De statliga forskningsrådens styrelser

Majoriteten av ledamöterna i de statliga forskningsrådens styrelser (Vetenskapsrådet (med dess tre ämnesråd), Formas och Forte (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd)) utses enligt en särskild förordning om elektorsförsamling vid forskningsråd. Avsikten är att forskarna vid landets lärosäten på detta sätt ska ha inflytande över forskningsrådens verksamhet. Mandattiden är tre år och det är under hösten dags att se till att nya ledamöter är på plats från och med årsskiftet 2015/2016.

Universitetens och högskolornas forskande personal bestämmer vilka personer från högskolesektorn som ska sitta i forskningsrådens styrelser. Att bli överens om elektorsförsamling som ska peka ut styrelseledamöterna är därför en relativt stor apparat eftersom det gäller att akademin är delaktig i en form som gör det troligt att dessa personer har akademins förtroende.

Lunds universitet ansvarar för att elektorer för varje lärosäte utses i den region som Malmö högskola tillhör (i vår region ingår också Blekinge Tekniska högskola, Högskolan i Halmstad, Högskolan Kristianstad och Linnéuniversitet). Antalet elektorer i regionen bestäms av de senaste tre årens officiella personalstatistik. Ju fler disputerade lärare, desto fler elektorer. Sådan proportionalitet praktiseras i princip även inom regionen. Av regionens 53 elektorer tillhör därför 32 Lunds universitet, 8 Linnéuniversitet och 7 Malmö högskola. Övriga lärosäten har vardera två elektorer.

Malmö högskola har nu utsett sina sju elektorer (med personliga ersättare) efter förslag från fakulteterna; två elektorer inom Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap (Sven Persson och Karina Vamling) respektive Forte (Anna Lundberg och Finnúr Magnusson). Övriga råd har en elektor vardera: (Ann Wennerberg, VR-medicin; Christina Bjerkén, VR-natur- och teknikvetenskap; Carina Listerborn, Formas). Dessa sju ska alltså delta i valet av högskolesektorns ledamöter i styrelserna. Valet kommer att förrättas i december i Stockholm.

Om vi jämför årets antal elektorer med den förra fördelningen 2012, visar det sig att vår region har ytterligare två elektorer nu. Det betyder att andelen forskande personal i regionen har ökat mer än i övriga landet under den senaste treårsperioden eftersom det totala antalet elektorer i Sverige är lika stort vid båda tillfällena. Förra gången hade Malmö högskola fem elektorer, vilket visar att Malmö högskola är en del i den tillväxten. De två nya elektorerna har vunnits genom att personalen som är inriktad på forskning inom Fortes och Formas’ verksamhetsområden har vuxit mer vid Malmö högskola än vid andra lärosäten i landet.

Även om styrelseledamöterna sitter där i kraft av sina personliga meriter, går det ändå att fundera över hur representativa de 20 ledamöter i VR:s, Formas’ och Fortes styrelser egentligen är när ingen av dem är anställd vid någon högskola eller de nya universiteten. Erfarenheter från dessa två typer av lärosäten, många gånger med dynamisk utveckling inom forskning och forskarutbildning, riskerar därmed att löpa vid sidan av den förhärskande uppfattningen hur forskning bedrivs. Att kvotera en viss del av styrelseplatserna till högskolor och nya universitet hade gjort att en mångfald i sätten och i förutsättningarna för att bedriva forskning bättre hade kunnat tas tillvara i forskningsrådens verksamhet.

De två ”kulturerna” uppochner

C. P. Snow gjorde begreppet ”de två kulturerna” känt i sin The Rede Lecture 1959: Å ena sidan scientists (ungefär naturvetare) och å andra sidan literary intellectuals. En sådan principiell indelning har ännu aktualitet och det kan därför finnas anledning att kontemplera över vissa av hans aspekter, även om det är över 50 år sedan som hans framställning debatterades flitigast.

Som både författare och fysiker, hade Snow ett ben i varje kultur och kunde därigenom konstatera brist på förståelse i båda lägren för den andra kulturen. I slutet av 1950-talet hade literary intellectuals (däribland humanvetare inom akademin) i Storbritannien i stort sett ensamrätt på att vistas i det intellektuella finrummet. Även om de inte hade ett direkt politiskt inflytande, utövade de indirekt makt bland annat genom att delge sin misstro mot den tekniska utvecklingen, som Snow påpekade, trots allt byggde upp välståndet i stora delar av västvärlden. Det märks också att Snow är avogt inställd till att samhällsbärarna på den tiden till stor del var skolade vid prestige-institutionerna vid vilka DNA-spiralens betydelse hade små chanser att mäta sig med antikens Grekland. Men Snow nämner att naturvetare och tekniker också hade för lite förståelse för den litterära scenen.

Detta kulturella gap ville Snow överbrygga. Främst genom att skjuta upp specialiseringen i all utbildning så att nästa generation inte skulle erfara samma polarisering. För först när kulturerna samarbetar kan hela kapaciteten i samhället utnyttjas på ett bra sätt för att ta itu med de problem som existerar i världen. Mobiliseringen i fråga om att jämna ut skillnader mellan rika och fattiga länder engagerade Snow särskilt och så pass mycket att han ångrade att han inte kallade – som han tänkte först – sin föreläsning The Rich and the Poor istället för The Two Cultures för att därigenom understryka vad han egentligen åsyftade. Hans hoppfulla profetia angående utjämningen i välstånd väntar fortfarande på att besannas: ”This disparity between the rich and the poor has been noticed. … Whatever else in the world we know survives to the year 2000, that won´t.”

Mycket av resonemanget kring de skilda kulturerna känns fortfarande igen. Men gapet verkar väl börja ha slutits genom allt fler- och tvärvetenskapliga samarbeten över kulturgränserna – där mittfältet (samhällsvetenskapen som Snow glömde) också spelar en viktig roll – även om forskningssamarbete uppenbarligen inte ensamt kan stå för lösningen till den numera kallade Nord-sydkonflikten. Samtidigt har humanvetarnas dåvarande relativt starka ställning bytts ut till en underdog-position i utbildnings- och forskningspolitiska sammanhang. Humanvetare måste på ett helt annat sätt än tidigare motivera sin tillvaro i ett system som alltför enögt eftersträvar en förbättring av materiellt välstånd.

Föreläsningen finns i Canto Classics (Cambridge University Press, 1993) med förord av Cambridge-professorn Stefan Collini samt en retrospektiv betraktelse av Snow själv från 1963. Fortfarande läsvärd.