forskningsråden (VR, Forte och Formas) och procentandelen av våra intäkter från dessa finansiärer ligger över rikssnittet. Vetenskapsrådet är vår största enskilda externa finansiär. De årliga intäkterna från Vetenskapsrådet har legat mellan 20 och 25 miljoner kronor under de senaste åren. För att behålla en sådan omfattning på dessa intäkter behövs så klart en ständig tillförsel av nya projektmedel. Även om det kan verka som att årets tilldelning är i underkant för att upprätthålla nuvarande projektvolym, kommer det in medel från Vetenskapsrådet på andra sätt än genom projektbidrag och det är egentligen först när ekonomiböckerna för 2013 stängs i början av nästa år som vi har facit.

Snart kommer vi att samla in information om vilka ansökningar om externa medel som har lämnas in av Malmö högskola till olika bidragsgivare under 2013. Ur det materialet går det till exempel att se om Malmö högskolas beviljandegrad skiljer sig från siffrorna som nämns ovan. I vilket fall som helst, går det redan nu att reflektera över vilka insatser som kan sättas in för att höja beviljandegraden på ansökningar till Vetenskapsrådet och andra finansiärer.

Bibliometri-seminarium på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm

Den 13 november arrangerade Forums arbetsgrupp för bibliometri inom SUHF ett seminarium om bibliometriska metoder för att mäta sampublicering, samverkan och bibliometrins prediktionskraft som bland cirka 50 andra jag och Malmö högskolas bibliometriker, Hampus Rabow, var på. Två av de fyra föredragshållana uppehöll sig kring frågor som rörde mätning av samarbeten med andra lärosäten respektive samverkan med näringsliv. Båda använde sig av databasens Web of science adressfält. Även om bara en del av ett lärosätes samarbete kan identifieras på detta vis, erhålls kärnan av samarbeten, nämligen de som åstadkommer en sampublikation. Det skulle vara intressant att på detta sätt undersöka vilka samarbetspartners Malmö högskola har inom högskolesektorn, men också vilka andra aktörer som sampublikationerna vittnar om.

Rickard Danell från sociologiska institutionen vid Umeå universitet presenterade en studie om bibliometrins prediktionskraft av framtida prestationer. Även om tillvägagångssättet inte var rättframt, kunde han med hjälp av en pilotstudie inom två forskningsfält sluta sig till att tidigare citeringar predikterade bättre än det tidigare antalet publikationer, men inte så bra att prediktionen skulle kvalificera till att användas som underlag i ansökningar om externa medel eller i rekryteringssyfte. Andra faktorer än tidigare prestationer kommer naturligtvis in i bilden. En spännande studie med bäring på Mattheus-effekten: “Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har”.

Det går att ta del av föredragens bildpresentationer.

Om publicering av forskningsresultat – friktion och spridning

Publicering av forskningsresultat är en fundamental del i varje forskares vetenskapliga gärning. Genom publikationerna sprids forskningsresultat till det övriga vetenskapssamhället och utanför högskolesektorn. I sammanhanget kan nämnas friktion och spridning.

Med friktion avses här motståndet i publiceringsprocessen. På ett sätt går det att konstatera: ju större friktion desto högre grad av produktförädling. Genom att forskningsresultaten nagelfars av peers införs ett motstånd som bland annat verkar som en garant för att forskningsresultaten är så välgrundade att de kan spridas inom akademin. Som vi vet är denna garanti inte hundraprocentig, men kollegial granskning är avsedd att så långt det är möjligt stävja spridning av dåligt grundade forskningsresultat. Ett manuskript som skickas in till en välrenommerad tidskrift utsätts sannolikt för större friktion än om det enbart presenteras för en trängre krets. Friktion bör därför vara eftersträvansvärt i sammanhanget.

Spridning av forskningsresultaten är inte helt frånkopplad från friktionen, för på samma sätt som forskaren vill få forskningsresultaten sanktionerade av forskningssamhället genom nämnda friktion så bör också stor spridning eftersträvas. Med få undantag är forskningsresultat nämligen av sådan karaktär att de är potentiellt intressanta för det internationella vetenskapssamhället. Analogt med ovan har forskningsresultaten då större möjlighet att spridas i internationella fora med Open Access än genom en institutionell rapport på hemmaspråket som medför en relativt begränsad tänkbar läsekrets (med möjligt undantag när hemmaspråket råkar vara engelska eller något annat av världsspråken).

I maximeringen av spridningen ingår att forskningsresultaten även bör nå utanför akademin, till allmänheten och till de andra delar av omgivande samhälle som är närmast berörda. Ett annat sätt att uttrycka detta är att produktionen av publikationer riktade till vetenskapssamhället är nödvändig, men inte alltid tillräcklig. Härvidlag kan en ”ompaketering” av presentationen vara behövlig, det vill säga att den vetenskapliga publikationen anpassas till en i vissa fall icke-akademisk läsekrets. Men det är aldrig lämpligt att försumma att utsätta forskningsresultaten för inomvetenskaplig friktion, för om detta steg hoppas över riskerar resultat som kan anklagas för att tillhöra andra rangens forskning att spridas till avnämare och allmänhet.

Intressant att konstatera är att nu när forskares bloggar göra sig märkbara, påverkas den traditionella publiceringsprocessen i och med att forskningsresultat sprids innan en formell publikation är på plats (vilket kan ta tid) och samtidigt öppnas möjligheten för peers att utöva friktion genom något som kan liknas vid en interaktiv review.

Journal Impact Factor och dess begränsningar

Journal Impact Factor (JIF) är en siffra på hur många citeringar som tidskriften i fråga har haft under en viss given tid. Den egentliga avsikten med JIF är att vägleda biblioteken i att identifiera lämpliga prenumerationer. Talens magi har emellertid gjort det lätt (men inte rätt) att använda JIF till annat än det den är avsedd för.

I San Fransisco Declaration on Research Assement lyfts ett varningens finger mot att använda JIF i utvärderingar av forskning och forskare av den anledningen att JIF inte säger något om den enskilda artikelns genomslag. Dessutom är artiklars citeringsfrekvens extremt snedfördelad (många nollciteringar) även inom en och samma tidskrift. JIF varierar tillika mellan forskningsområde/tidskriftsklass.

Det är ganska lätt att hålla med deklarationens rekommendation att inte använda JIF i utvärderingar (till exempel av artikelkvalitet, vid anställningar och befordringar samt tilldelning av ekonomiska resurser) för då blir JIF en sorts surrogat för det som verkligen berättar något om vetenskaplig produktion och forskningskvalitet.

Och man kan också undra om lämpligheten att JIF på något sätt ska styra publiceringsstrategier. Valet mellan en nollciterad artikel i en ”fin” tidskrift och en citerad artikel i en mindre fin tidskrift torde vara enkelt. Forskarna vet i allmänhet bäst i vilket sammanhang som deras forskningsresultat bäst lämpar sig att presenteras.

Tänk gärna in VR:s pågående uppdrag att föreslå en ny modell för resursfördelning av forskningsanslaget i detta sammanhang. Om det bibliometriska indexet ersätts överallt med en nivå-indelning av tidskrifter och böcker av den typ som finns i Danmark och Norge, kan i de fall där det förekommer JIF öppna upp för en snabbväg genom att publikationerna sorteras i JIF-ordning. Vips faller nivåerna snyggt på plats.

Motvind i omfördelningen i Budgetpropositionen för 2014 – sex miljoner till, tack!

I vår sektors budgetproposition föreslås bland annat storleken på varje lärosätes direktanslag, det vill säga de statliga pengar som utan omväg går till de svenska lärosätena. Budgetpropositionen sätter således en betydande del av ramarna för lärosätenas verksamhet inom forskning och forskarutbildning. Denna typ av finansiering har en betydligt högre stabilitet som stöd för den fria forskningen än externa medel, som många gånger har relativt kort tidshorisont, särskilt syfte och som dessutom ofta erhålles efter en konkurrensutsatt ansökningsprocess. Därför finns det visst fog för att påstå att direktanslaget är en politisk viljeyttring om hur fördelningen av forskningsmedel ska se ut i landet. Fördelningen av dessa fasta forskningsresurser sätter så att säga den forskningspolitiska spelplanen. Av denna anledning kan det vara motiverat att med 2014 som exempel titta närmare på vilket sätt som forskningsresursernas rörliga del fördelas.

Lejonparten av fördelning av nya medel och omfördelning av i systemet redan existerande medel, sker genom de två kvalitetsindikatorerna, externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar, den senare samlas i ett bibliometriskt index.) Varje lärosäte lägger en insats i omfördelningen som från och med 2014 motsvarar insatsen 2013 + 10 % av innevarande anslag. Insatserna är ungefär 2,5 gånger högre i denna omfördelning är de var för 2013. Det betyder att cirka 2,4 miljarder kronor finns i den samlade omfördelningspotten. Det låter mycket, men i själva verket omfördelas enbart 68 miljoner kronor av dessa mellan lärosätena, vilket ändå är en fyrdubbling jämfört med tidigare.

Hittills har Malmö högskola lyckats väl i omfördelningen, men 2014 förlorar vi för första gången. Vår insats är 16 216 tkr. och vi tar tillbaka 8 015 tkr. på bibliometrin och 7 440 tkr. på externa medel. Skillnaden blir – 726 tkr. trots att Malmö högskola vinner marknadsandelar (till exempel från 0,62 % till 0,84 % i bibliometrin). Varför blir det så?

För det första ska det konstateras att tidigare omfördelningar visserligen har varit positiva, men utfallen har inte entydigt varit skilda från ”0”: (2011: + 28 tkr.; 2012: + 490 tkr. 2013: + 511 tkr.). Tidigare riskade vi inte så stor insats och dessutom var en del av forskningsanslaget skyddat från omfördelning de första åren. Men det är bara en liten del av hela sanningen.

Det som hela tiden har arbetat mot Malmö högskolas direktanslag, är att kvalitetsindikatorernas belopp inte med automatik går in i beräkningarna av omfördelningen. Innan uträkningen multipliceras nämligen beloppet med en viktfaktor (som teoretiskt kan variera mellan 1 och 2). Viktfaktorerna har införts för att kompensera för att alla vetenskapsgrenar inte har lika lätt för att erhålla externa medel samt att publikationsmönstret inte alltid ingår i det bibliometriska indexet. (I själva finns en kompensation redan inbyggt i det bibliometriska indexet.) Humanoria-samhällsvetenskap har högst viktfaktor i detta sammanhang. Sen är det lärosätenas mix av forskning inom medicin, naturvetenskap, teknik samt humaniora och samhällsvetenskap som bestämmer vilken viktfaktor ett lärosäte ska ha. Ju mer humaniora och samhällsvetenskap, desto högre ska lärosätets viktfaktor bli.

Hur som helst, har Malmö högskola felaktigt fått en för låg viktfaktor (detta har högskolans ledning påtalat vid ett flertal tillfällen för utbildningsdepartementet). Malmö högskolas viktfaktor är 1,05, ungefär lika stor som KTH:s och KI:s, vars verksamheter inte påminner det minsta om den som försiggår vid Malmö högskola. Eftersom alla lärosätenas bibliometriska index och externa medel multipliceras med viktfaktorn, tappar vi i förhållande till alla med högre viktfaktor, och det är nästan alla lärosäten. Ett litet räkneexempel kan kasta ljus över vad detta betyder i reda pengar.

Vi sätter först upp en tabell med indikatorvärdena för Malmö högskola och Södertörns högskola (som är en vinnare i omfördelningen och har, eller rättare sagt hade, ett direktanslag som var ungefär hälften av Malmö högskolas; därav den förhållandevis låga insatsen).

Malmö högskola

Södertörns högskola

Insats (tkr.)

16 216

10 845

Bibliometriskt index före/efter viktning

356/373

365/587

Externa medel (tkr.) före/efter viktning

114 330/119 694

52 679/84 709

Viktfaktor

1,05

1,61

Utfall i omfördelning (tkr.)

– 726

+ 7 098

 

Om vi hypotetiskt låter Malmö högskolas och Södertörns högskolas viktfaktorer byta plats med varandra blir utfallet, om allt annat hålls konstant, enligt tabellen nedan.

Malmö högskola

Södertörns högskola

Bibliometriskt index efter omviktning

573,3

383,4

Externa medel (tkr.) efter omviktning

184 071

55 322

Hypotetiskt utfall i omfördelning (tkr.)

+ 7 537

+ 817

 

Naturligtvis borde inte Malmö högskola ha en så hög viktfaktor som Södertörns högskola, men det var mest för att understryka hur mycket viktfaktorn betyder i reda pengar. En viktfaktor på 1,36 hade varit rimlig, precis som Lunds universitet har och vars mix påminner om Malmö högskolas. Denna siffra sammanfaller med snittet för de svenska lärosätena. Hade vi räknat med 1,36 hade utfallet istället hamnat på nästan + 4 miljoner kronor. Detta rimlighetsbaserade utfall är nästan fem miljoner kronor högre än det som Malmö högskola fick. Med detta sätt att räkna förlorar Malmö högskola ytterligare drygt en miljon kronor i fördelningen av de nya medel (totalt 586 miljoner kronor) som tillförs direktanslaget för forskning i Sverige genom kvalitetsindikatorerna och förfarandet med viktfaktorer. Back sex miljoner kronor, således.

Vad kan sägas om detta? En enkel slutsats som kan dras är att Malmö högskola kämpar i motvind och har svårare att vinna i omfördelningen än andra lärosäten. Vi måste till exempel prestera 53 % mer än Södertörns högskola för att få samma utdelning. Det förklarar att Malmö högskola mycket väl kan vinna marknadsandelar när det gäller kvalitetsindikatorerna, men blir bortdribblade i slutet när beräkningarna med viktfaktorer kommer in i spelet.

Malmö högskola har således berövats möjligheten att konkurrera på lika villkor i omfördelningen av direktanslaget. Att inte ändra viktfaktorn för Malmö högskola är på ett sätt ett politiskt ”statement” som på lärosätesnivå har inneburit att Malmö högskolas direktanslag sedan innevarande resursfördelningsmodell infördes, inte har vuxit i den takt som verksamheten förtjänar.

Vad betyder budgetpropositionen 2014 pengamässigt för Malmö högskolas forskning?

Som regeringen tidigare meddelat kommer de svenska lärosätenas sammanlagda direktanslag för forskning att öka med 600 miljoner kronor 2014. Det är en välkommen förstärkning för sektorn.

Budgetpropositionen för 2014 berättar att Malmö högskolas andel av förstärkningen är 2,9 miljoner kronor. Dessutom tillkommer cirka två miljoner kronor i pris- och löneomräkning. Det betyder att Malmö högskolas direktanslag för forsking 2014 hamnar på 110 103 tkr.; en ökning med nästan fem miljoner kronor jämfört med 2013. Välkommet, som sagt, men trots allt inte tillräckligt för varken Malmö högskolas växande verksamhet inom forskning eller för den expansiva forskarutbildningen. Förmodligen kommer dessutom kompensationen inte att täcka ökade lönekostnader fullt ut, vilket gröper ur anslaget.

När den preliminära resursfördelningen gjordes innan sommaren, skattades forskningsanslaget för 2014 till 108 195 tkr. Nu fick vi mer än så och mellanskillnaden, 1 908 tkr., tillförs den centrala rörliga resursen som då kan gå till ökat stöd för strategiska satsningar.

Sättet som forskningsanslaget (om)fördelas på är ganska klurigt och förtjänar en särskild kommentar framöver.

Är universitet och högskolor kreativa miljöer?

Den 11 september arrangerade Kungliga Fysiografiska sällskapet i Lund i samarbete med Hjärntrusten vid Lunds universitets medicinska fakultet en heldag som handlade om “Kreativa miljöer”. Mötet handlade egentligen inte bara om kreativa miljöer som sådana utan även förutsättningarna för att ”göra vanliga människor briljanta”. Eftersom forskningsgenombrott bygger på kreativitet är det viktigt att veta vad som kännetecknar en kreativ miljö. En viss oro över att svensk forskning inte längre är lika internationellt framstående (kreativ) som tidigare präglade symposiet. I det avseendet bildade Gunnar Öquists och Mats Benners rapport ”Fostering breakthrough research” som kom i slutet av 2012 resonansbotten för tillställningen.

En kreativ miljö ska vara tillåtande för att nya, och nödvändigt aparta, ideér ska kunna testas. Paralleller drogs till kulturfenomen som uppstår när vissa betingelser är på plats (ett foto av ett ungt The Beatles fanns på konferensfolderns framsida för att illustrera detta). Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse var och när nästa stora forskningsgenombrott ska ske. Om det funnits ett recept på hur en kreativ forskningsmiljö skapas, hade det för övrigt redan varit i bruk. Det ligger i forskningsprocessens natur att de kreativa aspekterna ibland är undflyende; vissa upptäckter görs av ensamvargar medan tålmodigt pusslande av stora forskargrupper ibland slutligen leder till framgång. Panelisterna var i alla fall överens om att stora forskargrupper var svåra att hålla samman och att mindre grupper kunde vara mer effektiva (jämför min tidigare blogg 2013-03-26).

När det gällde de grundläggande förutsättningarna (läs: pengar) för kreativ forskning verkade det som det fanns två falanger. En som pläderade för att kanalisera mer ekonomiska resurser direkt till lärosätena för att gynna den fria forskningen och för att komma ifrån distraherande ansökningsarbete. Den andra riktningen misstrodde lärosätenas förmåga till prioritering. Därför borde de statliga forskningsråden få mer pengar att dela ut i konkurrens. Det senare motsades i Öquists och Benners rapport där de schweiziska universiteten framstod som särskilt framstående. De schweiziska universiteten har 80 % av sin finansiering direkt från staten. I Sverige är siffran ungefär 50 %. Inte bara minskat ansökningsarbete utan överhuvudtaget administration var också önskvärt för att forskarna skulle få möjlighet att fokusera på vad de är bäst på, nämligen forskning. Andra strukturella aspekter, såsom karriärväg och rekrytering nämndes också som viktiga framgångsfaktorer.

Allt verkar inte vara på plats i Sverige när det gäller att rekrytera och behålla de bästa forskarna. Och frågan är också om forskarnas arbetsplats och -förutsättningar i övrigt vid svenska universitet och högskolor alltid är optimal ur kreativ synpunkt.

Malmö högskola har bra utväxling på forskningsanslaget

I den förra bloggen kunde du läsa om att Malmö högskolas forskningsår 2012 hade gått bättre än föregående år. Men egentligen är det först vid jämförelse med andra lärosäten som den egna utvecklingen sätts in i ett större perspektiv. En sådan benchmarking (läs hela rapporten) visar hur Malmö högskola forskningsmässigt står sig i den nationella konkurrensen. Fokus för benchmarkingen ligger på kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar (det senare i form av bibliometriskt index) som används i (om)fördelning av basanslaget för forskning och forskarutbildning i Sverige. Benchmarkingen visar att forskningen – mätt på detta enkla sätt – vid Malmö högskola utvecklas väl, även jämfört med andra lärosäten.

Malmö högskola placerar sig på 18:e plats respektive 17:e plats (av 28) av landets lärosäten för externa medel respektive vetenskaplig produktion och citeringar. För den sistnämnda indikatorn är det en förbättring med en position jämfört med 2012. Positionen för externa medel är den samma som tidigare, men avståndet till framförvarande lärosäten har minskat betydligt. Utfallet av Malmö högskolas indikatorer för kvalitet har under den fyraårsperiod som resursfördelningssystemet varit aktivt, ökat betydligt mer än genomsnittet för de lärosäten som benchmarkingen omfattar.

När hänsyn tas till hur effektivt landets lärosäten presterar i förhållande basanslagets storlek, förbättras Malmö högskolas ovan nämnda positioner med plus sex steg (externa medel) respektive plus tre steg (publikationer). I den sammanvägda rankingen för effektivitet att generera externa medel och publikationer finns numera Malmö högskola på 11:e plats, en förbättring med tre positioner sedan förra benchmarkingen och åtta sedan 2009. Det visar att Malmö högskola har under de senaste åren stadigt förbättrat utväxlingen på sitt statliga baslanslag för forskning.

Forskningsåret 2012; uppföljning

Tidigare här på Forskningsbloggen (2013-03-04) presenterades grundläggande statistik för hur Malmö högskolas forskning gick 2012 i förhållande till 2011. Det var högre siffror på allt utom antalet examina på forskarnivå. Då utlovades också mer detaljerad information.

Nu är den uppföljningen sammanställd och utlagd på hemsidan för forskning. Den innehåller information om Malmö högskolas forskningsvolym, publicering, doktorander, forskarexamina och studiefinansiering. I uppföljningen finns också redogörelse av forskningsintäkter och inlämnade ansökningar om externa medel, liksom in-kindfinansiering. Dessutom presenteras ett urval av nyckeltal för varje fakultet.

Ett utkast av uppföljningen diskuterades i Forskningsberedningen 2013-06-17 där det bland annat fastslogs att behålla redovisningens grundstruktur, vilket innebär att insamlingen av information rörande forskning och forskarutbildning i samband med nästa årsredovisning kommer att vara lik den som gjordes för 2012.

Det finns en Powerpoint i högermarginalen på forskningshemsidan för er som har behov av att presentera detta material. Ni är välkomna att höra av er om ni har frågor om det eller om ni vill komma med påpekanden.

Glad sommar!

Europeiska forskarutbildningsreformer möter motstånd

EUA-CDEs (European University Association; Council for Doctoral Education med temat ”From Student to Researcher – are we on the ríght track?”) sjätte årsmöte visade bland annat att forskarutbildningen i Sverige har, i förhållande till andra europeiska länder, kommit ganska långt när det gäller doktorandernas arbetsförhållanden. I mångt och mycket verkar det att finnas det en nord-sydlig gradient i denna utveckling. I medelhavsländerna förefaller situationen var lik den i Sverige innan 1998, då kravet på att studiefinansiering ska kunna visas för hela utbildningsperioden infördes i Högskoleförordningen. Uppstramning när det gäller studievillkoren sprider sig emellertid inom Europa. En strukturerad utbildning, transparent antagning och former för studiefinansiering som gör att en doktorand har samma rättigheter som en anställd, underlättar i sammanhanget.

En annan fråga som diskuterades var hur forskarutbildningen skulle ge doktoranden förutsättningar för att göra en karriär både inom och utanför högskolesektorn (läs Michael Mulvanis papper i frågan). De generiska lärandemålen i Högskoleförordningen, som också ingår i Bolognaprocessen, pekar ju i denna riktning. Men detta ”pekande”, vare sig det förekommer på europisk eller nationell nivå, faller inte i god jord överallt i högskole-Europa. Bevakningen av universitetens autonomi trumfar många gånger över ambitionen att reformera forskarutbildningen. I avvägningen mellan att lagstifta om eller att ”internalisera” bästa praktik i forskarutbildningen, kan lagstiftning enbart få avsedd effekt om finns en bred acceptans för reglerna. Å andra sidan behövs riktningsgivare för att förändring ska komma till stånd. Hur som helst, är det långt ifrån alla Europas doktorandhandledare som känner till forskarnivåns ”learning outcomes”. Om så vore hade den nödvändiga moderniseringen av forskarutbildningen i Europa kunnat snabbats på.