Det autonoma universitetet: Del 2

Frågan om vilket inflytande Malmö högskola har över sina lokaler blev aktuell i juletid då upphandlingen av lokalerna för Idrottsvetenskap vid Malmö högskola blev färdig. Det hade funnits vissa förväntingar om att valet skulle falla på ”World Village of Womens Sport” (WVWS), men så blev nu inte fallet. Besvikelsen hos lokala entreprenörer som Dan Olofsson och Kent Widding Persson lät inte vänta på sig. I Kvällsposten skrev representanter från WVWS Stiftelse och Centrum för Idrottsforskning en indignerad debattartikel på temat ”En förlust för Malmö och för vetenskapen”:

Vi är […] både förvånade och besvikna över hur Malmö högskolas hanterat relationen till WVWS. De har varit med om att forma satsningen sedan dess början, varit representerade i stiftelsens styrelse på högsta ledningsnivå samt tagit ekonomisk del av satsningen på ett betydande sätt.

En fundering med anknytning till detta är naturligtvis i vilken utsträckning detta är relaterat till det faktum att högskolan inte anses ha rådighet över sina lokaler? Är det på grund av att Malmö högskola inte är en stiftelse och under Akademiska Hus förmynderi som man inte valde WVWS – eller fanns det andra skäl? Det som förut kunde tyckas vara en hypotetisk fråga visar sig kanske redan ha betydande konsekvenser för Malmö högskolas verksamhet och möjligheter till samverkan med andra aktörer. Potentiellt kan man föreställa sig att det efter historien med WVWS kan finnas samarbetspartners som ställer sig frågan om Malmö högskola är en partner att lita på.

Det autonoma universitetet?

Under en tid har det förts en debatt utifrån den så kallade autonomireformen, dvs vad som från regeringshåll omtalats som “ökad frihet för akademin”. Processen har varit tvådelad  – en första del infördes i januari 2011, och nyligen har vad som skulle kunna beskrivas som ett ytterligare steg varit ute på en remissrunda.

Redan den första delen av reformen fick utstå en hel del kritik, ex i  Universitetsläraren:

– Mina farhågor har besannats. Det som rapporteras från lärosätena vittnar inte bara om att flera arbetsgivare handskas valhänt med den komplicerade situationen, utan också om att några tänker utnyttja den föregivna friheten till att drastiskt begränsa den akademiska friheten och utbildning på vetenskaplig grund till förmån för en utbildningsproduktion av industriellt slag, sade Git Claesson Pipping (SULF:s ordförande)

I UNT skrev ett antal forskare på temat “Självständighet blev toppstyrning”),

I stället för kollegialt medinflytande har reformen använts för att anta en styrmodell som faktiskt avskaffat forskarnas medverkan i centrala beslutsprocesser som rör kvaliteten i utbildning och forskning /…/ Syftet med regeringens autonomiproposition uppgavs vara att den politiska styrningen skulle minska men i verkligheten fördes all makt över till rektorer och högskolestyrelser där politiker, näringslivsföreträdare, och byråkrater har störst inflytande/…/ De stora universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund är de enda lärosätena i Sverige i dag som har valt att behålla det så kallade kollegiala styret. Vid de mindre högskolorna däremot har rektorsväldet tagit över och det tycks ha fått en påtagligt negativ inverkan på förmågan att upprätthålla starka forskningsmiljöer.

Organisationen Academic Rights Watch skriver på sin hemsida att “Oss veterligen har ingen högskola tagit autonomireformen som ett tillfälle att öka lärares och forskares akademiska frihet”. I stor utsträckning har det handlat om att universitet och högskolor genomfört reformer som innebär en allt högre grad av linjestyrning på bekostnad av så kallad kollegial styrning.

 

DEN PRIVATA AKADEMIN

Nästa steg i reformen var det förslag som regeringen presenterade 25 juni 2013, dvs när akademin i stor utsträckning gått på semester och låg i hängmattan. “Idag presenteras ett förslag till ny lagstiftning för universitet och högskolor för ökad autonomi. Förslaget innebär att statliga universitet och högskolor ska kunna omvandlas till privata stiftelser.” Det var inte helt oväntat, men frågan är om regeringen var förberedd på den kritikstorm som följde. Några exempel på kritiken kan man finna i DN:

Utan belägg vill de trumfa igenom en syn på forskning och högre utbildning som en affärsverksamhet bland andra, där nyttan mäts enbart i kortsiktiga penningmått. Syn­sättet doldes tidigare under slagord som ”kvalitet” och ”innovation”; nu framhålls ”internationalisering” och ”frihet”. Förslagets verkliga innebörd är dock rakt motsatt.

I Honeths perspektiv uppträder universiteten främst som en sektor som omsätter miljarder kronor och utgör en ekonomisk motor. Hans förslag går ut på att underlätta för de universitet som är internationellt attraktiva att göra affärer, och för andra sektorer att söka vinst genom samverkan med dem.

Men det fanns också de som menade att kritiken kanske var något överdriven – exempelvis Mats Bergman, professor i nationalekonomi vid Södertörns högskola:

Den högljudda retoriken mot privatisering och förvandling till affärsverksamhet bygger kanske på ett missförstånd. Alternativt är det en taktiskt motiverad argumentation, utifrån en farhåga att ett första litet steg bort från statlig kontroll och myndighetsorganisering också är ett första steg mot en vinstdrivande verksamhet. Ett mer optimistiskt synsätt är tvärt om att icke vinstdrivande stiftelsehögskolor kan bli en förebild för välfärdssektorn.

Vad gäller det minskade utrymmet för kollegialt beslutsfattande är detta något som redan skett. Det reella kollegiala inflytandet och institutionernas självständighet har gradvis minskat under senare år i och med att universiteten mer och mer blivit linjestyrda organisationer. Efter autonomireformen är det i praktiken rektor som bestämmer vilka, om några, befogenheter de kollegiala organen ska ha.

Tvärt emot denna trend föreslår departementspromemorian att styrelsen ska tillsätta rektor och att styrelsen i varje fall initialt ska domineras av lärare och studenter. Dessa ska tillsammans ha sex styrelseplatser; därutöver tillsätter regeringen ordförande och en allmänrepresentant. Styrelsen bestämmer själv om den vill utvidga kretsen. I praktiken är detta en drastisk maktförskjutning tillbaka till kollegiet. Att styrelsen får tillsätta och avsätta rektor, det vill säga samma förhållande som råder mellan ett aktiebolags styrelse och dess vd, innebär att makten delas mycket mer påtagligt än vad fallet är idag.

Få röster var särskilt positiva. Lunds universitets rektor lyfte i en intervju fram tre argument för stiftelsereformen:

1. En internationell jämförelse visar att framgångsrika universitet såsom Cambridge och Oxford bedrivs i självständiga ägandeformer, nära den stiftelseform som nu föreslås. Den självständiga ägandeformen är en del av dessa universitets framgångar.

2. Genom att bli högskolestiftelse skulle Lunds universitet få möjlighet att förvärva fastigheter vilket påtagligt skulle kunna minska kostnaderna för lokalhyrorna som idag omfattar ca 900 miljoner kronor per år och betalas till främst Akademiska hus och går tillbaka till staten i form av stor vinst. Ägde universitetet själv alla fastigheterna bedöms kostnaderna minska med 200 miljoner kronor till 700 miljoner kronor per år.

3. Lunds universitet har ursprungligen ägt stora lantegendomar och genom dem varit självförsörjande vilket kan jämföras med att vara en självförsörjande stiftelse. Det finns alltså också en historisk koppling till förslaget.

Argumenten är minst sagt svajiga. Blir Lund som Oxford eller Cambridge genom att den juridiska formen ändras? Att Lunds universitet tidigare har ägt lantegendomar och därför har någon slags historisk koppling behöver man väl knappast kommentera – och om man vill öka resurserna till universitetet behöver väl inte staten ta ut så stor vinst på universitetets lokalhyror? Man kan också tolka Per Erikssons intervjusvar som en mild form av ironi – mer fördelar än så här kan man inte se hur man än letar….

Malmö högskolas rektor, Stefan Bengtsson, var tidigare verksam vid Chalmers, som just är en stiftelse. Han skriver en mer positiv text i SVD där han menar att:

Självständighet, påstår jag, leder efter hand till ett ökat ansvarstagande, ett mer långsiktigt tänkande och vilja till ökat positivt risktagande/…/Att även i framtiden driva lärosäten med dagens begränsningar innebär att vi på sikt riskerar både deras internationella konkurrenskraft och möjlighet till att aktivt bidra till samhällsutvecklingen.

Bengtsson är tydlig med att “Styrelsens betydelse lär sannolikt bli större i ett privaträttsligt självständigt lärosäte eftersom ledamöterna har ett tydligare personligt ansvar än i en myndighetsstyrelse” och lyfter också argumentet från Mats Bergman om att styrelsen skulle kunna avsätta rektor. Frågan är hur vanligt man kan föreställa sig att detta kommer att bli – eller om det mest är en slags formell möjlighet? Bland de argument som Stefan Bengtsson anför till stöd för stiftelse formen är inte heller oväntat “Rätten att äga bolag och fastigheter”.

Regeringen valde till slut att dra tillbaka förslaget, med alla sannolikhet beroende på den massiva kritiken. Det handlade inte bara – som ovan – om mer eller mindre ideologiskt betingad kritik, utan också kritik mot dess juridiska utformning som kritiker menade var otydlig.

 

AKADEMI OCH SAMHÄLLE

Till syvende och sist handlar det om synen på varför vi skall ha universitet och högskolor – och vilken roll de skall ha i samhället. En viktig synpunkt är också att akademin redan har förändrats på många sätt under de senaste decennierna. Också tankarna om varför vi skall ha högskolor och universitet befinner sig i någon slags ständig förhandling. Regeringen Reinfelt formulerade det på följande sätt när man motiverade den första autonomipropositionen:

Skälen är bl.a. universitets och högskolors grundläggande uppgift att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen

Detta är ju i princip den “Humbodtska” bilden av akademin. Samtidigt menar man att

Universitet och högskolor är utsatta för stark nationell och internationell konkurrens. En global utbildningsmarknad har utvecklats där svenska och utländska lärosäten konkurrerar om de bästa studenterna./…/ Ett annat område där universitet och högskolor i allt högre grad konkurrerar med varandra gäller tilldelningen av resurser för såväl forskning som utbildning.

Sedan 1977 års högskolereform gäller att högskolans två huvuduppgifter är utbildning samt forskning och utvecklingsarbete. År 1997 tillkom högskolans uppgift att samverka med det omgivande samhället som innebar ett mandat till högskolan att samverka med näringslivet och andra samhällssektorer./…/Regeringen har betonat att lärosätena är viktiga aktörer i innovationssystemet och en viktig motor i den regionala utvecklingen.

Det är alltså tydligt att universitet och högskolor har flera uppdrag. Å ena sidan att vara “självständiga och kritiska” och å andra sidan “samverka” och vara “viktiga aktörer i innovationssystemet och en viktig motor i den regionala utvecklingen”. Den senare formuleringen skulle man kunna hänvisa i stor utsträckning till “triple helix”-konceptet.

Det är knappast självklart att dessa uppdrag alltid går att förena. Om man dessutom kopplar detta till en språklig konstruktion av att man befinner sig på en ‘marknad’ där man är utsatt för ‘stark konkurrens’ finns en överhängande risk att akademin som tillväxtmotor får överhanden i förhållande till akademin som kritisk granskare. 

Målkonflikten mellan att främja och granska är alltså inte något som ligger i en eventuell framtid, det är en realitet idag. Det var också utgångspunkten för många av de kritiska inlägg som publicerades i samband inriktningen på de senaste nerdragningarna vid Malmö högskola. Exempelvis menade Helena Tolvhed och Ulrika Holgersson att

Det är ingen slump att ledningen och högskolestyrelsen – som var och en kan konstatera genom en blick på Malmö högskolas hemsida – sedan några år tillbaka är tunga vad gäller tekniska och näringslivsanknutna kompetenser och intressen men fattiga på humanister och samhällsvetare.

 

VILKA INTRESSEN FÖRETRÄDS I HÖGSKOLESTYRELSERNA?

Citatet ovan pekar också på en annan intressant fråga – såväl idag som i framtida akademiska organisationer organiserade som stiftelser: Vem sitter i högskolestyrelserna och vilka intressen företräder man? Givetvis finns alltid förutom rektor 1) Studentrepresentanter 2) Lärarrepresentanter och 3) Fackliga representanter – så det är de övriga (“företrädare för allmänna intressen” – utsedda av regeringen) som är intressanta här. Några snabba utsnitt ger vid handen följande:

  • Malmö högskola: 3 Malmö Stad, 3 näringsliv och 2 annan akademi
  • Stockholms universitet: 3 näringsliv, 2 statlig förvaltning, 1 Stockholms Stad, 1 annan akademi och 1 “rådgivare”.
  • Göteborgs universitet: 5 statlig förvaltning, 1 näringsliv och 1 annan akademi
  • Uppsala universitet: 4 näringsliv, 1 offentlig förvaltning och 1 annan akademi. Dessutom 2 representanter som tillhör stiftelser: Peter Luthersson från Ax:son Jonsons stiftelse och Christina Mattson, Stiftelsen Nordiska Museet.
  • Lunds universitet: 2 näringsliv, 2 offentlig förvaltning, 2 annan akademi och Sofia Halth, ordförande Svenska Amnesty.

Regeringen tillsätter ju inte ledamöter till styrelserna för akademiska organisationer slumpmässigt, det finns en tydlig praxis. I styrelserna för högskolor har representanter för offentlig förvaltning i högre grad en lokal eller regional koppling, medan universiteten oftast har personer med koppling till statlig förvaltning. Näringslivet är ofta mycket väl representerat, ibland dominerar detta till och med. Det är betydligt sämre ställt med representanter för civilsamhället – det är mycket ovanligt att representanter med sådan bakgrund  finns representerade i de styrande organen för universitet och högskolor.

Vad betyder då detta? Det är naturligtvis svårt att säga. Även personer med bakgrund i näringslivet kan ju stå för en kritisk granskande ståndpunkt, men det ligger nära till hands att tolka sammansättningen av dessa styrelser som en betoning av akademin som tillväxtmotor snarare än till stöd för självständig kritisk granskning – kanske är tanken att detta är något som lärarrepresentanterna själva står för? Det tror jag är olyckligt. Jag tror att det kritiskt granskande perspektivet skulle vunnit på fler ledamöter i universitets- och högskolestyrelser som har kopplingar till civilsamhället.

En paradox i debatten är dock att stiftelseförslaget (departementspromemorian) skulle skapa större möjligheter för lärare, forskare och studenter att styra det egna lärosätet: Styrelsen skulle tillsätta rektor och styrelsen skulle initialt domineras av lärare och studenter. Tillsammans skulle dessa ha sex styrelseplatser; därutöver skulle regeringen tillsätta ordförande och en allmänrepresentant. Styrelsen skulle själv bestämma om den ville utvidga kretsen.

 

ÄR DEBATTEN ÖVER NU?

Förslaget är tillbakadraget, men få tror att ambitionerna att göra akademin mer “autonom” är borta. Det som är viktigt nu är börja diskutera hur vi skulle vilja ha det – vad vill vi att akademins roll i samhället skall vara?  Det låter kanske bra att vara “självständig” – men vad ligger egentligen i det begreppet? Istället för att regeringen tillsätter styrelserepresentanter som skall representera “allmänintressen” skall alltså akademin själva bestämma vilka som styr lärosätena – det betyder också att möjligheten till demokratisk kontroll av akademin minskar. Är det önskvärt?

Det är också angeläget att kretsen som debatterar vidgas. Debatten fördes närmast uteslutande  av personer från akademin –förutom kritiska lärare och forskare också av studenter och i någon utsträckning då av personer i ledande ställning vid lärosäten. Var det inte fler som kände sig berörda?

Dags för politisk handling om civilsamhällets roll i utvecklingen av dagens och framtidens välfärdslösningar skall kunna stärkas

Det sker stora förändringar i samhället idag – förändringar inom kultur, politik, ekonomi och på andra områden. Förändringsprocesserna är inte isolerade till Sverige eller Europa, utan de är till stor del globala till sin karaktär – och samtidigt väldigt påtagliga i det lokala sammanhanget.

Förändring innebär också utmaningar. En del förändringsprocesser är inte så nya fenomen utan har pågått i decennier. Till stor del har utmaningarna mötts med justeringar och kompletteringar i de befintliga välfärdssystemen. Men det har blivit allt tydligare att välfärdssystemen – som ofta kallas ”samhällets skyddsnät” – har fått allt glesare mellan maskorna. En central kritik har varit att säkrandet av ekonomisk stabilitet i systemen varit viktigare än att se till systemen täcker alla medborgare. Nytänkandet och innovationsförmågan hos de offentliga institutioner som har uppdraget att förvalta systemen har ifrågasatts och kritiserats för att i alltför stor utsträckning luta sig mot marknadslösningar och konkurrensutsättning.

På många håll i världen har civilsamhällets organisationer haft en viktig roll i välfärdslösningarna, något som är förknippat med den historiska ekonomisk-politiska utvecklingen. I Storbritannien har staten traditionellt haft en begränsad roll och ”charities” har varit viktiga både lokalt och nationellt. I Tyskland drivs en stor del av sjukvården av organisationer kopplade till religiösa samfund. Även i Sverige är många av de saker som vi anser som självklara i vår välfärd sprungna ur initiativ från civilsamhället, exempelvis barnavårdscentralerna.

Sofielund Ageny (Bild från Sveriges Radios hemsida)

 

Civilsamhället och dagens utmaningar

När regeringen hösten 2012 presenterade den nationella innovationsstrategin lyftes de idéburna organisationernas roll för välfärdens utveckling fram på ett framträdande sätt, och då näringsminister Annie Lööf uttalade sig i Sydsvenskan i samband med att regeringen beslutade om att bidra till finansieringen av Mötesplats social innovation, placerad vid Malmö högskola, uttryckte hon att ”… vi [ser] att den tredje sektorn med föreningslivet också börjar etablera sig som ett komplement till näringslivet.” Även i Malmökommissionens slutrapport lyfter man fram att ”civilsamhället bär på en stor potential att skapa ett socialt hållbart Malmö”, då man pekar på att civilsamhället ”bär […]  på en social innovationskraft som kommunen på grund av bristfälliga strukturer för ändamålet inte alltid kan ta till vara på.” Och när Katrin Stjernfelt Jammeh tillträdde som ordförande i Malmö kommunstyrelse uttryckte hon i Sydsvenskan (1 juli 2013) att ” Vi behöver arbeta tillsammans med det lokala föreningslivet och näringslivet för att skapa arbetstillfällen och gemensamt se till att Malmöborna kan ta dessa arbeten.”

Viljan saknas inte heller hos civilsamhällets aktörer, tvärtom, och åtskilliga tvärsektoriella projekt har initierats. Men intrycket är splittrat, och det kan ibland vara svårt att förstå varför vissa initiativ har lättare att finna stöd och förankring än andra. Det konstruktiva som görs bland offentliga aktörer skall naturligtvis inte förringas, och det är tydligt att det finns en god vilja på många håll, men det samlande greppet saknas.

Om civilsamhället skall kunna spela den roll som efterfrågas krävs ett mer samlat förhållningssätt från såväl politisk ledning som offentlig administration.

Yalla Trappan (Bild från Tillväxt Malmös hemsida)

I första hand är det inte frågan om ”mera pengar”, utan en utveckling av förhållningssätt och regelverk på ett sådant sätt att de blir tydliga, transparanta och långsiktiga. Detta är framför allt viktigt eftersom maktrelationen mellan civilsamhällets organisationer och offentliga institutioner är så ojämn.

Konkret gäller detta också i Malmö. Här finns ett starkt och engagerat civilsamhälle, men om man tänker sig att det skall spela någon form av roll för utvecklingen av välfärdssystemen är det nu dags att gå från uttalanden och strategiska dokument till konkret handling. Man skall inte missta engagemang för osårbarhet – och många av de organisationer som under lång tid engagerat sig starkt för utvecklingen i Malmö lever med kniven på strupen.

Social innovation initiatives in Malmö/Lund

In the Malmö-Lund area, it is possible to find a number of interesting initiatives that could be framed as “social innovation” – and where predominantly young people are the drivers:

Tamam http://www.tamam.se/blog/  – “Tamam is a politically and religiously independent non-profit organization that works with children, youth and young adults with diversity and antiracism to create new venues, organize meaningful leisure activities and encourage young people’s community involvement. Tamams motto is ‘Friendship without borders, we want to break down the barriers that stand in the way of young people from different backgrounds to have a chance to get to know each other and become friends.”

Klädoteket (http://kladoteket.se) – “Klädoteket is a library for clothes. It is a light-hearted but practical response to the throwaway culture. The clothes are borrowed instead of bought and shared instead of owned. Many already have closets overflowing with second hand clothes, but continue to look for fun garments. We asked ourselves whether a desire for change and the desire to express a wearable identity must always involve environmentally and socially unsustainable consumption of clothing? The answer was Klädoteket that combines cultural and environmental aspects with a desire to democratize fashion also from an economic perspective.”

885009_625760687440842_459871022_o

Brightful (https://www.facebook.com/brightful.org) – “Brightful is a nonprofit organization based on a mentorship program (Brightfulprogrammet) which helps young people to believe in and strive towards their future. Our vision that all young people should have a goal with their future, and believe in their own abilities.”

IMG_3527

WatchIt (http://watchitmalmolund.se)  – “Watch it! is a project by young people and for young people, where we take young people’s influence  further. We want to act, be seen and heard in young ways. During the workshops, we highlight  issues that young people feel are important and use old and new methods to express opinions and raise our voices! Watch it! explores different techniques to create change and develop democracy. In workshops using popular education methods and interactive exercises, we discuss topics such as democracy, civil rights, political influence and social change.”

Connectors Malmö – (http://connectorsmalmo.com/ConnectorsMalmo/Connectors_Malmo.html) – “Connectors in Malmö exists as an NGO based in Malmö, Sweden. We are independent of any political party or religious group. We run a series of different programmes to encourage citizens to engage  within the local community. We provide quality events and ongoing programmes to encourage inter-cultural understanding and tolerance, to empower social change and to inspire creativity… We also push to make Malmo a smaller, more accessible city. We strive to create connections and collaborations between  many different organizations. In doing so, we believe that Malmo can exist as an oasis of possibilities for individuals from all walks of life to grow in their aspirations and goals. Lastly, we aim to act as a resource to further the blending of the wide array of cultures represented in Malmo. We believe that the diversity found in Malmo, hand-in-hand with the spirit of social empowerment can act as a powerful positive force. We believe that Malmo can become a model to other cities around the world of a cosmopolitan, international city thriving in harmony.”

Vilken roll kan och skall Malmö högskola spela i Malmös utveckling framöver?

Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke, när Malmökommissionen presenterar sina slutsatser och förslag mitt i en intensiv debatt om Malmö högskolas inriktning och styrformer. Vilken roll vill och kan Malmö högskola spela för Malmös fortsatta utveckling – och vem skall besluta om detta? Skall det handla om samlade strategiska grepp (läs toppstyrt), vilket kan vara effektivt och slagkraftigt men brista i förankring och dialog ELLER skall det bygga på breda ansatser, där en mångfald av lärare, forskare och studenter engagerar sig i olika aktiviteter på egna villkor, vilket kan vara svårt att överblicka och koordinera, men som sannolikt kan nå större intern och extern förankring och just bidra till att sätta malmöborna i centrum för en samskapande process. Ni kan säkert gissa vad jag tycker.

I vilket fall krävs att det finns någon form av beslut kring detta – och det skulle vara väldigt olyckligt om det blev ett “styrelserumsbeslut”. Min förhoppning är att detta skall vara något som diskuteras i och kring fikabord, seminarierum och föreläsningssalar!

Kommissionens slutsatser pekar tydligt mot behovet av att arbeta gränsöverskridande, vilket knappast är nytt, men man tydliggör också att det är viktigt att uppmärksamma den maktassymetri som råder. Att sätta medborgarna i centrum tycks ofta handla mest om att sätta dem i centrum för retorik. Det är också viktigt att uppmärksamma att föreningslivet/civilsamhället och dess viktiga roll omnämns explicit av kommissionen, liksom för övrigt i den nationella innovationsstrategin som kom i höstas. Föreningsliv/civilsamhälle beskrivs alltså som en viktig aktör såväl när det gäller att lyfta Sverige som att lyfta Malmö. Vilka slutsatser kan vi på Malmö högskola dra av detta? I vilken utsträckning inkluderas föreningsliv/civilsamhälle i våra utbildningar och i vår forskning? Vad skulle vi kunna göra? Ytterligare en fråga som jag tänker att vi borde diskutera vid fikabord och i utbildningslokaler, och där jag hoppas att högskolans styrande organ inte bara lägger örat mot marken i större utsträckning utan också tar aktiv del i diskussionerna.

Istanbul and the Grassroots. Civil Society Organisations, Local Politics and Urban Transformation

By Fredrik Björk

When “Istanbul” is mentioned, all kind of images come to mind. Hagia Sofia, the Galatea bridge, crowded streets and bazars. To many of us, Istanbul at least to some extent represents the exotic. The uniqueness of a city that spans two continents, where history, religion, politics and culture frequently clash rarely fails to capture our interest.

At the same time, many of the issues that affect the lives of ordinary citizens in Istanbul are curiously similar to what we encounter in cities in Sweden or other western and northern European countries. Martin Schwegmann, who will visit Malmö university and talk at the Urban Seminar on October 19th, recently defended his dissertation with the title “Istanbul and the Grassroots. Civil Society Organisations, Local Politics and Urban Transformation”, in which he investigates the nature of Istanbul’s newly evolving landscape of civil society actors in the field of urban development.

 Demolished Gecekondu in Ayazma district, Istanbul (Photo: IMECE)

“Since the early 2000s, Istanbul and many big cities in Turkey have been experiencing a massive paradigm shift towards a neoliberal urban regime resulting in urban transformation manifested in forced evictions, demolitions and resettlements of poorer populations of both inner city and former informal settlements on the fringes of the cities. In the face of this development new and old civil society actors reorganize and struggle to raise their voice for their right to the city. 

A major outcome of the research is an extensive inventory of relevant civil society actors at play in urban development as well as a description of the applied strategies and tactics of both civil society and project implementers. The two most important civil society actors are the growing number of neighbourhood associations in affected neighbourhoods and newly evolving social movements or civil platforms.

Secondly the study gives insight into the mobilization patterns of four different neighbourhood associations. These develop mainly in response to an urban transformation project underway posing a potential threat to the livelihood, socioeconomic networks and physical environment of the affected populations. This reflexive formation makes it difficult to maintain a high degree of mobilisation over the usually long implementation period of urban transformation projects. First associations try to define therefore their own vision for their neighbourhood and thus try to achieve a more sustainable and constructive mobilisation within the neighbourhood.  Civil platforms emerge usually out of more general political or ethical considerations of academicians and professionals from the realm of urbanism such as urban planners, sociologists, architects, artists and the like. These organizations reach longer term mobilisation and reach often much broader attention. Yet they are chronically underfinanced and therefore lack sustainability of resources. In recent times greater networks of these and other civil society actors emerge and raise more and more public attention. The challenge here is to find a common narrative which embraces an as wide as possible range of organizations without getting stuck in disputes over political, religious or cultural affiliations”, Martin Schwegmann writes in his abstract.

Sustainia – with examples from Malmö

Recently the Copenhagen-based think tank MandagMorgen (MondayMorning) launched Sustainia – “a concept for communicating a sustainable future based on concrete and tangible know-how and technologies – a global collaborative platform for building a model and vision for a sustainable future”. It’s quite a high-profile project, presented at the Rio+20 and with a number of well-known people involved. In the Sustainia 100, the leading global 100 sustainable solutions are presented. What makes us here in Malmö proud is that two of the solutions are from our innovative city. Ekostaden Augustenborg, an urban regeneration project and Klädoteket (webpage unfortunately only in English), a library for clothes. Klädoteket were also featured in an article in the Guardian yesterday. Go, social entrepreneurs!

 

New-tech for urban sustainability

Communication/transport and food production are some of the most widely discussed aspects of urban sustainability these days. While my impression is that many initiatives are just old wine in new bottles (and some of it is really too old!) there are some quite innovative ventures using if not high-tech, at least new-tech.
Electric vehicles has been a promising technology for about a century now, but hasn’t really started moving yet. One reason is of course the impressive resilience of the fossil-fueled-automobile system, but also the inability to create a similar system for electric vehicles (EV). Now there are two interesting ventures for EV’s in Europe that have taken the systemic perspective as their starting point – one based in the Basque country (Hiriko) and one in Britain (Riversimple). Both are now moving from “promising” to prototypes, with trials planned in several cities. Malmö is one of the cities where they plan to try out Hiriko, I can’t wait to stumble into one!
Urban farming is also a global buzzword, and the range is tremendous – from new allotments and communal gardens to Plantagon‘s giant greenhouses (“plantscrapers”). Just a few months ago Plantagon started construction of it’s first creation in Linköping, Sweden. Interest in this new technology is global, and what makes it stand out is the systemic perspective – also with cradle-to-cradle thinking.
The systemic thinking for these concepts goes beyond the technology – it also applies to their business models. Plantagon argues for an innovative governance model they call “companization” – a kind of hybrid between a commercial business and a democratic organization, and say on their website that “business as usual is over”. A similar statement can be found on Riversimple’s homepage:”We believe that business can be a powerful force in addressing the greatest issues that face humanity. However, it cannot be business as usual. The business must be driven by a profound purpose, must be democratic in structure, must seek to give back to society more than it takes and must be highly flexible and responsive to changes in its environment.”
It’s going to be very interesting to follow not only the success of these “new-techs” but also these new business models – and see if they can live up to their promises!

Social Entrepreneurship in Bosnia: Mozaik

Mozaik is a community development foundation that provides grants and advisory support for local initiatives of common interest throughout Bosnia and Herzegovina. They focus on local resource mobilization and sustainability through implementing a range of programs that support initiatives in rural communities.

Homepage: http://www.mozaik.ba/eng/index.php?id=onama

Read more: http://www.triplepundit.com/2011/01/social-entrepreneurship-bosnia-brilliant-mozaik/

It’s founder, Zoran Puljic, was in 2010 elected “The Social Entrepreneur of the Year in Central and Eastern Europe” by the Schwab foundation.

Studiebesök Köpenhamn 10 januari

Tillsammans med Glokala Folkhögskolan anordnas den 10 januari ett studiebesök i Köpenhamn på två intressanta verksamheter:

Trampolinhuset – ett självstyrt kulturhus för asylsökande och danskar som jobbar för en rättvis och human flykting- och asylpolitik (http://trampolinhuset.dk/)

Infofilm om Trampolinhuset

The Hub  Köpenhamn, en kreativ kontorsplats för projektmakare och samhällsentreprenörer. Vi möter Peter Froberg som jobbar med etableringen av The Hub i Köpenhamn.

Program:

Samling vid tågstation Triangeln 8.30, i markplan vid södra uppgången mot Smedjegatan. Karta:http://g.co/maps/9dvsx

10.00 – 11.30 Studiebesök hos Trampolinhuet

11.30 – 13.00 Lunch på The Laundromat Café, Elmegade 15

13.00 – 14.00 Studiebesök hos The Hub

14.30     Resa tillbaka till Malmö

Biljetter & lunch betalas & inhandlas på egen hand

Anmäl dig till fredrik.bjork@mah.se  senast 5 januari