Vetenskapsrådets utvärdering av utbildningsvetenskaplig forskning på kollisionskurs

Precis när de övervägande positiva remissvaren på Universitetskanslersämbetets rapport Kvalitetssäkring av forskning sammanställts, blev det känt att Vetenskapsrådet under hösten 2018 ska påbörja en utvärdering av utbildningsvetenskaplig forskning i Sverige. Utvärderingen avser forskningens vetenskapliga kvalitet och dess genomslag i omgivande samhälle. Den ska genomföras inom ramen för Vetenskapsrådets instruktion att ”utvärdera forskning och bedöma forskningen och dess vetenskapliga kvalitet och betydelse”.

Vetenskapsrådet genomför nationella utvärderingar av forskning i ett internationellt perspektiv i syfte att främja utvecklingen gentemot det övergripande forskningspolitiska målet att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation. Vetenskapsrådets grundläggande principer för utvärderingar är att den ska möjliggöra nationella jämförelser av ett forskningsområde över tid. Utvärderingen ska dessutom baseras på sakkunniggranskning och göras med bland annat hjälp av kvantitativa uppgifter.

Planerna på genomförandet av utvärderingen förefaller ambitiösa, kanske på gränsen till ogenomförbara inom den förespeglade tidsperioden (i alla fall om de ska följa mönstret från tidigare utvärderingar, till exempel den av svensk vårdforskning som utfördes 2011/2012). Vetenskapsrådet aviserar nämligen en kartläggning i närtid (genom en enkät) och igångsättande av lärosätenas arbete med självvärderingar redan under hösten 2018 (en kick-off ska hållas i mitten av oktober). Expertgranskning och rapportskrivning planeras ske under våren 2019. I förhållande till den inventering av utbildningsvetenskaplig forskning som Vetenskapsrådet gjorde 2011, pekar allt på att kommande utvärdering blir mer vidlyftig, eftersom den förra enbart inkluderade den externfinansierade forskningen inom utbildningsvetenskap (och därmed kom inte anslagsfinansierad forskning med i rapporten).

Man kan ju tycka att det måste vara meningen att de forskare som ska utvärderas också måste hinna med att producera något att utvärdera mellan utvärderingarna. Igångsättningen av utvärderingen av utbildningsvetenskaplig forskning tycks ske utan hänsyn till den utvärderingsbörda som utbildning och forskning i anslutning till lärarutbildningen bär (och har burit under senare tid, särskilt i samband med Universitetskanslersämbetets utvärderingar). Tajmingen verkar således inte vara den bästa; utvärderingströttheten riskerar därmed att breda ut sig inom vissa delar av högskolesektorn.

Med största sannolikhet kommer enkäten att visa att utbildningsvetenskaplig forskning (enligt den definition som Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté använder) finns vid i stort sett varje lärosäte i landet. Forskningen som kommer ingå blir därmed både omfångsrik och spretig om den förmodade intentionen att borra i alla dessa miljöer bibehålls.

På nivån för utvärderingsenhet krockar synbarligen två olika logiker beträffande forskningsutvärdering; en där Universitetskanslersämbetet kvalitetssäkrar forskningsprocessen genom en tillitsfull delegation till autonoma lärosäten – som bland annat innebär en kvalitetsutvärdering av forskning genom extern peer-review granskning anpassad till varje lärosätes interna organisation och profil. Den andra logiken, som Vetenskapsrådet företräder, har likheter med deras förslag FOKUS – som bekant hamnade i papperskorgen – och som innebär att Vetenskapsrådet arrangerar en nationell peer-review bedömning efter en eller annan indelning av forskningen. Kruxet, som Vetenskapsrådet förmodligen upplever det, är att det är svårt att få grepp på det eftersökta utvärderingsobjektet genom Universitetskanslersämbetets metodik för kvalitetssäkring, eftersom lärosätena själva pekar ut vilka utvärderingsenheter som ska ingå i den egeninitierade kvalitetsutvärderingen av forskning som är tänkt att ingå i varje lärosätes kvalitetsramverk. Lärosätet bestämmer också vid vilken tidpunkt som det genomför utvärderingen. Det är med andra ord svårt att med dessa utvärderingsresultat, dessutom förskjutna i tiden, komma fram till de slutsatser som Vetenskapsrådet vill dra, för detta krävs nämligen en nationell jämförelse (kanske inte nödvändigtvis på lärosätesnivå eller mellan forskningsmiljöer). Kollisionen mellan dessa logiker drabbar vissa enheter för utvärdering genom att ytterligare sten läggs på utvärderingsbördan.

På samma gång är det naturligtvis befogat och relevant att göra en nationell kraftmätning. Temperaturtagning på hur en viss forskningsinriktning står sig i ett internationellt perspektiv behövs för att ge rekommendationer på forskningspolitisk nivå. Frågan är bara hur sådana rekommendationer åstadkommes på bästa sätt.

För att vara konstruktiv: Om lärosätena ska vara motiverade att delta i en utvärdering behöver Vetenskapsrådet göra en tydlig, detaljerad och konstruktiv återkoppling som kan användas på lärosätesnivå. Utvärderingsresultaten kan därmed arbetas in i respektive lärosätes verksamhetsplanering och på så sätt bidra till kvalitetsutveckling. I sådana fall behövs en gängse beskrivning inklusive självvärdering som underlag. Motivationen kan dock minska betydligt om utvärderingsenheten i den egeninitierade utvärderingen inte sammanfaller med Vetenskapsrådets – i detta fall utbildningsvetenskap. Om det å andra sidan inte ställs i utsikt att ge lärosätena denna detaljerade återkoppling i kvalitetsutvecklande syfte, bör istället sakkunniga analysera underlag från officiella källor. Publiceringsstatistik, finansiering av forskning, personalstatistik och dylikt kan genom en helikopter-vy sammantaget ge en tillräckligt klar bild av den nationella situationen i ett internationellt perspektiv, vilket borde vara tillfyllest för solida rekommendationer på nationell nivå.

Innan utvärderingsmetodiken stelnar i sina former, vore det därför bra om Vetenskapsrådet såg över vilken typ av underlag som tjänar syftet med utvärderingen bäst. I det fall som syftet bedöms kunna uppnås med den senare metodiken (officiell statistik), vilket vore att föredra, leder detta till att framtagandet av underlag inte kommer att belasta de forskare som ingår i utvärderingen. En stor skillnad. Inte minst i termer av arbetsbesparing i detta uppenbarligen dubbla utvärderingssystem av forskning.