Civilsamhällets resurser

Den idéburna sektorn – eller det organiserade civila samhället om man så vill – lyfts ofta fram som en viktig del av samhället. Något som det är viktigt att skapa goda villkor för. Motiveringarna kan se lite olika ut: I den nationella innovationsagendan som den förra regeringen tog fram för något år sedan lyftes det civila samhällets betydelse för att utveckla innovationer som möter samhällsutmaningar. I andra sammanhang har det civila samhällets betydelse för demokrati och delaktighet påtalats. Häromdagen pekade ett antal debattörer, inkluderandes några ministrar i den nuvarande regeringen, ut civilsamhället som “avgörande” för välfärden. En reflektion blir givetvis om det organiserade civilsamhället är viktigt i sig själv – eller om det handlar om att man skall se det som ett verktyg för åstadkomma något annat. “Man” i detta fallet är då framför allt den gemensamma, politiskt styrda sektorn (och mycket riktigt så finns det en statlig utredning som skall undersöka hur det civila samhället kan stärkas).

Synsättet påverkar hur man ser på vilka resurser som kan ges till civilsamhällets organisationer, och på vilka villkor, men också på de mer generella spelreglerna. Vad kan och bör civilsamhällets organisationer  göra, vem kan bestämma detta och hur kan resurser för att göra detta möjligt skapas?

grupp1

Ur forskningssynpunkt är inte detta nytt. Redan på 1970-talet började forskare som studerade sociala rörelser se på hur man skaffade sig resurser. I huvudsak fanns två linjer: en som skulle kunna kallas entreprenöriell, med ett fokus på ekonomiska resurser; och en mer politiskt orienterad, där exempelvis legitimitet ses som en central resurs.

Under de senaste decennierna har det skett en förändring vad gäller villkoren kring de ekonomiska resurserna som ställs till det organiserade civilsamhällets förfogande. Projektfinansiering har blivit allt viktigare i förhållande till de föreningsbidrag som historiskt, tillsammans med medlemsavgifter och volontärarbete, utgjort föreningarnas ekonomiska bas. Samtidigt har också sociala företag vuxit fram i allt större utsträckning, företag som bygger på det civila samhällets värdegrund och ofta är juridiskt (och praktiskt) organiserade enligt demokratiska principer, men där resursskapandet i större utsträckning bygger på marknadsmässiga principer.

Kritiken mot projektfinansiering har varit stark, och tagit flera utgångspunkter. En aspekt som ofta lyfts är att projektens tidsbestämda karaktär gör att insatserna blir kortsiktiga, det blir inte någon uthållig förändring. En annan synpunkt har varit att projektfinansieringen ofta är en del av ett program som handlar om att förverkliga politiska mål, och att det civilas samhällets organisationer därigenom riskerar att bli en form av “underleverantörer” till kommuner och andra offentliga aktörer – vilket gör det svårare att vara en del av ett kritiskt, demokratiskt samtal. Samtidigt har det varit tydligt att projekt, som organisationsform, inte minst när ett antal aktörer från olika sammanhang kan samlas, skapar förutsättningar för innovativt tänkande och förändringsarbete.

En ny form av finansiering har de senaste åren gjort sitt (synnerligen försiktiga) inträde på arenan: Idéburna Offentliga Partnerskap (IOP). Två huvudsakliga ansatser har präglat diskussionen om IOP: Å ena sidan att New Public Management-modellen med offentliga upphandlingar tenderar att fungera snävt ekonomiskt, vilket innebär att de kvaliteter och värden som det organiserade civilsamhället utvecklar inte värdesätts i konkurrensen; å andra sidan är tanken att IOP-modellen skall skapa en större förutsägbarhet för organisationen när det gäller verksamheter som är beprövade och behöver ett uthålligt resurstillflöde.

FORUM spelade en viktig roll när IOP-modellen utvecklades, och det material som togs fram har bildat utgångspunkt för de processer som skett på olika håll i landet när sådana avtal slutits. Just nu pågår en sådan process i Malmö, där för första gången IOP-avtal upprättas inom arbetsmarknadsområdet. Det skall bli mycket intressant att följa – och FORUM har också aviserat en nationell IOP-konferens i mars 2016.

Det är ett viktigt steg. Det kan finnas anledning att synliggöra och diskutera de erfarenheter som finns för att kritiskt granska IOP som modell för att skapa resurser för det civilas samhällets organisationer. Modellen bär viss prägel av ett ursprung i en anglosaxisk tradition, vilket gör att vissa delar kan behöva justeras. Det gäller speciellt den passus som (i FORUMS material) säger att partnerskapet handlar om att “Bägge parterna är med och finansierar verksamheten (via pengar eller andra insatser)” – detta skulle betyda att partnerskap endast kan göras med antingen en organisation som bygger på volontärer eller också att organisationen skall ta resurser från andra delar av sin allmännyttiga verksamhet. Det blir väldigt konstigt – det blir bara meningsfullt om man tar sin utgångspunkt i en syn på civilsamhällets organisationer som en form av välgörenhet.

En annan fråga gäller just organisationens självständighet: I vilken utsträckning kan man vara en kritisk röst i samhället när man samtidigt är en del av ett partnerskap, som ju handlar om ett delat ansvar?

Och den allra viktigaste punkten att undersöka är detta, enligt mig: Vad innebär det rent konkret med ett partnerskap och därigenom ett gemensamt ansvar – för att inte detta “endast” skall bli ett kontrakt för sociala tjänster?

IOP kan bli ett viktigt komplement till andra former för att bidra med ekonomiska resurser till det civilas samhällets organisationer – men samtidigt kan det vara viktigt att tydliggöra att även projektfinansiering och föreningsbidrag har sina funktioner att fylla. Det är viktigt att se det som ett komplement – och att granska och diskutera hur det fungerat – och kan fungera – för att bidra till ökad kunskap.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *