Hur stor är en optimal forskargrupp?

I frågan om hur sociala synergieffekter i forskningsarbetet ska ta tillvaras på bästa sätt, finns den optimala storleken på en forskargrupp inkapslad. En forskargrupp kan ses som en funktionell enhet som består av en – mer eller mindre – organiserad samling av samarbetande individer.

Ralph Kenna och Bertrand Berche har med hjälp av utfallet från Storbritanniens Research Assessment Exercise (RAE) gett sig i kast med att undersöka hur storleken på forskargrupper påverkar effektiviteten. Resultaten redovisas i artikeln ”Managing research quality: critical mass and optimal academic research group size”. Är då, enligt dem, tankefiguren ”big” lika med ”better”? Svaret är ”ja”, men bara upp till en viss gräns (som beror på forskningsdisciplin). Över den gränsen tillför fler individer inte något ytterligare mervärde till forskargruppen. Eftersom avsevärda krafter behövs för att hålla samman en stor grupp, blir istället tendensen att grupper som är (för) stora fragmentariseras såvida inte kommunikationen inom gruppen är extremt effektiv. Mättnadsnivån på gruppstorleken är mellan 10 till 35 individer och det ser inte ut att finnas någon systematisk skillnad mellan human- och naturvetenskaper i detta avseende.

Vad säger då detta? Jo, en lärdom som kan dras är att det vid varje lärosäte kan förekomma livskraftiga forskningsmiljöer; ”pockets of excellence” som de kallades i RAE 2008. (Vi förutsätter att forskningen kan få kvalificerat administrativt stöd vid alla lärosäten.) Skalan kan vara viktig att veta, för ibland förvrängs konceptet om minsta kritiska massa till något annat, nämligen tanken om ”ju större desto bättre”, vilket är ett dåligt underbyggt argument för att koncentrera forskningsresurserna alltför mycket i en strävan att bygga upp riktigt stora forskningsgrupper.

Sådan här evidens kan därför utgöra underlag till välinformerade val i fråga om till exempel nationell allokering av ekonomiska forskningsresurser. Tyvärr är beslutfattare inom forskning inte berömda för att ta till sig konsekvenserna av forskningsresultat, vilket bildar något av en paradox: styrningen av forskning vilar inte alltid på vetenskaplig grund. Ibland finns en annan agenda än rationalitet.

Forskningsåret 2012; grundläggande statistik

I samband med årsredovisningen gör vi oss besväret att samla in information för att kunna konstatera var vi står forskningsmässigt.

År 2012 var ytterligare ett år i raden då Malmö högskolas forskningsproduktion var större än föregående år. Det gäller de flesta grundläggande variabler. Se nedan för 2012:s resultat i jämförelse med (2011).

  • Forskningsvolym (antal helårsekvivalenter): 267 (+/- 0)
  • Intäkter för forskning: 235 miljoner kronor (+ 12 miljoner kronor)
  • Antal professorer: 85 (+9; preliminära siffror)
  • Antal internationella publikationer 351 (+ 74)
  • Antal aktiva doktorander: 215 (+ 8)
  • Examina på forskarnivå: doktorsexamina 15 (- 15); licentiatexamina 10 (- 5)

Framför allt är framstegen inom den internationella publiceringen ett glädjeämne som bådar gott inför den stundande omfördelningen av forskningsmedel mellan landets lärosäten. Siffrorna i övrigt kräver också ett par kommentarer. Anledningen till att forskningsvolymen är konstant, även om forskningsinäkterna ökat, beror på en ökad andel postdoktoral forskning (som är dyrare än pre-doktoral forskning). Beloppen för examina i forskarutbildningen är fortfarande så små att det kan bli (som här) stora kast mellan åren. Både Odontologiska fakulteten och de examina som formellt utfärdas vid andra lärosäten (som vi även medräknar här) hade ett “all time high” 2011.

Mer detaljerad information om forskningsåret 2012 kommer att annonseras här längre fram i vår när all information som lämnades in är sammanställd.