Vetenskapsrådets nya modell för ”utvärdering” – eller hellre: modell för ”genomlysning”

När Vetenskapsrådets planer att utvärdera landets utbildningsvetenskapliga forskning grusades i slutet av 2018 på grund av för stora protester från lärosätena, blev det nödvändigt för Vetenskapsrådet att göra ett omtag i frågan – denna gång, anständigt nog, i dialog med lärosätena. Alltsedan Universitetskanslersämbetet fick ett nytt uppdrag att kvalitetssäkra även forskningen har rollfördelningen mellan Universitetskanslersämbetet och Vetenskapsrådet varit otydlig, eftersom det ingår i Vetenskapsrådets uppgift att ”utvärdera forskningen och bedöma forskningens och dess vetenskapliga kvalitet och betydelse”. Lärosätenas roll i det hela är att de ansvarar för att sin forskning håller hög kvalitet, vilket bland annat utförs genom egeninitierade granskningar med hjälp av externa experter (enligt SUHF:s rekommendation Gemensamt ramverk för lärosätenas kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av forskning).

Frågan om vem som gör vad beträffande forskningskvalitet har således fallit på plats när det gäller relationen mellan lärosätena och Universitetskanslersämbetet, men det kvarstår frågetecken kring på vilket sätt som Vetenskapsrådet kommer in i detta sammanhang. Bilden blev en aning klarare under dialogmötet som Vetenskapsrådet arrangerade den 19 september, även om inte alla frågetecken rätades ut.

Föremålen för diskussion vid dialogmötet var de förslag på modell respektive pilotutvärdering som Vetenskapsrådet har utarbetat efter rekylen som den inställda utvärderingen av utbildningsvetenskap innebar. Främsta kritiken av arbetsgången i den skrinlagda utvärderingen var att den gjorde att utvärderingen skulle överlappa med lärosätenas kvalitetsarbete, vilket bland annat berodde på att en självvärdering skulle göras i ett sammanhang frikopplat det egna kvalitetssystemet och den egna organisationen. Vetenskapsrådet har hörsammat kritiken när de tagit fram modellen, vilket bland annat innebär att ingreppen i lärosätenas verksamhet blir betydligt mindre eftersom officiell statistik (bibliometri, personal och ekonomi) kommer att användas i stor utsträckning (se Forskningsbloggen 2018-09-05).

Första klargörandet som måste infinna sig är naturligtvis vad resultatet från Vetenskapsrådets ”utvärderingar” ska användas till. Helt klart är att olika former av genomlysningar av svensk forskning är nödvändiga för att ge en helhetsbild som summan av lärosätenas egeninitierade (och osynkroniserade) kvalitetsutvärderingar omöjligen kan ge. En nationell genomlysning kan ge välinformerade rekommendationer till hur forskningsfinansiärer, politiska företrädare och andra intressenter ska agera för att öka kvaliteten inom ett forskningsfält. Men Vetenskapsrådet har också en ambition att resultaten ska kunna ingå i lärosätenas kvalitetsarbete. Hur denna koppling ska komma till stånd är emellertid svårare att se.

Bättre hade varit att, för det första, att tvätta bort ordet ”utvärdering” från modellen eftersom utvärdering av forskningskvaliteten i nuvarande system åligger lärosätena och, för det andra, särskilja nivåerna så att Vetenskapsrådets genomlysning fokuseras enbart på det nationella planet för att ex-post beskriva tillståndet för det genomlysta forskningsämnet; dess styrkor och svagheter. Resultaten kan visserligen ge signaler även till lärosätena, men det är svårt att se hur resultaten direkt-kopplas till lärosätenas verksamhetsplanering. Nationell ”genomlysning” hellre än ”utvärdering” med lärosätena som en av flera likställda målgrupper, således.

Beträffande praktikaliteter, kommer de lärosäten som ingår i en genomlysning anmodas att lämna ett antal fallstudier som beskriver forskningens betydelse för det omgivande samhället (för bedömning av forskningens ”relevans”). Web of Science och Swepub kommer att användas som bibliometri-källor. Bedömning sker av en internationell expertpanel som kan ha hjälp av sakkunniga som läser ett urval av publikationer som Vetenskapsrådet bestämmer. Genomlysningen genomförs på 3-siffersnivån i standard för svensk indelning av forskningsämnen. Standarden bestämmer också, genom lärosätenas personalsystem, vilken forskande personal som ingår i genomlysningen. Ett minsta antal (siffran fem nämndes)ska finnas på plats för att ett lärosäte ska ingå. Vetenskapsrådet avser att genomlysa ett eller två forskningsämnen per år och att likt Universitetskanslersämbetet avisera en fyra-femårsplan för vilka forskningsämnen som ska genomlysas efter utvärderingen av den pilotstudie som sätter igång under hösten 2019.

Standard för svensk indelning av forskningsämnen i all ära och kanske en petitess i sammanhanget, men det kan vara värt att nämna att utgångspunkten alltså är att den forskande personalen är så pass disciplinerad (i dubbel bemärkelse) att den enbart publicerar inom sitt forskningsämne samt att enbart forskande personal inom forskningsämnet bidrar till detta. En viss fara är att det blir en genomlysning av de som borde forska inom forskningsämnet hellre än de forskningsresultat som de facto publiceras inom forskningsämnet. Idéer, kreativitet och samarbeten kan inte alltid fångas av en svart/vit standard.

Och vilket forskningsämne drog då vinstlotten att ingå i piloten? Grattis, statsvetenskap!