Forskningspolitisk armbrytning mellan SUHF och Vinnova om synen på belöning av samverkan

I Metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle redovisas Vinnovas uppdrag som de fick i förra forskningspropositionen Forskning och innovation (2012). Förslaget kom i slutet av 2016 och är ute på remiss till början av maj 2017.

För att få en känsla för varför Vinnovas förslag ser ut som det gör, kan det hjälpa att sätta ljus på det genom att låta deras svar på remissen Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet (SOU 2016:72) skapa kontrast till den syn som Sveriges universitets- och högskolors förbund (SUHF) har i frågan. I den tjocka Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet var det särskilt kapitel fem som berörde högskolesektorn och vars två nyckelförslag rönte följande yttranden:

Förslag SUHF Vinnova
Öka den konkurrensutsatta delen av universitets och högskolors basanslag från 20 till 50 procent. Avvisar förslaget om att öka den konkurrensutsatta andelen av högskolornas basanslag. Delar utredningens förslag att en större del av basanslagen till lärosäten ska konkurrensutsättas.
Låt kollegiala organ i huvudsak ha en rådgivande roll. Avvisar grunderna för förslaget om att utveckla ett tydligare ledarskap inom akademin. Det saknas en argumentation kring det kollegiala systemets stora betydelse för kvalitetskulturen inom universitet och högskolor. Delar utredningens förslag att lärosätena ska utveckla ett professionellt och tydligt ledar-skap. Ledarskapsfrågan är dock inte bara en lärosätesintern fråga som handlar om kollegial styrning kontra linjestyrning. Ledarskapsfrågan är också kopplad till ett tydligare ägarskap och dess krav på ledarskapet.

Polariseringen i ett nötskal. Å ena sidan har högskolesektorn synen att den minst av allt är betjänt av att ytterligare en dos new public managementkultur prackas på den. Å andra sidan finns krafter, framför allt utanför akademin, som har övertygelsen att om bara universitet och högskolor vore styrda mer som företagen och om det finns tillräckligt med belöningar i systemet, så skulle dessa förändringsobenägna organisationer äntligen börja leverera.

Vid en hastig anblick av den offentliga debatten, nationellt och internationellt kan det verka som om högskolesektorn – särskilt de gamla universiteten; tunga inom SUHF – inte gillar att samverka utan krumbuktar sig. Inget kan vara mer felaktigt. Kritiken mot Vinnovas förslag rör istället att basanslagen för fri forskning inte ska nyttoprövas eftersom betydande medel med tydligt samverkansfokus ändå tillförs sektorn via andra pengaströmmar. Ifrågasättandet rör också frånvaron av entydiga principer och rimliga indikatorer för att mäta och värdera samverkan samt att ekonomiska incitament som detta riskerar att ge oönskade effekter genom att indikatorerna, hellre än den bakomliggande idén, blir styrande. Debattörerna påpekar att istället för att införa samverkan som en fördelningsvariabel, borde regeringen noggrant reda på vilka sätt som samverkan uppmuntras bäst och vilka åtgärder som kan leda till fördjupad samverkan. I samklang med detta konstaterar Benner och Sörlin i Samverkansuppgiften i ett historiskt och institutionellt perspektiv (2015) att deras uppfattning är att pluralistiska och innovativa stödformer, snarare än indikatorstyrda scheman, är vägen framåt. I Malmö högskolas fall skulle till exempel tillstånd och kapital till ett holdingbolag och ett eget innovationskontor kunna gynna nyttiggörande av vissa forskningsresultat.

Ej heller ska inlägg liknande detta ses som att lärosätena på något generellt sätt är motsträviga i frågan om att arbeta i linje med det sätt som samverkan lyfts fram i den senaste forskningspropositionen, Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016), där även samhällsutmaningar har en framträdande roll. Utan att överdriva, kan Malmö högskola i det fallet sägas ha varit en föregångare bland lärosätena när det gäller just de aspekterna. Nu har snart övriga lärosäten på olika sätt, och dessutom ganska snabbt, också rört sig i precis den riktningen, vilket också policydokument liknande den uppdaterade The Lund Declaration (2015) och som League of European Reserach Univeristies alldeles nya Productive Interactions: Societal Impact of Academic Research in the Knowledge Society (2017) bäddar för. För att universitet och högskolor forskningsmässigt ska kunna hjälpa till med att komma till tals med samhällsutmaningar av olika slag, krävs både ett samarbete mellan olika akademiska discipliner och en samverkan med det omgivande samhälle i vilket utmaningarna manifesteras.

Kontrahenterna är emellertid överens om att samverkan är en integrerad del av lärosätenas arbete med att hålla hög kvalitet i utbildning och forskning. Men på vilket sätt, om något, som detta ska belönas är alltså under diskussion. Att isolera samverkan från övrig verksamhet är omöjligt, för utan utbildning och forskning finns ingen samverkan. En oreflekterad användning av högskolelagens så kallade ”tredje uppgift” kan därför leda tanken fel eftersom samverkan är inbäddad i lärosätenas forskning och utbildning, inte minst som ett förhållningssätt. Följaktligen har lärosätena ingen särskild pengapåse för samverkan, utan avsättning till aktiviteter som har med samverkan att göra sker via basanslaget för utbildning respektive forskning.

Samverkan är ett samlingsbegrepp som uppvisar stor heterogenitet och innefattar allt från populärvetenskaplig kommunikation, uppdragsutbildning och -forskning till start av bolag inom kunskapssystemet. På samma gång som fripreparering av de olika samverkansaktiviteterna, som ligger inbäddade i utbildningen respektive forskningen, gör att de olika sätt som ett lärosäte samverkar på synliggörs, så inses också samtidigt med lätthet att de skilda aktiviteterna – trots att Vinnovas förslag hävdar motsatsen – inte ens med svårighet kan betraktas som jämförbara med varandra (vilket också medför att resursfördelning på sådan grund blir minst sagt skakig).

Uppdraget till Vinnova gavs av förra regeringen som naturligtvis inte kunde se in framtiden. Under den långa leveranstiden har förutsättningarna förändrats. Ta som exempel Vetenskapsrådets näraliggande förslag FOKUS (som faktiskt också innehöll en portion – närmare bestämt 15 % – samverkan). Tack vare på det sätt som nuvarande principer för kvalitetsutvärdering av högre utbildning fastlades, blev FOKUS snabbt inaktuellt och förpassades till historiens skräphög. Centralt styrda utvärderingar står inte lika högt i kurs som tidigare, vilket också spiller över på föreliggande förslag från Vinnova. Denna förändring av utvärderingslandskapet i kombination med att Universitetskanslersämbetet har fått i uppdrag att foga forskning till sina kvalitetsutvärderingsuppgifter (som torde inkludera samverkan i utbildning och forskning) gör att Vinnovas förslag också kan upplevas som en anakronism (som dessutom inte har minsta familjelikhet med de två andra kvalitetsindikatorerna för forskning – vetenskaplig produktion och citeringar samt externa medel – som omfördelar basanslaget för forskning mellan landets lärosäten [1]). Som om det inte vore nog, kommer regeringen under 2017 att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning för universitet och högskolor som innefattar att lämna förslag på hur samverkansuppgiften kan premieras ekonomiskt. Även om detta system inte kommer att tas i bruk innan 2020 är det frågan om det är mödan värt att införa en interimistisk fördelning. 

Till saken hör också att de signaler som sänds ut genom att särbehandla samverkan på föreslaget sätt kan införa osäkerhet i systemet som riskerar att grumla universitets och högskolors uppgift att utbilda och forska. Samverkan blir aldrig av högre kvalitet än den kvalitet lärosätet har inom utbildning och forskning. 

I många fall lägger SUHF ut sina remissvar på hemsidan. Dessa svar kan vara riktningsgivare för hur sektorn ställer sig till vissa frågor. I just denna fråga har emellertid SUHF inte kunnat samla landets universitet och högskolor till ett gemensamt remissvar. Kanske något nytt framkommer när forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft beslutas i riksdagen den 5 april 2017?

[1] Med bristen på familjelikhet menas att Web of Science respektive NU-databasen utgör källor för indikatorvärdena beträffande vetenskaplig produktion och citeringar respektive externa medel. Framtagning av underlagen sköts av Vetenskapsrådet respektive Universitetskanslersämbetet och belastar  inte lärosätena arbetsmässigt, medan lärosätena måste lägga ner ett digert arbete inför en panelgranskning.

Spekulation om hur de höjda basanslagen för forskning 2018 kommer att fördelas

Under 2018 planerar regeringen enligt forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016) att tillföra ytterligare 520 miljoner kronor till lärosätena i form av höjt basanslag för forskning och forskarutbildning. Frågan är hur dessa pengar kommer att fördelas? Vi ska här försöka reda ut saken – med särskilt fokus på Malmö universitet.

Bakgrund

Regeringen kommer under 2017 att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning för universitet och högskolor. I uppdraget till utredning ingår att lämna förslag på hur samverkansuppgiften kan premieras ekonomiskt. Men det nya styr- och resurstilldelningssystemet kan påverka tilldelningen av resurser tidigast 2020. Under perioden fram till dess, avser regeringen att tilldela forskningsresurser med utgångspunkt i nu gällande system genom kvalitetsindikatorer för att premiera kvalitet i forskningen och att ge ledningarna vid universitet och högskolor incitament att vidta åtgärder för att öka kvaliteten och konkurrenskraften i deras forskning. Tillkommande forskningsanslag samt befintligt anslag har fördelats respektive omfördelats årligen sedan 2009 med hjälp av två kvalitetsindikatorer (vetenskaplig produktion och citeringar [1] samt externa medel för forskning; enligt forskningspropositionen Ett lyft för forskning och innovation (2008)). Varje lärosäte garanterades vid införandet ett basanslag för forskning om minst 8 000 kronor per helårsstudent.

I budgetpropositionen för 2016 tilldelades nya forskningsmedel i högre grad till flertalet högskolor (inklusive Malmö högskola) och de nya universiteten (Karlstads universitet, Örebro universitet, Linnéuniversitetet och Mittuniversitetet) på ett sätt som innebar att modellen tillämpades, men kombinerades med en indelning i äldre universitet, nya universitet och högskolor (där lärosäten i varje av dessa tre grupper konkurrerade sinsemellan) samt genom att en lägsta garanterad tilldelning av nya medel till alla lärosäten praktiserades. (Se Forskningsbloggen)

I budgetpropositionen för 2017 tillfördes enbart marginella statliga forskningsmedel direkt till lärosätena och ingen omfördelning av basanslagen genomfördes.

Situationen inför 2018

Regeringen avser att i budgetpropositionerna för 2018 och 2019 föreslå att de ökade anslagen till lärosätena för forskning och utbildning på forskarnivå fortsatt fördelas utifrån både den modell som presenterades i propositionen Ett lyft för forskning och innovation (2008) och utifrån behovet av en mer jämn fördelning mellan universitet och högskolor, det vill säga i likhet med den fördelning som gjordes 2016.

Regeringens avsikt är att i budgetpropositionen för 2018 också föreslå en fördelning av medel som säkerställer att alla statliga universitet och högskolor får ett anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som omfattar minst 12 000 kronor per helårsstudent. Gissningsvis kommer enbart fyra lärosätens forskningsanslag höjas på detta vis (se nedan). Eftersom Malmö högskola/universitet 2018 beräknas få ett tillskott på 90 miljoner kronor, kommer denna garanti inte innebära något ytterligare tillskott, eftersom antalet helårsstudenter 2016 var cirka 12 000 och Malmö högskolas forskningsanslag 2018 beräknas till cirka 230 miljoner kronor.

En utvidgning av antalet kvalitetsindikatorer från två till tre kommer bli fallet om forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016) vinner bifall i riksdagen i början av april 2017 eftersom regeringen avser att fördela merparten av nya anslag till forskning och utbildning på forskarnivå utifrån dels nuvarande två kvalitetsindikatorer, dels samverkan med det omgivande samhället. Regeringen avser att ge alla tre kvalitetsindikatorerna samma vikt.

I avvaktan på utredningens förslag till ett nytt styr- och resurstilldelningssystem, avser regeringen att använda Verket för innovationssystems (Vinnova) bedömningar av samverkan med det omgivande samhället som grund för tilldelning av nya forskningsresurser. Vinnova fick 2013 i uppdrag av regeringen att årligen fördela medel till universitet och högskolor utifrån kvalitet och prestation i samverkan med det omgivande samhället. I december 2016 lämnade Vinnova en slutrapport som regeringen har remitterat – bland annat till Malmö högskola. Remissbehandling pågår till i början av maj 2017. Under 2017 kommer Vinnova att få ett nytt uppdrag att utvärdera lärosätenas samverkan vilket kan utgöra ett förnyat underlag för fördelning av nya medel i avvaktan på ett nytt resurstilldelningssystem.

Malmö högskolas forskningsanslag 2018 – scenario

Av de 520 miljoner kronor som tillförs lärosätena i form av höjt basanslag för forskning och forskarutbildning allokeras enligt budgetpropositionen för 2017 således 90 miljoner kronor direkt till Malmö högskola. Ytterligare satsningar, bland annat på skolforskning, kommer också att göras förutom den tidigare nämnda satsningen på forskningsanknytning via antalet helårsstudenter. Dessutom är det möjligt att regeringen sätter en nedre gräns för varje lärosätes tillskott av forskningsanslag (2016 fick varje lärosäte ett tillskott på minst fem miljoner kronor). Det som kommer att bli över efter denna öronmärkning, bör fördelas enligt de tre kvalitetsindikatorerna som, nämnts ovan också styr en årlig omfördelning av 20  % av basanslaget.

Om inte Malmö högskola särbehandlas i och med universitetsblivandet och förutsatt att regeringen följer samma resonemang som inför fördelningen 2016, bör Malmö högskolas basanslag för forskning därför öka ytterligare. Med hur mycket är osäkert, särskilt med ovanstående observationer i åtanke.

Det utökade stödet till forskningsanknytning motsvarar cirka 50 miljoner kronor, där följande högskolor framstår som vinnare (tkr.):

Södertörns högskola: 24 706

Högskolan Dalarna: 12 071

Högskolan Väst: 7 850

Högskolan Kristianstad: 7 255

Summa: 51 882

Av nytillskottet 2018 torde, med tanke på eventuella ytterligare satsningar och att varje lärosäte ska tillförsäkras minst fem miljoner kronor, gissningsvis därför cirka 330 miljoner kronor återstå till fördelning genom kvalitetsindikatorerna; 110 miljoner kronor per kvalitetsindikator. Med tanke på Malmö högskolas tidigare andel av indikatorerna och neutrala betyg i Vinnovas testpilot 2, beräknas förstärkningen motsvara cirka 1,1  % av det totala tillgängliga nytillskottet, det vill säga sammanlagt cirka 3,5 miljoner kronor om alla lärosäten tillåts konkurrera med varandra. Men eftersom regeringen också fortsättningsvis eftersträvar en mer jämn fördelning mellan universitet och högskolor, finns möjlighet att dessa 330 miljoner kronor delas upp i tre lika stora påsar på samma sätt som 2016. I så fall konkurrerar Malmö högskola med de nya universiteten i en ny konstellation som består av fem lärosäten. Allt annat lika, skulle i så fall Malmö högskola tillföras cirka 20 miljoner kronor, det vill säga sammanlagt 110 miljoner kronor i forskningsanslag 2018.

