Spekulation om hur de höjda basanslagen för forskning 2018 kommer att fördelas

Under 2018 planerar regeringen enligt forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016) att tillföra ytterligare 520 miljoner kronor till lärosätena i form av höjt basanslag för forskning och forskarutbildning. Frågan är hur dessa pengar kommer att fördelas? Vi ska här försöka reda ut saken – med särskilt fokus på Malmö universitet.

Bakgrund

Regeringen kommer under 2017 att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning för universitet och högskolor. I uppdraget till utredning ingår att lämna förslag på hur samverkansuppgiften kan premieras ekonomiskt. Men det nya styr- och resurstilldelningssystemet kan påverka tilldelningen av resurser tidigast 2020. Under perioden fram till dess, avser regeringen att tilldela forskningsresurser med utgångspunkt i nu gällande system genom kvalitetsindikatorer för att premiera kvalitet i forskningen och att ge ledningarna vid universitet och högskolor incitament att vidta åtgärder för att öka kvaliteten och konkurrenskraften i deras forskning. Tillkommande forskningsanslag samt befintligt anslag har fördelats respektive omfördelats årligen sedan 2009 med hjälp av två kvalitetsindikatorer (vetenskaplig produktion och citeringar [1] samt externa medel för forskning; enligt forskningspropositionen Ett lyft för forskning och innovation (2008)). Varje lärosäte garanterades vid införandet ett basanslag för forskning om minst 8 000 kronor per helårsstudent.

I budgetpropositionen för 2016 tilldelades nya forskningsmedel i högre grad till flertalet högskolor (inklusive Malmö högskola) och de nya universiteten (Karlstads universitet, Örebro universitet, Linnéuniversitetet och Mittuniversitetet) på ett sätt som innebar att modellen tillämpades, men kombinerades med en indelning i äldre universitet, nya universitet och högskolor (där lärosäten i varje av dessa tre grupper konkurrerade sinsemellan) samt genom att en lägsta garanterad tilldelning av nya medel till alla lärosäten praktiserades. (Se Forskningsbloggen)

I budgetpropositionen för 2017 tillfördes enbart marginella statliga forskningsmedel direkt till lärosätena och ingen omfördelning av basanslagen genomfördes.

Situationen inför 2018

Regeringen avser att i budgetpropositionerna för 2018 och 2019 föreslå att de ökade anslagen till lärosätena för forskning och utbildning på forskarnivå fortsatt fördelas utifrån både den modell som presenterades i propositionen Ett lyft för forskning och innovation (2008) och utifrån behovet av en mer jämn fördelning mellan universitet och högskolor, det vill säga i likhet med den fördelning som gjordes 2016.

Regeringens avsikt är att i budgetpropositionen för 2018 också föreslå en fördelning av medel som säkerställer att alla statliga universitet och högskolor får ett anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som omfattar minst 12 000 kronor per helårsstudent. Gissningsvis kommer enbart fyra lärosätens forskningsanslag höjas på detta vis (se nedan). Eftersom Malmö högskola/universitet 2018 beräknas få ett tillskott på 90 miljoner kronor, kommer denna garanti inte innebära något ytterligare tillskott, eftersom antalet helårsstudenter 2016 var cirka 12 000 och Malmö högskolas forskningsanslag 2018 beräknas till cirka 230 miljoner kronor.

En utvidgning av antalet kvalitetsindikatorer från två till tre kommer bli fallet om forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016) vinner bifall i riksdagen i början av april 2017 eftersom regeringen avser att fördela merparten av nya anslag till forskning och utbildning på forskarnivå utifrån dels nuvarande två kvalitetsindikatorer, dels samverkan med det omgivande samhället. Regeringen avser att ge alla tre kvalitetsindikatorerna samma vikt.

I avvaktan på utredningens förslag till ett nytt styr- och resurstilldelningssystem, avser regeringen att använda Verket för innovationssystems (Vinnova) bedömningar av samverkan med det omgivande samhället som grund för tilldelning av nya forskningsresurser. Vinnova fick 2013 i uppdrag av regeringen att årligen fördela medel till universitet och högskolor utifrån kvalitet och prestation i samverkan med det omgivande samhället. I december 2016 lämnade Vinnova en slutrapport som regeringen har remitterat – bland annat till Malmö högskola. Remissbehandling pågår till i början av maj 2017. Under 2017 kommer Vinnova att få ett nytt uppdrag att utvärdera lärosätenas samverkan vilket kan utgöra ett förnyat underlag för fördelning av nya medel i avvaktan på ett nytt resurstilldelningssystem.

Malmö högskolas forskningsanslag 2018 – scenario

Av de 520 miljoner kronor som tillförs lärosätena i form av höjt basanslag för forskning och forskarutbildning allokeras enligt budgetpropositionen för 2017 således 90 miljoner kronor direkt till Malmö högskola. Ytterligare satsningar, bland annat på skolforskning, kommer också att göras förutom den tidigare nämnda satsningen på forskningsanknytning via antalet helårsstudenter. Dessutom är det möjligt att regeringen sätter en nedre gräns för varje lärosätes tillskott av forskningsanslag (2016 fick varje lärosäte ett tillskott på minst fem miljoner kronor). Det som kommer att bli över efter denna öronmärkning, bör fördelas enligt de tre kvalitetsindikatorerna som, nämnts ovan också styr en årlig omfördelning av 20  % av basanslaget.

Om inte Malmö högskola särbehandlas i och med universitetsblivandet och förutsatt att regeringen följer samma resonemang som inför fördelningen 2016, bör Malmö högskolas basanslag för forskning därför öka ytterligare. Med hur mycket är osäkert, särskilt med ovanstående observationer i åtanke.

Det utökade stödet till forskningsanknytning motsvarar cirka 50 miljoner kronor, där följande högskolor framstår som vinnare (tkr.):

Södertörns högskola: 24 706

Högskolan Dalarna: 12 071

Högskolan Väst: 7 850

Högskolan Kristianstad: 7 255

Summa: 51 882

Av nytillskottet 2018 torde, med tanke på eventuella ytterligare satsningar och att varje lärosäte ska tillförsäkras minst fem miljoner kronor, gissningsvis därför cirka 330 miljoner kronor återstå till fördelning genom kvalitetsindikatorerna; 110 miljoner kronor per kvalitetsindikator. Med tanke på Malmö högskolas tidigare andel av indikatorerna och neutrala betyg i Vinnovas testpilot 2, beräknas förstärkningen motsvara cirka 1,1  % av det totala tillgängliga nytillskottet, det vill säga sammanlagt cirka 3,5 miljoner kronor om alla lärosäten tillåts konkurrera med varandra. Men eftersom regeringen också fortsättningsvis eftersträvar en mer jämn fördelning mellan universitet och högskolor, finns möjlighet att dessa 330 miljoner kronor delas upp i tre lika stora påsar på samma sätt som 2016. I så fall konkurrerar Malmö högskola med de nya universiteten i en ny konstellation som består av fem lärosäten. Allt annat lika, skulle i så fall Malmö högskola tillföras cirka 20 miljoner kronor, det vill säga sammanlagt 110 miljoner kronor i forskningsanslag 2018.

Beträffande omfördelningen av befintligt anslag och fördelningen av nya medel med kvalitetsindikatorerna är dessa fördelningar avhängiga de – till delar ännu okända – prestationer som konkurrenterna (det vill säga, förmodligen de nya universiteten) uppvisar i frågan. Det kan därför vara vanskligt att dra alltför stora växlar på historiskt material (där Malmö högskola vid senaste omfördelningen 2016 placerade sig i mitten; före förlorarna i omfördelningen med hjälp av indikatorerna, Karlstads universitet och Mittuniversitet, men efter de ännu klarare vinnarna Linnéuniversitet och Örebro universitet).

Visserligen uppvisar Malmö högskolas externa medel ett starkt resultat 2016, men året dessförinnan (indikatorn bygger på de tre senaste åren) var svagare än 2014 samtidigt som externfinansieringen i sektorn ökar något. Av denna anledning är det inte säkert att Malmö högskola är på vinnarsidan i omfördelningen genom externa medel.

Gissningsvis blir nettoresultatet nära neutralt även när det gäller indikatorn för samverkan med omgivande samhälle (med tanke på den utdelning som Vinnovas testpilot 2 gav; alla de nya universiteten (inklusive Malmö högskola) fick lika mycket – förutom Mittuniversitet som fick lite mindre utdelning).

Publikationerna vid Malmö högskola och deras citeringar har tidigare tagit marknadsandelar från andra lärosäten i stort sett under hela tidsperioden som systemet har varit igång. I Malmö högskolas årsredovisning för 2016 rapporteras, för närvarande, enbart antalet publikationer. I årsredovisningen framgår att de publikationer som är giltiga i regeringens fördelningsmodell fortsätter visserligen att öka, men ökningstakten är inte lika markant som tidigare. [2] Eftersom det totala antalet citeringar av publikationer vid svenska lärosäten ökar, måste Malmö högskolas andel öka mer är den generella ökningen för att Malmö högskolas forskningsanslag ska gynnas denna väg. Förmodligen kommer resultatet (som Vetenskapsrådet förväntas presentera sommaren 2017) för Malmö högskolas vidkommande att hamna nära ± 0.

Utfallet av indikatorerna kan göra skillnad, men antagligen inte mer än i storleksordningen ± 5 miljoner kronor.

Avslutande kommentar

Nuvarande resursfördelningssystem för basanslaget för forskning i landet är förhållandevis komplext eftersom den indikatordrivna modellen inte praktiseras rättframt. Fördelningen kantas istället av politiska randvillkor som minskar förutsägbarheten. Många osäkerhetsfaktorer gör därför att ovanstående resonemang enbart blir en best guess. Slutgiltigt svar ges i budgetpropositionen i september 2017.

[1] Vetenskapsrådet har på regeringens uppdrag tagit fram ett förslag till en modifierad indikator för vetenskaplig produktion och citeringar som har remitterats och bereds just nu i Regeringskansliet. (Se Forskningsbloggen)

[2] I samband med Malmö högskolas resursfördelning räknar Biblioteket fram citeringar och först i april 2017 föreligger en lägesindikation.

Öppen vetenskap – möjligheter och utmaningar

stod som titel för Sveriges universitets- och högskoleförbunds konferens den 28 februari 2017 som ger ramen för denna lägesrapport för öppen vetenskap.

Öppen vetenskap är ett av “O:na” (“Open innovation” och “Open to the world” är de två andra) i Europeiska kommissionens lansering av hur European Research Area ska förstärkas; se Open innovation, Open science and Open to the World – a vision for Europe. Öppen vetenskap är i korthet en strategi för att förnya forskningen genom digital teknik och nya verktyg för samarbeten så att forskningsprocessens olika delar öppnas upp gentemot omvärlden, till exempel öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och data, allmänhetens engagemang (jämför citizen science), forskningskommunikation och evidensbaserat politiskt beslutsfattande; se vidare konkretiseringarna i Amsterdam Call for Action on Open Science.

Öppna vetenskapliga publikationer

Första vågen i öppen vetenskap kan sägas vara öppna vetenskapliga publikationer. Vågen har redan sköljt över ganska stora delar av det vetenskapliga samfundet, ivrigt påhejad av bland andra EU:s konkurrenskraftsråd (som bland annat rekommenderar att de vetenskapliga publikationer vars forskningsresultat finansieras av Horisont 2020, senast 2020 ska vara omedelbart öppet tillgängliga direkt då de publiceras). I analogi är i den senaste forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (sidan 107) regeringens målbild att alla vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör omedelbart bli öppet tillgängliga när de publiceras.

Det kan väl lugnt konstateras att en hel del arbete återstår tills ambitionerna är uppfyllda. Sverige verkar inte vara bäst i grenen open access. Till exempel är största delen av Malmö högskolas vetenskapliga publikationer fortfarande inte öppet tillgängliga – enbart 44 % är öppet tillgängliga, vilket i och för sig verkar vara en bra bit över riksgenomsnittet (27 %; se Malmö högskolas årsredovisning 2016, sidan 45.)

Det är svårt att se hur förlagen som äger de stora vetenskapliga tidskrifterna kommer att gå i bräschen för att underlätta tillgängliggörandet. Förlagens affärsmodell bygger ju på att forskarna lämnar in manus och står för vetenskaplig granskning av andras manus samtidigt som lärosätena ska betala för åtkomst till dessa forskningsresultat genom prenumerationsavgifter.

Inlåsning av forskningsresultat passar särskilt illa beträffande de utmaningar som mänskligheten ställs inför, ibland väldigt hastigt och oväntat. Mobilisering kan därför bli nödvändig i sådana situationer. Ett exempel är att efter World Health Organization bedömde utbrottet av zikaviruset i Sydamerika 2016 som ett internationellt hot mot människors hälsa, tillgängliggjordes relevanta forskningsresultat. Undantag som detta är framtidens normaltillstånd. Att viktiga delar av tyska akademin nyligen rest ragg inför Elseviers förhandlingsteknik talar för en förändring och ger en föraning av ett sammanbrott för förlagsdrakarnas oligopol och prenumerationssystemets kollaps – alltmedan Sci-Hub vinner terräng.

Med tanke förändringströgheten i publiceringssystemet låter sig därför en generell öppenhet inte bli verklighet inom kort. Gunilla Herdenberg, chef för Kungliga biblioteket, och Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet, pläderar därför i en debattartikel att i ett övergångsskede behövs ekonomiska resurser för att finansiera författaravgifter, stödja alternativa publiceringsmodeller och för att underlätta för mindre förlag att omvandla prenumerationsbaserade tidskrifter till öppet tillgängliga.

Trenden att tillgängliggöra publikationer pekar likväl i en bestämd riktning i vilken en återgång till tidigare publiceringsmönster ter sig osannolik. Forskningsfinansiärer spelar en stor roll som fanbärare i genomförandet. Sedan något år tillbaka accepterar till exempel Vetenskapsrådet, precis som EU:s Horisont 2020, endast artiklar som är öppet tillgängliga för rapportering av den forskning som finansieras. Även Riksbankens Jubileumsfond har riktlinjer om open access publicering (vars resultat just har analyserats i en rapport).

I en förlängning ankommer det även på landets lärosäten att entusiasmera open access publicering. På hemmaplan vore det därför lämpligt att alla medarbetare vid Malmö högskola i linje med open accesspolicyn synliggör sina forskningspublikationer i MUEP, Malmö University Electronic Publishing, Malmö högskolas arkiv för publikationer.

Öppna forskningsdata

Den andra vågen i öppen vetenskap – öppna forskningsdata – har enbart nått delar av akademin än, men den kan anas på bredare front. Frågan är om den inte förväntas att påverka forskningsprocessen mer än den första vågen. Som i fallet med öppet tillgängliga publikationer, implementerar också i detta fall policymakarnas förlängda arm – det vill säga de med skattemedel finansierade forskningsfinansiärerna – den önskade ambitionen. Under 2017 förväntas EU införa krav på datahanteringsplaner (data management plans) i vissa projekt inom Horisont 2020 enligt FAIR-principerna (findable, accessible, interoperable and reusable). I forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016, sidan 107) konstateras att forskningsdata som ligger till grund för vetenskapliga publikationer bör bli öppet tillgängliga samtidigt som den tillhörande publikationen. Tendensen är tydlig – men som en av konferensens panelister, Sara Kjellberg, påpekade – finns en stor disciplinberoende spännvidd beträffande vad forskningsdata kan representera.

I Sverige kräver Vetenskapsrådet sedan några år tillbaka att ansökningar om medel för projekt ”där insamling av data utgör en betydande del” (till exempel klimatdata) ska innehålla en ”datapubliceringsplan”. (Formas och Naturvårdsverket har liknande krav.) En regelrätt datahanteringsplan är ganska omfattande och kan innehålla allt från mappstruktur, filformat, säkerhet och juridiska frågor (om till exempel personuppgifter), till hur lagring och backup ska skötas. Liksom i fallet med öppna publikationer kommer Vetenskapsrådet sannolikt även att bli pådrivande i frågan om öppna forskningsdata och stegvis införa krav på datahanteringsplaner i sin ansökningsrutin. Vetenskapliga tidskrifter kan också bli drivande i frågan när de ökar kraven på att data som de enskilda artiklarna bygger på ska tillgängliggöras. Till exempel tillåter inte policyn vid PLoS ONE (Public Library of Science) att författarna själv sätter begränsningen för om data är öppet tillgängliga eller inte.

I och för sig är delar av öppna forskningsdata inget märkvärdigt med tanke på att god sed ska upprätthållas i forskning. Att hålla ordning på data som ligger till grund för forskningsresultat kan därför inte vara en nyhet. Det nya är i så fall tillgängliggöra forskningsdata, inte bara för peers inför publicering, utan också att bevara den på ett som gör att eftervärlden kan ta del av den. Strukturerad metadata blir därför viktig och nödvändig.

Tillgängliggörande av forskningsdata kräver eftertanke och infrastruktur. Vid konferensen presenterade Max Petzold, föreståndare för Svensk Nationell Datatjänst (vid Göteborgs universitet), det förhoppningsvis första steget i högskolesveriges uppbyggnad av en organisation för öppna forskningsdata genom en nyligen inlämnad ansökan riktad till Vetenskapsrådets utlysning av projekt inom Forskningsinfrastruktur av nationellt intresse 2017, där Malmö högskola tillsammans med 22 andra lärosäten söker medel för att bygga upp en nationell infrastruktur för hantering av forskningsdata.

Finansieringen av infrastrukturen för de tillkommande uppgifter som öppen vetenskap medför, kommer att poolas mellan statliga och övriga forskningsfinansiärer samt lärosätenas basanslag (som höjs enbart marginellt). På ett sätt hade det varit tryggare att vara oberoende av finansiärernas välvilja och budgetramar, samtidigt som forskningspolitiken kunde tagit ett fastare grepp om händelseutvecklingen i en sådan viktig fråga som denna.

Intressant blir att följa vilka alternativa sätt att mäta vetenskaplig prestation som kommer att bli aktuella med anledning av öppen vetenskap. Kapitlet ”Change assessment, evaluation and reward system in science” i Amsterdam Call for Action on Open Science kan ge vissa ledtrådar.

Faktaresistens gör att var och en blir sin egen professor

Ett tecken i denna ”post-faktuella” tid som vi verkar gå in i med ”alternativa fakta” och allt vad det heter, är att forskningens landvinningar ifrågasätts mer och mer. I grund och botten är ifrågasättandet bra, för det är inte meningen att forskningsresultat ska förbli oemotsagda. Däremot kan det finnas anledning att skilja på den inom-akademiska diskursen och den kritik som framförs från annat håll.

En kritisk och kontinuerlig granskningsprocess är integrerad i det vetenskapliga konceptet. I de vetenskapliga spelreglerna ingår också att felaktiga forskargärningar marginaliseras på olika sätt av forskarsamfundet. Men spelreglerna utesluter inte att det råder oenighet beträffande vissa forskningsresultats legitimitet. Spänningsfältet mellan argumenten för olika uppfattningar utgör tvärtom forskningens livsluft och denna typ av friktion snabbar ofta på framstegen. Faktaresistens har förståeligt nog ingen plats i vetenskapliga sammanhang, utan en objektivitetssträvan ingår i god forskningssed. Men forskarkollektivet består av individer och är därför inte homogent. I kanten som vetter mot det som måste räknas till någon annan verksamhet än forskning, kan vissa forskare balansera på gränsen för vad som är tillåtet enligt den vetenskapliga normen.

Även charlataner som korsat denna det tillåtnas gräns, kan ibland fortsätta att påverka på ett sätt som inte är etiskt försvarbart ur ett forskningsperspektiv. Ett välkänt exempel på hårdnackad faktaresistens är Andrew Wakefield som fortfarande framhärdar att det finns en koppling mellan vaccin och autism. En sådan uppfattning har, trots den ovetenskapliga underbyggnaden, ändå sina anhängare. I detta, på flera sätt, olyckliga fall har de familjer som drabbas säkert stor benägenhet att leta efter förklaringar. Vissa av de drabbade kan ha lägre beviskrav eftersom detta halmstrå utgör enda alternativet i ett läge där inga andra förklaringar framstår som lika användbara eller lindrande. Vad som är psykologiskt ändamålsenligt i en situation behöver inte vara rationellt sett från sidan. Om det finns välgrundade bevis beträffande state-of-the-art ska dessa tas ad notam i den allmänna debatten. Lekmäns magkänsla kan naturligtvis ventileras, men den får vägas mot rationella alternativ. Mind over matter.

Frågan är om inte tankefiguren i detta exempel på ett sätt kan skalas upp till att gälla den faktaresistens som verkar har fått fäste i samhällsdebatten och som på ett osminkat sätt visar sin ringaktning för vetenskapen i flera frågor. I civiliserade länder erbjuder yttrandefriheten stora möjligheter som för det mesta förvaltas väl, men ibland blir det osakligt. Under senare år har särskilt icke-fackpersoner som är motståndare till spridningen av vissa forskningsresultat av olika slag gjort betydande framstötar från mer än ett håll. Bland annat har forskningsresultat som gäller den förstärkta växthuseffekten ifrågasatts. Nyligen har exempelvis resultat beträffande den temperaturinducerade accelerationen av världshavens försurning attackerats av klimatskeptikern James Delingpole som betecknar resultaten som ”alarmistiska”. Den brittiska pressombudsmannen (Independent Press Standards Organisation) dömer, oroväckande nog, inte totalt ut Delingpoles attack i denna fråga. Utslaget som legitimerar Delingpoles (snällt sagt) tendensiösa beskrivning har kritiserats från forskarhåll, bland annat av den angripne forskaren som själv kommenterade utslaget: “Ipso’s overall message that ocean acidification is just a matter of opinion, not hard-won, testable knowledge is pernicious, with serious policy consequences.” Kritik som Delingpoles är lätt att framföra, och om uppsåtet inte är ärligt kan debatten ta konstiga irrfärder och ge ett felaktigt avtryck.

Lekmän som drivs och backas upp av politiska, religiösa eller ideologiska agendor kan göra forskningen och förtroendet för forskning stor skada genom att i debatten använda sig av en taktik som innebär omedgörlig faktaresistens. Utgången är given på förhand. Lekmannen vet redan hur det förhåller sig med saker och ting och ändrar sig sällan (trots att forskningsresultat kan visa motsatsen). Två världar som inte möts. En olämplig utveckling som, om den inte hanteras på ett korrekt sätt, i långa loppet bland annat riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för universitets och högskolors verksamhet. Om förtroendet för akademin börjar vackla hos allmänheten, kan en stigande ovilja att bidra skattevägen få negativa följder för finansieringen av högskolesektorn. Det politiska utspel som gjordes gentemot Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts statsanslag tidigare i år visar att inte ens naturvetenskapliga forskningsrön numera går fria från tendensiösa anklagelser att vara vinklade.

Vad kan då lärosätena göra för att förbättra situationen? Både forskning och utbildning är betydelsefulla i detta arbete. Fusk och annan oredlighet i forskning måste naturligtvis fortsatt stävjas på olika sätt, inte minst genom förebyggande åtgärder. Det är både bra och dåligt att avarter uppdagas (som nyligen vid Karolinska sjukhuset och Lunds universitet). Dåligt för att verksamheten medgett förekomsten och bra för att det finns system som gör att de kan upptäckas och anmälas. Den högre utbildningen, å andra sidan, kan hjälpa till att förfina studenternas intellektuella förmåga så att de i sina professionella liv kan navigera i samhället som rationella och välinformerade medborgare. Kritiskt tänkande och värdering av informationskällor blir allt viktigare härvidlag, inte minst på grund av genomslaget som Internet ger i vardagen.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter att dela information på ett öppet sätt men ger också kapacitet att bilda mer eller mindre slutna grupper inom vilka det i värsta fall kan odlas faktaresistens på ett sekteristiskt vis utan att meningsmotståndare besvärar. I dessa sociala mediers slutna ”ekokammare” – för att använda den nyligen avlidne, och precis som Bertrand Russell aktiv ända in i det sista, sociologen Zygmunt Baumans beteckning – sker en sorts självbekräftelse i och med att det är så lätt att förbli oemotsagd genom att det är enkelt att utesluta personer med åsikter som inte passar de egna eller gruppens. En sådan slutenhet är inget som gagnar samhällsutvecklingen. Istället är det dialogen mellan oliktänkande som skapar dynamik. Precis som den inledningsvis nämnda friktionen i en vetenskaplig diskussion.

Efterdyningarna av den forskningspolitiska propositionen – utvärderingslapptäcket

När det kommer till kritan backas inte de semi-visionära ambitionerna i forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft upp av tillräckliga ekonomiska muskler, vilket ger propositionen en tummetottstämpel. Utbildningsdepartementet måste också verkligen ha blivit klämt mellan sköldarna (det vill säga andra departement) i framtagningen av propositionen. Resultatet av den situationen är att den fria forskningen och grundforskningen har fått stå tillbaka för forskning som på ett tydligare sätt relaterar till de olika typer av samhällsutmaningar som nämns i den forskningspolitiska propositionen – vilket i och för sig torde passa Malmö högskola som hand i handske. Finansdepartementet har dessutom som vanligt säkert haft synpunkter på att högskolesektorn fortfarande förfogar över ett ansenligt myndighetskapital och därför inte har haft lika uppenbara behov som andra samhällssektorer.

I analogi med detta, har också Vetenskapsrådet (VR) klämts mellan Vinnova (som sorterar under Näringsdepartementet) och de övriga forskningsråden, Forte (Socialdepartementet) och Formas (Miljö- och energidepartementet/Näringsdepartementet) när det gäller den anslagsökning för de statliga forskningsfinansiärerna som föreslås under propositionens verkanstid; 2017–2020. Forte, Formas och Vinnova har som bekant en tydligare koppling till samhällsutmaningar och samverkan (som också lyfts fram i propositionen) än VR, vars ansvarsområde är mer grundforskningsbetonat och tydligen inte lika prioriterat, vilket VR också konstaterar.

Vetenskapsrådets aktier steg inte heller precis efter remissrundan för regeringsuppdraget FOKUS (VR:s förslag till kvalitetsutvärdering av forskning) som relativt unisont sågade förslaget. Eftersom VR ställde sina tjänster till förfogande för att genomföra denna utvärdering kan de även i detta fall ha blivit besvikna, för istället föreslås i forskningspropositionen att Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska ansvara för kvalitetssäkring av forskning – som Malmö högskola föreslog i sitt remissvar beträffande FOKUS. Dessutom, eftersom en tillkommande tredje resurspåverkande kvalitetsindikator för samverkan kommer att införas och som föreslås skötas av Vinnova och inte, som VR föreslog, ingå som en delmängd i FOKUS, får VR:s arbete även i den frågan tyvärr bokföras på ”förlorad tid”.

På ett sätt känns det lite, med betoning på lite, tryggare med UKÄ som ensam granskningsmyndighet för ett sammanhållet system för kvalitetssäkring av forskning och högre utbildning. I den forskningspolitiska propositionen förs ju fram att hela kunskapsmiljöer ska kunna granskas samlat för att minimera risken att samma verksamhet granskas i flera system. Och det är också fullt rimligt att ansvarsområdena mellan myndigheter renodlas i möjligaste mån och att VR:s främsta roll därmed förblir att finansiera högkvalitativ grundforskning (men även att göra vissa uppföljningar av den svenska forskningens tillstånd).

I forskningspropositionen framkommer att UKÄ:s granskningar av forskningsverksamheten bör vara inriktade på både kontroll av resultat och på kvalitetsutveckling. Det blir därför viktigt att utvärderingen inte stannar vid granskning av övergripande dokument och riktlinjer, utan hur dessa pappersprodukter omsätts i verksamheten. Tematiska utvärderingar kan därutöver bidra till nationella jämförelser av jämställdhet, villkor för unga forskare och samverkan med omgivande samhälle samt uppfyllande av regeringens forskningspolitiska mål. Så långt, så väl – med tanke på vilken kringskuren reell kontra utlovad autonomi som lärosätena nu verkar bli mer och mer vana vid.

Men på vilket sätt ska då utvärdering av forskning kunna föras in i nuvarande system för utvärdering av högre utbildning (inklusive forskarnivån)? UKÄ:s utvärderingslapptäcke inger redan nu respekt och det spontana svaret är därför att inmontering är svår att göra i nuvarande system, vars bäst-före-datum är 2022-12-31. Å andra sidan kommer det säkert att ta flera år innan ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning har framförhandlats mellan parterna – det vill säga UKÄ och lärosätena. Sen ska kvalitetssäkringen av forskning också vara i samklang med de andra typerna av utvärdering. Inte helt facilt, med andra ord.

Men vi ska också veta att även om UKÄ är ensam granskningsmyndighet för högre utbildning, skjuter de ibland från höften utan att ta hänsyn till förhållandena vid den myndighet som granskas. Malmö högskola är ett talande exempel där olika utvärderingar just nu sammanstrålar på ett ofördelaktigt vis på Fakulteten för lärande och samhälle. Nuvarande situation är därför långt ifrån den bästa. Principinvändningen mot nuvarande nationella system för utvärdering är att det i förlängningen riskerar att kväsa lärosätenas kvalitetskultur genom att olika typer av ”ombudsutvärderingar” dirigeras av tjänstemän från centralt håll på ett konformt sätt, som nu senast Kristina Julin, avdelningsdirektör vid Sveriges lantbruksuniversitets planeringsavdelning, konstaterade i en debattartikel.

Samtidigt är det en from förhoppning att nuvarande uppstyckning av utvärdering av lärosätenas verksamhet i olika komponenter upphör helt och hållet när forskning förs in i det nationella kvalitetssäkringssystemet. Men målet för nästa generation av kvalitetssäkring bör ändå vara att den ska hålla samman högre utbildning och forskning. Som nämnts, kan ett sådant system kan i vilket fall som helst knappast implementeras före 2023. Det finns därför rådrum för det rejäla omtag som är nödvändigt.

Sedan UKÄ upphörde att vara Utbildningsdepartementets förlängda arm, har deras beredvillighet till dialog skruvats upp betänkligt. Men då gäller det också att UKÄ har en konstruktiv dialogpartner. Lärosätena måste därför tillsammans visa vilja att själva ta kommando över kvalitetssäkringen av sin egen verksamhet och komma med konstruktiva förslag i linje med denna ambition. Standard Evaluation Protocol, som används i Nederländerna för utvärdering av forskning, vore lämplig utgångspunkt i en sådan dialog. Samtidigt som utvärdering av högre utbildning förenas med forskning, kan jämförbarhet mellan lärosäten åstadkommas i de fall då det är lämpligt. Ett sådant system måste också inbegripa utvärderingar utförda ”på förekommen anledning”. Universitet och högskolor måste stå enade för att den nationella kvalitetssäkringen 2.0 ska få ett lyckligt slut.

Malmö högskola – effektiv som få inom forskning

Ett av bidragen till Malmö högskolas universitetsunderlag – som ska lämnas till utbildningsdepartementet innan kommande årsskifte – är en jämförelse som visar hur Malmö högskola numera står sig i förhållande till landets andra lärosäten beträffande de nationella kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar. En sådan jämförelse berättar en del av sanningen, men utgör naturligtvis inte hela sanningen – särskilt inte med tanke på att lärosätenas infrastrukturella investeringar kan vara ojämt fördelade. Och liksom vid alla andra lärosäten, varierar förmågan inom Malmö högskola av olika skäl till att bidra till indiktorerna.

Hur det än må vara med den saken, har Malmö högskolas förbättring varit ständig sedan dessa jämförelser började göras 2009. Den positiva utvecklingen är särskilt påtaglig när det gäller utväxlingen på basanslaget, alltså hur mycket externa medel och gångbara publikationer som genereras per anslagskrona. Malmö högskolas utväxling på bibliometri-indikatorn har de senaste åren varit framstående i det nationella perspektivet.

Metodologin, som presenteras med resultaten för landets övriga universitet och högskolor i rapporten Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017, innefattar ett sätt att räkna fram en sammanvägd ranking för effektivitet att generera externa medel och gångbara publikationer. I denna sammanvägda ranking finns numera Malmö högskola på första plats bland landets lärosäten, en stadig förbättring från 2009 (då Malmö högskola låg på plats nummer 20). Rapportens ”futuristiska” titel kommer sig av att i den används de indikatorvärden som skulle legat till grund för omfördelning av forskningsanslaget mellan landets lärosäten 2017 (men som aldrig genomfördes i budgetpropositionen för 2017).

På sätt och vis är det är lite synd att metoden som tagits fram är en egen produkt, för det gör att trovärdigheten för resultatetsobjektivitet kan naggas i kanten när det nu visar sig att Malmö högskola är så pass framgångsrik. Icke desto mindre anmodade KK-stiftelsen Damvad Analytics att använda denna metod i sin rapport Forskningsperformance vid Sveriges universitet och högskolor (2016) – så den kan inte vara helt under isen. Dessutom bidrog metoden inte till någon försköning av Malmö högskolas position innan 2013; en placering som under den tiden inte var så mycket att skryta med (se tabell 3 i Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017).

Doktorander vid Malmö högskola i siffror

Utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola följs upp antingen kvalitativt – som vid den interna utvärderingen – eller, som i det här fallet, genom en kvantitativ uppföljning (som sammanfattas nedan).

Antalet aktiva doktorander vid Malmö högskola ökar visserligen stadigt, men mycket långsamt; från 203 (2010) till 223 (2015). Handledarkapaciteten är inte begränsande faktor för en raskare uppbyggnad, utan bristen på ekonomiska medel för studiefinansiering. De största forskarutbildningsämnena är odontologi (56 doktorander) och idrottsvetenskap med inriktning mot samhällsvetenskap och humaniora (16 doktorander). Medie- och kommunikationsvetenskap samt interaktionsdesign tillhör ämnen med minst antal doktorander.

Antagningen till forskarutbildningen (43 doktorander antogs 2015) verkar vara i paritet med vad som krävs för att bibehålla antalet doktorander, men antalet examina är ännu inte riktigt så många som antalet aktiva doktorander implicerar (under 2015 avlades 21 doktorsexamina och sju licentiatexamina, vilket är ungefär lika många som 2014). Till stor del beror det på att ämnen med relativt nya examenstillstånd inte ännu har jämvikt mellan antagning och examination. Malmö högskolas första formellt egenregisserade disputation i ämnet internationell migration och etniska relationer ägde till exempel rum tidigare i denna månad.

Andelen doktorander som forskarutbildar sig inom en anställning utanför Malmö högskola (till exempel: lärare, tandläkare eller socionomer) har minskat markant under de senaste åren; från 33 % (2012) till 21 % (2015). Anledningen till detta är främst att Lärarlyftets förutsättningar för studiefinansiering har gjort det dyrare för kommunerna att delta i denna typ av kompetensutveckling. Trots den kraftiga minskningen har Malmö högskola ändå cirka tre gånger större andel yrkesverksamma i forskarutbildning jämfört med landet i övrigt.

Det finns tecken på att studiefinansieringen genom forskningsanslaget minskar något, vilket i och för sig kompenseras av att externa medel i forskarutbildningen ökar. Men, i vilket fall som helst, borde studiefinansiering via anslaget utgöra basen för forskarutbildningen. Därför är beskedet om att Malmö högskola ska tillföras ytterligare 90 miljoner kronor i forskningsanslag 2018 välkommet. I den interna utvärderingen konstaterades nämligen att  Malmö högskolas forskarutbildning skulle mått bra av att arbeta under bättre ekonomiska förutsättningar.

Forskningsfuskets ansikten

Sveriges unga akademi anordnade i samarbete med Vetenskapsrådets expertgrupp för etik det första av fyra seminarium (med namnet Forskningsfuskets ansikten) i serien Den gode forskaren. Under seminariet diskuterades och problematiserades forskningsfuskets många uttryck med målet att föra ett samtal om hur forskningsfusk förebyggs i den dagliga verksamheten. Det är klart att Macchiarini-skandalen har fört upp ämnet högt på listan över angelägna frågor.

Att det ska finnas en apparat vid varje lärosäte som stävjar forskningsfusk är helt uppenbart, men hur den ska utformas nationellt är just nu under utredning. Men om ett ärende har gått så långt som till en granskning är det i en bemärkelse redan för sent eftersom förtroendet för forskning har lidit viss skada redan i detta läge.

Därför ska forskningsfusket förebyggas. Egentligen görs detta effektivast i den dagliga verksamheten. Kvalitetskulturen är således avgörande faktor i sammanhanget. Som stöd för att odla en sådan kultur finns ”code of conduct” på olika nivåer (europeisk, nationell och lärosätesnivå) men framför allt är ett ständigt pågående samtal om oredlighet inom forskning välgörande. Lärosätena kan underlätta sådana samtal på olika sätt. Till exempel har Lunds universitet nyligen inrättat ett etikråd som ska stimulera till debatt och sprida kunskap kring etikfrågor.

Vid seminariet tangerades anledningar till varför forskare rundar hörn. En stor del av orsaken till att genvägar utnyttjas kan ligga inbäddad i akademins ställvis osunda karriärsystem som premierar ett förvridet publiceringsmönster − där bland annat så kallad ”salamisering” och otillbörligt författarskap ingår som exempel på hur god forskningssed får stryka på foten. Genom att upprätthålla ett karriärsystem där kvantitet går före den i många fall mer svårbedömda kvaliteten, binder på så sätt akademin ris åt egen rygg. Sakkunnigförfarandet får aldrig reduceras till en mätning med linjal av längden på publikationslistan.

Även om frågan beträffande meriteringssystemet ägs av akademin, kan mindre goda traditioner i det här avseendet luckras upp genom att ledande forskningsfinansiärer signalerar en annan hållning när det gäller de medel de har att fördela, till exempel att sökandena i anvisningarna anmodas åberopa ett begränsat, och för projektgenomförandet relevant, antal publikationer från sina bruttolistor.

Blixtbelysning av det internationella genomslaget i Malmö högskolas forskning enligt bibliometri

Bibliometri används ofta för att visa forskningens output och kan ibland också användas för att indikera kvalitet och fördela forskningsresurser. I Malmö högskolas resursfördelningsmodell finns en bibliometrisk fördelningsnyckel som är lik den nationella; det så kallade bibliometriska indexet (vetenskaplig produktion och citeringar; för närmare förklaring se här per 2 november 2012) som Vetenskapsrådet räknar ut varje år inför budgetpropositionen. Vetenskapsrådet utgår härvidlag från Web of Science.

Det index som Malmö högskolas använder i den interna resursfördelningen släpar ett år efter Veten­skapsrådets index eftersom Vetenskapsrådets siffror inte hinner bli nerbrutna per fakultet innan för­slaget till Malmö högskolas resursfördelning beslutas. Eftersläpningen innebär att citeringsfönstret i Malmö högskolas bibliometriska fördelningsnyckel för 2017 omfattar åren 2011−2014. Nerbryt­ningen per fakultet som sker i samband med beräkningarna inför den interna resursfördelningen innebär att det fakultära utfallet av det bibliometriska indexet fördelat på 34 tidskriftskategorier kan kartläggas.

Genom att sortera de tidskriftskategorier med författare från Malmö högskola efter det bibliometriska indexets tyngd, kan en enkel bild av hur det internationella akademiska genomslaget för Malmö högskolas forskningsoutput är fördelat. I tabellen nederst finns det bibliometriska indexet per tidskriftskategori. Tidskriftskategorier med högt bibliometriskt värde återfinns högst upp i tabellen. De fakulteter som bidragit med ett index > 10 till respektive tidskriftsklass i den interna resursfördelningen 2017 namnges rangordnat.

Av tabellen framgår att tidskriftskategorierna ”Dentistry”, ”Humanities” och ”Education” väger tungt vid Malmö högskola. Publikationer inom ”Dentistry” är förklarligt nog relaterade till Odontologiska fakulteten. Fakulteten för kultur och samhälle samt Fakulteten för lärande och samhälle står för lejonparten av publikationer inom ”Humanities”, medan inslaget av författare från Odontologiska fakulteten och Fakulteten för hälsa och samhälle är överraskande stort inom ”Education” där annars Fakulteten för lärande och samhälle naturligtvis har en ledande position. ”Social Science” bör också nämnas; Fakulteten för hälsa och samhälle samt Fakulteten för kultur och samhälle ger i sammanhanget betydande bidrag.

Vetenskapsrådet har således redan lämnat in underlag till fördelningen av forskningsanslaget 2017 mellan landets lärosäten. Inga tecken tyder på att regeringen inte kommer att använda denna beräkning i nästa budgetproposition. Detta index (i tabellen ”VR17”), som tabellen också är sorterad enligt, har alltså ett citeringsfönster som ligger ett år senare än det tidigare kommenterade. Observera att i tabellens kolumn ”VR17” återfinns enbart index som är ≥ 10. Siffrorna har visserligen större aktualitet, men detta index är tillsvidare varken kvalitetskontrollerat av Malmö högskolas bibliotek eller fördelat på fakulteter. Inte desto mindre kan vissa drag anas:

  1. Genomslaget för publikationer inom ”Computer Science” är på stark frammarsch;
  2. Genomslaget för publikationer inom ”Dentistry” och ”Social Science” ökar sannolikt;
  3. Genomslaget för publikationer inom ”Humanities” och ”Education” kan vara på tillbakagång.
Publikationskategori Index Fakultet VR17
Dentistry 116 1. OD 141
Humanities 137 1. KS; 2. LS 86
Education 119 1. LS; 2. OD; 3. HS 80
Social Science 59 1. HS; 2. KS 78
Computer Science 7 66
Health 44 1. HS 50
Health Studies 2 12
Neuroscience 3 11
Medicine_Internal 12 10
Materials Science 12 10
Environmental Studies 14 1. KS
Chemistry 12 1. HS
Biomolecular 7
Medicine_External 7
Physics 7
Engineering 5
Surgery 4
Ecology 3
Environmental Health 3
Mathematics 2
Immunology 2
Oncology 1
Blood 1
Psychology 1
Economics 1
Biology 1
Pharmacology 1
Information Science 0
Mechanics 0
Agriculture 0
Engineering Mathematics 0
Ergonomics 0
Geoscience 0
Statistics 0

 

Rapport sågar svensk forskningspolitik och lärosätenas kvalitetskultur inom forskning

Det är oroande slutsatser för svensk forsknings vidkommande som dras i den av Danmarks Forsknings- og Innovationspolitiske Råd beställda rapporten ”Links between research policy and national academic perfomance – a comparative study of Denmark, Sweden and The Netherlands” som släpptes i förra månaden:

“… the highly positive development in performance observed for both Denmark and the Netherlands since the early 1990s can be partly attributed to the way in which strong national research cultures have been institutionalized at the system level in the two countries. … For Sweden, on the other hand, such long-lasting institutions with sustained system-effects have not been established. Rather, the Swedish science system has been the subject of more mixed political signals with strategic and utility-based considerations outweighing a clear focus on research quality as the most central pillar of the system.”

Om detta skulle vara förklaringen till att Nederländernas och Danmarks forskning är mer framstående än den svenska, är läget allvarligt. En kvalitetskultur som genomsyrar alla nivåer tar nämligen lång tid att utveckla och den kräver dessutom ständig skötsel för att upprätthållas. Och tänk om det finns en koppling mellan den påstådda bristande kvalitetskulturen vid svenska lärosäten och landets forskningspolitik – som här anklagas för att ha en brist på både tydlighet och långsiktighet. Bristen drar isär högskolesektorns verksamhet. Ibland förvärrar de många gånger osynkroniserade forskningsfinansiärerna läget genom att de också drar åt lite olika håll. Universitet och högskolor riskerar på så vis att bli en ”Mädschen für alles” där det viktigaste av allt, fokus på kvalitet, riskerar att sättas på undantag.

Hur det än är med den saken, tycks rapporten identifiera att förutsättningarna i Sverige för att bygga stark forskning inte är lika bra som i forskningselitländerna Nederländerna och Danmark. Om de nödvändiga faktorerna inte är på plats, spelar det kanske inte så stor roll hur de balanspunkter som ingår i det nationella forskningssystemet är kalibrerade. Rapporten tar särskilt upp balansen mellan fasta forskningsresurser och externa medel, förekomsten av olika excellens-program, forskarutbildningens volym och organisation, universitets och högskolors styrformer samt internationellt forskningssamarbete. Dessa balanspunkter bildar tillsammans ett sorts ekosystem i vilket många olika kombinationer inverkar på forskningskvaliteten. Skickliga och förutseende forskningspolitiska avvägningar av dessa balanspunkter har tydligen gjorts i Danmark och Nederländerna.

Beträffande balanspunkterna konstateras i rapporten att det svenska forskningssystemet varken har haft brist på pengar eller disputerade. Internationaliseringen verkar det heller inte vara något större fel på. Däremot pekar rapporten på att lektorer och professor vid svenska lärosäten har avsevärt mindre forskningstid än i andra jämförbara länder. Tillika har de strategiska forskningsområdena inte infriat förväntningarna. I likhet med Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” slår rapporten fast att forskningsresurserna har smetats ut på för många forskare (som arbetar under suboptimala förhållanden) och på för många små projektbidrag.

Visserligen kan rapporten kritiseras för att sätta likhetstecken mellan forskningskvalitet och sådana bibliometriska indikatorer som till mindre del omfattar humaniora och delar av samhällsvetenskap, men den borde ändå skaka om självbilden. Särskilt med tanke på den ambition som funnits under de senaste årtiondena: att Sverige ska vara ledande kunskaps- och forskningsnation. Låt oss därför till en början hoppas att mer än en balanspunkt rättas upp i höstens forskningspolitiska proposition.

Kommande forskningspolitiska proposition – vad är i omlopp?

Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, en fristående kommitté under Finansdepartementet, anordnade så här två månader innan publiceringen av den forskningspolitiska propositionen ett seminarium; ”Samtal om forskningspolitiken”. Framför allt cirkulerade intresset kring vad forsknings- och utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson skulle säga om propositionens innehåll. Propositionen ska i första hand omfatta tiden fram till och med 2020, men också ha ett tioårigt perspektiv på den forskningspolitik som tänks gynna svensk forskning bäst. Huvudinriktningen sedan tidigare, att Sverige ska vara en ledande forsknings- och kunskapsnation, kvarstår som obruten.

Högskolesektorns statliga forskningsresurser har ökat med cirka nio miljarder kronor sedan 2009, men i mångas ögon har denna stora satsning inte fått avsedd effekt. Visserligen har kvantiteten på svensk forskning ökat under denna tidsperiod, men inte kvaliteten när den mäts med högt citerade publikationer. Denna utveckling, eller rättare sagt brist på utveckling, har bekymrat nuvarande och tidigare regering. Även näringslivets krympande forsknings- och utvecklingsinsatser inverkar negativt på Sveriges konkurrensförhållande till andra länder, särskilt Kina och Sydkorea (se Vetenskapsrådets Forskningsbarometer 2016).

Oavsett detta, utlovade ministern höjda basanslag till universitet och högskolor. Sektorn har önskat en sådan under lång tid. Inte minst för att det är bekymmersamt att lärosätenas strategiska manöverutrymme begränsas genom att basanslaget måste tas i bruk för medfinansiering av externa projekt utan full kostnadstäckning. Stefan Bengtsson, numera rektor vid Chalmers, gav vittnesbörd om hur makten därmed förflyttas från universitetsledningen till finansiärerna vid ett lärosäte vars forskning till 70 % finansieras genom externa medel. Eftersom svenska lärosätens grad av externfinansiering är 55 % är resonemanget generellt tillämpbart.

Men eftersom lärosätenas ”track-record” inte imponerar när det gäller att omsätta de tidigare nämnda kraftigt ökade basanslagen till högkvalitativ forskning, inskärptes det på olika sätt att lärosätenas ledningar måste se till att kommande höjda basanslag verkligen får en kvalitetshöjande effekt. Lite svepande nämnde Agneta Bladh, Vetenskapsrådets styrelseordförande, att lärosätena hade använt senare års tillskott på ett mindre strategiskt sätt. Istället för att ge framstående forskare attraktiva villkor har lärosätena ökat antalet visstidsanställda forskare – något som varken verkar ha gagnat forskningens kvalitet eller den högre utbildningens forskningsanknytning. Att karriärsystemet måste förbättras och att det inte är någon annan än lärosätena själva som kan se till att detta sker, klargjordes med all tydlighet sätt i betänkandet Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden. Och Kåre Bremer, som höll i den så kallade Ledningsutredningen (som även den utgör underlag till kommande forskningspolitiska proposition) påpekade i samma anda att beslut om anställningar bör ligga på en hög nivå i lärosätenas organisation för att strategiska rekryteringar lättare ska komma till stånd. Därmed är det tänkt att en tydligare meritokrati införs som ökar attraktiviteten för en forskarkarriär vid de svenska lärosätena. Samtidigt skulle detta hjälpa till att råda bot på en ställvis bristande jämställdhet och mobilitet. Med andra ord: skapa strukturer som motverkar tveksamma rekryteringar, såsom gynnade av ”hemmasöner”.

Höjda basanslag förpliktigar således och tendensen är därför att detta i sin tur ställer högre krav på universitets och högskolors ledningar. Med dessa förpliktelser bör dessutom en eller annan form av utvärdering komma som ett brev på posten för att politiken på ett eller annat sätt ska kunna kontrollera att högskolesektorns verksamhet är på väg åt rätt håll, oavsett om utvärderingsresultatet eller prestationerna kommer att påverka anslagstilldelningen eller inte. Frågan är om inte Vetenskapsrådets förslag FOKUS skjuter vid sidan av vad som önskas för närvarande och det kan ifrågasättas om FOKUS kan användas i sin helhet i detta sammanhang. Men det är egentligen först när svensk forskningspolitik har fått en tydlig inriktning och väldefinierade mål som ett utvärderingssystem kan utformas, poängterade Mats Benner, ledamot i regeringens forskningsberedning (som ska bistå i arbetet med den forskningspolitiska propositionen). Även om minister Hellmark Knutsson svävade lite på målet när utvärderingar kom på tal, gick det att ana att regeringen anser att kvalitetsansvaret främst bör ligga på lärosätena och därför också möjligheten till att initiera olika utvärderingar av sin verksamhet, gärna med externa bedömare. Om tolkningen är korrekt, bör lärosäten − i likhet med att skärpa karriärsystemet för forskare − således också fortsätta med, och utöka, egeninitierade utvärderingar av verksamheten. Det ska bli intressant att se i vilken ambitionsgrad som regeringen har att ge utvärderingar av forskning en gemensam, nationell, struktur och hur länge – kanske i brist på bättre alternativ − kvalitetsindikatorerna vetenskaplig produktion och citeringar samt externa medel kan förbli ohotade som medel att fördela forskningsanslaget mellan landets lärosäten.

Som ni förstår är detta bara en del av de ingredienser som måste till för att forskningspropositionen ska bli fullödig. Bland de andra byggstenarna nämndes: resurstilldelningssystemet för högre utbildning, breddad rekrytering, livslångt lärande i högre utbildning (”växa och växla”), samhällsutmaningar, motverka tendenser till ett faktafritt samhälle, finansiering av forskningsinfrastruktur och förstärkt samverkan mellan högskolesektorn och det omgivande samhället. Listan kan göras betydligt längre och uppgiften att peka ut den forskningspolitiska riktningen är lika svår som viktig.

Seminariet spelades in och kan ses här.