About Emma Granat

Emma Granat, fourth year student from Socionomprogrammet (BA). I am gonna spend the spring term of 2014 in Accra, Ghana. I will be writing about every day life, experiences and adventures during my time in Ghana!

It has come to an end

Här ligger jag i min säng i mitt rum på ISH. Det är helt ofattbart att det här är min sista natt här och att det redan har gått fyra månader. Bara genom att skriva det här inlägget gör att jag får tårar, att åka på en utbytestermin är bland det bästa jag har gjort i mitt liv.

Alla underbara människor som jag har träffat och som kommer ha en inverkan på hela mitt liv. Den gemenskapen som vi har byggt upp här tillsammans på ISH vi har verkligen delat några dåliga stunder men även helt fantastiska. Bara att ha möjligheten att gå ut ur sitt rum och direkt vara omgiven utav sina vänner. Det har varit som att leva i en bubbla men en underbar sådan. Även alla mina kurskamrater har varit helt underbara, de välkomnade mig med öppna armar och har hjälpt mig att ta mig igenom den här terminen.

Att ha en skoltermin i Ghana har varit utvecklande och ibland svårt. Skolsystemet här är helt annorlunda emot det i Sverige. Att läsa sex kurser på en och samma gång för att sedan avsluta dem med sex salstentor när hände det i Sverige? Föreläsningarna och lärarna har varit bra och mycket intressanta. Det är en stor skillnad emot socialt arbete i Sverige och socialt arbete i Ghana, men det är spännande att se och intressant hur man kan utveckla socialt arbete i Ghana. Ghana har en lång väg att gå när det kommer till socialt arbete men det går att se förbättringar och att det finns en vilja att utveckla det.

Att resa runt i själva landet Ghana har varit intressant. Det är definitivt inte som någonstans jag har varit förut. Att åka till ett utvecklingsland för första gången blev för mig en chock. Det finns inga riktiga “affärer” utan man köper allting på marknader. Det är högljutt, stressigt, folk har temperament, man måste pruta och istället för bussar är det minibussar. Fast efter ett tag kommer man in i det och det är inte alls lika läskigt som det var i början. Även om jag måste erkänna att pruta inte är min grej. Alla ställen vi har besökt har varit helt fantastiska och naturen i Ghana är ofattbar. Ghana är ett grönt land. Människorna är hjälpsamma och man kan alltid be om hjälp om det är någonting.

Det sista som jag känner att jag vill få fram i det här något känslomässiga och röriga inlägg är hur Ghana har förändrat mig personligen. När jag kom hit så lämnade jag Sverige som en socionomstudent och nu när jag lämnar Ghana kan jag nästan räkna mig själv som socionom. Jag lämnade Sverige dels för att jag kände att jag behövde en förändring i min dåvarande situation jag kände att jag inte nådde min fulla potential. Jag värdesatte inte allt jag hade som jag borde. Jag upplevde att jag behövde förändras som person. Nu när jag lämnar Ghana kan jag säga att jag trivs med den jag är och har blivit. Jag ser framemot att arbeta som socionom framöver. Ghana har verkligen tagit fram det bästa av mig.

Som sagt det kommer vara med tårar jag lämnar Ghana imorgon men inte av att jag är ledsen utan över att jag verkligen tog den här chansen och att den har förändrat mig…

FINALS

Nu är det inte lång tid kvar här i Ghana, det är med blandade känslor som jag skriver det. Som jag har nämnt i tidigare inlägg så är livet här i Ghana helt fantastiskt. Jag har märkt hur jag personligen har vuxit som människa under tiden jag har varit här. Jag har blivit en individ som är nöjd med sig själv och det kommer jag ta med mig hem till Sverige.

Fast nu är ju tiden här nere inte helt över ännu så jag behöver inte fokusera på resan hem riktigt ännu. Allting har sin tid. Idag är det dags för att skriva min första FINAL (slutprovet 70% utav det slutgiltiga betyget) jag behöver inte skriva att jag är nervös? Sömnen har varit sisådär under flera nätter nu, då oron för proven har kommit mer och mer. Nu är tiden snart här och jag ska göra mitt bästa. För att förbereda mig har en utav mina “kursare” varit här och hjälpt mig att studera. Det är en fördel att få hjälp utav en person som har varit med om dessa prov innan och vet hur man ska läsa inför proven, det är verkligen annorlunda gentemot Sverige. Här i Ghana är det inte så mycket tänka själv utan mer komma ihåg allting på power pointen. Det har både sina fördelar och nackdelar men mitt minne är inte på topp då jag börjar komma upp i åren ;).

Att studera här i Ghana har varit intressant. Jag tror att majoriteten personer som väljer att åka på utbyte inte gör det för att förbättra sina betyg utan mer för upplevelsen. Det var så för mig iallafall  Att fokusera på själva studerandet här i Ghana har varit svårt måste jag erkänna. Det händer så mycket hela tiden. Utflykter hit och dit eller det faktum att bara genom att gå ut från sitt rum och vara omringad utav helt fantastiska och roliga människor gör att det blir en svårighet att fokusera på kurslitteraturen och power pointens. Fast nu kan det ju vara så att jag saknar lite self-control (Jag kan iallafall applicera lite utav kurslitteraturen på det verkliga livet ;)). Det är bara att hålla tummarna för att det går vägen.

ÖNSKA MIG LYCKA TILL.

Lite bilder från tiden här. Man får vrida lite på huvudet för internet är inte helt samarbetsvilligt när det kommer till att vända bilderna.

IMG_4118

Fantastiska vännen Lina på besök från Sverige.

IMG_4150

Ghana tar det fram det bästa av mig.

Nu får ni vrida på huvudet….

IMG_4046

 

Solnedgången här är magisk.

IMG_4224

En termin här…

IMG_4228

Har varit fantastisk.

Del 2

Tillslut kom min vän Sam och räddade mig när jag låg och vred mig utav smärta på akuten. Det kändes väldigt betryggande att ha honom där och kunde tala för mig. När han väl var på plats kom läkarna och förklarade att sjukhuset inte hade någon elektricitet och att jag behövde röntga mitt knä innan de kunde dra det rätt. Den frustrerande känslan infann sig av att “kan de inte se att mitt knä är ur led och bara dra tillbaka det?”

Men det var bara att infinna sig med att det behövdes ytterligare en bilresa innan mitt knä kunde dras rätt. Under denna resa fick jag åka liggandes men det var verkligen den mest smärtsamma resa jag någonsin har gjort. Vägarna här nere är inte alltid asfalterade och väldigt guppiga och självklart var det den mest guppigaste vägen vi var tvungna att köra (Vi har åkt den vägen nu i efterhand och vägen är verkligen guppig!)´Resan kändes som en evighet och det enda jag kunde göra var att hålla Sam i handen och skrika. Jag måste säga att jag var inte vid fullt medvetande under hela resan. Väl framme på den andra kliniken tog vi röntgen bilder och väntade på att få åka tillbaka till sjukhuset. Resan tillbaka var lika smärtsam som resan dit.

Tillbaka på sjukhuset flyttade de mig till kirurgavdelningen och berättade att elektriciteten fortfarande inte var tillbaka och att jag bara fick ligga och vänta till den kom tillbaka. På avdelningen fick jag smärtstillande så smärtan började tillslut bli hanterbar efter fyra timmars väntan. Att ligga på ett sjukhus i Ghana utan elektricitet är väldigt svettigt kan jag lova men mina fantastiska vänner Sam och Chris var mycket bra sällskap. Efter två timmars väntan kommer tillslut elektriciteten tillbaka och jag kan äntligen bli körd in till operationen Mina ord var att ge mig all smärtstillande jag kan få. Jag lovar att vakna efter. Inne på operationen fick jag massa bedövning och kände att jag bara försvann bort.

När jag vaknade upp var mitt ben hel gipsat och smärtan borta! Jag var tvungen att spendera natten på sjukhuset  vilket var lite läskigt. Dagen efter var allt fokus på att få åka tillbaka till vandrarhemmet. Jag fick ett par kryckor och en man som jobbar för mitt försäkringsbolag körde tillbaka mig. De nästkommande veckorna spenderades huvudsakligen i sängen med mycket vila…

Nu är det några veckor sedan allting har hänt och jag har haft min underbara vän Lina här på besök en vecka :).Jag kan gå igen trots att jag haltar lite. Det har varit några fler födelsedagar. Internetet är halvt funderande då och då. Livet är fortfarande en fest och förhoppningsvis kommer det fler uppdateringar snart! 🙂

IMG_4019

Marissa och Poppy

IMG_4017

Laura och Kelly

IMG_4023

Laura och jag på en konsert. Man kan ha roligt trots gips och kryckor.

IMG_4027

Multi-tasking.

Regn, värme och kryckor. Del 1.

Det blir aldrig som man har tänkt sig. Oväntade saker händer och oftast går det på mindre än en sekund och man hinner inte att fundera över det.

Förra veckan satt jag inne hos min granne och jag måste erkänna (att jag klagade) över att jag var väldigt trött, att det var varmt och att jag inte ville gå på seminariet som var obligatoriskt. Efter många om och men tog jag mig tillslut till seminariet och lärarassistenten var 20 minuter försenad. Jag mådde inte jättebra men jag tog mig igenom det. Efter seminariet gick jag emot busshållplatsen för att ta bussen tillbaka till vandrarhemmet. Jag ser bussen komma och ser att bussen inte är helt full (vilket är en lättnad). Jag kliver på bussen och ska precis sätta mig ner när jag känner hur mitt högra knä inte riktigt följer med utan vrider sig. Insikten kommer direkt KNÄT HAR HOPPAT UR LED. Knät har hoppat ur led två gånger tidigare och min läkare sa då att det är bara att vänta på den tredje gången men att det skulle hända när jag var i Ghana och när jag bara skulle göra något helt odramatiskt som att sätta mig ner på en buss räknade jag inte riktigt med.

Smärtan kom direkt och jag började gråta och skrika, snälla kan någon hjälpa mig. Men ingen av dem andra passagerarna gjorde någonting och jag skrek än en gång snälla kan någon hjälpa mig. Efter en stund då den värsta chocken hade lagt sig bland passagerarna så skrek någon kör henne till studentkliniken på campus. Jag hade satt mig ner i mittgången och bara fortsatte gråta och försökte samla mig lite sådär. På vägen till studentkliniken tog fortfarande bussen upp passagerare och släppte av dem. Jag måste erkänna att frustrationen var total och smärtan var hemsk. Väl vid kliniken stoppade bussen och några killar försökte hjälpa mig ur bussen. Deras taktik var att lyfta mig i mitt högra knä (vilket fortfarande var ur led) och att jag sedan skulle gå därifrån. Paniken började komma och jag bara skrek och sa att jag klarar att ta mig ur på egen hand bara de inte tog i mitt onda knä. Efter lite om och men hade jag ändå tagit mig ur bussen och killarna stöttade mig till studentkliniken.

Väl där inne så fick jag sätta mig ner på en stol och försöka förklara om vad som hade hänt till en kvinna som endast försökte säga till mig att sluta gråta. Jag kanske grät ovanligt mycket men för er som har varit med om ett knä har hoppat ur led vet att det gör ont. Efter en snabb konsultation på kliniken beslutades det att jag skulle bli körd i en ambulans till universitet sjukhuset. Ambulans det låter ju bra? Det visade sig dock att jag skulle hoppa upp i framsätet och sitta där under bilfärden. Väl inne i bilen så insåg jag att jag måste verkligen ta mig samman och fixa det här. Jag försökte ringa mina vänner men mobilnätet var nere och sedan ringde jag min pappa i panik och berättade att knät hade hoppat ur led. Framme vid sjukhuset bad chauffören mig att hoppa ur ambulansen och sätta mig ner i en rullstol. Men det där momentet att hoppa ur ambulansen ner till rullstolen var inte det lättaste. Mina tankar var på hur det skulle fungerat i Sverige då en ambulans hade kommit direkt och jag skulle fått smärtstillande och smärtan skulle ha försvunnit. Här hade det gått cirka en timme sedan det hände och jag hade fortfarande inte fått något smärtstillande.

Inne på akuten fick jag förklara än en gång vad som hade hänt, vad som var fel, vad som behövdes göra och att jag måste ha smärtstillande. En kille som hade följt med från universitetet fick gå och köpa smärtstillande så att sjuksköterskorna kunde ge mig, jag fick tillslut lägga mig ner på en brits och samtalet till min kompis kopplades äntligen fram och han var påväg…

Fortsättning följer.

The time of my life.

Jag kan tro att allting händer utav en orsak. Under hösten fanns känslan utav instängdhet och ovisshet om framtiden närvarande under större delen av dygnet. Sedan kom informationen om utbytesstudier i Ghana och jag hoppade på det tåget. Här ligger jag nu i en inte allt för skön säng,  det är endast kalla duschar, internet uppkoppling som fungerar sådär, skolsystem som jag inte får någon koll på, mat som ger mig magproblem och inte alls tillräckligt med sömn. MEN ändå har jag the time of my Life. Känslan utav instängdhet och ovisshet om framtiden är borta. Här i Ghana hänger man bara med i tempot och man stressar inte över saker man ändå inte kan göra någonting åt. Jag vet inte om jag helt har anammat den ghaneiska kulturen och att leva som en sköldpadda (jag stressar fortfarande till lektionerna trots att jag vet att de alltid börjar cirka 10 min försent och jag är stressad över inlämningsuppgifter som jag egentligen inte behöver vara).

Dagarna nu spenderas i skolan med föreläsningar och tutorials. Det känns verkligen som att skolan har kommit igång och att det är dags att lägga i en extra växel men hur gör man det i 35 graders värme? 😉 Alla mina kurser är intressanta och jag lär mig mycket nytt. Socialt arbete i en ghaneisk kontext skiljer sig mycket ifrån den svenska. Det finns mycket att arbeta på här nere i Ghana men det är även spännande att som svenskstudent komma ner hit för det går att visualisera vilka förändringar som bör ske här för att det sociala arbetet ska fungera. Man får testa sina kunskaper :).

Dagarna här nere försvinner fort. Jag vaknar, går till skolan och sedan helt plötsligt är det kväll. Att utföra saker såsom tvätt och skoluppgifter skjuter man på så länge som möjligt. Det är så mycket andra roligare saker man kan göra. Till och med roliga saker som att anteckna vad som händer här nere i min kalender och blogga faller efter för att det finns så mycket annat att hinna med. Fast egentligen om jag ska leva livet som en sköldpadda så tänker jag mig att de lever i nuet här och nu. Då får man ta in allt nu och sedan i efterhand reflektera. Fokusera på det som är viktigt! 🙂

THIS IS THE TIME OF MY LIFE (FOR NOW) OCH JAG STORMTRIVS! 🙂

 

 

Jag kan dela med mig om att det finns en liten tanke om att placera en liten sköldpadda någonstans på min kropp när jag kommer hem för att komma ihåg att alltid leva som en sköldpadda och komma ihåg Ghana. (Mamma och pappa bli inte helt galna, tack på förhand).

Bilder:

IMG_3972

Middag på en fransk restaurang med Felicitas, Donnie, Claire och Laura

IMG_3974

Hall week här på universitetet. Massa folk, god mat och bra musik 🙂

IMG_3975

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

IMG_3985

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

IMG_3987

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

IMG_3993

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

IMG_4001

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

IMG_4008

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

IMG_4010

Middag på en libanesisk restaurang Shay, jag, Claire och fotografen Felicitas.

IMG_4012

Födelsedagsmiddag för Chris. Från vänster: Shay, Poppy, Claire, Felicitas, Marissa, Melissa, Will, Sam, Chris och Stella.

 

Festligheter och en lång weekend i Krokobite.

Nu har jag försökt att uppdatera bloggen några gånger och internetet har svikit mig så jag tänker att vi gör det här inlägget kort och koncist.

Förra helgen var vi iväg på en lång weekend på en liten hippie resort. Det var jättemysigt och vi hade det mycket trevligt. Under dagarna låg vi vid stranden och besökte resturangen (de hade helt underbar mat). På lördagskvällen var det live musik och dans. På söndagen åkte större delen av gruppen hem, det var bara jag och Chris som stannade. Att bara vara två var annorlunda och skönt på något sätt. Vi hade bara varandra att ta hänsyn till. Även denna dagen spenderades i restaurangen och på stranden. Under kvällen satt vi och förtärde några drinkar och förberedde oss för en strandfest som universitetet anordnade på en resort i närheten. Festen var rolig men väldigt annorlunda emot dem svenska festerna.

Här nere i Ghana dricker man inte alls lika mycket alkohol som hemma i Sverige. Utan de flesta är nyktra när de går ut och dansar. Vilket jag kan förstå då kulturen är annorlunda och folk kan dansa utan att behöva dricka alkohol. Jag tror att många i Sverige väljer alkohol för att det hjälper en att slappna av och bjuda mer på sig själv. Om ni söker på Youtube: asonto och alkyida så kan ni få en aning om hur man dansar här nere i Ghana.

Nu till lite bilder. Kort och koncist blev väl lite sådär?

IMG_3923

Chris

IMG_3926

Felizitas, jag och Shay.

IMG_3931

Big Milly’s.

IMG_3937

Big Milly’s.

IMG_3945

Gruppen på Big Milly’s.

IMG_3947

Chris och Jag.

IMG_3955

Jag.

IMG_3952

Toaletten och duschen var utomhus. Det fanns väggar och golv men inget tak ;).

IMG_3959

Big Milly’s.

IMG_3970

Big Milly’s.

IMG_3960

Big Milly’s.

IMG_3967

Big Milly’s.

IMG_3969

Big Milly’s.

 

 

Första månaden i Ghana.

Tänk att jag har varit här i mer än en månad nu…

Tillslut känns det som att man har kommit tillrätta. Dem stora kulturchockerna inträffar inte lika ofta, jag har hittat den maten jag gillar, kroppen har börjat anpassa sig ect.

I det senaste inlägget skrev jag om att det ibland kan vara ganska lite att göra här nere då skolan inte riktigt har kommit igång. Nu har jag fått den första skrivuppgiften som handlar om att jag ska skriva ett arbete på 1500 ord om människor i mindre minoritetsgrupper, vilka behov de har, vilka risker som finns och vilka resurser det finns som kan hjälpa dem. Allt utifrån det landet man kommer ifrån. Det känns som att läraren verkligen tänkte på mig när han utformade uppgiften då jag är den enda personen som inte kommer ifrån Ghana. Att skriva ur en svensk kontext här nere tror jag dock kan bli en utmaning då tillgång till litteratur inte är den bästa.

Förövrigt verkar skolan och kurserna jag har valt att läsa mycket intressanta. Jag är som jag tidigare har berättat den enda utbytesstudenten i alla mina klasser och det kan vara lite jobbigt ibland. Jag upplever det som att lärarna ständigt har koll på en. Hittills har jag inte vågat kommentera någonting som lärarna har sagt inför hela klassen. De som känner mig frågar sig väl säkert sen när vågar inte Emma prata? Det minsta antalet deltagare på en kurs som jag läser här nere är ungefär 50 personer. Sedan upplever jag det som en svårighet att jag inte helt kan uttrycka mig på engelska ( alla fackliga termer) men jag känner mig mer och mer modigare för varje föreläsning så plötsligt händer det väl.

Förutom att skolan har kommit igång har även jag kommit igång att röra på mig. Det hände en eftermiddag då jag och min underbara rumskamrat Maria låg och kollade på Criminal minds. Plötsligt knackade det på dörren och in kommer Shay och frågar om inte någon av oss vill följa med och spela basket. Då Maria spelar rugby och jag själv inte har gjort någonting alls övertalade mitt samvete mig att säga ja. Det var bara att ta på sig träningskläderna och köra. På väg till planen pratade vi och jag blev införstådd i att vi skulle spela en match emot ett annat hostel?! Jag har aldrig spelat basket tidigare i mitt liv och känner knappt till reglerna men men. Vi kan väl säga såhär att det kanske inte gick jättebra men vi försökte :). Efter matchen bestämde vi oss i alla fall för att det här är någonting vi vill göra så igår hade vi vår första officiella träning. Det känns idag kan jag lova ;).

Hoppas ni har det bra där hemma.

Kramar Emma

Jag slänger in lite bilder från en dag på stranden och vår första lagbild:

IMG_3899

Bojjo beach

IMG_3901

Bojjo Beach

IMG_3903

Bojjo beach.

IMG_3912

Ett restaurangbesök. ( Väldigt god pepparstek! )

IMG_3914

Art village.

IMG_3918

Första lagbilden :):) vi saknar dock Hayley.

 

Slöa dagar i Ghana.

Det är korta dagar här i Ghana man vaknar upp på morgonen och planerar att göra många saker under dagen. Några timmar senare har man fortfarande inte åstadkommit någonting haha. Plötsligt är det mörkt och man är trött och somnar i sängen. Nu undrar ni säkert om inte jag åkte ner till Ghana för att plugga?

Jo jag går faktiskt i skolan men man har själv ansvaret för att lägga upp sitt schema och sina kurser så jag har planerat att jag har en lektion på tisdag, en på onsdag och fyra stycken på torsdagar. Vilket innebär att jag är ledig måndagar och fredagar. Då kommer nästa fråga vad ska jag göra under dem dagar jag är ledig?

Jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till det men jag hoppas på att få chans att jobba lite extra för en volontärorganisation. Vi träffade en tjej Giulia under middagen med ambassadören och hon jobbar för en volontärorganisation här i Ghana så förhoppningsvis kan hon hjälpa mig att komma i gång. Tills dess får de lediga dagarna spenderas vid swimming poolen, jag klagar inte :).

Den här helgen har de flesta valt att åka på en utflykt men jag valde att stanna kvar här i Accra då magen fortfarande inte är helt ok. Vi var ute på en nattklubb igår så idag har det varit en lugn dag (lite tråkig kanske) men kanske välbehövlig. Planerna för resten av helgen är fortfarande lite oklara. Vi kanske går ut ikväll, jag kanske går till kyrkan imorgon kl 06.30 men imorgon eftermiddag ska jag möta upp några andra svenskar och vi ska kolla på OS-finalen :):).

Jag tänker att jag lägger upp två bilder från tiden här:

IMG_3893

IMG_3848

Läkarbesök, middag med ambassadören och utflykt till paradiset!

Här kommer det en liten update. Sedan sist har det hänt mycket. Det är verkligen svårt att hålla koll på allting som har hänt och hålla er uppdaterade, det händer saker HELA tiden men jag ska försöka uppdatera er om vad som har hänt dem senaste dagarna.

I det senaste blogginlägget nämnde jag att jag inte mådde bra. Dagen efter var det hela ännu värre och jag kunde inte sova under natten så jag ringde mitt försäkringsbolag. Efter några timmar hade de arrangerat en agent här nere i Ghana som hjälpte mig med att få en tid hos läkaren. Killen var väldigt hjälpsam och fixade en tid tidigt på morgonen. Innan vi åkte till läkaren var förhoppningarna låga då jag hade hört några skräckhistorier och läkarvården här nere i Ghana. MEN vad fel jag hade. Taxichauffören kör till ett område med fina hus och släpper av mig och Chris vid en stor port. Innanför var det ett vackert hus och ett litet hus vid sidan av där kliniken var. När vi steg in genom dörren kom det en fläkt av AC emot oss. Det kunde inte bli bättre när jag inte mådde så bra. Personalen på kliniken var väldigt trevliga och hjälpsamma. Chris och jag var dem enda patienterna och vi fick träffa läkaren direkt. Läkaren var en mycket trevlig man som hade studerat i Zurich och han kollade igenom alla värden och kom fram till att det var matförgiftning. Hos 60% av människorna går det över av sig självt men för resterande (jag) är man tvungen att ta en kur antibiotika. När vi lämnade kliniken mådde jag redan bättre då det verkligen kändes som att läkaren tog mig på allvar och att första mötet med den Ghanska sjukvården varit så bra. Jag betalade inte en krona utan min försäkring täckte allt! Helt fantastiskt!

Efter besöket hos läkaren åkte vi tillbaka och jag vilade för på kvällen skulle vi äta middag med den svenske ambassadören Svante Kilander. Med smink och min enda långklänning hoppade jag och Maria in i taxin mot hotell Mövenpick. Vi tänkte att vår tidsplanering var god men när vi ska köra ut från universitetsområdet är det en lååång kö! This is Ghana right?! Maria tog det ändå ganska lugnt men jag kände ändå paniken (jag har ännu inte helt lärt mig att leva livet som en sköldpadda). Taxichauffören kunde nog känna min panik så han gasade på och slutligen var vi bara 15 minuter försenade. Hotellet var helt fantastiskt, stor entré, en bar, toaletterna hade toalettpapper! Haha det låter som att vi lever i rena misären här men hotellet var verkligen vackert. Vi gick in i restaurangen och blir hänvisade till en grupp människor. Det var runt 20 personer och alla presenterade sig och var trevliga. Ambassadören Svante var mycket trevlig och verkligen jordnära. Efter presentationen fick vi tillträde till buffén… Jag vet inte hur jag ska beskriva den med ord. Det fanns många valmöjligheter och vi gick och tog om många gånger. Under middagen träffade vi många intressanta människor som arbetar här nere i Ghana och har även kommit i kontakt med några personer som arbetar med utsatta barn och som är i behov av volontärer :). Vi fick reda på att den här middagen bara var en “övningsmiddag” inför ett besök som kommer att inträffa någon gång under nästa månad här i Ghana. Men mer kunde vi inte få reda på för tillfället utan det är sekretessbelagt. Vi blev tillsagda att hålla våra ögon och öron öppna under nästa vecka. Undra vem det är som ska komma på besök? 😉 Och undra om vi blir inbjudna :).

Dagen efter fick jag skona för att jag hade ätit lite förmycket med mina magproblem men det var värt det då jag åt sju storters olika tårtor 😉 Igår var det dax för utflykt. På morgonen mådde jag inte bra men bestämde mig ändå för att åka med då jag hade varit sjuk dem senaste fem dagarna. Bussresan tog tre timmar och dem timmarna var de värsta timmarna på länge men sedan fick jag ett magiskt norskt piller som gjorde att jag mådde helt oki efter en stund. Första stoppet på resan var kankun? vilket är den tropiska djungeln här där man kan gå på broar emellan träden flera meter upp över marken. Häftigt! Nästa stopp var en krokidilfarm där alla krokodiler var lösa och vandrade omkring. Sista stoppet för dagen var en fästning som portugiserna byggde under koloniseringen. Den låg i en vacker by med en hamn. Historien om fortet är sorglig då slavhandeln från Afrika ursprungligen startades där men vilken vacker placering av fortet. Jag tänker att jag inte ska tjata på mer nu om ni har frågor är det bara att fråga 🙂 Så lägger jag upp lite bilder istället :).

IMG_3838

Jag och Clarie.

IMG_3840

Jag och Maria inför middagen med ambassadören.

IMG_3851

Klättra bland träden i Kankun.

IMG_3853

Kankun :).

IMG_3862

Kankun.

IMG_3874

Elmina.

IMG_3877

Elmina.

IMG_3883

Elmina.

IMG_3886

Det är svårare än vad man tror.

IMG_3896

Afrika 🙂 <3

Magproblem, första föreläsningarna och inbjudan att äta middag med Sveriges ambassadör.

Det har gått några dagar sedan sist och jag har drabbats utav dem ökända magproblemen. Jag hade räknat med att det skulle ta ett tag för magen att anpassa sig till det Ghanska köket? men det har slagit till hårt. De senaste tre dagarna har jag levt på vatten, kex och smakat på lite mat. Jag har insett det där med delade toaletter inte är det bästa. Utan att det är en lyx att ha sin privata toalett hemma i Sverige. Fast man får se till att få det att fungera, på nätterna är det mindre aktivitet så passar på då haha. Jag har tidigare skrivit om det där med attityden till saker och ting. Att se någonting positivt utav det här är inte lätt men en detox är väl alltid bra? Och några kilo mindre gör inget. Försöker vara positiv! 🙂

Förutom en hel upplevelse med min mage har skolan startat. Jag har varit på två stycken föreläsningar. Vid samtliga två fanns oron att jag skulle spy eller svimma men förutom det verkar föreläsningarna väldigt bra. Föreläsarna var väldigt trevliga och mycket kunniga. Att ha föreläsningar på engelska är någonting som jag personligen inte är van vid och upplever som en svårighet. Det är inte alltid lätt att förstå och hänga med i alla resonemang. Engelska med afrikansk brytning kanske inte heller är det enklaste men det kommer nog efter ett tag. Att vara den enda vita, blonda och blåögda personen i en klass på 100 personer är också en upplevelse men det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Igår när jag var på väg hem från min första föreläsning plingade det till i min mobil. Det var ett mail. Jag tänkte inte efter så noggrant utan gick tillbaka till vårt hostel. Där satte jag mig ner och läste igenom mailet igen och insåg att det var från den svenska ambassaden i Nigeria. Det stod följande:

Dear All,

You are hereby cordially invited to a working dinner hosted by Ambassador Svante Kilander for Swedish companies, entrepreneurs and academics present in Ghana.

Det var en konstig känsla att inse att jag är inbjuden till att äta middag med den svenska ambassadören här i Ghana. Som tur var fick Maria samma inbjudan så imorgon kväll ska vi äta middag med ambassadören, svenska företag och entreprenörer. Jag och Maria och äldre män? Middagen kommer att hållas på ett av dem finaste hotellen här i Accra och vår förhoppning är att de serverar svenska köttbullar haha. Faktum är att jag är lite nervös jag har ingen aning om hur en middag med en ambassadör går till. Men det ska bli spännande och jag lovar att uppdatera er på hur det gick 🙂

Lite bilder från en promenad i den botaniska trädgården:

DSC_0517

Ett vackert träd.

DSC_0515

Frukterna? var mjuka och fall isär när man rörde dem.

DSC_0516

Botaniska trädgården.

DSC_0512

Botaniska trädgården.

DSC_0514

Chris i den botaniska trädgården.