Finansiering av den högre utbildningens forskningsanknytning

På sätt och vis lanserade Wilhelm von Humboldt redan på 1800-talet idén om forskningsförankring av utbildning genom den grundtanke med nära förbindelse mellan forskning och lärande som har väglett den moderna synen på högre utbildning i Sverige. Vi känner också igen detta koncept från högskolelagens första kapitel där det står att högre utbildning ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet och att det även ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Inte lika ofta används termen forskningsförankring av utbildning i sammanhanget (och ännu mer sällan forskningsbaserad utbildning) för att beskriva ett förhållande mellan forskning och utbildning som kan tyckas en aning starkare än vad ”anknytning” antyder.

Icke desto mindre, saknas på gott och ont en robust definition av forskningsanknytning (se Universitetskanslersämbetets rapport Högre utbildning och forskningsförankring). Till fördelarna med denna oordning hör att varje lärosäte själva (för de enstaka utbildningarna) får tillfälle att kontextuellt definiera forskningsanknytning. En nackdel är att ambitionsgraden av forskningsförankringen kan bli undflyende, till exempel när det gäller den statliga resurstilldelningen. Förhållandet mellan forskning och högre utbildning brukar därför beskrivas med exempel, såsom att diskussioner kring forskningsresultat och -processer samt peer review-granskad kurslitteratur ska ingå i utbildningen. Det är emellertid lärarna som på olika vis och omfattning ska förmedla denna forskningsanknytning med tillhörande vetenskapliga förhållningssätt. Professorer, lektorer och adjunkter hanterar denna förmedling från olika utgångslägen.

Lite närmare nutid än Humboldt, artikulerade 1990 års forskningsproposition (undertecknad av socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt) tydligare än tidigare värdet av den forskningsanknytning av högre utbildning som genomförs vid landets lärosäten, oavsett om lärosätet är ett universitet eller en högskola. I propositionen förutskickades nämligen en väsentlig ökning av de under 1980-talet införda särskilda ekonomiska medel för sådan forskning som skulle bidra till att utbildningen vid dåvarande högskolor vilade på vetenskaplig grund. Anledningen var att all utbildning i det sammanhållna högskolesystemet, som infördes 1977, skulle hålla hög kvalitet. På den tiden skulle dessa pengar företrädesvis gå till forskning (i projektform) och till forskarutbildning av högskolornas till stora delar odisputerade lärare. Oavsett denna markering, var det inte tu tal om att de då så kallade ”små och medelstora högskolornas” forskning var avhängig lärosäten med fakultetsorganisation. Först 1997 fick alla lärosäten egna fasta forskningsresurser på ett generellt sätt.

Även om varje lärosäte sedan dess har basresurser för forskning, är forskningsresurserna som bekant allt utom jämt fördelade. Någon större hänsyn till forskningsanknytning har hittills inte tagits i sammanhanget vilket har gjort att ingångssituationen 1997 med skevt fördelade forskningsanslag bibehållits med få undantag. Även om merparten av ökningen av högre utbildning sedan 1997 har förverkligats vid högskolorna och de nya universiteten, hellre än vid de äldre universiteten, har detta inte påverkat fördelningen av forskningsanslagen i någon större omfattning utom för de nya universiteten. Sigbritt Karlsson, rektor för Högskolan i Skövde och expert i regeringens forskningsberedning, ifrågasätter med rätta i ett inlägg om det är rimligt att Högskolan i Skövde får cirka 9 000 kronor per helårsstudent i forskningsanslag medan Karolinska Institutet har 250 000 kronor. Visserligen är medicinsk forskning dyr i drift, men Sigbritt Karlssons fråga återkopplar till vad forskningsförankringen egentligen innebär i den dagliga lärargärningen.

Universitet och högskolor är unika i den bemärkelsen att de är de enda av landets samhällsinstitutioner som i större utsträckning integrerar högre utbildning med forskning, men det idealtillstånd som ibland målas upp att all högre utbildning ska bedrivas av disputerade lärare som aktivt forskar på det som de undervisar om infrias sällan. Olika omständigheter (exempelvis begränsade resurser och brist på matchning av rekryterad personals forskningsinriktning och lärosätets utbildningsutbud) kan göra att forskningsförankringen till nöds upplevs som fullt tillräckligt om lärarna på ett eller annat sätt följer forskningen. Men faran med en sådan reträtt är att om lärarna inte själva är tillräckligt engagerade i forskning, riskerar gränsen mellan högre utbildning och den som sker i grund- och gymnasieskolan eller på yrkeshögskolan suddas ut eftersom deras verksamhet också ska vila på vetenskaplig grund respektive det som närmast kan betecknas beprövad (yrkes)erfarenhet.

Det finns likheter mellan hur relationen mellan forskning och utbildning ser ut för den enskilde läraren och hur denna relation yttrar sig på institutionell nivå. För en bra forskningsanknytning kan det vara nödvändigt med forskande lärare men det behöver således inte vara tillräckligt, för om lärarens undervisnings- och forskningsfokus är åtskilda kan hela potentialen i forskningsförankringen inte utnyttjas. På samma sätt är det för ett lärosäte; det är nödvändigt att det bedrivs utbildning och forskning under samma tak men om inte dessa kärnverksamheter matchar varandra uteblir mervärdet av forskningsanknytningen. Om storleken på kärnverksamheterna är alltför olika minskar möjligheterna till forskningsanknytning i hela verksamheten. Malmö högskola kan utgöra en ytterlighet med en utbildningsverksamhet som är väsentligt större än forskningen. Forskningstunga Karolinska Institutet är exempel på motsatsen. De delar av utbildningen som inte är tillräckligt forskningsförankrade riskerar alltså att likna de förhållande som råder i gymnasieskolan eller yrkeshögskolan. Å andra sidan skulle forskning som inte är anknuten till högre utbildning lika väl kunna genomföras vid ett forskningsinstitut utanför högskolesektorn.

Så om det, för det första, är på det viset att svensk statsfinansierad forskning till stor del ska bedrivas vid landets universitet och högskolor och inte vid forskningsinstitut samt, för det andra, om högre utbildning och forskning ska finnas vid alla lärosäten i ett samlat högskolesystem som garanterar samma höga utbildningskvalitet oavsett typ av lärosäte, finns det ställvis behov av stärkt demarkationslinje mellan högre utbildning och andra typer av utbildning. Ett sätt att markera denna skillnad är att ta hänsyn till lärosätets utbildningsvolym när basanslaget för forskning beräknas, något som Malmö högskola föreslog i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition. Ett höjt basanslag för forskning och friare disposition av anslaget för utbildning respektive forskning gagnar också den högre utbildningens forskningsanknytning.

Blogg_figur

Om inte hela lärosätet genomsyras av forskningsanknytning, riskerar vissa delar att anta en form som är likt ett forskningsinstitut eller en gymnasie/yrkeshögskola.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *