Carl-Gustaf Andrén: Visioner, vägval och verkligheter – svenska universitet i utveckling efter 1940

Det finns väl få som är bättre lämpade att beskriva det svenska högskolelandskapets utveckling än sektorns nestor Carl-Gustaf Andrén (född 1922). Redan som teologistudent i Lund under 1940-talet var han engagerad i utbildningsfrågor. Han blev sedermera rektor för Lunds universitet och universitetskansler. Tidigare i år gav han ut boken ”Visioner, vägval och verkligheter – svenska universitet i utveckling efter 1940” som är en redogörelse för sex spår i denna utveckling: utbyggnaden, styrningen, forskning, utbildningskvalitet, universitetslektorer och studentinflytande.

Boken kan rekommenderas till alla som är intresserade av en (idé)historisk överblick över vad som legat bakom det svenska högskoleväsendets utveckling; från 1945 års universitetsutredning ända fram till (det numera tillbakadragna) förslaget om högskolestiftelser. Särskilt intressant är kapitlet om universitetslektorer och vägen fram till införandet av denna personalkategori 1958 samt på vilket sätt som den dubbla uppgiften (undervisning och forskning) ska förverkligas.

Andrén värnar särskilt utbildningens kvalitet som har utsatts för stora påfrestningar, från tiden med fritt intag till dagens massifiering. I ett avsnitt om forskarutbildningen görs det klart att det redan under 1960-talet fanns en klar intention att forskarutbildningen ska vara fyra år, även om detta inte blev helt tydligt för alla förrän genom 1998 års reform. Kuriöst nog föreslog Andrén på hemmaplan så tidigt som 1969 införande av fakultetsgemensamma teori- och metodikkurser för doktoranderna så att goda förutsättningar skapas för interdisciplinärt samarbete senare i karriären. Verkligheten har kommit ikapp dessa idéer (som då inte vann gehör) för de återfinns ju numera i forskarutbildningens examensmål.

Det tematiska upplägget gör att vissa repetitioner blir oundvikliga, men det är inget som stör läsningen. Digra noter och en omfattande källförteckning gör att den specialintresserade inte saknar inkörsportar till förkovran.

Ökade forskningsintäkter och forskningsvolym för de svenska lärosätena 2005–2011

Universitetskanslersämbetets statistiska analys Ökade forskningsintäkter ger mer forskningstid omfattar åren 2005–2011 och berättar bland annat att både forskningsintäkterna och -volymen (antal årsverken enligt Statistiska Centralbyrån (SCB)) har ökat med 14 % under denna tidsperiod. Eftersom tiden som läggs på undervisning på grundnivå och avancerad nivå har varit i stort sett oförändrad under motsvarande period, betyder det att fördelningen mellan dessa verksamheter har förskjutits. Det är inte orimligt, för det finns betydligt mer forskningspengar i systemet nu än för en sju-åtta år sedan.

Ökningen är emellertid inte jämt fördelad mellan grupper av lärosäten. Fackinriktade universitet vinner mest terräng, både när det gäller intäkter och forskningstid, medan de nya universitetens forskningsvolym uppges ha minskat något mellan 2005 och 2011. Gruppen högskolor har ökat sina forskningsintäkter med 41 % och sin forskningsvolym med 24 %. Malmö högskola står sig gott i detta sällskap eftersom vår intäktsökning har varit 71 %.

Varje år gör vi oss besväret att själva mäta Malmö högskolas forskningsvolym genom en totalundersökning, till skillnad från SCB som använder en personalenkät (se deras senaste meddelande i frågan; Forskning och utveckling inom universitets- och högskolesektorn 2011; UF 13 SM 1201). Malmö högskolas ökning i forskningsvolym mellan 2005 och 2011 var enligt vår egen statistik cirka 30 %. I vår forskningsvolym inkluderas forskarutbildningens avhandlingsdel men inte kompetensutveckling finansierad av utbildningspengar. Vår egen statistisk har fram till 2012 haft en uppgående trend, medan SCB-statistiken inte visar någon ökning (se sidan 49 i Forskning och utveckling inom universitets- och högskolesektorn 2011).

De båda sätten att mäta forskningsvolym kan förenklat sägas representera potentiell forskningsvolym (hur lång tid som borde ägnats åt forskning enligt lönekonteringen) versus upplevd realiserad omfattning av forskningstid. Det är svårt att säga vilken av metoderna som fångar ”verkligheten” bäst. Bara för att lönekonteringen säger ”forskning” behöver det inte automatisk betyda att tiden vikts åt forskning, för detta utrymme kan i själva verket ha tilldelats annan verksamhet, till exempel undervisning. Även om vårt eget sätt att beräkna forskningsvolym kan ha sina brister, verkar det ändå som om det går att lita på eftersom vi även lokalt har en hög samvariation mellan forskningsvolym och -intäkter.