Forskningspolitisk armbrytning mellan SUHF och Vinnova om synen på belöning av samverkan

I Metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle redovisas Vinnovas uppdrag som de fick i förra forskningspropositionen Forskning och innovation (2012). Förslaget kom i slutet av 2016 och är ute på remiss till början av maj 2017.

För att få en känsla för varför Vinnovas förslag ser ut som det gör, kan det hjälpa att sätta ljus på det genom att låta deras svar på remissen Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet (SOU 2016:72) skapa kontrast till den syn som Sveriges universitets- och högskolors förbund (SUHF) har i frågan. I den tjocka Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet var det särskilt kapitel fem som berörde högskolesektorn och vars två nyckelförslag rönte följande yttranden:

Förslag SUHF Vinnova
Öka den konkurrensutsatta delen av universitets och högskolors basanslag från 20 till 50 procent. Avvisar förslaget om att öka den konkurrensutsatta andelen av högskolornas basanslag. Delar utredningens förslag att en större del av basanslagen till lärosäten ska konkurrensutsättas.
Låt kollegiala organ i huvudsak ha en rådgivande roll. Avvisar grunderna för förslaget om att utveckla ett tydligare ledarskap inom akademin. Det saknas en argumentation kring det kollegiala systemets stora betydelse för kvalitetskulturen inom universitet och högskolor. Delar utredningens förslag att lärosätena ska utveckla ett professionellt och tydligt ledar-skap. Ledarskapsfrågan är dock inte bara en lärosätesintern fråga som handlar om kollegial styrning kontra linjestyrning. Ledarskapsfrågan är också kopplad till ett tydligare ägarskap och dess krav på ledarskapet.

Polariseringen i ett nötskal. Å ena sidan har högskolesektorn synen att den minst av allt är betjänt av att ytterligare en dos new public managementkultur prackas på den. Å andra sidan finns krafter, framför allt utanför akademin, som har övertygelsen att om bara universitet och högskolor vore styrda mer som företagen och om det finns tillräckligt med belöningar i systemet, så skulle dessa förändringsobenägna organisationer äntligen börja leverera.

Vid en hastig anblick av den offentliga debatten, nationellt och internationellt kan det verka som om högskolesektorn – särskilt de gamla universiteten; tunga inom SUHF – inte gillar att samverka utan krumbuktar sig. Inget kan vara mer felaktigt. Kritiken mot Vinnovas förslag rör istället att basanslagen för fri forskning inte ska nyttoprövas eftersom betydande medel med tydligt samverkansfokus ändå tillförs sektorn via andra pengaströmmar. Ifrågasättandet rör också frånvaron av entydiga principer och rimliga indikatorer för att mäta och värdera samverkan samt att ekonomiska incitament som detta riskerar att ge oönskade effekter genom att indikatorerna, hellre än den bakomliggande idén, blir styrande. Debattörerna påpekar att istället för att införa samverkan som en fördelningsvariabel, borde regeringen noggrant reda på vilka sätt som samverkan uppmuntras bäst och vilka åtgärder som kan leda till fördjupad samverkan. I samklang med detta konstaterar Benner och Sörlin i Samverkansuppgiften i ett historiskt och institutionellt perspektiv (2015) att deras uppfattning är att pluralistiska och innovativa stödformer, snarare än indikatorstyrda scheman, är vägen framåt. I Malmö högskolas fall skulle till exempel tillstånd och kapital till ett holdingbolag och ett eget innovationskontor kunna gynna nyttiggörande av vissa forskningsresultat.

Ej heller ska inlägg liknande detta ses som att lärosätena på något generellt sätt är motsträviga i frågan om att arbeta i linje med det sätt som samverkan lyfts fram i den senaste forskningspropositionen, Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016), där även samhällsutmaningar har en framträdande roll. Utan att överdriva, kan Malmö högskola i det fallet sägas ha varit en föregångare bland lärosätena när det gäller just de aspekterna. Nu har snart övriga lärosäten på olika sätt, och dessutom ganska snabbt, också rört sig i precis den riktningen, vilket också policydokument liknande den uppdaterade The Lund Declaration (2015) och som League of European Reserach Univeristies alldeles nya Productive Interactions: Societal Impact of Academic Research in the Knowledge Society (2017) bäddar för. För att universitet och högskolor forskningsmässigt ska kunna hjälpa till med att komma till tals med samhällsutmaningar av olika slag, krävs både ett samarbete mellan olika akademiska discipliner och en samverkan med det omgivande samhälle i vilket utmaningarna manifesteras.

Kontrahenterna är emellertid överens om att samverkan är en integrerad del av lärosätenas arbete med att hålla hög kvalitet i utbildning och forskning. Men på vilket sätt, om något, som detta ska belönas är alltså under diskussion. Att isolera samverkan från övrig verksamhet är omöjligt, för utan utbildning och forskning finns ingen samverkan. En oreflekterad användning av högskolelagens så kallade ”tredje uppgift” kan därför leda tanken fel eftersom samverkan är inbäddad i lärosätenas forskning och utbildning, inte minst som ett förhållningssätt. Följaktligen har lärosätena ingen särskild pengapåse för samverkan, utan avsättning till aktiviteter som har med samverkan att göra sker via basanslaget för utbildning respektive forskning.

Samverkan är ett samlingsbegrepp som uppvisar stor heterogenitet och innefattar allt från populärvetenskaplig kommunikation, uppdragsutbildning och -forskning till start av bolag inom kunskapssystemet. På samma gång som fripreparering av de olika samverkansaktiviteterna, som ligger inbäddade i utbildningen respektive forskningen, gör att de olika sätt som ett lärosäte samverkar på synliggörs, så inses också samtidigt med lätthet att de skilda aktiviteterna – trots att Vinnovas förslag hävdar motsatsen – inte ens med svårighet kan betraktas som jämförbara med varandra (vilket också medför att resursfördelning på sådan grund blir minst sagt skakig).

Uppdraget till Vinnova gavs av förra regeringen som naturligtvis inte kunde se in framtiden. Under den långa leveranstiden har förutsättningarna förändrats. Ta som exempel Vetenskapsrådets näraliggande förslag FOKUS (som faktiskt också innehöll en portion – närmare bestämt 15 % – samverkan). Tack vare på det sätt som nuvarande principer för kvalitetsutvärdering av högre utbildning fastlades, blev FOKUS snabbt inaktuellt och förpassades till historiens skräphög. Centralt styrda utvärderingar står inte lika högt i kurs som tidigare, vilket också spiller över på föreliggande förslag från Vinnova. Denna förändring av utvärderingslandskapet i kombination med att Universitetskanslersämbetet har fått i uppdrag att foga forskning till sina kvalitetsutvärderingsuppgifter (som torde inkludera samverkan i utbildning och forskning) gör att Vinnovas förslag också kan upplevas som en anakronism (som dessutom inte har minsta familjelikhet med de två andra kvalitetsindikatorerna för forskning – vetenskaplig produktion och citeringar samt externa medel – som omfördelar basanslaget för forskning mellan landets lärosäten [1]). Som om det inte vore nog, kommer regeringen under 2017 att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning för universitet och högskolor som innefattar att lämna förslag på hur samverkansuppgiften kan premieras ekonomiskt. Även om detta system inte kommer att tas i bruk innan 2020 är det frågan om det är mödan värt att införa en interimistisk fördelning. 

Till saken hör också att de signaler som sänds ut genom att särbehandla samverkan på föreslaget sätt kan införa osäkerhet i systemet som riskerar att grumla universitets och högskolors uppgift att utbilda och forska. Samverkan blir aldrig av högre kvalitet än den kvalitet lärosätet har inom utbildning och forskning. 

I många fall lägger SUHF ut sina remissvar på hemsidan. Dessa svar kan vara riktningsgivare för hur sektorn ställer sig till vissa frågor. I just denna fråga har emellertid SUHF inte kunnat samla landets universitet och högskolor till ett gemensamt remissvar. Kanske något nytt framkommer när forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft beslutas i riksdagen den 5 april 2017?

[1] Med bristen på familjelikhet menas att Web of Science respektive NU-databasen utgör källor för indikatorvärdena beträffande vetenskaplig produktion och citeringar respektive externa medel. Framtagning av underlagen sköts av Vetenskapsrådet respektive Universitetskanslersämbetet och belastar  inte lärosätena arbetsmässigt, medan lärosätena måste lägga ner ett digert arbete inför en panelgranskning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *