Öppen vetenskap – mer öppenhet eller fler styrredskap?

Jag har i min roll som utvecklare av forskarstöd på Malmö universitetsbibliotek och tillika projektledare för ett forskningsdataprojekt den senaste tiden läst mycket på temat öppen vetenskap. Öppen vetenskap som koncept har på senare tid förenklats och handlar nu främst om öppen tillgång till forskningsresultat, både publikationer och underliggande data. Utvecklingen mot öppen vetenskap drivs hårt av EU och därmed även den svenska regeringen. Vi är sent ute, utvecklingen mot öppen vetenskap har kommit längre i många andra länder, speciellt sådana som vi gärna jämför oss med, som Finland, Nederländerna och Storbritannien. Det gör nu att det svenska arbetet för en omställning forceras och sker på bred front, fast än så länge på behörigt avstånd från forskningen och forskarna.
 
EU kommissionen publicerade 2012 en rekommendation om tillgång till och bevarande av vetenskaplig information (https://eur-lex.europa.eu/eli/reco/2012/417/oj), och följde i år upp med en ny rekommendation (https://eur-lex.europa.eu/eli/reco/2018/790/oj). Rekommendationerna har och har haft stort inflytande på olika aktörer, både på EU-nivå och nationell nivå. Ett exempel är datahanteringsplanspilotprojektet inom Horizon 2020. Ett annat är Science Europes ställningstagande för guld-OA och mot hybrid-OA som kommer till i uttryck i Plan S (de undertecknande forskningsfinansiärerna går under namnet cOAlition S, svenska Formas ingår i gruppen). Ett tredje är att Sverige (genom BIBSAM-konsortiet) har sagt upp avtalet med Elsevier när det gäller tillgång till vetenskapliga tidskrifter för att man inte kom överens som OA-komponenten i avtalet (samt prisökningen).    
 
I forskningspropositionen som kom 2016 så talas det inte mycket om öppen vetenskap, men väl öppen tillgång till forskningsresultat och underliggande data (och det talas om 10 år för omställning). Därefter har både Kungliga biblioteket och Vetenskapsrådet fått olika uppdrag:
 
Och därmed är ett antal utredningar igång (och snart klara eftersom tidtabellen är tajt, utkast är i omlopp för “inspel”). Även SUHF har en grupp för samordning av öppen vetenskap (http://www.suhf.se/arbetsgrupp/open-science-samordningsgrupp) och där under en Nationell arbetsgrupp för forskningsdata (http://www.suhf.se/arbetsgrupp/open-science-samordningsgrupp/nationell-arbetsgrupp-for-forskningsdata).  
 
Många saker som är på gång är bra. Det är svårt att vara emot öppen tillgång till publikationer eller data som är tillgängliga för att resultat ska kunna verifieras. Men helheten – alla dessa förändringar som kommer dundra, eller smyga, in i forskares vardag under de kommande tio åren från skilda håll, från finansiärer, från lärosätesledningar och genom de system för tillgängliggörande och för mätning som nu skisseras och byggs upp – vad kommer de göra med forskningen som verksamhet och praktik? Kommer mätningen av utvecklingen mot öppen vetenskap samtidigt bli ett styrredskap (eller kanske till och med en storebrors-funktion)? Kommer forskningens innehåll premieras även om man som forskare inte optimerar sitt agerande i systemet för öppen vetenskap? Hur ska dagens meriterings- och resursfördelningssystem kunna gira 90 grader på tio år (för det måste ju bli meriterande)? 
 
Det är många frågor för det är många aspekter av forskningsvardagen som kan komma att förändras. Men det som oroar mig mest är att det är så få forskare  som medverkar i ovanstående utveckling. Jag menar inte att gemene forskare ska sätta sig in i alla ovanstående frågor, men fler aktiva forskare borde delta i utredningsarbetet (och det borde diskuteras mer). Idag är det främst tjänstemän på myndigheter, från handläggare och utredare till bibliotekschefer och rektorer, som deltar och kanske hinner göra inspel innan utredningarna är klara och öppen vetenskapssystemet byggs vidare. Troligt kommer det vägas och mätas mer, men kommer ämnesspecifika traditioner och akademisk frihet få plats i denna form av öppenhet?
 
Övergången till öppen vetenskap har blivit akut (från politiskt håll) och det kan leda till en ketchup-effekt med många förändringar på kort tid. Varför inte längre tidshorisont och fler forskare involverade? Öppen vetenskap kommer leda till många positiva effekter. En aspekt är bättre ordning på och dokumentation av forskningsdata behövs nog på många ställen, jag skulle idag nog inte kunna reda ut den data som min avhandling bygger på. Min egna goda forskningssed behöver bli godare. Och som biblioteksanställd är jag van att göra nytta för den enskilde användaren. Nu är jag rädd att det kommer förändras, att inte längre främst stödja forskare, utan tvärtom komma tvinga in dem i ett (byråkratiskt)system som kanske inte alltid är för forskningsframstegens bästa. Rädd för att bli en öppen vetenskap-kommissarie som inte längre stödjer forskare, att bli en politruk…
 
/Jonas Fransson