Institutet för studier i Malmös historia ger nu ut en bok skriven av Irene Andersson, lektor i historia vid Malmö högskola. Boken handlar om hur kvinnor syns – och inte syns – i historieskrivningen om Malmö.

“Journalisten Per Svensson, pekar på frånvaron av genusperspektiv i historieskrivningen om Malmö i sin bok Malmö – Världens svenskaste stad. En oauktoriserad biografi, 2011. En typisk invånare i Malmö har varit en man som arbetade på skeppsvarvet, som gick på alla MFF:s fotbollsmatcher och som röstade på socialdemokraterna. Efter denna beskrivning undrar han om arbetarklassens män reproducerade sig själva. Om man ser till historieskrivningen verkar det som det inte har bott några kvinnor i Malmö, varken som kollektiv eller som individer, är hans slutsats. Dessa skarpa formuleringar fångade mitt intresse och blev startpunkten för tankar om genus i berättelser och historieskrivning om staden Malmö.”

“Historieproduktionen kring en stad bygger på material av skilda slag, som stadshistoriska verk, forskningsartiklar, utställningar, filmproduktion, iscensättningar av minnen i staden, dagspress, bibliografier, arkivmaterial och föremål. Dessa produceras och förvaltas av olika yrkesmänniskor och inte minst av en intresserad allmänhet. Projektarbetet startade med att ringa in vad som producerats, av vem och för vilka syften. I rapporten diskuteras historieskrivning gjord av forskare och historieproduktion framställd inom ramen för kulturarvsinstitutioner, men även historieberättande av journalister i olika medier. Däremot finns minnesberättande av populärvetenskaplig karaktär och olika typer av fotoböcker samt skönlitterära skildringar av utrymmesskäl inte med.

Rapporten gör inte anspråk på att vara heltäckande när det gäller historiska skildringar av Malmö. Även om genus är i fokus kan förhoppningsvis denna undersökning fungera tankeväckande och användas i förändrande syfte även utifrån andra perspektiv. Förutom att ge exempel på förändringar reflekterar jag över vad det skulle kunna betyda eller inte betyda för invånare och verksamma i staden i termer av synlighet och representativitet, erkännande och identitetsarbete. Jag menar att rapporten kan användas för att föreslå forskning eller andra insatser från kulturarvsinstitutionernas sida. Den kan också användas i diskussioner med olika grupper av invånare från skilda generationer och tillhörigheter samt för att skapa kontakt med liknande idéer och projekt i Sverige och i Europa.

Rapporten består av några punktstudier som avser att visa hur berättelsen om Malmö kan se ut i material som stadshistoriker, stadsvandringsmaterial, museibroschyrer eller arkivpresentationer. Punktstudierna har gjorts dels mer översiktligt genom att kvantifiera och lyfta fram teman och bilder som rör kvinnor respektive män i olika skrifter, dels ibland något djupare analyser av de aktuella texterna eller utställningarna. De diskuteras mot bakgrund av genusvetenskapens och genushistoriens snabba utveckling, som i vissa dimensioner också redovisas kortfattat i skriften. Dessa insikter har gjort att jag kunnat komma med kritik och förslag till hur fortsatta studier kan te sig av såväl kvinnors som mäns faktiska villkor – som av hur dessa representeras eller icke representeras i berättelser om Malmö.

Slutligen presenteras projektets övergripande resultat i sju punkter, i vilka det finns något för olika yrkeskategorier att begrunda antingen man befinner sig på en kulturarvsinstitution, ansvarar för jämställdhet, är forskare, journalist eller skriver historia i andra genrer. I ett appendix redogörs för när delar av rapporten har presenterats på vetenskapliga konferenser och i seminarier, samt vilken textproduktion projektet har lett till.”

Boken släpps officiellt i samband med ett seminarium med Irene Andersson på Stadshuset (Pelarsalen) tisdag 3 december 15.00. Givetvis är alla intresserade välkomna.

