Perfekt prefekt – om en bok om prefektskapet

Anders Risling (legitimerad psykolog och organisationspsykolog) och Mats Edenius (professor i informationssystem och dekan vid Uppsala universitet) har tillsammans skrivit boken Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utveckling (2019) som tar upp omständigheterna kring hur det är att vara prefekt; det vill säga institutionsledare vid universitet och högskolor. Att vara en bra prefekt är nämligen både en svår och ansvarsfull uppgift. Ämnesvalet är väl valt, eftersom det verkar vara den första svenska bok som samlar beskrivningen av institutionsledarskapets både hårda och mjuka utmaningar på ett djupgående sätt. Boken fyller således ett tomrum för att den bygger en helhetsbild från olika aspekter av att inneha denna funktion – något som tidigare enbart har belysts fläckvis av andra svenska författare.

Prefekt-funktionen har ju ändrats över tid; från att vara en typ av roterande ”värnpliktstjänstgöring” till en professionalisering som förmodligen delvis är pådriven av lärosätenas tendens att organisera verksamheten i allt större institutioner. Därmed ökas även kraven på kompetent ledning.

Tematiken utgörs av en systematisk och pedagogisk genomgång av prefektskapets olika aspekter synliggjorda genom att varje aspekt också utgör ett kapitel i boken: roll, uppdrag, samarbete, involvering/delegering, självutveckling, utveckling av medarbetare och tillit (”ledarskapets stjärna”). Boken tar höjd för komplexiteten att leda kunskapsarbete och väjer inte för att behandla känsliga ämnen som ”besvärliga” kollegor, konflikter och medling. Boken beskriver också förtjänstfullt ett antal fallstudier med olika dilemman och deras upplösning.

I de fall som prefekten inte har sina empatiska känselspröt helt utfällda, finns råd för ökad självkännedom genom något som kan liknas egenterapi. Grunderna i motivationspsykologi ska ge prefekten redskap att utveckla andra. Olika former av de samarbeten som en prefekt är beroende av får en grundlig behandling; institutionsstyrelse/råd, ledningsgrupp, biträdande prefekt, delegation/involvering samt administration, liksom idén om hur en utvecklingsgrupp för prefekter ska konstrueras för att fungera optimalt.

Allt i allt är Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utveckling riktigt användbar på många sätt, inte minst som en referensbok i institutionschefens bokhylla som påminnelse om att ha ett reflexivt sätt att se på sitt eget handlande samt för tips på hur en prefekt kan agera i särskilda typ-situationer. Innehållet kan även vara intressant för chefer inom administrationen som därigenom får ökad kännedom om komplexiteten i ledningen av det institutionella arbetet.

Kollegialiteten betonas visserligen som styrform för allt kunskapsarbete, men kollegialiteten skulle kunnat utgöra en tydligare portal i boken, liksom den internationella utblicken – till exempel erfarenheterna i Amanda Goodalls Socrates in the Boardroom: Why Research Universities Should Be Led by Top Scholars (2010) – tillsammans med högskolesektorns samhällsbärande roll (på tal om motivationspsykologi).

En svaghet med boken är att enbart en minoritet av Sveriges lärosäten är konstruerade som Uppsala universitet (som utgör bokens mall), med kollegialt valda prefekter tillika institutionsstyrelsens ordförande samt operativa i utbildning och forskning (se Bremer, Utvecklad styrning av universitet och högskolor, 2015, sidan 19). Det hade varit intressant med en problematisering av vad institutionsstyrelse respektive direkt prefektstyre betyder för prefektrollen. Ett avsnitt i Bremers betänkande (2015; sidorna 260–268) avhandlar särskilt prefektrollen och åtgärder för att förbättra prefekters situation, vilket överraskande inte har arbetats in i boken. Särskilt balansen mellan prefektens ansvar och befogenheter å ena sidan och ekonomiska resurser och verksamhetsstöd å andra sidan hade förtjänat en reflektion.

Eftersom merparten av högskolesektorns forskningspengar kommer från forskningsfinansiärer som ställer vissa krav på hur medlen ska användas, blir ibland ansvarsfördelningen mellan prefekt och forskningsledare otydlig. Detta hade också gärna kunnat ha belysts.

Det är säkert en lanseringsåtgärd som har bidragit till att titeln inte är Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utbildning, just för att ge större chans till spridning än enbart inom högskolesektorn, men frågan är om inte ”utbildning” i undertiteln hade appellerat den primära målgruppen bättre och därmed också gett anledning till en tyngdpunktsförskjutning som inneburit att de båda uppdragen hade nivellerats i boken.

Om open access – världsförbättrares respektive esoterikers intentionalitet

Förenklat betyder att öppen (eller fri) tillgång (aka open access) i akademiska sammanhang att publicera vetenskaplig information på Internet så att det blir gratis för läsaren att använda den. Politiska krafter, synliggjorda på hemmaplan i innevarande forskningsproposition, arbetar i riktning att, åtminstone skattefinansierade, forskningsresultat ska publiceras omedelbart open access, även om realiseringstakten inte blir så snabb som den – trots ruckad tidplan – radikala Plan S förespråkar.

Antalet och andelen open access publikationer ökar stadigt trots att många förlag och vissa delar av akademin arbetar i annan riktning. Och långt ifrån alla forskningsfinansiärer har undertecknat Plan S. Till skillnad från Forte, Formas och Vinnova, vill till exempel Vetenskapsrådet avvakta med implementeringen. Oavsett denna resistens, ser det ut som om open access-konceptet fortsatt kommer att vinna terräng.

Men om vi för en stund lämnar för- och nackdelarna med open access därhän, och istället fördjupar diskussionen kring vad öppen tillgång egentligen betyder för användaren, kan kanske nytt tankegods tillföras debatten.

Att en publikation är fritt tillgänglig betyder som sagt att den kan läsas gratis via Internet till skillnad från publikationer som är inlåsta bakom olika typer av betal-väggar. Det är alltså principen om fri tillgång som anhängarna av open access värnar om. Men fri tillgång i detta sammanhang behöver inte betyda att publikationen är tillgänglig i alla bemärkelser, speciellt inte när en potentiell användare utanför högskolesektorn får ge sin syn på saken.

Dilemmat för en sådan användare kan nämligen sammanfattas som ”läst, men inte förstått”. Med andra ord: även om den vetenskapliga publikationen har gjorts fritt tillgänglig enligt konstens alla regler, förmår läsaren av olika anledningar inte att tillgodogöra sig innehållet. Gapet mellan läsarens och författarens förståelse av saken i fråga har inte förmått att slutas. Och gapet varken kan eller ska slutas alla gånger, eftersom publikationer i vetenskapliga fora i allmänhet har andra forskare i åtanke som målgrupp.

