Doktorand: generalist + specialist = sant

Eftersom både en ny policy för utbildning på forskarnivå, bildandet av en doktorandkår och en reformering av handledarutbildningen är på gång just nu vid Malmö högskola, är det inte fel att få reda på hur andra tänker och gör i forskarutbildningsfrågor. Då passade det bra att European University Association – Council for Doctoral Education tidigare i år höll en workshop om hur doktoranders karriär kan stödjas.

Workshopens sammanhållande tema var hur doktorander på bästa sätt förbereds inför sin postdoktorala verksamhet (i linje med Bolognaprocessens ”employability”-princip, således). Men det var enbart den arbetsmarknad som finns utanför universitetssektorn som avhandlades, eftersom bara en liten andel av dem som examineras i forskarutbildningen i Europa fortsätter inom akademin. Sverige är inte representativt; så mycket som nästan hälften av de examinerade fortsätter nämligen inom universitet och högskola (HSV Rapport 2010:21 R).

De flesta av workshopens deltagare var övertygade om att det ska finnas olika moment i forskarutbildningen som ska förbereda doktorandens fortsatta karriär utanför akademin; till exempel: generiska fakultetsövergripande kurser; karriärplanering och mentorskap; samverkan med privat och övrig offentlig sektor. Arbetsgivare och forskarutbildade som arbetar utanför högskolesektorn gav sin bild av vad som forskarutbildade är bra, respektive mindre bra, på. Till de områden som forskarutbildade visar sin styrka inom, hörde förmågan till analys av och kritiskt förhållningssätt till (ofta stor) mängd information medan pedanteri och brist på lyhördhet/förmåga till kommunikation framhölls från arbetsgivarhåll tillhöra de egenskaper som var mindre önskvärda.

Hur det än är med detta, visas (det kanske nödvändiga) spänningsförhållandet mellan den akademiska världen och den övriga, men också hur balansen mellan special- och generalistkompetens bör se ut i forskarutbildningen (Bolognaprocessen lyfter fram den senare: se examensmål för doktor). En slutsats är att universitet och högskola måste bli bättre på att understödja generalistkompetens i forskarutbildningen men också på att informera omvärlden om vad en forskarutbildad kan (förutom att författa en avhandling). Det kräver förstås att alla delar av samhället är överens om att sådana egenskaper är bra för vår samhällsutveckling.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *