Månad: september 2013

I vår sektors budgetproposition föreslås bland annat storleken på varje lärosätes direktanslag, det vill säga de statliga pengar som utan omväg går till de svenska lärosätena. Budgetpropositionen sätter således en betydande del av ramarna för lärosätenas verksamhet inom forskning och forskarutbildning. Denna typ av finansiering har en betydligt högre stabilitet som stöd för den fria forskningen än externa medel, som många gånger har relativt kort tidshorisont, särskilt syfte och som dessutom ofta erhålles efter en konkurrensutsatt ansökningsprocess. Därför finns det visst fog för att påstå att direktanslaget är en politisk viljeyttring om hur fördelningen av forskningsmedel ska se ut i landet. Fördelningen av dessa fasta forskningsresurser sätter så att säga den forskningspolitiska spelplanen. Av denna anledning kan det vara motiverat att med 2014 som exempel titta närmare på vilket sätt som forskningsresursernas rörliga del fördelas.

Lejonparten av fördelning av nya medel och omfördelning av i systemet redan existerande medel, sker genom de två kvalitetsindikatorerna, externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar, den senare samlas i ett bibliometriskt index.) Varje lärosäte lägger en insats i omfördelningen som från och med 2014 motsvarar insatsen 2013 + 10 % av innevarande anslag. Insatserna är ungefär 2,5 gånger högre i denna omfördelning är de var för 2013. Det betyder att cirka 2,4 miljarder kronor finns i den samlade omfördelningspotten. Det låter mycket, men i själva verket omfördelas enbart 68 miljoner kronor av dessa mellan lärosätena, vilket ändå är en fyrdubbling jämfört med tidigare.

Hittills har Malmö högskola lyckats väl i omfördelningen, men 2014 förlorar vi för första gången. Vår insats är 16 216 tkr. och vi tar tillbaka 8 015 tkr. på bibliometrin och 7 440 tkr. på externa medel. Skillnaden blir – 726 tkr. trots att Malmö högskola vinner marknadsandelar (till exempel från 0,62 % till 0,84 % i bibliometrin). Varför blir det så?

För det första ska det konstateras att tidigare omfördelningar visserligen har varit positiva, men utfallen har inte entydigt varit skilda från ”0”: (2011: + 28 tkr.; 2012: + 490 tkr. 2013: + 511 tkr.). Tidigare riskade vi inte så stor insats och dessutom var en del av forskningsanslaget skyddat från omfördelning de första åren. Men det är bara en liten del av hela sanningen.

Det som hela tiden har arbetat mot Malmö högskolas direktanslag, är att kvalitetsindikatorernas belopp inte med automatik går in i beräkningarna av omfördelningen. Innan uträkningen multipliceras nämligen beloppet med en viktfaktor (som teoretiskt kan variera mellan 1 och 2). Viktfaktorerna har införts för att kompensera för att alla vetenskapsgrenar inte har lika lätt för att erhålla externa medel samt att publikationsmönstret inte alltid ingår i det bibliometriska indexet. (I själva finns en kompensation redan inbyggt i det bibliometriska indexet.) Humanoria-samhällsvetenskap har högst viktfaktor i detta sammanhang. Sen är det lärosätenas mix av forskning inom medicin, naturvetenskap, teknik samt humaniora och samhällsvetenskap som bestämmer vilken viktfaktor ett lärosäte ska ha. Ju mer humaniora och samhällsvetenskap, desto högre ska lärosätets viktfaktor bli.

Hur som helst, har Malmö högskola felaktigt fått en för låg viktfaktor (detta har högskolans ledning påtalat vid ett flertal tillfällen för utbildningsdepartementet). Malmö högskolas viktfaktor är 1,05, ungefär lika stor som KTH:s och KI:s, vars verksamheter inte påminner det minsta om den som försiggår vid Malmö högskola. Eftersom alla lärosätenas bibliometriska index och externa medel multipliceras med viktfaktorn, tappar vi i förhållande till alla med högre viktfaktor, och det är nästan alla lärosäten. Ett litet räkneexempel kan kasta ljus över vad detta betyder i reda pengar.

Vi sätter först upp en tabell med indikatorvärdena för Malmö högskola och Södertörns högskola (som är en vinnare i omfördelningen och har, eller rättare sagt hade, ett direktanslag som var ungefär hälften av Malmö högskolas; därav den förhållandevis låga insatsen).

	Malmö högskola	Södertörns högskola
Insats (tkr.)	16 216	10 845
Bibliometriskt index före/efter viktning	356/373	365/587
Externa medel (tkr.) före/efter viktning	114 330/119 694	52 679/84 709
Viktfaktor	1,05	1,61
Utfall i omfördelning (tkr.)	– 726	+ 7 098

 

Om vi hypotetiskt låter Malmö högskolas och Södertörns högskolas viktfaktorer byta plats med varandra blir utfallet, om allt annat hålls konstant, enligt tabellen nedan.

	Malmö högskola	Södertörns högskola
Bibliometriskt index efter omviktning	573,3	383,4
Externa medel (tkr.) efter omviktning	184 071	55 322
Hypotetiskt utfall i omfördelning (tkr.)	+ 7 537	+ 817

 

Naturligtvis borde inte Malmö högskola ha en så hög viktfaktor som Södertörns högskola, men det var mest för att understryka hur mycket viktfaktorn betyder i reda pengar. En viktfaktor på 1,36 hade varit rimlig, precis som Lunds universitet har och vars mix påminner om Malmö högskolas. Denna siffra sammanfaller med snittet för de svenska lärosätena. Hade vi räknat med 1,36 hade utfallet istället hamnat på nästan + 4 miljoner kronor. Detta rimlighetsbaserade utfall är nästan fem miljoner kronor högre än det som Malmö högskola fick. Med detta sätt att räkna förlorar Malmö högskola ytterligare drygt en miljon kronor i fördelningen av de nya medel (totalt 586 miljoner kronor) som tillförs direktanslaget för forskning i Sverige genom kvalitetsindikatorerna och förfarandet med viktfaktorer. Back sex miljoner kronor, således.

Vad kan sägas om detta? En enkel slutsats som kan dras är att Malmö högskola kämpar i motvind och har svårare att vinna i omfördelningen än andra lärosäten. Vi måste till exempel prestera 53 % mer än Södertörns högskola för att få samma utdelning. Det förklarar att Malmö högskola mycket väl kan vinna marknadsandelar när det gäller kvalitetsindikatorerna, men blir bortdribblade i slutet när beräkningarna med viktfaktorer kommer in i spelet.

Malmö högskola har således berövats möjligheten att konkurrera på lika villkor i omfördelningen av direktanslaget. Att inte ändra viktfaktorn för Malmö högskola är på ett sätt ett politiskt ”statement” som på lärosätesnivå har inneburit att Malmö högskolas direktanslag sedan innevarande resursfördelningsmodell infördes, inte har vuxit i den takt som verksamheten förtjänar.

Som regeringen tidigare meddelat kommer de svenska lärosätenas sammanlagda direktanslag för forskning att öka med 600 miljoner kronor 2014. Det är en välkommen förstärkning för sektorn.

Budgetpropositionen för 2014 berättar att Malmö högskolas andel av förstärkningen är 2,9 miljoner kronor. Dessutom tillkommer cirka två miljoner kronor i pris- och löneomräkning. Det betyder att Malmö högskolas direktanslag för forsking 2014 hamnar på 110 103 tkr.; en ökning med nästan fem miljoner kronor jämfört med 2013. Välkommet, som sagt, men trots allt inte tillräckligt för varken Malmö högskolas växande verksamhet inom forskning eller för den expansiva forskarutbildningen. Förmodligen kommer dessutom kompensationen inte att täcka ökade lönekostnader fullt ut, vilket gröper ur anslaget.

När den preliminära resursfördelningen gjordes innan sommaren, skattades forskningsanslaget för 2014 till 108 195 tkr. Nu fick vi mer än så och mellanskillnaden, 1 908 tkr., tillförs den centrala rörliga resursen som då kan gå till ökat stöd för strategiska satsningar.

Sättet som forskningsanslaget (om)fördelas på är ganska klurigt och förtjänar en särskild kommentar framöver.

Den 11 september arrangerade Kungliga Fysiografiska sällskapet i Lund i samarbete med Hjärntrusten vid Lunds universitets medicinska fakultet en heldag som handlade om “Kreativa miljöer”. Mötet handlade egentligen inte bara om kreativa miljöer som sådana utan även förutsättningarna för att ”göra vanliga människor briljanta”. Eftersom forskningsgenombrott bygger på kreativitet är det viktigt att veta vad som kännetecknar en kreativ miljö. En viss oro över att svensk forskning inte längre är lika internationellt framstående (kreativ) som tidigare präglade symposiet. I det avseendet bildade Gunnar Öquists och Mats Benners rapport ”Fostering breakthrough research” som kom i slutet av 2012 resonansbotten för tillställningen.

En kreativ miljö ska vara tillåtande för att nya, och nödvändigt aparta, ideér ska kunna testas. Paralleller drogs till kulturfenomen som uppstår när vissa betingelser är på plats (ett foto av ett ungt The Beatles fanns på konferensfolderns framsida för att illustrera detta). Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse var och när nästa stora forskningsgenombrott ska ske. Om det funnits ett recept på hur en kreativ forskningsmiljö skapas, hade det för övrigt redan varit i bruk. Det ligger i forskningsprocessens natur att de kreativa aspekterna ibland är undflyende; vissa upptäckter görs av ensamvargar medan tålmodigt pusslande av stora forskargrupper ibland slutligen leder till framgång. Panelisterna var i alla fall överens om att stora forskargrupper var svåra att hålla samman och att mindre grupper kunde vara mer effektiva (jämför min tidigare blogg 2013-03-26).

När det gällde de grundläggande förutsättningarna (läs: pengar) för kreativ forskning verkade det som det fanns två falanger. En som pläderade för att kanalisera mer ekonomiska resurser direkt till lärosätena för att gynna den fria forskningen och för att komma ifrån distraherande ansökningsarbete. Den andra riktningen misstrodde lärosätenas förmåga till prioritering. Därför borde de statliga forskningsråden få mer pengar att dela ut i konkurrens. Det senare motsades i Öquists och Benners rapport där de schweiziska universiteten framstod som särskilt framstående. De schweiziska universiteten har 80 % av sin finansiering direkt från staten. I Sverige är siffran ungefär 50 %. Inte bara minskat ansökningsarbete utan överhuvudtaget administration var också önskvärt för att forskarna skulle få möjlighet att fokusera på vad de är bäst på, nämligen forskning. Andra strukturella aspekter, såsom karriärväg och rekrytering nämndes också som viktiga framgångsfaktorer.

Allt verkar inte vara på plats i Sverige när det gäller att rekrytera och behålla de bästa forskarna. Och frågan är också om forskarnas arbetsplats och -förutsättningar i övrigt vid svenska universitet och högskolor alltid är optimal ur kreativ synpunkt.