Med detta utvidgade sätt att se på tillgänglighet, är det enbart de publikationer som tillgodoser behoven hos en målgrupp bortom de ”närmast sörjande” (forskarkollegerna) som kan göra anspråk på att vara äkta fritt tillgängliga. För en yrkeskår eller de kunskapstörstande delarna av allmänheten betyder därför gratis tillgång inte nödvändigtvis att publikationen är tillgänglig i den bemärkelsen att innehållet i den kan tillgodogöras.

I sammanhanget kan begreppet intentionalitet vara värt att införa; det vill säga vilken avsikt som den forskande personen har med sin forskning. Skrivande och vetenskaplig publicering kommer att skilja sig åt mellan följande två stereotyper som, i väntan på bättre benämningar, vi kan kalla ”världsförbättrare” respektive ”esoteriker”.

I det första fallet har forskaren en intention att med hjälp av sina forskningsresultat på ett eller annat sätt bidra till en förändring av omvärlden, till exempel bekämpa sociala orättvisor eller minska miljöförstöringen. Världsförbättrarens patos och engagemang gör att hens forskningsresultat ofta förs ut till berörda parter på flera sätt (till exempel: föredrag, media-framträdanden och paneldebatter) än enbart genom äkta fritt tillgängliga vetenskapliga publikationer, det vill säga sådana som är ämnade för en utvidgad läsekrets; utanför akademin. En stor kontaktyta kan inspirera till förnyelse av katalogen med forskningsfrågor och till att förfina argumentationen, men om forskaren lägger allt krut på den utåtriktade verksamheten, infinner sig faran att forskningsresultaten inte alla gånger får chans att genomgå den rigorösa kvalitetssäkrande peer-reviewprocess som de förtjänar. Allegorin här blir att föräldern (forskaren) håller avkomman (en publikation av forskningsresultat) i handen till dess att den har vuxit upp, det vill säga gett ett avtryck i samhället genom att publikationen har tillgängliggjorts i vidsträckt bemärkelse.

Esoterikern däremot är enbart intresserad av att starta om på ny kula och motsvarar därmed föräldern som överger barnet i ett tidigt stadium för att sedan skaffa sig ett nytt barn – det vill säga skriva en ny publikation som enbart används inom-akademiskt. Intresset för att gör ett avtryck i samhället är marginellt. På ett sätt kan man säga att forskningen utförs för forskningens egen skull. Inget ont i det, men om forskningsresultaten ska ingå i en större kontext behövs i så fall en intermediär. Vetenskapsjournalister och -kommunikatörer har här en uppgift att adoptera dessa forskningsresultat och se till att de kommer till en större läsekrets kännedom. Populariseringen är inte minst till för att allmänheten ska få en bild av vetenskapliga framsteg och vad skattepengarna går till; en viktig del av akademins nödvändiga förtroendeskapande beträffande forskning.

Nu är ju saker långt ifrån så här svart/vita, och dessutom kan det ske förskjutningar under en individs forskarkarriär (se ett exempel här). Variation i intentionalitet bland forskande personal innebär därför att alla forskare inte till varje pris måste ägna tid åt att popularisera och omsätta forskningsresultat i samhället (även om det vore önskvärt). Universitets och högskolors så kallade samverkansuppdrag i Högskolelagen åvilar lärosätet och det är nog bäst att universitetens personal sysslar med vad de är skickligast på och har fallenhet för. Varje individs inre drivkraft spelar stor roll härvidlag. Naturligtvis ska alla medarbetare uppmuntras och lockas att dela forskningsresultat utanför akademin, men det hjälper föga att vifta med Högskolelagen eller på top-down-manér kommendera fram ett tillgängliggörande i den vidsträckta bemärkelsen som vi här talar om.

I de fall som en forskares avsikt inte är tillräcklig utåtriktad, kan man tänka sig att adoptivföräldrar behöver komma in i bilden; vetenskapsjournalister och -kommunikatörer för att popularisera forskningsresultat samt lämpade entreprenörer för att kommersialisera desamma.

Vetenskapsrådets nya modell för ”utvärdering” – eller hellre: modell för ”genomlysning”

När Vetenskapsrådets planer att utvärdera landets utbildningsvetenskapliga forskning grusades i slutet av 2018 på grund av för stora protester från lärosätena, blev det nödvändigt för Vetenskapsrådet att göra ett omtag i frågan – denna gång, anständigt nog, i dialog med lärosätena. Alltsedan Universitetskanslersämbetet fick ett nytt uppdrag att kvalitetssäkra även forskningen har rollfördelningen mellan Universitetskanslersämbetet och Vetenskapsrådet varit otydlig, eftersom det ingår i Vetenskapsrådets uppgift att ”utvärdera forskningen och bedöma forskningens och dess vetenskapliga kvalitet och betydelse”. Lärosätenas roll i det hela är att de ansvarar för att sin forskning håller hög kvalitet, vilket bland annat utförs genom egeninitierade granskningar med hjälp av externa experter (enligt SUHF:s rekommendation Gemensamt ramverk för lärosätenas kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av forskning).

Frågan om vem som gör vad beträffande forskningskvalitet har således fallit på plats när det gäller relationen mellan lärosätena och Universitetskanslersämbetet, men det kvarstår frågetecken kring på vilket sätt som Vetenskapsrådet kommer in i detta sammanhang. Bilden blev en aning klarare under dialogmötet som Vetenskapsrådet arrangerade den 19 september, även om inte alla frågetecken rätades ut.

Föremålen för diskussion vid dialogmötet var de förslag på modell respektive pilotutvärdering som Vetenskapsrådet har utarbetat efter rekylen som den inställda utvärderingen av utbildningsvetenskap innebar. Främsta kritiken av arbetsgången i den skrinlagda utvärderingen var att den gjorde att utvärderingen skulle överlappa med lärosätenas kvalitetsarbete, vilket bland annat berodde på att en självvärdering skulle göras i ett sammanhang frikopplat det egna kvalitetssystemet och den egna organisationen. Vetenskapsrådet har hörsammat kritiken när de tagit fram modellen, vilket bland annat innebär att ingreppen i lärosätenas verksamhet blir betydligt mindre eftersom officiell statistik (bibliometri, personal och ekonomi) kommer att användas i stor utsträckning (se Forskningsbloggen 2018-09-05).

Första klargörandet som måste infinna sig är naturligtvis vad resultatet från Vetenskapsrådets ”utvärderingar” ska användas till. Helt klart är att olika former av genomlysningar av svensk forskning är nödvändiga för att ge en helhetsbild som summan av lärosätenas egeninitierade (och osynkroniserade) kvalitetsutvärderingar omöjligen kan ge. En nationell genomlysning kan ge välinformerade rekommendationer till hur forskningsfinansiärer, politiska företrädare och andra intressenter ska agera för att öka kvaliteten inom ett forskningsfält. Men Vetenskapsrådet har också en ambition att resultaten ska kunna ingå i lärosätenas kvalitetsarbete. Hur denna koppling ska komma till stånd är emellertid svårare att se.

Bättre hade varit att, för det första, att tvätta bort ordet ”utvärdering” från modellen eftersom utvärdering av forskningskvaliteten i nuvarande system åligger lärosätena och, för det andra, särskilja nivåerna så att Vetenskapsrådets genomlysning fokuseras enbart på det nationella planet för att ex-post beskriva tillståndet för det genomlysta forskningsämnet; dess styrkor och svagheter. Resultaten kan visserligen ge signaler även till lärosätena, men det är svårt att se hur resultaten direkt-kopplas till lärosätenas verksamhetsplanering. Nationell ”genomlysning” hellre än ”utvärdering” med lärosätena som en av flera likställda målgrupper, således.

Beträffande praktikaliteter, kommer de lärosäten som ingår i en genomlysning anmodas att lämna ett antal fallstudier som beskriver forskningens betydelse för det omgivande samhället (för bedömning av forskningens ”relevans”). Web of Science och Swepub kommer att användas som bibliometri-källor. Bedömning sker av en internationell expertpanel som kan ha hjälp av sakkunniga som läser ett urval av publikationer som Vetenskapsrådet bestämmer. Genomlysningen genomförs på 3-siffersnivån i standard för svensk indelning av forskningsämnen. Standarden bestämmer också, genom lärosätenas personalsystem, vilken forskande personal som ingår i genomlysningen. Ett minsta antal (siffran fem nämndes)ska finnas på plats för att ett lärosäte ska ingå. Vetenskapsrådet avser att genomlysa ett eller två forskningsämnen per år och att likt Universitetskanslersämbetet avisera en fyra-femårsplan för vilka forskningsämnen som ska genomlysas efter utvärderingen av den pilotstudie som sätter igång under hösten 2019.

Standard för svensk indelning av forskningsämnen i all ära och kanske en petitess i sammanhanget, men det kan vara värt att nämna att utgångspunkten alltså är att den forskande personalen är så pass disciplinerad (i dubbel bemärkelse) att den enbart publicerar inom sitt forskningsämne samt att enbart forskande personal inom forskningsämnet bidrar till detta. En viss fara är att det blir en genomlysning av de som borde forska inom forskningsämnet hellre än de forskningsresultat som de facto publiceras inom forskningsämnet. Idéer, kreativitet och samarbeten kan inte alltid fångas av en svart/vit standard.

Och vilket forskningsämne drog då vinstlotten att ingå i piloten? Grattis, statsvetenskap!

Forskningsinfrastruktur – förutsättning för högkvalitativ forskning

Vetenskapsrådets Forskningsinfrastrukturdag (den 16 oktober 2018; se inspelning aktiverade verkligen associationsbanorna. Förutom att representanter för ett urval forskningsinfrastrukturer (European Spallation Source ; European Social Survey ; EISCAT_3D (radar) och ELIXIR (bioinformatik)) presenterade sina respektive verksamheter, gav också ordföranden i Vetenskapsrådets råd för forskningens infrastrukturer, Jan-Eric Sundgren, och huvudsekreteraren för forskningsinfrastruktur vid Vetenskapsrådet, Björn Halleröd, sina bilder av nuvarande situation.

Om situationen beträffande forskningsinfrastruktur ska få en beteckning ligger ”ovanligt komplex” nära till hands. Att bygga upp och vidmakthålla forskningsinfrastruktur på ett optimalt sätt är verkligen en utmaning. Inte minst om forskningsinfrastrukturen ska kunna dra fördelar av internationella samarbeten. Därför arbetar European Strategy Forum on Research Infrastructures under EU-kommissionen tillsammans med medlemsländerna för att optimera den europeiska forskningsinfrastrukturen. Som en del i detta arbete presenterar denna organisation så kallade ”road maps” som kopplas till de enskilda medlemsländernas motsvarigheter (om än i viss otakt).

För svenskt vidkommande har Vetenskapsrådet övergripande ansvar för den nationella forskningsinfrastrukturen och för svensk medverkan i internationella infrastrukturer. Vetenskapsrådets guide till infrastrukturen 2018 ansluter till den europeiska färdvägen och är således en vägvisare för den fortsatta utvecklingen av svensk forskningsinfrastruktur. I guiden pekas på behov, utmaningar och möjligheter. Vetenskapsrådet förmedlar med önskvärd tydlighet också rekommendationer i guiden. Bland annat att öka de svenska investeringarna i forskningsinfrastruktur, intensifiera koordineringen av forskningsinfrastruktur och att förtydliga ansvarsfördelningen för forskningens infrastrukturer. Om avsikten är att stärka svensk forskning, är underfinansiering och otydlighet kanske inte de bästa utgångspunkter.

För, när det kommer till kritan, är det forskningens kvalitet som står i fokus. Forskningen möjliggörs nämligen av vilka infrastrukturella resurser som forskarna har tillgång till (exempelvis: forskningsanläggningar, laboratoriemiljöer, experimentverkstäder, komplexa digitala forskningssystem och databaser, men även experter och nätverk av experter). Vetenskapsrådets nuvarande budget förmår inte att finansiera alla legitima behov, utan i denna fråga behöver landets lärosäten samarbeta på ett sätt som de inte har gjort tidigare. Förhoppningsvis kan universitetens referensgrupp för infrastruktur inom Sveriges universitets- och högskoleförbund bistå i denna utveckling.

Det verkar som om en ryggmärgsreflex utlöses inom akademin närhelst ett lärosätes ekonomiska resurser för forskning ökar, för då prioriteras per automatik en ökning av den forskande personalen. En del av befintlig forskningsinfrastruktur kommer då att bredas tunnare i och med att den fördelas på fler huvuden i forskningssystemet. En satsning på forskande personal verkar, till skillnad från infrastrukturen, visa dådkraft och är gripbar− tillika lättare att foga in i den statistik som beskriver ett lärosätes forskningsvolym.

En anledning till att satsningar på forskningsinfrastruktur verkar undflyende, kan vara att regeringen inte öronmärker några särskilda medel för forskningsinfrastrukturer i basanslaget, utan ett lärosäte ska fördela sitt basanslag för forskning efter bästa förmåga. Det är nog ingen som skulle vilja ha det annorlunda, men ett sådant läge kräver medvetna och långsiktiga val som har vägt kvantitet mot kvalitet.

Ytterligare en anledning till forskningsinfrastrukturer har svårt att göra sig gällande i prioritering av ekonomiska resurser, kan vara den som Vetenskapsrådet nämner; det otydliga ansvaret – uppbyggnad och drift av forskningsinfrastrukturer riskerar i värsta fall att hela tiden bli någon annans huvudvärk.

Ansvarsfördelningen arbetar på olika skalor. På den internationella arenan finns bland andra EU med tillhörande komplicerade politiska agenda som resulterar i allokering av ekonomiska resurser för forskningsinfrastruktur. Det kan finnas otydlighet om vad som görs på europeisk nivå och medlemsländernas förväntade insatser − i sammanhanget symboliserat av kattrakandet om bidragsstorleken från medlemmarna i European Spallation Source.

Vetenskapsrådet har, som tidigare nämnts, ansvar för forskningsinfrastruktur av nationellt intresse. Men det är inte samma sak som att Vetenskapsrådet har ett generellt ansvar gällande finansiering av forskningsinfrastrukturer, vilket framgår av de krav som Vetenskapsrådet ställer på nationell forskningsinfrastruktur och den process som hjälper till att vaska fram de forskningsinfrastrukturer som Vetenskapsrådet slutligen finansierar (tillsammans med forskningsutförarna). Vetenskapsrådets resurser för ny forskningsinfrastruktur är emellertid begränsade, eftersom en stor del av dessa pengar redan är uppbundna i avtal som med nödvändighet har långa löptider, vilket leder till en ganska hård konkurrens om bidrag till nya forskningsinfrastrukturer. Vetenskapsrådet har visserligen försökt formulera sitt ansvar, men deras knappa budget kan sägas sätta gränser för utövandet av detta ansvar.

En intressant fråga är hur lärosätena vidareförädlar initiativen som behandlas i Vetenskapsrådets bedömningsprocess. I de fall ansökningarna har fått goda omdömen i Vetenskapsrådets granskning, kan lärosätena ta över stafettpinnen. Merparten av dessa ansökningar torde vara infrastrukturer som spänner över flera lärosäten. Om lärosätena själva ska stå för finansieringen inträder förhandlingar av komplicerad art (utan det smörjmedel som ett bidrag från Vetenskapsrådet kan betyda), vilket kan ställa höga krav på ömsesidig kompromissvilja.

Även inom ett och samma lärosäte kan det finnas en glidning i var ansvaret för forskningsinfrastruktur egentligen ligger. Om tankefiguren i det nationella systemet överförs till ett lärosäte, skulle det innebära att det finns en gemensam nivå med forskningsinfrastruktur som hela lärosätet har tillgång till (eller anses så pass viktig) och att en central pott avsätts för ändamålet (eventuellt medfinansierad av berörda fakulteter/institutioner). På samma sätt kan resonemanget föras gällande förhållandet mellan lärosätets övriga nivåer.

Alla led är således sammankopplade på ett intrikat sätt i ett system där det gäller att komma bort från synen att forskningsinfrastrukturer är en ”Svarte Petter” som någon annan gärna kan få ta hand om. På lärosätesnivå behövs i nuvarande situation också göras välinformerade avvägningar mellan kvantitet och kvalitet så att all forskande personal får goda förutsättningar att bedriva högkvalitativ forskning genom tillgång till en gedigen forskningsinfrastruktur.

Vetenskapsrådets utvärdering av utbildningsvetenskaplig forskning på kollisionskurs

Precis när de övervägande positiva remissvaren på Universitetskanslersämbetets rapport Kvalitetssäkring av forskning sammanställts, blev det känt att Vetenskapsrådet under hösten 2018 ska påbörja en utvärdering av utbildningsvetenskaplig forskning i Sverige. Utvärderingen avser forskningens vetenskapliga kvalitet och dess genomslag i omgivande samhälle. Den ska genomföras inom ramen för Vetenskapsrådets instruktion att ”utvärdera forskning och bedöma forskningen och dess vetenskapliga kvalitet och betydelse”.

Vetenskapsrådet genomför nationella utvärderingar av forskning i ett internationellt perspektiv i syfte att främja utvecklingen gentemot det övergripande forskningspolitiska målet att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation. Vetenskapsrådets grundläggande principer för utvärderingar är att den ska möjliggöra nationella jämförelser av ett forskningsområde över tid. Utvärderingen ska dessutom baseras på sakkunniggranskning och göras med bland annat hjälp av kvantitativa uppgifter.

Planerna på genomförandet av utvärderingen förefaller ambitiösa, kanske på gränsen till ogenomförbara inom den förespeglade tidsperioden (i alla fall om de ska följa mönstret från tidigare utvärderingar, till exempel den av svensk vårdforskning som utfördes 2011/2012). Vetenskapsrådet aviserar nämligen en kartläggning i närtid (genom en enkät) och igångsättande av lärosätenas arbete med självvärderingar redan under hösten 2018 (en kick-off ska hållas i mitten av oktober). Expertgranskning och rapportskrivning planeras ske under våren 2019. I förhållande till den inventering av utbildningsvetenskaplig forskning som Vetenskapsrådet gjorde 2011, pekar allt på att kommande utvärdering blir mer vidlyftig, eftersom den förra enbart inkluderade den externfinansierade forskningen inom utbildningsvetenskap (och därmed kom inte anslagsfinansierad forskning med i rapporten).

Man kan ju tycka att det måste vara meningen att de forskare som ska utvärderas också måste hinna med att producera något att utvärdera mellan utvärderingarna. Igångsättningen av utvärderingen av utbildningsvetenskaplig forskning tycks ske utan hänsyn till den utvärderingsbörda som utbildning och forskning i anslutning till lärarutbildningen bär (och har burit under senare tid, särskilt i samband med Universitetskanslersämbetets utvärderingar). Tajmingen verkar således inte vara den bästa; utvärderingströttheten riskerar därmed att breda ut sig inom vissa delar av högskolesektorn.

Med största sannolikhet kommer enkäten att visa att utbildningsvetenskaplig forskning (enligt den definition som Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté använder) finns vid i stort sett varje lärosäte i landet. Forskningen som kommer ingå blir därmed både omfångsrik och spretig om den förmodade intentionen att borra i alla dessa miljöer bibehålls.

På nivån för utvärderingsenhet krockar synbarligen två olika logiker beträffande forskningsutvärdering; en där Universitetskanslersämbetet kvalitetssäkrar forskningsprocessen genom en tillitsfull delegation till autonoma lärosäten – som bland annat innebär en kvalitetsutvärdering av forskning genom extern peer-review granskning anpassad till varje lärosätes interna organisation och profil. Den andra logiken, som Vetenskapsrådet företräder, har likheter med deras förslag FOKUS – som bekant hamnade i papperskorgen – och som innebär att Vetenskapsrådet arrangerar en nationell peer-review bedömning efter en eller annan indelning av forskningen. Kruxet, som Vetenskapsrådet förmodligen upplever det, är att det är svårt att få grepp på det eftersökta utvärderingsobjektet genom Universitetskanslersämbetets metodik för kvalitetssäkring, eftersom lärosätena själva pekar ut vilka utvärderingsenheter som ska ingå i den egeninitierade kvalitetsutvärderingen av forskning som är tänkt att ingå i varje lärosätes kvalitetsramverk. Lärosätet bestämmer också vid vilken tidpunkt som det genomför utvärderingen. Det är med andra ord svårt att med dessa utvärderingsresultat, dessutom förskjutna i tiden, komma fram till de slutsatser som Vetenskapsrådet vill dra, för detta krävs nämligen en nationell jämförelse (kanske inte nödvändigtvis på lärosätesnivå eller mellan forskningsmiljöer). Kollisionen mellan dessa logiker drabbar vissa enheter för utvärdering genom att ytterligare sten läggs på utvärderingsbördan.

På samma gång är det naturligtvis befogat och relevant att göra en nationell kraftmätning. Temperaturtagning på hur en viss forskningsinriktning står sig i ett internationellt perspektiv behövs för att ge rekommendationer på forskningspolitisk nivå. Frågan är bara hur sådana rekommendationer åstadkommes på bästa sätt.

För att vara konstruktiv: Om lärosätena ska vara motiverade att delta i en utvärdering behöver Vetenskapsrådet göra en tydlig, detaljerad och konstruktiv återkoppling som kan användas på lärosätesnivå. Utvärderingsresultaten kan därmed arbetas in i respektive lärosätes verksamhetsplanering och på så sätt bidra till kvalitetsutveckling. I sådana fall behövs en gängse beskrivning inklusive självvärdering som underlag. Motivationen kan dock minska betydligt om utvärderingsenheten i den egeninitierade utvärderingen inte sammanfaller med Vetenskapsrådets – i detta fall utbildningsvetenskap. Om det å andra sidan inte ställs i utsikt att ge lärosätena denna detaljerade återkoppling i kvalitetsutvecklande syfte, bör istället sakkunniga analysera underlag från officiella källor. Publiceringsstatistik, finansiering av forskning, personalstatistik och dylikt kan genom en helikopter-vy sammantaget ge en tillräckligt klar bild av den nationella situationen i ett internationellt perspektiv, vilket borde vara tillfyllest för solida rekommendationer på nationell nivå.

Innan utvärderingsmetodiken stelnar i sina former, vore det därför bra om Vetenskapsrådet såg över vilken typ av underlag som tjänar syftet med utvärderingen bäst. I det fall som syftet bedöms kunna uppnås med den senare metodiken (officiell statistik), vilket vore att föredra, leder detta till att framtagandet av underlag inte kommer att belasta de forskare som ingår i utvärderingen. En stor skillnad. Inte minst i termer av arbetsbesparing i detta uppenbarligen dubbla utvärderingssystem av forskning.

Evaluare necesse est

Utvärdering av forskningskvalitet och hur forskning kvalitetssäkras har under senare tid kommit på tapeten på ett helt annat sätt än innan.

Den nationella arenan

Universitetskanslersämbetets uppdrag utökades 2017 från att gälla kvalitetssäkring av utbildning till att omfatta kvalitetssäkring av hela verksamheten, det vill säga även lärosätenas forskning och samverkan. Vidare ska kvalitetssäkring av forskning inkluderas i det nationella kvalitetssäkrings­systemet för högre utbildning så att detta utökas till att omfatta även forskning. Universitetskanslers­ämbetets roll är emellertid inte att utvärdera forskningskvaliteten per se, utan Universitetskanslers­ämbetet ska istället granska lärosätenas interna system och processer för att kvalitetssäkra forskning. Förslaget i Universitetskanslersämbetets rapport Kvalitetssäkring av forskning är att deras granskning av lärosätenas kvalitetssäkring av forskning ska ingå i lärosätesgranskningen och utföras parallellt med granskningen av den högre utbildningens kvalitetssäkring. Universitetskanslersämbetet förutskickar att en pilot ska genomföras tidigast 2019/2020 och att metodutvecklingsarbetet startar så snart de har analyserat yttrandena på den remitterade rapporten (som ska inlämnas senast den 29 juni 2018).

Rapporten framför också önskemålet att landets lärosäten ska samlas kring ett nationellt ramverk för kvalitetssäkring av forskning (idéskiss) där vissa standarder som konstituerar god forskningskvalitet ingår. En av dessa är extern utvärdering av forskningens kvalitet som skulle kunna innebära att:

”Varje lärosäte utvärderar – med viss periodicitet och med stöd av externa granskare – sin forskning ur helhetsperspektiv, för att identifiera styrkor, svagheter och utvecklingsmöjligheter. Sådana utvärderingar kan omfatta forskningens kvalitet i sig, såväl som de förutsättningar och processer som ligger till grund för forskningens kvalitet. Åtgärder som planeras eller genomförs till följd av en granskning kommuniceras till samtliga berörda och leder till förbättring av forskningens kvalitet och dess förutsättningar.”

Sveriges universitets- och högskoleförbund kommer troligen att samordna lärosätena i frågan och agera som dialogpartner i Universitetskanslersämbetets kommande metodutveckling beträffande kvalitetssäkring av forskning.

Malmö universitet

Signalerna som getts från nationellt håll har bland annat inneburit initieringen av ett arbete att etablera Malmö universitets ramverk för kvalitetsarbete inom forskning (Dnr LED 1.4-2018/176). Inom detta ramverk planeras extern utvärdering av forskningskvaliteten att ingå som en komponent. En sådan utvärdering förutskickades också i Malmö universitets fördjupade underlag till regeringen; Malmö universitet 2018, sidan 58.

Universitetsstyrelsen gav i juni 2018 rektor uppdrag att genomföra en utvärdering av forskningskvaliteten vid Malmö universitet (Dnr. LED 1.4-2018/364). Utvärderingen ska vara kvalitetsutvecklande på olika organisatoriska nivåer (forskningsenhet/miljö, fakultetsnivå och universitetsnivå) och genomföras med hjälp av för ändamålet särskilt anlitade externa internationella bedömare. Bedömarnas rekommendationer kommer att ligga till grund för fortsatt kvalitetsutveckling av forskningen och ska integreras i planeringen och uppföljningen av verksamheten i enlighet med kvalitetsramverket för forskning. Utvärderingsresultatet kommer inte att ingå i det nya resurs­fördelningssystemet som är under framtagande. Däremot kan resultatet med rekommendationer på universitetsgemensam nivå ligga till grund för rektors framtida satsningar inom ramen för gemen­samma åtaganden. Målet är att utvärderingen utförs under 2019.

Utvärderingen av forskningens kvalitet ska ligga till grund för det fortsatta utvecklingsarbetet i förhållande till de övergripande målen för forskning i Malmö universitet Strategi 2022:

  • Långsiktig, nationellt och internationellt framstående forskning;
  • Sammanhållna, starka och gränsöverskridande internationella akademiska miljöer där utbildning, forskning och samverkan är integrerade

Under 2018 sker utveckling av utvärderingens metod och projektorganisation parallellt med utveckling av ramverket för kvalitetsarbete inom forskning. Under hösten 2018 ska bland annat också enheterna för utvärdering (forskningsmiljöerna) bestämmas.

 

Universitetskanslersämbetet bjuder upp till kvalitetstango

I Universitetskanslersämbetets (UKÄ) förslag till kvalitetssäkring av forskning sträcker granskningsmyndigheten intressant nog ut handen (se sidan 51) till landets lärosäten när det i rapporten konstateras att ansvaret för att ta fram ett gemensamt (läs: nationellt) ramverk för forskningens kvalitetssäkring bör primärt vila på lärosätena (och således inte vara UKÄ:s primära ansvar). UKÄ kommer att ta hänsyn till ett sådant ramverk i kommande metodutvecklingsarbete som ligger i förslagets förlängning. (Se Forskningsbloggen för en sammanfattning av detaljerna i förslaget.)

UKÄ:s, kanske inte helt ologiska, konstaterande gjorde att Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade ett möte den 14 maj (se dokumentation) som i hög grad präglades av hur högskolesektorn ska förhålla sig till denna invit.

Inför mötet hade Åsa Kettis, Uppsala universitet, blivit anmodad att skriva en idéskiss och presenterade vid möte hur ett ramverk för lärosätenas interna kvalitetsgranskning av forskning skulle kunna te sig.

Skissen tar avstamp i UKÄ:s utökade uppdrag att även kvalitetssäkra forskning och samverkan och att denna kvalitetssäkring ska vara förutsägbar, likvärdig och transparent. Härvidlag underlättar det att ha ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning att ta spjärn mot – motsvarande de standarder och riktlinjer för kvalitetssäkring som finns för högre utbildning (ESG), om man så vill.

Idén är således att ha ett ramverk som ägs av högskolesektorn; det är väsensskilt från att granskningsmyndigheten skulle äga det. Tankefiguren är i linje med att allt kvalitetsansvar åvilar lärosätena. Ett sådant ramverk skull utgöra minsta gemensamma nämnare; en kodifiering av vad som utgör kärnan i forskningskvalitet och som alla landets lärosäten skulle kunna enas om. Ramverket är frikopplat från de forskningspolitiska målen (som bekant kan skifta med vem som sitter i regeringsställning).

Idéskissen innehåller elva standarder som erfarenhetsmässigt bidrar till forskning av hög kvalitet:

  • Policy för kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av forskning
  • Samverkan med omgivande samhälle
  • Rekrytering, karriärvägar och karriärstöd för akademisk personal
  • Forskningsmiljön
  • God forskningssed
  • Samarbete med forskare vid andra lärosäten
  • Administrativt stöd och infrastruktur
  • Koppling mellan forskning och utbildning
  • Forskningsförnyelse (livskraft)
  • Kontinuerlig uppföljning och analys
  • Extern granskning av forskning

Vid mötet tillkom ytterligare en standard; den om forskningens frihet.

Det är inte svårt att inse hur sådana standarder kan fungera som bas för besvarandet av frågor inför en granskning av kvalitetssäkringen av forskningen; ”Hur borgar lärosätet för att (till exempel) god forskningssed upprätthålls?”

Med tanke på att UKÄ-rapporten föreslår att samma bedömningsområden som finns för högre utbildning (styrning och organisation; förutsättningar; utformning, genomförande och resultat; jämställdhet; student-och doktorandperspektiv; arbetsliv och samverkan) även kan fungera för forskning, blir det en spännande tankegymnastik att passa in standarerna i dessa bedömningsområden. Uppgiften torde inte vara omöjlig.

Även om idéskissen inte är utvecklad i alla delar, fick den beröm vid mötet och bedömdes kunna utgöra utgångspunkt för ett fortsatt utvecklingsarbete. Som sektorns företrädare, är det lämpligt att SUHF leder detta utvecklingsarbete, vilket måste få ta sin tid med tanke på förankring. Medan SUHF:s arbete påbörjas, kommer UKÄ att behandla remiss-svaren (augusti) och lägger sig därefter i startgroparna för sitt metodutvecklingsarbete för kvalitetssäkring av forskning. Av denna anledning behöver SUHF:s och UKÄ:s respektive arbeten gå hand i hand med varandra.

UKÄ:s rapport har alltså verkat som katalysator för högskolesektorns utvecklingsarbete vad gäller forskningskvalitet. Av olika anledningar har detta arbete uppenbarligen inte startats självmant av sektorn. Lärosätena har ju inte precis varit förbjudna att åstadkomma detta för egen maskin. Men, gott så, för det är högskolesektorn som äger denna fråga. Om landets universitet och högskolor står enade beträffande forskningskvalitetens elementa, klargörs samtidigt lärosätenas ansvarstagande och den roll i samhället som akademin ska stå för; jämför med Magna Charta Universitatum. Sammanhållningen och ägandeskapet av frågor kring forskningskvalitet kan också verka som ett pansar som kan komma till pass i det fall som akademin skulle attackeras på det sätt som flera andra länders universitet upplevt på senare tid. Ett politiskt tillstånd med autonoma lärosäten är inget som kan tas för givet.

Avslutningsvis en betraktelse om att själva arbetsformen – ett uppdrag med förhållandevis kort varsel som utmynnade i en kort och konceptuell rapport som behandlades av en panel och i workshops – framstår som särdeles effektiv. Tack vare denna frånvaro av långbänk, i kombination med en träffsäker rapport, fick SUHF en, visserligen sen, men flygande start för sitt fortsatta arbete som blir spännande att följa.

Universitetskanslersämbetets utvidgade uppdrag och planerad kvalitetssäkring av forskning

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har som bekant fått en ny instruktion som betyder att deras uppdrag utökas från att gälla kvalitetssäkring av utbildning till att omfatta kvalitetssäkring av hela verksamheten, det vill säga även forskning och samverkan. UKÄ fick i sitt regleringsbrev också ett uppdrag att vidareutveckla det nationella systemet för kvalitetssäkring så att det också omfattar kvalitetssäkring av forskning i enlighet med vad regeringen redovisar i propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. Det är tydligt och bra att all kvalitetssäkring av lärosätena sköts av en och samma myndighet så att granskningarna får möjlighet att genomföras på ett synkroniserat sätt.

