Utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (Strut) – övergripande modellförslag

Strax efter nyåret mellanlandade utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten – även kallad ”Strut” – i form av en promemoria med övergripande modellförslag till det betänkande som ska lämnas senare i år. Utredningen – som Göteborgs förra rektor, Pam Fredman, leder – är den viktigaste på länge eftersom den tar itu med vilka grundläggande förutsättningar som ska prägla förhållandet mellan regeringen och lärosätena (se utredningens direktiv).

Promemorian är underlag för den fortsatta dialogen i denna fråga och innehåller visserligen inte alla detaljer, men är intressant i och med att den summerar det hittillsvarande arbetet och stakar ut den förväntade riktningen för kommande arbete.

Utredningen utgår från att styrningen har tre grundpelare:

  • De akademiska kärnvärdena; lärosätenas samhällsroll som självständiga kritiskt reflekterande institutioner som själv bestämmer över hur utbildning och forskning ska utformas; lärosäten som värnar om de akademiska kvalitetsidealen och som håller ett nära samband mellan utbildning och forskning
  • Samhällsansvar; kunskapsutveckling och -förmedling i nära samverkan med övriga samhällsaktörer för att möta samhällets behov och förväntningar
  • Det svenska högskolelandskapet; ett samlat system för högre utbildning och forskning som innebär att Sverige har – i förhållande till många andra länder – stor spännvidd i detta landskap

Dagens styrning − framför allt det som år 1993 års reform innebar med minskad central styrning − har, enligt promemorian, på senare tid uppvisat vissa nackdelar: brist på långsiktighet (årsvisa regleringsbrev och tillfälliga utbildningspengar) och bristande samordning (mellan politiska mål för utbildning respektive forskning) samtidigt som styrningen är alltför generell (olikheter mellan lärosäten påverkar inte uppdrag, mål och uppföljning) och konkurrensbaserad (konkurrens om studenter och externa forskningsmedel). Nuvarande styrning gör att högskolesektorns potential inte tillvaratas optimalt och detta för med sig att de nationella målen blir svårare att uppfylla.

Vidare pekar promemorian på bristande samband mellan forskning och utbildning, som bland annat inneburit att den expanderande lärarutbildningen inte fått den forskningsanknytning som den förtjänar. Därtill betyder den höga graden av externfinansierad forskning att stora forskningsresurser saknar klar koppling till utbildning på grundnivå och avancerad nivå samtidigt som delar av forskningsanslaget binds upp för medfinansiering av forskningsprojekt vars kostnader inte täcks fullt ut. Tillsammans gör detta att det nära samband som ska finnas mellan utbildning och forskning motverkas och därmed försvåras också förekomsten av sammanhållna kunskapsmiljöer.

Den skarpa analysen av nuläget utmynnar i den följaktiga slutsatsen att det inte är tillräckligt att justera nuvarande styrsystem. Istället föreslås en ny modell för styrning och resursfördelning som bygger på tillit och ansvarstagande mellan regeringen och lärosätena.

Förslaget utgår från att forskningspropositionen ersätts av en proposition för högre utbildning och forskning. För att realisera målen i denna proposition ska fyraåriga överenskommelser upprättas mellan regeringen och de individuella lärosätena. Överenskommelserna ska vara baserade på en dialog. Mål och prioriteringar som inte tydligt kan främjas på andra sätt ingår; till exempel utbildningar inom hälso- och sjukvården, småämnenas lokalisering och dimensionering av forskarutbildning. Därigenom blir samarbetet mellan regering och lärosätena djupare så att lärosätenas samhällsansvar också framgår tydligare. Överenskommelserna ställer krav på att lärosätena har ett väl fungerande system för kvalitetssäkring och betyder också att en del av uppföljningen blir lärosätes-specifik.

Som en del i modellen förespråkas ett samlat anslag för utbildning och forskning (men bygger på olika delar med transparenta beräkningsunderlag) som lärosätena själva fördelar mellan verksamhetsgrenarna. Om utbildningsuppdraget ökas, ska också anslagsberäkningen för forskning höjas. Utbildning på forskarnivå kan kräva en särskild beräkningsgrund.

När det gäller anslaget till forskning framhåller utredningen att det bör på sikt öka. De statliga forskningsmedlen bör samordnas bättre – särskilt beträffande kopplingen till utbildning och samverkan. Resursfördelning med hjälp av kvalitetsindikatorer föreslås upphöra. Omfördelning av resurser ska i förekommande fall ske efter tydligt motiverad politisk bedömning i propositionen för högre utbildning och forskning. Forskningens garantibelopp för utbildning bör höjas (från nuvarande 12 000 kronor per helårsstudent).

I förhållande till befintligt styrsystem är förslagen således genomgripande och det blir spännande att följa hur utredningen utvecklar detaljerna under 2018. Och så kommer ju ett val emellan – betänkandet ska lämnas i december 2018. Även om högskolefrågor inte kommer att dra röstande till valurnorna, krävs en bred politisk uppgörelse om planerna ska förverkligas. Med tanke på att den senaste forskningspolitiska propositionen är sagd att ha ett tioårigt perspektiv, kan denna tillika långsiktiga fråga också bli ett lackmustest på beredvilligheten till politiska kompromisser.

För Malmö universitets del är det positivt att forskningsanslaget höjdes 2018, eftersom lärosätena i ingångsskedet (borde bli tidigast 2020) tilldelas motsvarande resurser för forskning och utbildning samtidigt som lärosätena förväntas producera samma volym utbildning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *