Fördelning eller förfördelning?

Den 23 april hölls seminariet Fördelning eller förfördelning – Genus och jämställdhet och -beredning. Seminariet arrangerades av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, Vetenskapsrådet och Statskontoret och byggde till stora delar på VR-rapporten En jämställd process? – en kvalitativ undersökning av bedömningen av forskningsbidragsansökningar 2014 och Statskontorets rapport Forskningsanslagen ur ett jämställdhetsperspektiv. Rapporterna konstaterar att det finns en könskillnad beträffande hur forskningspengar fördelas och att förhållningen till kön i beredning av sådana ärenden inte är oproblematisk.

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), inledde med att understryka att det är regeringens avsikt att ta jämställdhetsfrågan inom högskolesektorn på största allvar så att Sveriges hela forskningskapacitet kan tas i anspråk på ett optimalt sätt. Hon aviserade också att basanslagen till landets lärosäten ska öka och att dessa anslag ska fördelas jämställt (utan att precisera på vilket sätt) samt att förbättrade karriärvägar in i akademin är viktigt i sammanhanget.

Ett sätt att se på seminariet är att det egentligen handlade om meritokrati och att vetenskaplig kvalitet inte finns a priori utan konstrueras i det ögonblick som fördelningen av forskningsresurser beslutas. Om det finns omotiverade skillnader i tilldelningen av forskningsresurser mellan kvinnor och män har meritokratin satts ur spel, vilket betyder att tillgängliga resurser underutnyttjas. Det påpekades vid seminariet att sådan ojämlikhet motarbetas bäst genom att de personer som ingår i peer review-förfarandet har ett reflekterade synsätt på sin egen insats i beslutsprocessen. Olika åtgärder behövs för att öka medvetenheten om vilka förutsättningar som gäller för dessa roller.

Visserligen ska vetenskaplig kvalitet vara vägledande i fördelning av resurser, men samtidigt ska jämställdhetsaspekten beaktas. En viss osäkerhet konstaterades i hanteringen av genusfrågor, både hos lärosätena och hos forskningsfinansiärerna. Till exempel, om Vetenskapsrådet har som mål att fördela projektmedel till kvinnor och män i samma proportion som den könsmässiga andelen ansökningar, kan detta icke-kvalitativa mål i värsta fall leda till att meritokratin sätts ur spel. Samma osäkerhet kan finnas vid lärosäten när det till exempel gäller positiv särbehandling av ett visst kön. Exemplet från Mittuniversitet är kanske det mest aktuella.

I paneldiskussionen underströk Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet och ordförande i arbetsgivargruppen vid Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), att lärosätena har ansvaret för jämställdhetsarbetet och att det nu gäller att ta steget från policies till verkstad. Befintlig evidens av olika slag gör att en kunskapsbaserad implementering är möjlig. På samma sätt som i beredningsgrupper för fördelning av forskningsmedel, utförs jämställdhetsarbetet (tyvärr i varierande grad) vid lärosätena i samband med beslut om till exempel: utbildnings- och forskningsuppdrag, vid personalrekrytering och utseende av handledare till doktorander. I dessa sammanhang krävs också en ökad medvetenhet och reflektion bland de personer som är involverade i beslutsprocessen.

Och det är klart, som panelisten Mats Benner konstaterade, att jämställdhet mellan könen är en av aspekterna i den diversitet bland forskande personal som är nödvändig för att hålla en hög kvalitet i akademin. Åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män borde därför ha en familjelikhet med andra åtgärder som sätter meritokratin i förarsätet för att Sverige ska leva upp till att vara den ledande forskningsnation som länge omnämnts i den forskningspolitiska agendan.

Av 108 anmälda deltagare var 21 män.