Tidigare i april redovisade UKÄ sitt regeringsuppdrag i rapporten Kvalitetssäkring av forskning. Inledningsvis konstateras att kvalitetssäkring av forskning följer delvis en annan logik som inte är lika styrd av Högskoleförordningen jämfört med kvalitetssäkring av utbildning. Kollegial granskning av forskning är därtill inarbetad i lärosätenas kvalitetskultur vid bland annat: rekrytering, ansökan om externa medel, seminarieverksamhet, handledningstillfällen, konferenser, disputation och publicering. Kvalitetssäkring av forskning innebär att resultaten från dessa ständigt pågående granskningar samlas in och används som underlag i strategiska beslut för att höja kvaliteten i forskningen. Eller, med andra ord: en välfungerande förbättringscykel är en förutsättning för upprätthållande av den akademiska kvalitetskulturen.

UKÄ kommer inte att utvärdera själva forskningen, utan lärosätenas interna system och processer för att kvalitetssäkra forskning. Granskningen ska vara både kontrollerande och kvalitetsutvecklande. För att tillföra kvalitetssäkring av forskning till det nationella kvalitetssystemet (som nu enbart omfattar högre utbildning) föreslår rapporten vissa justeringar. Den komponent som berörs mest i förslaget är komponenten “granskning av lärosätenas kvalitetssäkringsarbete” (en granskning som för övrigt Malmö universitet genomgår under 2018 tillsammans med Högskolan i Borås, Mälardalens högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping). Kvalitetssäkring av forskning avses nämligen till största delen monteras in i denna komponent. De befintliga bedömningsområdena (styrning och organisation; förutsättningar; utformning, genomförande och resultat; jämställdhet; student- och doktorandperspektiv; samt arbetsliv och samverkan) anses fungera för både högre utbildning och forskning. Bedömningsområdenas bedömningsgrunder bör emellertid utvecklas så att de kan hantera kvalitetssäkring av forskning, inte minst med hänsyn till disciplinära skillnader och lärosätenas olika profilering och förutsättningar.

UKÄ bedömer att forskning granskas i tillräcklig omfattning inom komponenterna “examensrättsprövning” och “utbildningsutvärdering”, men att delar av forskningens kvalitetssäkring kan bli aktuella i en tematisk utvärdering. Här nämner rapporten teman som: karriärvägar för forskare/lärare och utvärdering av samverkan inom utbildning och forskning som en integrerad del i högskolans kärnverksamhet (vilket kan verka lite kontraproduktivt om nu samverkan är integrerad i forskning och utbildning), men UKÄ hävdar att dessa frågor bör utredas vidare.

Visserligen föreslår UKÄ att granskning av lärosätenas kvalitetssäkring av utbildning och forskning ska ske vid ett och samma tillfälle – inte minst av samordningsskäl – men även att granskningen hanteras genom två separata vägledningar, två självvärderingar och två rapporter, en för utbildning och en för forskning, vilket – i alla fall vid första anblicken – kan anses som en låg ambitionsnivå och en konservativ syn på lärosätenas unika koppling mellan forskning och utbildning.

Riktigt intressant blir det när UKÄ konstaterar på sidan 51 i rapporten att ”Ansvaret för att ta fram ett gemensamt ramverk för forskningens kvalitetssäkring bör vila på lärosätena. I den mån som ett sådant gemensamt nationellt ramverk för forskningens kvalitetssäkring utarbetas av sektorn avser UKÄ att ta hänsyn till detta inom ramarna för kommande metodutvecklingsarbete. Särskilt vad gäller utveckling av nya bedömningsgrunder för forskningens kvalitetssäkring gör UKÄ bedömningen att ett sådant ramverk kan komma att spela en betydande roll.”

De svenska lärosätena är inte världsberömda för att gemensamt sluta upp kring frågor som rör kärnverksamheten, men när UKÄ nu uppmanar lärosätena att göra det som aldrig har varit förbjudet och som skulle styrkt sektorns rykte om det skulle gjorts i ett tidigare skede, kanske arbetet med att komma överens om vissa gemensamma nämnare och standards när det gäller kvalitetssäkring av forskning kan skjuta fart på allvar. Sveriges universitets- och högskoleförbund har kallat till möte om utveckling av kvalitetssystem den 14 maj och frågan kommer att behandlas då. Nu väntar också ett remissförfarande innan sommaren. Planen är att kvalitetssäkring av forskning ska ingå i en pilot 2019/2020 och att skarpa granskningar börjar genomföras tidigast 2021.

 

Recept till en god forskningsmiljö

Om det hade funnits ett standardrecept till en god forskningsmiljö, hade förmodligen all forskning organiserats och genomförts enligt ett särskilt mönster. Nu är ju universitetsvärlden inte så likformad. Men det utesluter inte att det kan finnas vissa drag som pekar på vad som erfarenhetsmässigt konstituerar en god forskningsmiljö samt hur ledarskapet gynnar formeringen och upprätthållandet av sådana miljöer. Det är precis vad som Håkan Carlsson, Åsa Kettis och Anders Söderholm sätter fingern på i skriften Research Quality and the Role of University Leadership (2014), vars litteraturgenomgång och intervjuer utgör utgångspunkt för denna betraktelse.

Idealtypen för en forskningsmiljö är en relativt liten grupp (se även Hur stor är en optimal forskargrupp?) som är fokuserad, har en hög grad av självbestämmande och leds av en engagerad forskare som själv deltar i det dagliga forskningsarbetet. Ett bra och inkluderande (högt till tak) socialt klimat leder till att många kontaktytor skapas inom gruppen. Gruppmedlemmarna har, oberoende av ställning, en äkta nyfikenhet på varandras arbete. Yngre forskare skolas in på ett medvetet sätt. Kompetenser som är komplementära knyts strategiskt till miljön, vilket leder till ett in- och utflöde av forskare som möjliggör (och möjliggörs av) externa samarbeten. Miljön är inbäddad i en infrastruktur med bra tekniska resurser och som har god tillgång till mötesplatser med forskare från andra områden. Vidare är finansieringen adekvat och långsiktig, vilket ger utrymme för nödvändig experimentlusta. Tiden som läggs ner på att skriva ansökningar är rimlig och det administrativa stödet professionellt. Dessutom är forskningen kopplad till utbildning på ett sätt som är ömsesidigt givande.

Naturligtvis finns stora (disciplinberoende) variationer av denna uppsättning av egenskaper, men trots det kan det finnas anledning att på ett generellt sätt sträva efter att uppnå detta tillstånd. Samtidigt kan det konstateras att minustecken framför dessa egenskaper inte verkar gynna kvalitet i forskning. Men hur ska då ett lärosäte uppnå denna idealtyp för forskningsmiljöer?

Enligt Carlsson, Kettis och Söderholm är uppsikt och analys en viktig del i detta arbete som utförs i form av utvärdering där resultatet ställs i relation till gällande strategi med hänsyn tagen till de särskilda förtecken som olika vetenskapsgrenar har. Utan agerande från lärosätets ledning är det svårt att åstadkomma den nödvändiga stimulans som kan behövas för att uppfylla de strategiska målen. I ett sådant agerande ingår att stödja framgångsrika miljöer och förse dem med tillräcklig autonomi (”do not fix what is not broken”) och långsiktig finansiering samtidigt som intervention i miljöer som inte uppfyller förväntningarna är nödvändig. Även effektiv och medveten rekrytering är processer som kräver ledningens aktiva roll, i likhet med ett bra omhändertagande av yngre forskare och goda utvecklingsmöjligheter av forskares kunskap och kompetens. Ett effektivt administrativt stöd invävt i forskningsverksamheten är också en framgångsfaktor, liksom stöd till sådant akademiskt ledarskap som visat sig bära frukt. Relationen mellan högre utbildning och forskning är också värd att vårda – inte minst eftersom universitet och högskolor är den enda samhällsorganisation som har till uppgift att bedriva båda dessa uppgifter.

Statens styrning bör därför vara sådan att lärosätena har tillräckliga frihetsmarginaler i uppbyggandet av starka forskningsmiljöer.

Utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (Strut) – övergripande modellförslag

Strax efter nyåret mellanlandade utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten – även kallad ”Strut” – i form av en promemoria med övergripande modellförslag till det betänkande som ska lämnas senare i år. Utredningen – som Göteborgs förra rektor, Pam Fredman, leder – är den viktigaste på länge eftersom den tar itu med vilka grundläggande förutsättningar som ska prägla förhållandet mellan regeringen och lärosätena (se utredningens direktiv).

Promemorian är underlag för den fortsatta dialogen i denna fråga och innehåller visserligen inte alla detaljer, men är intressant i och med att den summerar det hittillsvarande arbetet och stakar ut den förväntade riktningen för kommande arbete.

Utredningen utgår från att styrningen har tre grundpelare:

  • De akademiska kärnvärdena; lärosätenas samhällsroll som självständiga kritiskt reflekterande institutioner som själv bestämmer över hur utbildning och forskning ska utformas; lärosäten som värnar om de akademiska kvalitetsidealen och som håller ett nära samband mellan utbildning och forskning
  • Samhällsansvar; kunskapsutveckling och -förmedling i nära samverkan med övriga samhällsaktörer för att möta samhällets behov och förväntningar
  • Det svenska högskolelandskapet; ett samlat system för högre utbildning och forskning som innebär att Sverige har – i förhållande till många andra länder – stor spännvidd i detta landskap

Dagens styrning − framför allt det som år 1993 års reform innebar med minskad central styrning − har, enligt promemorian, på senare tid uppvisat vissa nackdelar: brist på långsiktighet (årsvisa regleringsbrev och tillfälliga utbildningspengar) och bristande samordning (mellan politiska mål för utbildning respektive forskning) samtidigt som styrningen är alltför generell (olikheter mellan lärosäten påverkar inte uppdrag, mål och uppföljning) och konkurrensbaserad (konkurrens om studenter och externa forskningsmedel). Nuvarande styrning gör att högskolesektorns potential inte tillvaratas optimalt och detta för med sig att de nationella målen blir svårare att uppfylla.

Vidare pekar promemorian på bristande samband mellan forskning och utbildning, som bland annat inneburit att den expanderande lärarutbildningen inte fått den forskningsanknytning som den förtjänar. Därtill betyder den höga graden av externfinansierad forskning att stora forskningsresurser saknar klar koppling till utbildning på grundnivå och avancerad nivå samtidigt som delar av forskningsanslaget binds upp för medfinansiering av forskningsprojekt vars kostnader inte täcks fullt ut. Tillsammans gör detta att det nära samband som ska finnas mellan utbildning och forskning motverkas och därmed försvåras också förekomsten av sammanhållna kunskapsmiljöer.

Den skarpa analysen av nuläget utmynnar i den följaktiga slutsatsen att det inte är tillräckligt att justera nuvarande styrsystem. Istället föreslås en ny modell för styrning och resursfördelning som bygger på tillit och ansvarstagande mellan regeringen och lärosätena.

Förslaget utgår från att forskningspropositionen ersätts av en proposition för högre utbildning och forskning. För att realisera målen i denna proposition ska fyraåriga överenskommelser upprättas mellan regeringen och de individuella lärosätena. Överenskommelserna ska vara baserade på en dialog. Mål och prioriteringar som inte tydligt kan främjas på andra sätt ingår; till exempel utbildningar inom hälso- och sjukvården, småämnenas lokalisering och dimensionering av forskarutbildning. Därigenom blir samarbetet mellan regering och lärosätena djupare så att lärosätenas samhällsansvar också framgår tydligare. Överenskommelserna ställer krav på att lärosätena har ett väl fungerande system för kvalitetssäkring och betyder också att en del av uppföljningen blir lärosätes-specifik.

Som en del i modellen förespråkas ett samlat anslag för utbildning och forskning (men bygger på olika delar med transparenta beräkningsunderlag) som lärosätena själva fördelar mellan verksamhetsgrenarna. Om utbildningsuppdraget ökas, ska också anslagsberäkningen för forskning höjas. Utbildning på forskarnivå kan kräva en särskild beräkningsgrund.

När det gäller anslaget till forskning framhåller utredningen att det bör på sikt öka. De statliga forskningsmedlen bör samordnas bättre – särskilt beträffande kopplingen till utbildning och samverkan. Resursfördelning med hjälp av kvalitetsindikatorer föreslås upphöra. Omfördelning av resurser ska i förekommande fall ske efter tydligt motiverad politisk bedömning i propositionen för högre utbildning och forskning. Forskningens garantibelopp för utbildning bör höjas (från nuvarande 12 000 kronor per helårsstudent).

I förhållande till befintligt styrsystem är förslagen således genomgripande och det blir spännande att följa hur utredningen utvecklar detaljerna under 2018. Och så kommer ju ett val emellan – betänkandet ska lämnas i december 2018. Även om högskolefrågor inte kommer att dra röstande till valurnorna, krävs en bred politisk uppgörelse om planerna ska förverkligas. Med tanke på att den senaste forskningspolitiska propositionen är sagd att ha ett tioårigt perspektiv, kan denna tillika långsiktiga fråga också bli ett lackmustest på beredvilligheten till politiska kompromisser.

För Malmö universitets del är det positivt att forskningsanslaget höjdes 2018, eftersom lärosätena i ingångsskedet (borde bli tidigast 2020) tilldelas motsvarande resurser för forskning och utbildning samtidigt som lärosätena förväntas producera samma volym utbildning.