Sveriges unga akademi anordnade i samarbete med Vetenskapsrådets expertgrupp för etik det första av fyra seminarium (med namnet Forskningsfuskets ansikten) i serien Den gode forskaren. Under seminariet diskuterades och problematiserades forskningsfuskets många uttryck med målet att föra ett samtal om hur forskningsfusk förebyggs i den dagliga verksamheten. Det är klart att Macchiarini-skandalen har fört upp ämnet högt på listan över angelägna frågor.
Att det ska finnas en apparat vid varje lärosäte som stävjar forskningsfusk är helt uppenbart, men hur den ska utformas nationellt är just nu under utredning. Men om ett ärende har gått så långt som till en granskning är det i en bemärkelse redan för sent eftersom förtroendet för forskning har lidit viss skada redan i detta läge.
Därför ska forskningsfusket förebyggas. Egentligen görs detta effektivast i den dagliga verksamheten. Kvalitetskulturen är således avgörande faktor i sammanhanget. Som stöd för att odla en sådan kultur finns ”code of conduct” på olika nivåer (europeisk, nationell och lärosätesnivå) men framför allt är ett ständigt pågående samtal om oredlighet inom forskning välgörande. Lärosätena kan underlätta sådana samtal på olika sätt. Till exempel har Lunds universitet nyligen inrättat ett etikråd som ska stimulera till debatt och sprida kunskap kring etikfrågor.
Vid seminariet tangerades anledningar till varför forskare rundar hörn. En stor del av orsaken till att genvägar utnyttjas kan ligga inbäddad i akademins ställvis osunda karriärsystem som premierar ett förvridet publiceringsmönster − där bland annat så kallad ”salamisering” och otillbörligt författarskap ingår som exempel på hur god forskningssed får stryka på foten. Genom att upprätthålla ett karriärsystem där kvantitet går före den i många fall mer svårbedömda kvaliteten, binder på så sätt akademin ris åt egen rygg. Sakkunnigförfarandet får aldrig reduceras till en mätning med linjal av längden på publikationslistan.
Även om frågan beträffande meriteringssystemet ägs av akademin, kan mindre goda traditioner i det här avseendet luckras upp genom att ledande forskningsfinansiärer signalerar en annan hållning när det gäller de medel de har att fördela, till exempel att sökandena i anvisningarna anmodas åberopa ett begränsat, och för projektgenomförandet relevant, antal publikationer från sina bruttolistor.