Kvalitet och kvantitet nödvändiga – men inte tillräckliga – för att bli universitet

Tack vare att tog det lite längre tid för Mitthögskolan än för de tre andra nya universiteten att bli uppgraderad, dröjde det ända till 2005 innan Mittuniversitet bildades. Sedan dess har inga ytterligare universitet inrättats i Sverige. Svensk forskningspolitik lade i princip locket på i denna fråga redan innan millenniumskiftet när de nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro invigdes i universitetskretsen. Efterföljande borgerliga regering fortsatte i samma spår men mildrade skillnaden mellan universitet och högskolor genom att införa ordningen att högskolor kan ansöka om examenstillstånd för områden på forskarnivå. I övrigt har utvecklingen under 2000-talet inneburit en generell expansion av utbildning och forskning inom högskolesektorn − mer uttalad vid vissa lärosäten än andra − som arbetar i en riktning som betyder att Sverige behöver ytterligare universitet. I så fall ligger Malmö högskola bra till. Malmö högskola är en av de högskolor som har utvecklats bäst. Till exempel är Malmö högskolas externa medel för forskning större än de vid de nya universiteten (se figur). Och av de nya universiteten är enbart Linnéuniversitetets utbildningsvolym större än Malmö högskolas. (Men så är ju också Linnéuniversitetet = Växjö universitet + Högskolan i Kalmar.) I vilket fall som helst, är det inte lätt att med hjälp av robusta mätetal som dessa veta var gränsen mellan universitet och högskolor ska dras.

Ändå finns väsensskillnad mellan dessa två kategorier av lärosäten. Universiteten har ett betydligt större basanslag för forskning och behöver inte ansöka hos Universitetskanslersämbetet om examenstillstånd i forskarutbildning. Båda dessa kännetecken är eftersträvansvärda för en högskola som genom att bli universitet då kan öka sin autonomi genom att få mer pengar till fri forskning samt bestämma själv över samtliga tre utbildningsnivåer. I Malmö högskolas fall behöver basanslaget för forskning stärkas med cirka 100 miljoner kronor för att bli i paritet med de nya universitetens. Men som det ser ut nu, finns inte en tydlig färdväg från högskola till universitet. Möjligheten att avancera i systemet är obefintlig utan politisk vilja att öppna upp för etableringen av nya universitet i Sverige. Nya universitet skulle kunna bidra till att stärka och profilera landets forskning inom högskolesektorn.

I ljuset av detta är det inte märkligt att Malmö högskolas i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition (sidorna 6−7) föreslår att det återigen ska bli möjligt för en högskola att bli universitet. En eller annan form av kvalitetsgranskning blir väl ofrånkomlig om denna procedur skulle återinföras. Vi får se hur regeringen ställer sig till detta förslag som då skulle kunna innebära en mer dynamisk syn på högskolelandskapet än tidigare regeringars konservativa, rigida och svårmotiverade indelning mellan högskolor och universitet. Where there is a will, there is a way, som det heter. En bit på vägen dit skulle kunna vara att uppdatera de kriterier på universitet som angavs i budgetpropositionen för 1997, till exempel enligt: