Lärosätenas autonomi och frihet – attackerad och problematiserad

Även om European University Associations (EUA) konferens med temat lärosätenas autonomi och frihet var planerad sedan länge, blev ämnet högaktuellt i och med att vissa inskränkningar inom högskolesektorn just genomförts, och planeras att genomföras, i Europa och dess omedelbara närhet. Vissa av EUA:s medlemslärosäten i Turkiet, och nu senast i Ungern har som bekant drabbats av bakslag när det gäller den fristående position som akademin ska ha i ett demokratiskt samhälle. Tendensen att lärosätenas utsatthet ökar har observerats i den internationella debatten.

Härvidlag passade det bra att Agneta Bladh, vice-president vid Magna Charta Observatory, i en av konferensens paneldiskussioner underströk den aktualitet som The Magna Charta Universitatum från 1988 har i sammanhanget. Fler än 800 lärosätens rektorer världen över har undertecknat Magna Charta sedan dess. Magna Charta kan sägas vara startskottet för den utveckling som brukar gå under beteckningen Bolognaprocessen och en grundbult i utvecklingen av den europeiska gemenskapens syn på universitetens roll i ett föränderligt samhälle. I Magna Charta nämns bland annat att universitet och högskolor ska tjäna samhället genom att vara en autonom institution i hjärtat av samhället med en hög grad av integritet och frihet att bedriva forskning och utbildning.

Avsikten är således inte att akademin ska utgöra ett elfenbenstorn, utan lärosätenas verksamhet ska vara inbäddad i den samhälleliga kontexten samtidigt som rollen är fristående – en sorts balanserad dualitet, om man så vill. Förhållandet klargjordes vid konferensen på ett rättframt sätt i ett anförande av Norges konservative utbildnings- och forskningsminister, Torbjørn Røe Isaksen. En konstruktiv dialog mellan akademi och politik förutsätter en medvetenhet och tillkännagivande om att dessa båda samhällsinstitutioner har olika roller. I det nödvändiga spänningsfältet som uppstår dem emellan är det viktigt att vara ömsesidigt lyhörd för den andra partens ståndpunkt. Ministern stack inte under stol med att vissa delar var politikerstyrda, eller åtminstone initierade från politikerhåll, såsom sammanslagning av vissa lärosäten i Norge och införandet av femåriga masterutbildningar inom den norska lärarutbildningen för grundskolan. Samtidigt skulle det vara märkligt om en demokratiskt vald regering inte skulle kunna genomföra sin forskningspolitik (även om den typen av frågor sällan är utslagsgivande för valresultatet).

Lite provokativt menade ministern vidare att lärosätena i vissa frågor kanske inte var tillräckligt autonoma. Torbjørn Røe Isaksen önskade nämligen en diversifiering av inkomströmmarna så att lärosätena blev mindre beroende av statlig finansiering. Från de flesta håll inom högskolesektorn ses ett väl tilltaget basanslag tvärtom som en grundtrygghet för frihet att ta beslut inom utbildning och forskning. Pengar från annat håll är nämligen ofta förknippade med respektive finansiärs önskemål och sådana förbehåll kringskär friheten. Många inom akademin pläderar därför att externa medel enbart ska ses som komplement till statsanslaget och inte utgöra huvudingrediens i finansieringen. Exemplet visar att försiktighet ska iakttas när det gäller att dra slutsatsen att en hög grad av finansiell autonomi alltid vore bättre.

Det kan vara bra att ha detta resonemang i bakhuvudet eftersom EUA vid konferensen lanserade sin uppdaterade Autonomy Scorecard som visar vilken autonomi lärosäten i 29 europeiska länder har i fråga om 38 indikatorer fördelade på fyra områden (organisatorisk, ekonomisk, personell och akademisk autonomi). Resultaten som presenteras i Autonomy Scorecard är (i linje med vad som tidigare sagts) inte lika rättframma som till exempel The Economists Democracy Index – där ett högt index underförstått framstår som positivt. I Autonomy Scorecard får exempelvis Storbritannien höga värden på indikatorerna inom akademisk autonomi (som överraskande nog varken innefattar forskning eller studentinflytande) med allt vad det innebär med studieavgifter – en företeelse som inte nödvändigtvis är eftersträvansvärd. För att knyta an till det tidigare sagda om universitets och högskolors dualitet, kan staten i vissa fall agera som regulator och garanti för att universitet och högskolor inte ska vara helt prisgivna åt marknadskrafterna. Problematisering i all ära, men det viktigaste att konstatera är att om bristande autonomi utgör begränsande faktor, kan denna brist hindra den gynnsamma utveckling av verksamheten inom högskolesektorn som kommer hela samhället till del.

Avslutningsvis bör vi också vara medvetna om att en högre grad av autonomi samtidigt brukar medföra ökad kontroll, vilket stundtals kan upplevas som improduktivt.

Slutsatsen av hela resonemanget vore att politik och akademi borde gå i förtrolig armkrok för att tillsammans och på olika sätt verka för det gemensamma målet: hög kvalitet i forskning och högre utbildning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *