Efterdyningarna av den forskningspolitiska propositionen – utvärderingslapptäcket

När det kommer till kritan backas inte de semi-visionära ambitionerna i forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft upp av tillräckliga ekonomiska muskler, vilket ger propositionen en tummetottstämpel. Utbildningsdepartementet måste också verkligen ha blivit klämt mellan sköldarna (det vill säga andra departement) i framtagningen av propositionen. Resultatet av den situationen är att den fria forskningen och grundforskningen har fått stå tillbaka för forskning som på ett tydligare sätt relaterar till de olika typer av samhällsutmaningar som nämns i den forskningspolitiska propositionen – vilket i och för sig torde passa Malmö högskola som hand i handske. Finansdepartementet har dessutom som vanligt säkert haft synpunkter på att högskolesektorn fortfarande förfogar över ett ansenligt myndighetskapital och därför inte har haft lika uppenbara behov som andra samhällssektorer.

I analogi med detta, har också Vetenskapsrådet (VR) klämts mellan Vinnova (som sorterar under Näringsdepartementet) och de övriga forskningsråden, Forte (Socialdepartementet) och Formas (Miljö- och energidepartementet/Näringsdepartementet) när det gäller den anslagsökning för de statliga forskningsfinansiärerna som föreslås under propositionens verkanstid; 2017–2020. Forte, Formas och Vinnova har som bekant en tydligare koppling till samhällsutmaningar och samverkan (som också lyfts fram i propositionen) än VR, vars ansvarsområde är mer grundforskningsbetonat och tydligen inte lika prioriterat, vilket VR också konstaterar.

Vetenskapsrådets aktier steg inte heller precis efter remissrundan för regeringsuppdraget FOKUS (VR:s förslag till kvalitetsutvärdering av forskning) som relativt unisont sågade förslaget. Eftersom VR ställde sina tjänster till förfogande för att genomföra denna utvärdering kan de även i detta fall ha blivit besvikna, för istället föreslås i forskningspropositionen att Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska ansvara för kvalitetssäkring av forskning – som Malmö högskola föreslog i sitt remissvar beträffande FOKUS. Dessutom, eftersom en tillkommande tredje resurspåverkande kvalitetsindikator för samverkan kommer att införas och som föreslås skötas av Vinnova och inte, som VR föreslog, ingå som en delmängd i FOKUS, får VR:s arbete även i den frågan tyvärr bokföras på ”förlorad tid”.

På ett sätt känns det lite, med betoning på lite, tryggare med UKÄ som ensam granskningsmyndighet för ett sammanhållet system för kvalitetssäkring av forskning och högre utbildning. I den forskningspolitiska propositionen förs ju fram att hela kunskapsmiljöer ska kunna granskas samlat för att minimera risken att samma verksamhet granskas i flera system. Och det är också fullt rimligt att ansvarsområdena mellan myndigheter renodlas i möjligaste mån och att VR:s främsta roll därmed förblir att finansiera högkvalitativ grundforskning (men även att göra vissa uppföljningar av den svenska forskningens tillstånd).

I forskningspropositionen framkommer att UKÄ:s granskningar av forskningsverksamheten bör vara inriktade på både kontroll av resultat och på kvalitetsutveckling. Det blir därför viktigt att utvärderingen inte stannar vid granskning av övergripande dokument och riktlinjer, utan hur dessa pappersprodukter omsätts i verksamheten. Tematiska utvärderingar kan därutöver bidra till nationella jämförelser av jämställdhet, villkor för unga forskare och samverkan med omgivande samhälle samt uppfyllande av regeringens forskningspolitiska mål. Så långt, så väl – med tanke på vilken kringskuren reell kontra utlovad autonomi som lärosätena nu verkar bli mer och mer vana vid.

Men på vilket sätt ska då utvärdering av forskning kunna föras in i nuvarande system för utvärdering av högre utbildning (inklusive forskarnivån)? UKÄ:s utvärderingslapptäcke inger redan nu respekt och det spontana svaret är därför att inmontering är svår att göra i nuvarande system, vars bäst-före-datum är 2022-12-31. Å andra sidan kommer det säkert att ta flera år innan ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning har framförhandlats mellan parterna – det vill säga UKÄ och lärosätena. Sen ska kvalitetssäkringen av forskning också vara i samklang med de andra typerna av utvärdering. Inte helt facilt, med andra ord.

Men vi ska också veta att även om UKÄ är ensam granskningsmyndighet för högre utbildning, skjuter de ibland från höften utan att ta hänsyn till förhållandena vid den myndighet som granskas. Malmö högskola är ett talande exempel där olika utvärderingar just nu sammanstrålar på ett ofördelaktigt vis på Fakulteten för lärande och samhälle. Nuvarande situation är därför långt ifrån den bästa. Principinvändningen mot nuvarande nationella system för utvärdering är att det i förlängningen riskerar att kväsa lärosätenas kvalitetskultur genom att olika typer av ”ombudsutvärderingar” dirigeras av tjänstemän från centralt håll på ett konformt sätt, som nu senast Kristina Julin, avdelningsdirektör vid Sveriges lantbruksuniversitets planeringsavdelning, konstaterade i en debattartikel.

Samtidigt är det en from förhoppning att nuvarande uppstyckning av utvärdering av lärosätenas verksamhet i olika komponenter upphör helt och hållet när forskning förs in i det nationella kvalitetssäkringssystemet. Men målet för nästa generation av kvalitetssäkring bör ändå vara att den ska hålla samman högre utbildning och forskning. Som nämnts, kan ett sådant system kan i vilket fall som helst knappast implementeras före 2023. Det finns därför rådrum för det rejäla omtag som är nödvändigt.

Sedan UKÄ upphörde att vara Utbildningsdepartementets förlängda arm, har deras beredvillighet till dialog skruvats upp betänkligt. Men då gäller det också att UKÄ har en konstruktiv dialogpartner. Lärosätena måste därför tillsammans visa vilja att själva ta kommando över kvalitetssäkringen av sin egen verksamhet och komma med konstruktiva förslag i linje med denna ambition. Standard Evaluation Protocol, som används i Nederländerna för utvärdering av forskning, vore lämplig utgångspunkt i en sådan dialog. Samtidigt som utvärdering av högre utbildning förenas med forskning, kan jämförbarhet mellan lärosäten åstadkommas i de fall då det är lämpligt. Ett sådant system måste också inbegripa utvärderingar utförda ”på förekommen anledning”. Universitet och högskolor måste stå enade för att den nationella kvalitetssäkringen 2.0 ska få ett lyckligt slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *