Forskningsinfrastruktur – förutsättning för högkvalitativ forskning

Vetenskapsrådets Forskningsinfrastrukturdag (den 16 oktober 2018; se inspelning aktiverade verkligen associationsbanorna. Förutom att representanter för ett urval forskningsinfrastrukturer (European Spallation Source ; European Social Survey ; EISCAT_3D (radar) och ELIXIR (bioinformatik)) presenterade sina respektive verksamheter, gav också ordföranden i Vetenskapsrådets råd för forskningens infrastrukturer, Jan-Eric Sundgren, och huvudsekreteraren för forskningsinfrastruktur vid Vetenskapsrådet, Björn Halleröd, sina bilder av nuvarande situation.

Om situationen beträffande forskningsinfrastruktur ska få en beteckning ligger ”ovanligt komplex” nära till hands. Att bygga upp och vidmakthålla forskningsinfrastruktur på ett optimalt sätt är verkligen en utmaning. Inte minst om forskningsinfrastrukturen ska kunna dra fördelar av internationella samarbeten. Därför arbetar European Strategy Forum on Research Infrastructures under EU-kommissionen tillsammans med medlemsländerna för att optimera den europeiska forskningsinfrastrukturen. Som en del i detta arbete presenterar denna organisation så kallade ”road maps” som kopplas till de enskilda medlemsländernas motsvarigheter (om än i viss otakt).

För svenskt vidkommande har Vetenskapsrådet övergripande ansvar för den nationella forskningsinfrastrukturen och för svensk medverkan i internationella infrastrukturer. Vetenskapsrådets guide till infrastrukturen 2018 ansluter till den europeiska färdvägen och är således en vägvisare för den fortsatta utvecklingen av svensk forskningsinfrastruktur. I guiden pekas på behov, utmaningar och möjligheter. Vetenskapsrådet förmedlar med önskvärd tydlighet också rekommendationer i guiden. Bland annat att öka de svenska investeringarna i forskningsinfrastruktur, intensifiera koordineringen av forskningsinfrastruktur och att förtydliga ansvarsfördelningen för forskningens infrastrukturer. Om avsikten är att stärka svensk forskning, är underfinansiering och otydlighet kanske inte de bästa utgångspunkter.

För, när det kommer till kritan, är det forskningens kvalitet som står i fokus. Forskningen möjliggörs nämligen av vilka infrastrukturella resurser som forskarna har tillgång till (exempelvis: forskningsanläggningar, laboratoriemiljöer, experimentverkstäder, komplexa digitala forskningssystem och databaser, men även experter och nätverk av experter). Vetenskapsrådets nuvarande budget förmår inte att finansiera alla legitima behov, utan i denna fråga behöver landets lärosäten samarbeta på ett sätt som de inte har gjort tidigare. Förhoppningsvis kan universitetens referensgrupp för infrastruktur inom Sveriges universitets- och högskoleförbund bistå i denna utveckling.

Det verkar som om en ryggmärgsreflex utlöses inom akademin närhelst ett lärosätes ekonomiska resurser för forskning ökar, för då prioriteras per automatik en ökning av den forskande personalen. En del av befintlig forskningsinfrastruktur kommer då att bredas tunnare i och med att den fördelas på fler huvuden i forskningssystemet. En satsning på forskande personal verkar, till skillnad från infrastrukturen, visa dådkraft och är gripbar− tillika lättare att foga in i den statistik som beskriver ett lärosätes forskningsvolym.

En anledning till att satsningar på forskningsinfrastruktur verkar undflyende, kan vara att regeringen inte öronmärker några särskilda medel för forskningsinfrastrukturer i basanslaget, utan ett lärosäte ska fördela sitt basanslag för forskning efter bästa förmåga. Det är nog ingen som skulle vilja ha det annorlunda, men ett sådant läge kräver medvetna och långsiktiga val som har vägt kvantitet mot kvalitet.

Ytterligare en anledning till forskningsinfrastrukturer har svårt att göra sig gällande i prioritering av ekonomiska resurser, kan vara den som Vetenskapsrådet nämner; det otydliga ansvaret – uppbyggnad och drift av forskningsinfrastrukturer riskerar i värsta fall att hela tiden bli någon annans huvudvärk.

Ansvarsfördelningen arbetar på olika skalor. På den internationella arenan finns bland andra EU med tillhörande komplicerade politiska agenda som resulterar i allokering av ekonomiska resurser för forskningsinfrastruktur. Det kan finnas otydlighet om vad som görs på europeisk nivå och medlemsländernas förväntade insatser − i sammanhanget symboliserat av kattrakandet om bidragsstorleken från medlemmarna i European Spallation Source.

Vetenskapsrådet har, som tidigare nämnts, ansvar för forskningsinfrastruktur av nationellt intresse. Men det är inte samma sak som att Vetenskapsrådet har ett generellt ansvar gällande finansiering av forskningsinfrastrukturer, vilket framgår av de krav som Vetenskapsrådet ställer på nationell forskningsinfrastruktur och den process som hjälper till att vaska fram de forskningsinfrastrukturer som Vetenskapsrådet slutligen finansierar (tillsammans med forskningsutförarna). Vetenskapsrådets resurser för ny forskningsinfrastruktur är emellertid begränsade, eftersom en stor del av dessa pengar redan är uppbundna i avtal som med nödvändighet har långa löptider, vilket leder till en ganska hård konkurrens om bidrag till nya forskningsinfrastrukturer. Vetenskapsrådet har visserligen försökt formulera sitt ansvar, men deras knappa budget kan sägas sätta gränser för utövandet av detta ansvar.

En intressant fråga är hur lärosätena vidareförädlar initiativen som behandlas i Vetenskapsrådets bedömningsprocess. I de fall ansökningarna har fått goda omdömen i Vetenskapsrådets granskning, kan lärosätena ta över stafettpinnen. Merparten av dessa ansökningar torde vara infrastrukturer som spänner över flera lärosäten. Om lärosätena själva ska stå för finansieringen inträder förhandlingar av komplicerad art (utan det smörjmedel som ett bidrag från Vetenskapsrådet kan betyda), vilket kan ställa höga krav på ömsesidig kompromissvilja.

Även inom ett och samma lärosäte kan det finnas en glidning i var ansvaret för forskningsinfrastruktur egentligen ligger. Om tankefiguren i det nationella systemet överförs till ett lärosäte, skulle det innebära att det finns en gemensam nivå med forskningsinfrastruktur som hela lärosätet har tillgång till (eller anses så pass viktig) och att en central pott avsätts för ändamålet (eventuellt medfinansierad av berörda fakulteter/institutioner). På samma sätt kan resonemanget föras gällande förhållandet mellan lärosätets övriga nivåer.

Alla led är således sammankopplade på ett intrikat sätt i ett system där det gäller att komma bort från synen att forskningsinfrastrukturer är en ”Svarte Petter” som någon annan gärna kan få ta hand om. På lärosätesnivå behövs i nuvarande situation också göras välinformerade avvägningar mellan kvantitet och kvalitet så att all forskande personal får goda förutsättningar att bedriva högkvalitativ forskning genom tillgång till en gedigen forskningsinfrastruktur.