Beträffande omfördelningen av befintligt anslag och fördelningen av nya medel med kvalitetsindikatorerna är dessa fördelningar avhängiga de – till delar ännu okända – prestationer som konkurrenterna (det vill säga, förmodligen de nya universiteten) uppvisar i frågan. Det kan därför vara vanskligt att dra alltför stora växlar på historiskt material (där Malmö högskola vid senaste omfördelningen 2016 placerade sig i mitten; före förlorarna i omfördelningen med hjälp av indikatorerna, Karlstads universitet och Mittuniversitet, men efter de ännu klarare vinnarna Linnéuniversitet och Örebro universitet).

Visserligen uppvisar Malmö högskolas externa medel ett starkt resultat 2016, men året dessförinnan (indikatorn bygger på de tre senaste åren) var svagare än 2014 samtidigt som externfinansieringen i sektorn ökar något. Av denna anledning är det inte säkert att Malmö högskola är på vinnarsidan i omfördelningen genom externa medel.

Gissningsvis blir nettoresultatet nära neutralt även när det gäller indikatorn för samverkan med omgivande samhälle (med tanke på den utdelning som Vinnovas testpilot 2 gav; alla de nya universiteten (inklusive Malmö högskola) fick lika mycket – förutom Mittuniversitet som fick lite mindre utdelning).

Publikationerna vid Malmö högskola och deras citeringar har tidigare tagit marknadsandelar från andra lärosäten i stort sett under hela tidsperioden som systemet har varit igång. I Malmö högskolas årsredovisning för 2016 rapporteras, för närvarande, enbart antalet publikationer. I årsredovisningen framgår att de publikationer som är giltiga i regeringens fördelningsmodell fortsätter visserligen att öka, men ökningstakten är inte lika markant som tidigare. [2] Eftersom det totala antalet citeringar av publikationer vid svenska lärosäten ökar, måste Malmö högskolas andel öka mer är den generella ökningen för att Malmö högskolas forskningsanslag ska gynnas denna väg. Förmodligen kommer resultatet (som Vetenskapsrådet förväntas presentera sommaren 2017) för Malmö högskolas vidkommande att hamna nära ± 0.

Utfallet av indikatorerna kan göra skillnad, men antagligen inte mer än i storleksordningen ± 5 miljoner kronor.

Avslutande kommentar

Nuvarande resursfördelningssystem för basanslaget för forskning i landet är förhållandevis komplext eftersom den indikatordrivna modellen inte praktiseras rättframt. Fördelningen kantas istället av politiska randvillkor som minskar förutsägbarheten. Många osäkerhetsfaktorer gör därför att ovanstående resonemang enbart blir en best guess. Slutgiltigt svar ges i budgetpropositionen i september 2017.

[1] Vetenskapsrådet har på regeringens uppdrag tagit fram ett förslag till en modifierad indikator för vetenskaplig produktion och citeringar som har remitterats och bereds just nu i Regeringskansliet. (Se Forskningsbloggen)

[2] I samband med Malmö högskolas resursfördelning räknar Biblioteket fram citeringar och först i april 2017 föreligger en lägesindikation.

Öppen vetenskap – möjligheter och utmaningar

stod som titel för Sveriges universitets- och högskoleförbunds konferens den 28 februari 2017 som ger ramen för denna lägesrapport för öppen vetenskap.

Öppen vetenskap är ett av “O:na” (“Open innovation” och “Open to the world” är de två andra) i Europeiska kommissionens lansering av hur European Research Area ska förstärkas; se Open innovation, Open science and Open to the World – a vision for Europe. Öppen vetenskap är i korthet en strategi för att förnya forskningen genom digital teknik och nya verktyg för samarbeten så att forskningsprocessens olika delar öppnas upp gentemot omvärlden, till exempel öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och data, allmänhetens engagemang (jämför citizen science), forskningskommunikation och evidensbaserat politiskt beslutsfattande; se vidare konkretiseringarna i Amsterdam Call for Action on Open Science.

Öppna vetenskapliga publikationer

Första vågen i öppen vetenskap kan sägas vara öppna vetenskapliga publikationer. Vågen har redan sköljt över ganska stora delar av det vetenskapliga samfundet, ivrigt påhejad av bland andra EU:s konkurrenskraftsråd (som bland annat rekommenderar att de vetenskapliga publikationer vars forskningsresultat finansieras av Horisont 2020, senast 2020 ska vara omedelbart öppet tillgängliga direkt då de publiceras). I analogi är i den senaste forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (sidan 107) regeringens målbild att alla vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör omedelbart bli öppet tillgängliga när de publiceras.

Det kan väl lugnt konstateras att en hel del arbete återstår tills ambitionerna är uppfyllda. Sverige verkar inte vara bäst i grenen open access. Till exempel är största delen av Malmö högskolas vetenskapliga publikationer fortfarande inte öppet tillgängliga – enbart 44 % är öppet tillgängliga, vilket i och för sig verkar vara en bra bit över riksgenomsnittet (27 %; se Malmö högskolas årsredovisning 2016, sidan 45.)

Det är svårt att se hur förlagen som äger de stora vetenskapliga tidskrifterna kommer att gå i bräschen för att underlätta tillgängliggörandet. Förlagens affärsmodell bygger ju på att forskarna lämnar in manus och står för vetenskaplig granskning av andras manus samtidigt som lärosätena ska betala för åtkomst till dessa forskningsresultat genom prenumerationsavgifter.

Inlåsning av forskningsresultat passar särskilt illa beträffande de utmaningar som mänskligheten ställs inför, ibland väldigt hastigt och oväntat. Mobilisering kan därför bli nödvändig i sådana situationer. Ett exempel är att efter World Health Organization bedömde utbrottet av zikaviruset i Sydamerika 2016 som ett internationellt hot mot människors hälsa, tillgängliggjordes relevanta forskningsresultat. Undantag som detta är framtidens normaltillstånd. Att viktiga delar av tyska akademin nyligen rest ragg inför Elseviers förhandlingsteknik talar för en förändring och ger en föraning av ett sammanbrott för förlagsdrakarnas oligopol och prenumerationssystemets kollaps – alltmedan Sci-Hub vinner terräng.

Med tanke förändringströgheten i publiceringssystemet låter sig därför en generell öppenhet inte bli verklighet inom kort. Gunilla Herdenberg, chef för Kungliga biblioteket, och Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet, pläderar därför i en debattartikel att i ett övergångsskede behövs ekonomiska resurser för att finansiera författaravgifter, stödja alternativa publiceringsmodeller och för att underlätta för mindre förlag att omvandla prenumerationsbaserade tidskrifter till öppet tillgängliga.

Trenden att tillgängliggöra publikationer pekar likväl i en bestämd riktning i vilken en återgång till tidigare publiceringsmönster ter sig osannolik. Forskningsfinansiärer spelar en stor roll som fanbärare i genomförandet. Sedan något år tillbaka accepterar till exempel Vetenskapsrådet, precis som EU:s Horisont 2020, endast artiklar som är öppet tillgängliga för rapportering av den forskning som finansieras. Även Riksbankens Jubileumsfond har riktlinjer om open access publicering (vars resultat just har analyserats i en rapport).

I en förlängning ankommer det även på landets lärosäten att entusiasmera open access publicering. På hemmaplan vore det därför lämpligt att alla medarbetare vid Malmö högskola i linje med open accesspolicyn synliggör sina forskningspublikationer i MUEP, Malmö University Electronic Publishing, Malmö högskolas arkiv för publikationer.

Öppna forskningsdata

Den andra vågen i öppen vetenskap – öppna forskningsdata – har enbart nått delar av akademin än, men den kan anas på bredare front. Frågan är om den inte förväntas att påverka forskningsprocessen mer än den första vågen. Som i fallet med öppet tillgängliga publikationer, implementerar också i detta fall policymakarnas förlängda arm – det vill säga de med skattemedel finansierade forskningsfinansiärerna – den önskade ambitionen. Under 2017 förväntas EU införa krav på datahanteringsplaner (data management plans) i vissa projekt inom Horisont 2020 enligt FAIR-principerna (findable, accessible, interoperable and reusable). I forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016, sidan 107) konstateras att forskningsdata som ligger till grund för vetenskapliga publikationer bör bli öppet tillgängliga samtidigt som den tillhörande publikationen. Tendensen är tydlig – men som en av konferensens panelister, Sara Kjellberg, påpekade – finns en stor disciplinberoende spännvidd beträffande vad forskningsdata kan representera.

I Sverige kräver Vetenskapsrådet sedan några år tillbaka att ansökningar om medel för projekt ”där insamling av data utgör en betydande del” (till exempel klimatdata) ska innehålla en ”datapubliceringsplan”. (Formas och Naturvårdsverket har liknande krav.) En regelrätt datahanteringsplan är ganska omfattande och kan innehålla allt från mappstruktur, filformat, säkerhet och juridiska frågor (om till exempel personuppgifter), till hur lagring och backup ska skötas. Liksom i fallet med öppna publikationer kommer Vetenskapsrådet sannolikt även att bli pådrivande i frågan om öppna forskningsdata och stegvis införa krav på datahanteringsplaner i sin ansökningsrutin. Vetenskapliga tidskrifter kan också bli drivande i frågan när de ökar kraven på att data som de enskilda artiklarna bygger på ska tillgängliggöras. Till exempel tillåter inte policyn vid PLoS ONE (Public Library of Science) att författarna själv sätter begränsningen för om data är öppet tillgängliga eller inte.

I och för sig är delar av öppna forskningsdata inget märkvärdigt med tanke på att god sed ska upprätthållas i forskning. Att hålla ordning på data som ligger till grund för forskningsresultat kan därför inte vara en nyhet. Det nya är i så fall tillgängliggöra forskningsdata, inte bara för peers inför publicering, utan också att bevara den på ett som gör att eftervärlden kan ta del av den. Strukturerad metadata blir därför viktig och nödvändig.

Tillgängliggörande av forskningsdata kräver eftertanke och infrastruktur. Vid konferensen presenterade Max Petzold, föreståndare för Svensk Nationell Datatjänst (vid Göteborgs universitet), det förhoppningsvis första steget i högskolesveriges uppbyggnad av en organisation för öppna forskningsdata genom en nyligen inlämnad ansökan riktad till Vetenskapsrådets utlysning av projekt inom Forskningsinfrastruktur av nationellt intresse 2017, där Malmö högskola tillsammans med 22 andra lärosäten söker medel för att bygga upp en nationell infrastruktur för hantering av forskningsdata.

Finansieringen av infrastrukturen för de tillkommande uppgifter som öppen vetenskap medför, kommer att poolas mellan statliga och övriga forskningsfinansiärer samt lärosätenas basanslag (som höjs enbart marginellt). På ett sätt hade det varit tryggare att vara oberoende av finansiärernas välvilja och budgetramar, samtidigt som forskningspolitiken kunde tagit ett fastare grepp om händelseutvecklingen i en sådan viktig fråga som denna.

Intressant blir att följa vilka alternativa sätt att mäta vetenskaplig prestation som kommer att bli aktuella med anledning av öppen vetenskap. Kapitlet ”Change assessment, evaluation and reward system in science” i Amsterdam Call for Action on Open Science kan ge vissa ledtrådar.