Faktaresistens gör att var och en blir sin egen professor

Ett tecken i denna ”post-faktuella” tid som vi verkar gå in i med ”alternativa fakta” och allt vad det heter, är att forskningens landvinningar ifrågasätts mer och mer. I grund och botten är ifrågasättandet bra, för det är inte meningen att forskningsresultat ska förbli oemotsagda. Däremot kan det finnas anledning att skilja på den inom-akademiska diskursen och den kritik som framförs från annat håll.

En kritisk och kontinuerlig granskningsprocess är integrerad i det vetenskapliga konceptet. I de vetenskapliga spelreglerna ingår också att felaktiga forskargärningar marginaliseras på olika sätt av forskarsamfundet. Men spelreglerna utesluter inte att det råder oenighet beträffande vissa forskningsresultats legitimitet. Spänningsfältet mellan argumenten för olika uppfattningar utgör tvärtom forskningens livsluft och denna typ av friktion snabbar ofta på framstegen. Faktaresistens har förståeligt nog ingen plats i vetenskapliga sammanhang, utan en objektivitetssträvan ingår i god forskningssed. Men forskarkollektivet består av individer och är därför inte homogent. I kanten som vetter mot det som måste räknas till någon annan verksamhet än forskning, kan vissa forskare balansera på gränsen för vad som är tillåtet enligt den vetenskapliga normen.

Även charlataner som korsat denna det tillåtnas gräns, kan ibland fortsätta att påverka på ett sätt som inte är etiskt försvarbart ur ett forskningsperspektiv. Ett välkänt exempel på hårdnackad faktaresistens är Andrew Wakefield som fortfarande framhärdar att det finns en koppling mellan vaccin och autism. En sådan uppfattning har, trots den ovetenskapliga underbyggnaden, ändå sina anhängare. I detta, på flera sätt, olyckliga fall har de familjer som drabbas säkert stor benägenhet att leta efter förklaringar. Vissa av de drabbade kan ha lägre beviskrav eftersom detta halmstrå utgör enda alternativet i ett läge där inga andra förklaringar framstår som lika användbara eller lindrande. Vad som är psykologiskt ändamålsenligt i en situation behöver inte vara rationellt sett från sidan. Om det finns välgrundade bevis beträffande state-of-the-art ska dessa tas ad notam i den allmänna debatten. Lekmäns magkänsla kan naturligtvis ventileras, men den får vägas mot rationella alternativ. Mind over matter.

Frågan är om inte tankefiguren i detta exempel på ett sätt kan skalas upp till att gälla den faktaresistens som verkar har fått fäste i samhällsdebatten och som på ett osminkat sätt visar sin ringaktning för vetenskapen i flera frågor. I civiliserade länder erbjuder yttrandefriheten stora möjligheter som för det mesta förvaltas väl, men ibland blir det osakligt. Under senare år har särskilt icke-fackpersoner som är motståndare till spridningen av vissa forskningsresultat av olika slag gjort betydande framstötar från mer än ett håll. Bland annat har forskningsresultat som gäller den förstärkta växthuseffekten ifrågasatts. Nyligen har exempelvis resultat beträffande den temperaturinducerade accelerationen av världshavens försurning attackerats av klimatskeptikern James Delingpole som betecknar resultaten som ”alarmistiska”. Den brittiska pressombudsmannen (Independent Press Standards Organisation) dömer, oroväckande nog, inte totalt ut Delingpoles attack i denna fråga. Utslaget som legitimerar Delingpoles (snällt sagt) tendensiösa beskrivning har kritiserats från forskarhåll, bland annat av den angripne forskaren som själv kommenterade utslaget: “Ipso’s overall message that ocean acidification is just a matter of opinion, not hard-won, testable knowledge is pernicious, with serious policy consequences.” Kritik som Delingpoles är lätt att framföra, och om uppsåtet inte är ärligt kan debatten ta konstiga irrfärder och ge ett felaktigt avtryck.

Lekmän som drivs och backas upp av politiska, religiösa eller ideologiska agendor kan göra forskningen och förtroendet för forskning stor skada genom att i debatten använda sig av en taktik som innebär omedgörlig faktaresistens. Utgången är given på förhand. Lekmannen vet redan hur det förhåller sig med saker och ting och ändrar sig sällan (trots att forskningsresultat kan visa motsatsen). Två världar som inte möts. En olämplig utveckling som, om den inte hanteras på ett korrekt sätt, i långa loppet bland annat riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för universitets och högskolors verksamhet. Om förtroendet för akademin börjar vackla hos allmänheten, kan en stigande ovilja att bidra skattevägen få negativa följder för finansieringen av högskolesektorn. Det politiska utspel som gjordes gentemot Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts statsanslag tidigare i år visar att inte ens naturvetenskapliga forskningsrön numera går fria från tendensiösa anklagelser att vara vinklade.

Vad kan då lärosätena göra för att förbättra situationen? Både forskning och utbildning är betydelsefulla i detta arbete. Fusk och annan oredlighet i forskning måste naturligtvis fortsatt stävjas på olika sätt, inte minst genom förebyggande åtgärder. Det är både bra och dåligt att avarter uppdagas (som nyligen vid Karolinska sjukhuset och Lunds universitet). Dåligt för att verksamheten medgett förekomsten och bra för att det finns system som gör att de kan upptäckas och anmälas. Den högre utbildningen, å andra sidan, kan hjälpa till att förfina studenternas intellektuella förmåga så att de i sina professionella liv kan navigera i samhället som rationella och välinformerade medborgare. Kritiskt tänkande och värdering av informationskällor blir allt viktigare härvidlag, inte minst på grund av genomslaget som Internet ger i vardagen.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter att dela information på ett öppet sätt men ger också kapacitet att bilda mer eller mindre slutna grupper inom vilka det i värsta fall kan odlas faktaresistens på ett sekteristiskt vis utan att meningsmotståndare besvärar. I dessa sociala mediers slutna ”ekokammare” – för att använda den nyligen avlidne, och precis som Bertrand Russell aktiv ända in i det sista, sociologen Zygmunt Baumans beteckning – sker en sorts självbekräftelse i och med att det är så lätt att förbli oemotsagd genom att det är enkelt att utesluta personer med åsikter som inte passar de egna eller gruppens. En sådan slutenhet är inget som gagnar samhällsutvecklingen. Istället är det dialogen mellan oliktänkande som skapar dynamik. Precis som den inledningsvis nämnda friktionen i en vetenskaplig diskussion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *