Om de flyktingpolitiska förslag som regeringen presenterat går igenom drabbas naturligtvis främst alla som inte får en fristad från krig och förföljelse. Trots att det direkt handlar om livet tillmäts inte deras erfarenheter och anspråk någon som helst betydelse. Men vad med alla oss andra? Alla vi som faktiskt har mandat att påverka, vi som kallar oss demokrater? Vad har vi för roll och hur bör vi agera i dessa tider?
Några reflektioner kring denna problemställning ger den politiska filosofen Bonnie Honig.[1] Den centrala frågan är hur demokratier påverkas i kristider. Måste förmodade nödsituationer hanteras genom att politiker skyndsamt tar beslut för att statliga institutioner ska kunna genomleva dem – för att avlasta ”hårt ansträngda samhällsfunktioner” som det ofta uttryckts här i Sverige under hösten? Eller finns det alternativa tillvägagångssätt som är bättre, kanske till och med avgörande, för säkerställandet av demokratin?
Honig resonerar om situationer där personer står inför omöjliga val. När jag läser går mina tankar till Åsa Romson som under presskonferensen i november med tårar i ögonen förklarar att antalet asylsökande i Sverige måste minskas kraftigt. Förslagen till lagstiftningsändringar var varken något hennes parti ville besluta om eller kunde stå för. Men regeringen var tvungen att agera, menade man.
Hur ska vi i en demokrati tänka om vad som är det bästa att göra när alla tillgängliga handlingsalternativ är oacceptabla? När icke-handling också är en handling? Moralisk teori handlar enligt Honig i det här sammanhanget inte om att vägleda våra handlingar utan om att överleva nödsituationen. Detta gäller alla medborgare. Vi måste alla fråga oss hur vi ska kunna överleva dessa beslut.
Ett nyckelbegrepp för Honig är integritet. Ordet kommer av latinets inte’gritas vilket betyder orörd, hel, fullständig, oförvitlig, hederlig. Konkret innebär det att veta sitt mål, att kunna handla efter sin övertygelse och stå emot påtryckningar. I vanliga fall är integriteten i denna bemärkelse inte något vi i Sverige behöver ägna särskilt stor uppmärksamhet. Det finns starka institutioner och vi har fria val. För de flesta människor finns också ett skydd av grundläggande mänskliga rättigheter. Politikernas beslut samstämmer oftast med de grundläggande kraven för en demokrati.
Men nu har en moralisk nödsituation uppstått. Ovillkorligen måste något fundamentalt offras för att Sverige ska överleva, i vart fall framställs det så. Vi måste omformulera asylrätten och offra både permanenta uppehållstillstånd, den fria rörligheten ochsplittrade familjers möjligheter att återförenas.
Det är precis här som risken är stor att integriteten går förlorad och vi väljer fel väg, förklarar Honig. Situationen är sådan att frågan om vad som är nödvändigt och legitimt snarare kretsar kring nödens lag än konsekvenserna av de fattade besluten. Nödsituationen får oss tro att vissa åtgärder måste vidtas, hur obarmhärtiga de än verkar, för att den demokratiska staten ska överleva. Det är här som demokratins överlevnad omvandlas till att bli en fråga om demokratin ska överleva nödsituationen. Istället för att fråga hur demokratin ska kunna räddas frågar man sig hur den tragiska situationen med nöd måste hanteras.
I det svenska samhället har under hösten det som Honig kallar en politisk paradox blivit allt tydligare. Det handlar om ett ömsesidigt beroende mellan det goda folket och den goda lagen. Ett gott folk förutsätter en god lag samtidigt som ett gott folk formas av en god lag. Sverige är liksom andra demokratiska rättsstater på så sätt beroende av både en god lag och rättskaffens medborgare. Fastställda lagstiftningsprocedurer kräver invånare med gott omdöme som väljer hederliga politiker. Den goda lagen inbegriper dessutom alltid i sin tillämpning en diskretion. Rättsanvändarna har utrymme för tolkning och handling och alla vi andra, som berörs av lagen, har också ett förhandlingsutrymme.
Som samhällsmedborgare är vi hela tiden med och förhandlar politikens paradox. Osäkerheten den senaste tiden placerar samhällsmedborgarna i en utomordentligt viktig position. Den innebär att vi kan förhandla men inte avsäga oss ansvar, vilket förstås är tilltalande och besvärande på samma gång. Vi är moraliska agenter. Vi har mandat både på ett formellt plan och i praktiken, vare sig vi vill det eller inte. Vi är därmed också involverade i den stegvisa brutalisering som dessa politiska förslag innebär.
Att demokratin inte enbart vilar på isolerade partipolitiska överväganden utan också på medborgarnas ställningstaganden och handlingar ger ändå ett visst hopp. Honig uppmanar oss att hoppas och menar att det till och med är en plikt att göra det. Hoppet gör det nämligen möjligt att ställa de frågor som är avgörande för varje moralisk agent: Vad är konsekvenserna av besluten? Hur kan vi överleva som demokrater? Hur ska vi kunna leva med vad vi inte gjorde eller gjorde?
Så, vad kan vi då göra? En överlevnadsstrategi är politisk omtanke om den egna identiteten, säger Honig. Detta betyder att vi som kollektiv kan protestera mot de fattade besluten. Vi kan helt enkelt vägra att legitimera demokratins våldstendenser. Vi kan underlätta för människor som drabbas av migrationshanteringen att göra anspråk på sina rättigheter. Vi kan erbjuda fristäder från brutalitet. Vi kan påminna om att den repressiva politiken inte på något enkelt vis, absolut inte automatiskt, upphör när nödsituationen ebbat ut.
Och vad kan de folkvalda göra som folkvalda? Även politiker kan visa omtanke om den egna identiteten. De kan exempelvis begränsa sina handlingar med hänvisning till lag. Detta är vad landets främsta jurister försökt understödja vid upprepade tillfällen: Lagrådet som riktat exceptionellt stark kritik mot flera av höstens förslag med hänvisning till grundlagen och advokatsamfundet som återkommande pekat på vikten av att inte inskränka flyktingars tillgång till rätten att söka asyl.
Att överleva som demokrati handlar om att återkommande tänka över, granska, diskutera och utvärdera konsekvenserna av politiska beslut för mellanmänskliga relationer liksom för den lagstiftande, dömande och verkställande makten. Detta som en motpol till de aktörer som om och om igen upprepar behov av åtgärder som nödsituationen antas kräva. En viktig del handlar om att diskutera vad som är minsta gemensamma förutsättningar för maktdelning. En annan del handlar om motstånd. En av de allra viktigaste vägarna för att materialisera demokratins principer just nu är genom protest.
Text: Anna Lundberg
[1] Bland annat i boken Emergency Politics. Paradox, Law, Democracy (Princeton University Press, 2009)