Klicka HÄR för att ladda ner boken digitalt. Om du hellre vill ha ett tryckt exemplar, kontakta fredrik.bjork@mah.se, så skickar vi ett till självkostnadspris (80 SEK).

Det här är naturligtvis ett närmast outtömligt ämne. Enligt min mening är just Berlin ett specialfall inom detta område, eftersom historia och turism brukar handla om lite pittoreska byggnader och lustiga eller kusliga anekdoter, Men i Berlin handlar mycket av den historiska berättelsen om massmord. Topographie des Terrors, Sachsenhausen och inte minst Holocaust-monumentet är givna hållpunkter för många turistbesök i Berlin.

Holocaust-monumentet

Just nu pågår en annan intressant utställning i Berlin – faktiskt ett helt temaår – “Zerstörte Vielfalt” (förstörd mångfald”) “…highlight the social and cultural diversity that was destroyed in Berlin under the National Socialist regime in the years following 1933. The eightieth anniversary of the Nazis’ accession to power on 30 January 1933 and the seventy-fifth anniversary of the November Pogroms, symbolized by the terror of 9 November 1938, are cornerstones in a year of commemoration, remembrance and active engagement with the past.”

Zerstörte Vielfalt innehåller många olika delar, men det som framför allt fick mig att bli intresserad är en utställning om 200 livsöden. En intressant aspekt är att utställningen är en intressant referens till Holocaust-monumentet. Holocaust-mnumentet är mörkt, kantigt, hotfullt och anonymt. Men samtidigt med en rumslighet som bygger på att man går runt i det och därigenom på något sätt bli delaktig med sin kropp. Här finns ingen text som påkallar din uppmärksamhet, allt bygger på att du själv genom din fantasi väljer hur du vill uppleva.

Zerstörte Vielfalt-pelare utanför Altes Museum

Zerstörte Vielfalt består av 200 livshistorier, med bilder på de personer det gäller, och finns på 200 cylindriska pelare på flera platser i Berlin. En likhet med Holocaust-monumentet är slående: du vandrar omkring bland högresta pelare. Men skillnaderna är också intressanta – här är ingen anonym, livshistorierna är till och med gestaltade med fotografier. Många är av judisk härkomst, men långt ifrån alla. En del dog i samband med kriget, andra överlevde. Det som man har gemensamt är att man var framstående män och kvinnor inom kultur och vetenskap i Berlin och tvingades bort, mördades eller tystades på annat sätt under perioden 1933-1938.

Zerstörte Vielfalt-pelare utanför KaDeWe

För den som är intresserad av historieförmedling och historiemedvetande är det givetvis spännande att uppleva de här kontrasterna. Blir det starkare när det är anonymt och “tvingar” betraktarna att använda sin fantasi? Vad innebär det om man väljer ut 200 livsöden – vilka fick inte vara med och varför? För egen del blev jag väldigt tagen av Zerstörte Vielfalt-pelarna: Det personliga tilltalet skapade ett intresse. Nu vet jag inte på vilka grunder man valde ut de livsöden som presenteras – det var både Marlene Dietrich och lokala revykungar. Ödena kunde också vara väldigt olika allt från yrkesförbud till mord. Den bredden och komplexiteten tycke jag var givande – för trots att det handlade om 200 livsöden innebar det att utställningen tydliggjorde att det handlade om ett helt samhällsklimat som utraderades, och ersattes med klimat byggt på förföljelse och fruktan. För den som inte har möjlighet att ta sig till Berlin under utställningens gång, finns materialet-livsberättelserna tillgängliga via hemsidan. Men jag lovar att upplevelsen blir starkare av att vandra omkring bland pelarna. En poäng dock med biografierna på hemsidan – där finns länkar till platser som förknippas med de aktuella personerna. Exempelvis länkar man i biografin över kabareartisten Fritz Grünbaum till platsen på Kurfürstendamm där “Kabarett der Komiker” var verksam fram till 1944.

