Regeringen fortsätter oförtrutet att använda kvalitetsindikatorn vetenskaplig produktion och citeringar (Se dess detaljer och Vetenskapsrådets senaste uppdatering; ”fördelningsunderlag för 2018” i högerspalten) som en av tre indikatorer (externa medel och samverkan med omgivande samhälle är de två andra) i resursfördelningen av forskningsanslaget mellan landets lärosäten. Mest förmodligen på grund av att Vetenskapsrådet i sitt förslag till justerad bibliometri-indikator inte lyckades åstadkomma ett bättre alternativ (se Forskningsbloggen för kritiska kommentarer).
Naturligtvis är systemet inte invändningsfritt. På den generella nivån menar kritikerna att kvantifieringen riskerar att leda till missriktade ambitioner inom forskning och att en gedigen kvalitativ genomgång av ett lärosätes forskning (som i och för sig kan ha bibliometri som en del av bedömningsunderlaget) borde vara allenarådande som uppföljningsmetod (och vars resultat inte nödvändigtvis är kopplat till resursfördelning av basanslaget för forskning). Sen så har själva indikatormodellen för bibliometri också sina brister (som delvis beror på att Vetenskapsrådet inte har vårdat och uppdaterat modellen som förväntat). Dessutom finns andra alternativ som återger vetenskaplig produktion mer heltäckande.
Icke desto mindre har modellen funnits på plats under så lång tid – sedan 2009 − att lärosätena har tvingats att förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Många lärosäten (bland annat Malmö högskola) har monterat in den, eller varianter därav, i lärosätets interna fördelning av forskningsanslaget till fakulteter/institutioner (motsvarande). Här ges en bild av hur situationen ser ut vid de svenska lärosätena.
Användningen av det bibliometriska indexet på lärosätesnivå är inte heller problemfri för Vetenskapsrådet delar inte med sig av hela underlaget (det vill säga de individuella publikationerna och dess citeringar). Vid applicering får därför lärosätena göra en egen rekonstruktion som sällan blir identisk med Vetenskapsrådets resultat. Försiktighet rekommenderas, särskilt om enheterna inom lärosätet är små eftersom fluktuationerna mellan åren riskerar att bli betydande. Enskilda publikationer som passerar in och ut ur citeringsfönstret kan i sådana fall tillåtas spela en alltför stor roll.
Till bibliometri-indikatorns försvar kan framhållas att den verkar kvalitetsdrivande i så måtto att den premierar citeringar i de tidskrifter som genomgått någon form av kvalitetskontroll för att accepteras i den publikationsdatabas (Web of Science) som används. Indikatorn kan också ha gett incitament till internationell publicering inom forskningsområden där sådan inte är legio.
En bieffekt av systemet är att det bibliometriska indexet kan utgöra underlag till olika jämförelser, dels mellan lärosäten men också för att något så när robust och objektivt följa ett lärosätes utveckling beträffande det samlade genomslaget av den vetenskapliga produktionen inom akademin. Med de reservationer som påpekats ovan, försöker vi här trots allt ge oss på att en aning egocentrat och översiktligt beskriva utvecklingen vid de nya universiteten och Malmö högskola under den tioårsperiod som bibliometri-indikatorn varit aktiv.
Utvecklingen har överlag varit positiv i denna lärosätesgrupp, möjligtvis med undantag från Mittuniversitetets kräftgång under senare år. Örebro universitet och Linnéuniversitetet (= Växjö universitet + Högskolan i Kalmar de första åren i serien) har ett försprång gentemot övriga. Karlstads universitet och Mittuniversitetet inte är lika framstående i detta avseende. Malmö högskola har gjort betydande framsteg och visar salongsfähighet genom att vara centralt placerad i denna samling av lärosäten.
Utvecklingen är inte alltid är spikrak, vissa år faller det bibliometriska indexet vid ett lärosäte för att därefter skjuta fart uppåt igen. För Malmö högskola-kramare kan det därför vara en tröst att den tillbakagång som det senaste indexet uppvisar, mycket väl kan vara en tillfällighet eftersom andra lärosäten uppvisar liknande tillbakagångar.
Imorgon, onsdagen den 20 september presenteras i budgetpropositionen vad den senaste uppdateringen av det bibliometriska indexet betyder i ekonomiska termer för varje lärosäte. I princip är det så att om ett lärosäte ökar sin andel av det bibliometriska indexet leder detta till en större tilldelning av basanslaget för forskning. Eftersom citeringarna som kan hänföras till svenska lärosäten ökar, gäller det att vara delaktig i denna utveckling.
I vilket fall som helst, betyder Malmö högskolas senaste bibliometriska index att andelar förloras på grund av minskningen per se men också för att det samlade indexet för landets universitet och högskolor uppvisar en positiv utveckling. Vi får se om regeringen gör som i den senaste budgetpropositionen (för 2017) – nämligen att placera högskolorna i en grupp, de nya universiteten i en annan och övriga lärosäten i en tredje som innebar att dessa grupper inbördes tävlade om tre ungefär lika stora påsar pengar – eller om de gör på annat sätt. Vad minskningen av andelen från 1,23 % av landets totala citeringar till 1,09 % kostar återstår således att se.
Emellertid överskuggas den indikatordrivna omfördelningen för Malmö högskolas del av det tillskott på 90 miljoner kronor i basanslag för forskning som tillkommer i samband med universitetsblivandet den 1 januari 2018.