Forskarutbildningen – akademins solar plexus

I början av juni var Åsa Lindberg-Sand och Anders Sonesson från Centre of Educational Development vid Lunds universitet här och berättade om utmaningar för kvalitet inom utbildning på forskarnivå. Timingen var bra, eftersom vi står just nu inför en intern utvärdering av vår forskarutbildning.

Deras ansats var att forskarutbildningen är akademins solar plexus i den meningen att forskarutbildningen är den högsta nivån inom högre utbildning och att examen från den reglerar inträdet till akademin. Forskarutbildningen fungerar också som en länk mellan utbildning på grundnivå och avancerad nivå och tillhörande forskning. Dessutom bidrar doktorander med en rejäl portion forskning till den samlade forskningen i Sverige (doktorander stod 2012 till exempel för mer än en tredjedel av Malmö högskolas forskningsvolym). Och forskarutbildningen står för föryngringen av både själva forskningen och av den forskande personalen, oavsett om forskningen sker inom eller utanför högskolesektorn.

Av dessa skäl är det viktigt att värna om kvaliteten genom hela forskarutbildningen, från rekrytering och antagning ända fram till och med examen. Samtidigt befinner sig som bekant forskarutbildningen i ett dynamiskt sammanhang; villkoren för den ändras kontinuerligt. Högskoleförordningen förändras emellanåt, finansieringsformerna varierar över tid och andelen doktorander från andra länder än Sverige växer. Att vara följsam med de förändrade villkoren samtidigt som höga kvalitetskrav uppfylls, ställer stora fordringar på oss som arrangerar forskarutbildning.