Gång på gång har högskolans betydelse för Malmö lyfts fram. Och det är ganska givet – i många städer är universiteten viktiga markörer och delar i den urbana identiteten. Städer som Oxford och Cambridge är inte kända för mycket annat än sina universitet och även i svenska städer som Uppsala och Lund är universiteten dominanta. Hur är det då i Malmö? Storleken på Malmö högskola och dess lokalisering i centrala staden menar många bidrar till att även Malmö i hög grad präglas av akademin. Och vi skall ju inte glömma att även Lunds universitet har närvaro här genom Musik- och Teaterhögskolorna, samt att World Maritime University – som i dagarna firade sitt 30-årsjubileum – bidrar till detta.

Synligheten i staden påverkas naturligtvis om man väljer att husera i spektakulära fastigheter. Säga vad man ville om gamla lärarhögskolan på Munkhättegatan – och visst hade den fått arkitekturpris – men spektakulär var den knappast. När Orkanen byggdes innebar det ett nytt blickfång i centrala Malmö. Igen kan undgå det – om det sedan var en vacker byggnad kan naturligtvis diskuteras, men en intressant historisk aspekt är att dess utformning och färgsättning refererar till en del äldre byggnader på Kockumsområdet.

Niagara heter det pågående nybygget dit bland annat högskolans ledning samt Kultur och samhälle skall flytta om ett par år. Ser bastant ut. Tidstypiskt? Ja, kanske genom att dess inre är “flexibelt” och inte är specialdesignat för akademiskt ändamål. Vi som skall arbeta där har fått höra att syftet med detta är att huset kan förändras för andra hyresgästers behov om Malmö Högskola inte längre skall ha verksamhet där. Detta betyder exempelvis att det inte finns några undervisningslokaler i huset och att det inte finns arbetsplatser för all personal. Flexibla arbetslösningar heter det.

Även WMU lämnar inom kort sina gamla lokaler för att flytta in i Tornhuset (gamla hamnförvaltningen), en av Malmös absolut vackraste byggnader. Men eftersom Tornhuset inte räcker till för all verksamhet, har man planerat att kombinera byggnaden med ett nybygge som tveklöst är spektakulärt – kallat “Urbana Hängsel”. Arkitekt är danske Kim Utzon.

DET BRÅKIGA UNIVERSITETET

Varför skall man då ha ett universitet i staden? De syften som angavs för att Malmö högskola skulle byggas för 15 år sedan handlade till stor del om stadens behov. Genom akademin skulle Malmö transformeras från industristad på dekis till internationell kunskapsstad. Men alldeles oavsett vad man tänkt sig att man skall ha ett universitet till, har de en tendens att bli bråkiga på ett eller annat sätt, nedan illustrerat av ockupationen av Sorbonne i Paris 1968.

Även i Sverige kan akademiska miljöer bli bråkiga platser. Kårhusockupationen 1968 är ett sådant exempel. Den omtvistade “autonomireformen” för universitet och högskolor  resulterade nyligen i en del aktiviteter och demonstrationer, bilden nedan från Malmö högskola för några veckor sedan. I en artikel i Metro passar man också på att hänvisa till studentrevolten 1968. “– Jag hoppas på en väldigt stark studentrörelse. Lite som -68, fast bättre…. Via Twitter och andra sociala medier har studenter, universitetsanställda och andra bjudits in till manifestationer runt om i landet…”

I Köpenhamn går det dock livligare till. Nya förslag som av myndigheterna beskriv som nödvändiga – men av studenterna som dråpslag – har lett till omfattande demonstrationer med tusentals deltagare. “Studerende på tværs af hele universitetet er enormt frustrerede over de her forslat.” Förslaget innebär bland annat att om man inte tar 45 ECTS-credits per läsår riskerar man att kastas ut från utbildningen.

Universitet och högskolor kan bidra till en stad på många sätt: Det kan handla om såväl stadens identitet som att det kan leda till nya företag och därigenom arbetstillfällen. Men det kanske viktigaste är att det kan bidra till en kritisk debatt – som tar plats på gatorna och därigenom bidrar till akademins synlighet i lika hög utsträckning som spektakulärt formgivna fastigheter.