Utvärdering av forskarutbildning – vad är att vänta?

Ett gräsrotsinitiativ har sedan en tid tillbaka drivit ett nationellt nätverk för forskarutbildning i vilket olika frågor rörande utbildning på forskarnivå fortlöpande diskuteras. Nätverket arrangerar också träffar ungefär en gång om året. Den här gången arrangerade Mittuniversitet med bravur nätverksträffen. Här följer en kort rapport om höjdpunkterna.

Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm, tillika ordförande i Sveriges universitets- och högskoleförbunds expertgrupp för kvalitetsfrågor, och Jeanette Johansen från Universitetskanslersämbetet, som håller i metodologin för utvärdering av forskarnivån, verkade överens om det mesta – om metodfrågor, behovet av extern granskning, kvalitetssystem och så. Men vad som skilde dem åt var vem som skulle ansvara för utbildningsutvärderingarna. I universitetskanslerns förslag till kvalitetssäkring av högre utbildning, där forskarnivån är inkluderad, står det nämligen (på sidan 16) att en betydande andel av det som ska granskas inom en sexårsperiod ska utgöras av utbildningsutvärderingar. Tidigare har ordalydelsen ”på förekommen anledning” figurerat, som kan tolkas att Universitetskanslersämbetet ska genomföra en utbildningsutvärdering enbart om det finns särskilda skäl; klagomål eller tillkortakommanden som visats på annat sätt. Det är inte svårt att räkna ut att ändringen är till för att skapa en bred riksdagsmajoritet i frågan; en kompromiss mellan det kritiserade system som nu löper ut och dess föregångare med andra ord.

Till dessa utbildningsutvärderingar hör forskarutbildningen. Och i det här sammanhanget är det alltså frågan om vem som ska ansvara för genomförandet – Universitetskanslersämbetet eller universiteten och högskolorna själva? Det blir en intressant fråga att följa, inte minst eftersom det är tänkt att det nationella ramverket för kvalitetsutvärdering av högre utbildning ska träda i kraft den 1 januari 2016 (det gavs emellertid indikation på att ett beslut var att vänta först efter årsskiftet). Ett lackmustest på det politiska förtroendet för högskolesektorns förmåga till självsanering således. Grundtipset i detta politiska schackspel är att det kommer att göras vissa ”bondeoffer” från lärosätenas sida, vilket innebär att lärarutbildning, sjuksköterskeutbildning och forskarutbildning (som inte granskats systematiskt på väldigt länge) kommer att inkluderas i de nationella utbildningsutvärderingarna.

Universitetskanslersämbetet ligger säkert i startgroparna och skickar ut den tänkta utvärderingscykeln för utbildning på forskarnivå så snart politisk enighet har nåtts i frågan så att det fastlagda tidsschemat inte spräcks för utvärderingen av forskarutbildningen, det vill säga start hösten 2016 med en metodologi som kommer att justeras med hjälp av erfarenheterna av den pilotutvärdering som just nu håller på att genomföras. På nätverksträffen delgav Mittuniversitet och Örebro universitet sina erfarenheter från denna pilotomgång.

Doktorandernas individuella studieplan var också på tapeten ifråga om rättssäkerhet och digitalisering. Högskoleförordningen berättar korthugget om vad som ska ingå i en individuell studieplan. Värdet av att inkludera de individuella studieplanerna i utvärderingssammanhang ifrågasattes eftersom vissa befarade att de delar som nu ingår i den individuella studieplanen, men som inte måste vara med enligt förordningen, i så fall kommer att dokumenteras på annat ställe. Göteborgs universitet gav vidare en presentation av den digitala individuella studieplan som Lunds datacentral vid Lunds universitet har konstruerat och som nu håller på att implementeras i forskarutbildningen vid Göteborgs universitet.

Nästa gång, oktober 2016, kommer Malmö högskola att vara värd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *