Forskningens genomslag utanför akademin

Om det hade varit en enkel match att på ett entydigt och transparent sätt en gång för alla mäta forskningens genomslag (impact) utanför akademin, hade ett sådant system förstås redan varit på plats. Svenska försök har naturligtvis gjorts, nu senast av Vinnova, vars Mårten Berg inledde ett seminarium – anordnat av SUHF:s Forum för bibliotekschefers arbetsgrupp för bibliometri – som handlade om just forskningens genomslag utanför akademin. Som bekant har Vinnova fått i uppdrag av regeringen att föreslå metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle. Förslaget var på remiss under våren 2017 men remissinstanserna har, med ett par undantag, inte varit nådiga (se till exempel Fortes och Kungliga Vetenskapsakademins svar) vilket innebär att förslaget knappast kommer att omsättas i praktik – i alla fall inte i föreliggande form.

Eftersom regeringens ambition, som visades i den senaste forskningspropositionen, är att samverkan ska vara det tredje och tillkommande underlaget (förutom externa medel och bibliometri) till fördelning av en viss del av basanslaget för forskning mellan landets lärosäten, blir det intressant att följa hur detta ska åstadkommas i höstens budgetproposition. En repris av Vinnovas pilot-studie är utesluten, inte bara med tanke på remissyttrandena, utan också på grund av de knappa tidsmarginalerna. Grundtipset är att de betyg som lärosätena på ett eller annat sätt fick i Vinnovas pilotstudie, skalas för att beskriva lärosätets storlek (hur denna nu avgörs) och att dessa betyg därefter återanvänds i tilldelningen av basanslag för forskning för 2018 i väntan på att utredningen om ett långsiktigt fördelningssystem blir klar enligt plan i december 2018.

Samtidigt kommer Universitetskanslersämbetet att få ansvar för utvärdering av såväl högre utbildning som av forskning, vilket rimligtvis borde innebära att Universitetskanslersämbetet i en sådan utvärdering inbegriper utbildningens respektive forskningens samverkansaspekter. Det är inte det lättaste, eftersom typen av samverkan varierar betydligt mellan olika forsknings- och utbildningsinriktningar. Det var därför en lättnad att Vinnova vid seminariet deklarerade att de inte (längre?) har ambition att vara en granskningsmyndighet, utan de ska inspirera lärosätenas samverkan på andra sätt.

Annars handlade stora delar av seminariet om olika aspekter av ”altmetrics”, det vill säga alternativa vägar att mäta forskningens genomslag. Altmetrics är därför menat som ett komplement till den traditionella citeringsbaserade bibliometrin – som ju beskriver genomslaget inom akademin. Avsikten med altmetrics är därför bland annat att även inkludera forskningsgenomslaget utanför akademin, främst genom att använda sociala mediers trafikregistrering. Med tanke på de ambitioner som finns bland annat från politiskt håll, både inom EU och på nationell nivå, att ”öppna upp” vetenskapen (genom bland annat öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och forskningsdata), är konceptet med altmetrics i linje med en sådan strävan.

Traditionell bibliometri dras visserligen med sina skavanker, medan altmetrics får säga ännu befinna sig i sin linda (även om vissa har anledning att framhålla dess fördelar). Därmed inbjuder detta nya sätt att mäta med utsträckta armar till olika typer av forskningsinsatser, vilka verkar ha tagit fart på allvar under senaste år.

Altmetrics’ främsta problem i nuvarande tappning verkar vara dess till stora delar avsaknad av en tydlig koppling till kvalitet, vilket begränsar användningen om kvalitetsaspekter ska inbegripas. Och det är fullt rimligt att ta hänsyn till sådana. En god uppkoppling gentemot världen utanför akademin är visserligen önskvärd men om forskningsresultaten som förmedlas saknar substans, blir resultaten inte bättre av att fler delar dem. Korrelationen mellan citeringar och olika former av altmetrics förefaller svag, se Costas et al. Av skilda anledningar kan vissa iögonfallande, men kanske inte så viktiga, forskningsresultat därför få oproportionerlig stor spridning i sociala media. ”Crowd pleasers” förekommer ju inte bara i föreläsningssammanhang och bilder på gulliga kattungar tillhör de väl som delas mest på nätet.

Till saken hör också att sociala mediers användning är lätt att logga, men resultatet svårt att tyda. Ibland verkar det som om att bara för att det är lätt att mäta så är detta mätresultat betydelsefullt. Så behöver det naturligtvis inte vara. Resonemanget påminner om att leta efter nyckeln enbart under gatlyktans sken. Dessutom är förändringhastigheten hög inom sociala medier och homogena mätserier kan vara svåra att upprätta. Vem vet om, det i altmetrics ofta använda, Twitter överhuvudtaget finns om fem år? Det finns för närvarande sålunda all anledning till att anta en skeptisk attityd i frågan.

Om inte annat, så visade seminariet att komplexiteten och svårigheten i att mäta forskningsresultats genomslag utanför akademin var betydligt större än inom akademin (även om gängse bibliometri långt ifrån är oomtvistad). Sannolikt är högskolesektorn på väg in i en tidsperiod där olika former av altmetrics kommer att prövas och sållas bort efterhand. Det är kanske först när mer robusta former för altmetrics letat sig in i det akademiska meriteringssystemet vi kan räkna med att dessa börjar tas på större allvar. Som ett steg på denna väg, vore det intressant om ytterligare metoder testas för att sammanväga enskilda vetenskapliga publikationers genomslag inom akademin med samma publikations genomslag utanför akademin. Det finns kanske studier som lyckats med att isolera publikationer (svårigheten att knyta spridningen på sociala medier till enskild publikation ska inte underskattas) och gjort en sådan sammanvägning. Men jag har inte har sett några sådana övertygande studier och blir därför glatt överraskad om någon som har gjort det hör av sig.

En talande bild som Kim Holmberg från Turku universitet avslutade sin presentation med:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *