Europeiska forskarutbildningsreformer möter motstånd

EUA-CDEs (European University Association; Council for Doctoral Education med temat ”From Student to Researcher – are we on the ríght track?”) sjätte årsmöte visade bland annat att forskarutbildningen i Sverige har, i förhållande till andra europeiska länder, kommit ganska långt när det gäller doktorandernas arbetsförhållanden. I mångt och mycket verkar det att finnas det en nord-sydlig gradient i denna utveckling. I medelhavsländerna förefaller situationen var lik den i Sverige innan 1998, då kravet på att studiefinansiering ska kunna visas för hela utbildningsperioden infördes i Högskoleförordningen. Uppstramning när det gäller studievillkoren sprider sig emellertid inom Europa. En strukturerad utbildning, transparent antagning och former för studiefinansiering som gör att en doktorand har samma rättigheter som en anställd, underlättar i sammanhanget.

En annan fråga som diskuterades var hur forskarutbildningen skulle ge doktoranden förutsättningar för att göra en karriär både inom och utanför högskolesektorn (läs Michael Mulvanis papper i frågan). De generiska lärandemålen i Högskoleförordningen, som också ingår i Bolognaprocessen, pekar ju i denna riktning. Men detta ”pekande”, vare sig det förekommer på europisk eller nationell nivå, faller inte i god jord överallt i högskole-Europa. Bevakningen av universitetens autonomi trumfar många gånger över ambitionen att reformera forskarutbildningen. I avvägningen mellan att lagstifta om eller att ”internalisera” bästa praktik i forskarutbildningen, kan lagstiftning enbart få avsedd effekt om finns en bred acceptans för reglerna. Å andra sidan behövs riktningsgivare för att förändring ska komma till stånd. Hur som helst, är det långt ifrån alla Europas doktorandhandledare som känner till forskarnivåns ”learning outcomes”. Om så vore hade den nödvändiga moderniseringen av forskarutbildningen i Europa kunnat snabbats på.