Sommarbetraktelse: Mittuniversitetet – sist in i universitetsfamiljen?

Det är lätt att kasta lystna blickar på de nya universitetens basanslag för forskning vid läsning av budgetpropositionen för 2014. Malmö högskolas 110 miljoner kronor står sig slätt vid en jämförelse: Karlstads universitet (201 mkr.); Mittuniversitetet (207 mkr.); Örebro universitet (223 mkr.) och Linnéuniversitet (283 mkr., men just detta belopp härrör egentligen både från Växjö universitet och Högskolan i Kalmar). Södertörns högskola (som grundades 1996) har futtiga 53 mkr., men å andra sidan var intäkterna från Östersjöstiftelsen år 2013 hela 179 mkr., vilket gör att Södertörns högskola egentligen spelar i samma liga som de nya universiteten beträffande basresurser för forskning. De fasta resurserna för forskning är naturligtvis avgörande för omfattningen av forskning vid ett lärosäte och kan sägas vara ett resultat av en serie forskningspolitiska viljeyttringar. Men vad är då bakgrunden till att forskningsanslagen är så pass snedfördelade inom denna grupp av lärosäten?

Vi får gå minst femton år tillbaka i tiden, innan millennieskiftet, för att finna svaret på frågan. Vid den tidpunkten (1999) hade den då nybildade Malmö högskola ett forskningsanslag som var ungefär lika stort som det som de högskolor som sedermera skulle bli universitet hade, så differentieringen uppträdde senare. Men bara det att alla universitet och högskolor skulle förfoga över egna resurser för forskning var ända till mitten på 1990-talet ingen självklarhet. Först 1997 slogs detta fast genom dåvarande utbildningsminister Carl Tham (s) som ett led att stärka sambandet mellan utbildning och forskning. Dessutom förespeglades ökade forskningsresurser till de då så kallade ”små och medelstora högskolorna”. Utbyggnaden av forskning vid dessa högskolor ”måste emellertid göras i den takt som de ekonomiska och personella resurserna medger. Detta är ett åtagande som kräver långsiktiga beslut.” (Regeringens proposition Forskning och samhälle 1996/97:5, sidan 43.) Ny spelplan för de fasta forskningsresurser som tidigare enbart varit förbehållna universiteten var därmed definierad.

Till saken hör också att parallellt med att denna förändring infördes lyfte högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro tillsammans den befogade frågan om vad som krävs för att bli universitet. Som svar på denna fråga fastslog regeringen att de sex kriterier som nämns i budgetpropositionen för år 1997 skulle vara uppfyllda för att regeringen ska tillåta att ett lärosäte benämns universitet. Den då relativt nybildade Mitthögskolan hade sedan starten 1993 också ambition att bli universitet och hakade på de tre övriga när de 1997 ansökte om att få rätt att kalla sig universitet. Högskoleverket, som handlade bedömningen av ansökan, rekommenderade 1998 regeringen att Högskolan i Karlstad skulle bli universitet men inte de tre andra. Efter att ytterligare material hade tillfogats ansökningarna beslutade regeringen att även Högskolan i Växjö och Högskolan i Örebro skulle få universitetsstatus.

Etableringen av nya universitet i Sverige väckte förhoppningar hos flera högskolor att även de genom ett ansökningsförfarande skulle kunna bli universitet. Men när de nya universiteten kom på banan hade den positiva inställningen till fler universitet redan börjat vackla. Ett tecken på detta är att det infördes en sorts variant mellan högskola och universitet; högskola med vetenskapsområde (fyra vetenskapsområden fanns tillgängliga: medicin, teknik, naturvetenskap samt humaniora-samhällsvetenskap). Högskoleverket gjorde de första prövningarna av högskolor som ansökt om att erhålla vetenskapsområde under 1998. Senare detta år bestämdes att det är regeringen som tilldelar vetenskapsområde efter remissbehandling av Högskoleverket eftersom regeringen ”skall göra en samlad bedömning av behovet av forskning och forskarutbildning … och föreslå riksdagen vilka resurser som skall anvisas till dessa områden.” (Budgetpropositionen för år 1999; Prop. 1998/99:1 utgiftsområde 16, sidan 106). Kvaliteten, som bedömdes av Högskoleverket, var nödvändig för att en högskola skulle erhålla vetenskapsområde, men alltså inte tillräcklig eftersom regeringen avgör om det finns statsfinansiella förutsättningar för tilldelning av vetenskapsområde samt om det ligger i linje med regeringens forskningspolitiska bedömning. Vetenskapsområde infördes dessutom som resursfördelningsgrund för alla universitetens fasta forskningsresurser. En högskola med vetenskapsområde hade också examenstillstånd i forskarutbildningen inom detta område samt fasta forskningsresurser för detta vetenskapsområde (vilket inte uteslöt ytterligare ekonomiska resurser till forskning). Införandet var så klart ett sätt för regeringen att i någon mån bestämma över vilka forskningsinriktningar som skulle finnas vid landets lärosäten genom att styra pengaströmmarna i vissa riktningar eftersom det enbart var tillåtet att föra över en liten del av anslaget mellan vetenskapsområden. Kanske oron för att de nya universiteten inte skulle profilera sin forskning i tillräckligt hög grad också var en anledning till att vetenskapsområden infördes? Ett sätt att uttrycka förändringen på är att dörren till att bli universitet gick från att vara vidöppen till att bli halvöppen, inte minst med tanke på att regeringen precis innan hade gått emot Högskoleverkets rekommendation att Högskolan i Växjö och Högskolan i Örebro inte skulle bli universitet.

I vilket fall som helst, erhöll Malmö högskola medicinskt vetenskapsområde av Högskoleverket 1999 i kraft av att odontologiska fakulteten överfördes från Lunds universitet. Växjö universitet och Örebro universitet erhöll humanistisk-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde, Karlstads universitet erhöll både humanistisk-samhällsvetenskapligt och tekniskt vetenskapsområde medan Mitthögskolan och Södertörns högskola saknade vetenskapsområde 1999. De tre högskolor som uppgraderades till universitet fick i budgetpropositionen för år 2000 löfte om successivt ökade forskningsanslag. Även Mitthögskolan fick förstärkta forskningsresurser som var ämnade att bygga upp forskningen för att möjliggöra en framgångsrik universitetsansökan, vilket förverkligades först 2005. Stegvis divergens mellan Malmö högskolas och Södertörns högskolas forskningsanslag å ena sidan och de nya universiteten och Mitthögskolan å andra sidan började således år 2000. Skillnaden var att Malmö högskola och Södertörns högskola inte hade blivit utpekade som blivande universitet, i motsats till Karlstads högskola, Växjö högskola, Örebro högskola samt Mitthögskolan. Men vid den tidpunkten fanns redan en ambition både hos Malmö högskola och Södertörns högskola att minska detta växande gap i forskningsfinanseringen och att också få – i Malmö högskolas fall utökade – examenstillstånd i forskarutbildningen genom att försöka bli universitet och/eller få (för Malmö högskolas vidkommande – ytterligare) vetenskapsområde.

Nyordningen av behandlingen av ansökningar om vetenskapsområde betydde att de hädanefter ställdes till regeringen, liksom ansökningar om att benämnas universitet. Regeringen remitterade ansökningarna vidare till Högskoleverket för kvalitativ bedömning. Eller, som det senare skulle visa sig, att de inte remitterades vidare. Regeringen införde därmed en sorts vetorätt som innebar att i de fall som regeringen bedömer att det inte finns behov av ytterligare forskning och forskarutbildning i landet kommer en ansökan om vetenskapsområde eller universitet inte heller att lämna utbildningsministerns bord. Under utbildningsministern Thomas Östros’ (s) ledning, som efterträdde Carl Tham hösten 1998, märktes en minskande beredvillighet hos utbildningsdepartementet att skicka ansökningar vidare till Högskoleverket för bedömning. Trots att utbildningsdepartementet fortfarande seglade under socialdemokratisk flagg började den halvöppna dörren att stängas vilket kunde vara ett tecken på att det fanns en ambivalens inom det socialdemokratiska partiet och regeringen i fråga om högskolelandskapets utformning och utbyggnad.

Efter det att nyordningen med att regeringen avgjorde vilka ansökningar som skulle skickas vidare till Högskoleverket införts, yttrande sig Högskoleverket i fem fall under 2000 och 2001, varav tre ansökningar slutligen beviljades (Mälardalens högskola, tekniskt vetenskapsområde; Stiftelsen Högskolan i Jönköping, humanistisk-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde (som de sedan tidigare hade begränsat examenstillstånd i forskarutbildningen inom); Mitthögskolan, naturvetenskapligt vetenskapsområde). Mitthögskolan fick sitt naturvetenskapliga vetenskapsområde 2001 men när Högskolan i Skövde ansökte om tekniskt vetenskapsområde samma år fick de avslag på begäran av prövning. Det finns därför visst fog för att, i åtminstone retrospektiv, hävda att det var någon gång 2001 som dörren till nya universitet och vetenskapsområden definitivt stängdes. Ansökningar som kom senare än så travades på utbildningsministerns skrivbord, däribland Malmö högskolas och Södertörns högskolas ansökningar som var bland de första (mars 2002) att inlämnas efter att dörren stängts. Istället för att ge möjlighet för fler lärosäten att erhålla universitetsstatus eller vetenskapsområde talades det på den här tiden hellre om konsolidering och profilering av befintlig forskningsverksamhet samt – som plåster på såren – om samarbete inom högskolesektorn i form av forskarskolor mellan sådana lärosäten som hade vetenskapsområde och sådana som inte hade examenstillstånd i forskarutbildningen.

Svårigheter att pröva ansökningar om vetenskapsområden bidrog till att hålla dörren stängd. Högskoleverket påpekade i ett yttrande daterat i mars 2003 för regeringen att enbart Stiftelsen Högskolan i Jönköping har bedömts uppfylla kvalitetskraven för rätten till humanistisk-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde och att Högskoleverkets erfarenheter från prövningarna av detta vetenskapsområde är att kvalitetskraven är mycket svåra att uppfylla. Högskoleverket föreslog samtidigt att regeringen skulle se över nuvarande vetenskapsområdesindelning. I Malmö högskolas fall passade detta mindre bra eftersom humanistisk-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde var andrahandsalternativ i ansökan i det fall som regeringen inte avsåg att etablera fler nya universitet.

Tilläggas kan att regeringsskiftet 2006 inte förändrade saken utan traven med ansökningar ärvdes av utbildningsminister Lars Leijonborgs (fp) för att ligga på hans skrivbord under ytterligare ett par år utan åtgärd. Dörren till den senaste generationen av nya universitet öppnades under en kort tidsperiod under 1990-talet och har oavsett regeringens partifärger varit stängd sedan dess. En politisk vilja att inrätta fler universitet i landet lyser fortfarande med sin frånvaro. Nuvarande forskningspolitik, som i ekonomiska termer sedan 2009 mest verkar handla om omfördelning av (visserligen utökade) basresurser för forskning med kvalitetsindikatorer och strategiska forskningsområden, har inte lett till minskade skillnader i ekonomiska resurser mellan de nya universiteten och de två högskolor som hade ambitionen att bli det 2002. Tillskottet av nya forskningsresurser i miljardklassen visar att det inte fattades pengar. Det var ambitionen att skapa fler universitet som saknades.

I början av 00-talet cementerades alltså nuvarande differentiering av forskningsanslaget mellan de nya universiteten och de lärosäten som förgäves försökte att komma in i väntrummet för att bedömas för att bli universitet eller att erhålla vetenskapsområde. Men det var aldrig aktuellt att be Mitthögskolan lämna väntrummet eftersom de sedan år 2000 hade erhållit betydliga ekonomiska resurser för forskningsuppbyggnad med utfästelsen att universitetsstatus skulle nås. Skiljelinjen syns mycket tydligt i nutid; Malmö högskolas basanslag för forskning 2014 är ungefär hälften av de nya universitetens. Anslaget för Södertörns högskola är mindre än så. Å andra sidan har Malmö högskola ingen ”Öresundsstiftelse” att luta sig mot.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *