Helene Brewer – Masterexamen i pedagogik

Mitt namn är Helene Brewer och jag har under många års tid varit verksam som jämställdhetsstrateg där en av huvuduppgifterna varit att undervisa om jämställdhetsfrågor och jämställdhetsintegrering som strategi, att leda lärande- och utvecklingsprocesser kopplat till detta. Min pedagogiska grundutbildning har varit central för mitt förhållningssätt för denna speciella typ av undervisning, som framförallt skett med vuxna i ett arbetsplatsbaserat lärande. Jag har genom detta arbete utvecklat utbildningsinsatser, övningar och hur lärandeprocesser kring lärande om maktfrågor kan se ut, och reflekterat mycket kring vuxnas lärande och det arbetsplatsbaserade lärandet. Jag har särskilt intresserat mig för de pedagogiska frågor kopplat till motstånd som ofta framträder vid denna undervisning. Mitt mastersarbete har varit en möjlighet att fördjupa mig kring några av de frågeställningar som jag burit med mig utifrån de erfarenheter jag förvärvat.

Titeln på studien är: In search of a transformative pedagogy – a study of experiences and consequences amongst teachers facing resistance to workplace based gender training. Den svenska översättningen är På utkik efter en transformerande pedagogik – en  studie av pedagogers erfarenheter och konsekvenser av motstånd i arbetsplatsbaserad undervisning om jämställdhet.

Syftet med denna masteruppsats är att söka en transformerande pedagogisk praktik om jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Det är en studie av några pedagogers upplevelser och konsekvenser av motstånd i arbetsplatsbaserad undervisning om jämställdhet och jämställdhetsintegrering.

Den svenska retoriken kring jämställdhet bidrar till att det inte talas om det motstånd som pedagoger möter, ett motstånd emot jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Tre fokusgrupper med totalt tretton deltagare har träffats runtom i Sverige och samtalat om undervisning och transformativ pedagogik utifrån frågeställningar kopplade till makt och motstånd. Innehållsanalys har använts, framförallt med hjälp av Paulo Freire’s begrepp conscientização och Sara Ahmeds begrepp snap. Resultaten har relaterats till Malin Rönnbloms dekonstruktion av svensk jämställdhetspolitik och rådande kunskapsdiskurs.

De viktigaste resultaten av upplevelser av motstånd samt konsekvenser av motståndet för undervisningen handlar om att pedagogerna möter motstånd oavsett vilken fråga som lärandet handlar om inom jämställdhet. Motståndet leder till känslor av bland annat trötthet, ledsamhet och ilska. Ilskan kan vara av transformerande karaktär. Effekter av motstånd på undervisningen är bland annat att ämnet adresseras på ett avdramatiserande sätt för att förekomma motståndet.

Sökandet efter en transformativ pedagogik har resulterat i framförallt tre centrala kunskaper. Det handlar om ett identifierat behov av att få till stånd långa process-liknande utbildningsinsatser samt att pedagogen och den vuxne arbetar sida vid sida kring lärandet. Dessutom skulle de arbetsplatsbaserade utbildningsinsatserna vinna på att befrias från den dominerande diskursen kring jämställdhet. Resultaten synliggör ett behov av att använda den praktik och de erfarenheter som finns i större utsträckning än vad som görs idag. Studien bidrar till en ökad förståelse för vilka konsekvenser motstånd får i arbetsplatsbaserad vuxenundervisning om jämställdhet.

Länk till hela arbetet

Biljana Petrovic – Masterexamen i pedagogik

 ”Att representera matematiskt kunnande Konkreta, ikoniska och    symboliska aspekter av matematik i grundskolan.”

Jag heter Biljana Petrovic och är matematik och NO lärare. I min undervisning som matematiklärare har jag märkt att elever lär sig bäst när de upptäcker, då menar jag i första hand genom produktivt arbete i utbildningsprocessen och inte att upptäcka något helt nytt. I arbetet med eleverna har jag märkt att de förblir passiva om matematiska begrepp och regler ges i en komplett form eller om de bara visas och presenteras för dem. När eleverna i stället får fler olika möjligheter att uppleva nya erfarenheter kan de lättare se och upptäcka något nytt som de tidigare inte har observerat. Även om jag har arbetat strukturerat och målinriktat, har jag dagligen träffat elever som har svårigheter med problemlösningar och inte förstår sambandet i relationen mellan konkret och abstrakt. För att kunna åtgärda de svårigheterna är det viktigt att förstå vad som hindrar vissa elever att identifiera anslutningar och relationer, d.v.s. att se vad det är de inte förstår i relationen mellan abstrakt och konkret. Därför har jag valt att djupare undersöka de anslutningarna och relationerna och identifiera dem. Bruners representationsformer och den triadiska modellen var ett naturligt val för undersökningen. I studien antas att en utpräglad insikt i de tvåvägsövergångarna i alla tre Briners representationsformer leder till förståelse av matematiska grunder.

Syftet med min studie är att utreda och analysera elevernas möjlighet att knyta an abstrakta och begreppsmässiga aspekter av matematik med verkligheten – bild och symbolik. För att kunna uppnå detta har jag skapat undersökningsuppgifter (diagnostiska prov) där min avsikt är att se hur eleverna hanterar konkreta/handlingsbara, bildmässiga och abstrakta övergångar. Målgruppen är yngre elever, från sju upp till tio års ålder (årskurs ett, två, tre och fyra).

Studien söker svar på frågorna: var någonstans i de tre representationsformerna uppkommer svårigheter hos eleverna mest, vilka skillnader mellan åldersgrupper kan ses och vad består dessa skillnader av. Jag har valt kvantitativ metod eftersom studien syftar till att exakt fastställa orsaks- och verkanssamband, kausala anslutningar och sammanhang.

Resultaten från studien visar att eleverna har svårigheter att förstå hur den mentala bilden ska omvandlas till symboler och även vad matematiska symboler representerar i den fysiska världen. Enligt studien försämras förståelse av de aktuella övergångarna successivt. Ju äldre eleverna blir desto sämre blir provresultaten. Årskurs ett och två ligger ganska nära varandra, medan i årskurs tre och fyra försämras resultaten med ca 20 %.

Sammanfattningsvis har jag diskuterat flera möjliga orsakar till resultaten i studien såsom att: undervisningar struktureras inte på så sätt att förenkla information, att ge upphov till nya satser och att göra det lättare att handskas med kunskapsmängden, d.v.s. strukturen står inte i relation till elevernas status och begåvning; i undervisningar specificeras inte sekvenser som är mest effektiva när det gäller att presentera det material som ska läras in; i skolan främjas inte elevernas nyfikenhet, drivkraften för att uppnå kompetens och reciprocitet; läroplanen är alltför allmänt skriven och ger inte lärarna tillräckligt tydlig information om vad de ska undervisa om; läromedel säkrar inte kvalitet och likvärdighet; om de ovan nämnda kategorierna är uppfyllda säger studien emot både Bruners och Piagets utvecklingsteori.

 

Catharina Hallin-Tegnér – masterexamen i pedagogik

Vem tror du att jag är? – En studie av hur mötet mellan SFI-elever med PTSD och SFI-lärare under SFI-utbildningen kan medverka till skapandet av elevernas självrelation

Jag heter Catharina Hallin-Tegner och arbetar som lärare i svenska och svenska som andraspråk på Sankta Maria Folkhögskola i Malmö. Tidigare arbetade jag under många år som lärare och specialpedagog på utbildningen Svenska för invandrare (SFI) och då framförallt i grupper med elever med olika typer av psykosocial problematik och Post traumatisk stressyndrom (PTSD). Under min tid på SFI-utbildningen hörde jag många gånger elever skildra möten med lärare, möten där eleverna upplevde att de blev bemötta med oförstående och bristande respekt. Lärare berättade i sin tur om elever som de upplevde som omotiverade, aggressiva och nonchalanta. Dessa elever jämfördes ofta med andra elever vilka upplevdes som ”duktiga”, var motiverade och uttryckte att de snabbt vill integreras och etablera sig på arbetsmarknaden. Jag blev mer och mer intresserad av att undersöka vad det var som hände i mötet mellan elever med PTSD och lärare på SFI-utbildningen. Snart insåg jag att jag, för att förstå vad som hände i detta möte, även måste undersöka förutsättningarna för etablerandet av relationer mellan lärare och elever på SFI-utbildningen.

Vuxenutbildning och speciellt utbildningen Svenska för invandrare har länge varit ett eftersatt område i den pedagogiska forskningen. I den forskning som finns kring andraspråksundervisning för gruppen vuxna flyktingar med PTSD har fokus framförallt legat på att utveckla metoder för att skapa bra villkor för inlärning. Jag upptäckte att det i forskningen fanns brister i kunskapen om och förståelsen kring vad möte mellan SFI-elever med PTSD och SFI-lärare kan innebära för elevernas skapande av självrelationen.

Syftet med min uppsats är att undersöka vilka tankar SFI-elever med PTSD och annan psykosocial problematik och SFI-lärare har kring mötets betydelse för skapandet av elevernas självrelation. Jag ville också undersöka förutsättningarna för etablerandet av erkännanderelationer mellan SFI-elever med PTSD och lärare på SFI-utbildningen.

Min undersökning, en kvalitativ studie baserad på intervjuer, kan ses som ett bidrag till studier kring vuxenutbildning i allmänhet och utbildningen Svenska för invandrar i synnerhet. I analysen använder jag mig av begreppen erkännande och moralisk kränkning vilka jag har hämtat från den tyske filosofen Axel Honneth. För att förstå förutsättningarna för ett etablerande av erkännande relationer har jag använt mig av Pierre Bourdieus teori om sociala fält.

Resultatet av min studie visar att elever med PTSD-problematik i SFI-utbildningen efterfrågar erkännande på samtliga tre av Honneth beskrivna erkännandenivåer. Behovet av erkännande på den grundläggande nivån hos elever med PTSD kan grunda sig i att dessa har blivit moraliskt kränkta på elementär nivå och tryggheten att kunna känna tillit till att de egna behoven har ett värde för andra människor har tagits ifrån dem. Lärarna är omedvetna om elevernas behov av erkännande på den grundläggande nivån, men menar sig erkänna eleverna på de båda andra nivåerna. Samtliga lärare anser att det är lättare att erkänna elever med likande social- och utbildningsmässig bakgrund.

Självfallet är jag medveten om att denna undersökning inte kan ge några definitiva eller uttömmande svar på frågan om vilken betydelse mötet mellan lärare och elever med PTSD under SFI-utbildningen kan ha för kunskapsbildning och moralutveckling hos eleverna; men många av de flyktingar som kommer till Sverige idag lider av efterverkningar från krig och tortyr och detta kan bland annat innebära en ökande tillströmning av elever med olika typer av psykosocial problematik och PTSD till SFI-utbildningen. Därför hoppas jag att resultatet av min studie kan medverka till att man i framtida utbildning av blivande SFI-lärare och i planeringen av SFI-utbildningen uppmärksammar och diskuterar de eventuella förväntningar som vuxna andraspråkselever med PTSD-problematik kan ha på SFI-lärarna angående erkännande på samtliga erkännandenivåer. Jag hoppas även att resultatet i min uppsats kan bidra till att sambandet mellan individers position i det sociala fältet och möjligheterna att etablera erkännanderelationer börjar diskuteras på lärarutbildningen samt på andra utbildningar och i verksamheter där möten mellan människor sker.

 

Melinda Malmström – magisterexamen i pedagogik

Under min lärarkarriär har jag som språklärare undervisat på grundskola och gymnasium och även en kurs i svenska för vuxna utbytesstudenter på Malmö Universitet. Med hänsyn till undervisningsgruppens ålder och bakgrund så har metodik och pedagogik ständigt varit i fokus för att utvecklas i min profession.

Sedan några år undervisar jag nyanlända i årskurs 7-9 i svenska som andra språk och möter elever från hela världen. Det är verkligen ett privilegium att få möta dessa ungdomar som dagligen kämpar med att erövra ett främmande språk och som försöker att skapa en tillvaro i ett nytt land. Många av dessa kommer från mycket svåra förhållanden, en del ensamma, andra med hela eller delar av sin familj. Alla har det gemensamt att de har fått rycka upp sina rötter i sitt hemland för att få skydd eller med förhoppningar om ett bättre liv. Det är oerhört spännande att få vara med om då eleverna lär sig att kommunicera i tal och skrift på svenska. Denna språkutveckling ser helt olika ut beroende på varje individs förmåga och förutsättningar.

Behovet av god utbildning för nyanlända är stort. Mitt personliga intresse för denna elevgrupp som lärare i svenska som andra språk och som förstelärare har ständigt drivit mitt engagemang. Möjligheten att fördjupa mina kunskaper om nyanländas lärande resulterade i en magisteruppsats med titeln:

”Jag kunde svaret men vågade inte”

Livsberättelser från nyanlända elever

Jag var intresserad av elevernas egna berättelser om sin skolgång i hemlandet och i Sverige. Utifrån nyanlända elevers perspektiv och berättelser strävade jag efter att finna framgångsfaktorer i skolan. Därför har jag valt att göra en kvalitativ studie och intervjua elever samt i efterhand analyserat deras berättelser. För detta har jag valt en narrativ teori och metod och utgår från ett social-konstruktivistiskt perspektiv för att förstå hur eleverna lever, tänker och agerar.

Syftet var att ta reda på:

* Vändpunkter som är betydelsefulla för elevens val att fortsätta sin skolgång.

* Betydelsefulla händelser som har påverkat elevens val.

* Drivkrafter som eleven har.

* Hinder/ möjligheter för elevens fortsatta skolgång.

Några av de slutsatser som kan dras av studiens resultat, vilka är avgörande för mottagande, inkludering och skolframgång, är viktiga faktorer som erkännande av den enskilda elevens kultur och skolidentitet. För flera av eleverna är redan den fysiska miljön i skolan främmande. Där till kommer sociala koder, en demokratisk värdegrund och ett nytt synsätt på kunskap som ska läras in. Att organisation och undervisning för nyanlända fungerar väl, är helt avgörande för elevernas möjligheter att närma sig det svenska samhället i framtiden.

Att lyssna till nyanlända ungdomar och deras upplevelser är ett sätt att hjälpa dem på vägen ut i vuxenlivet med vidare studier, arbete och en rikare fritid. Därför är det viktigt att lyssna till deras egna berättelser då det genererar till en större förståelse för deras upplevelser och bakgrund.

Efter analys och tolkning av elevernas berättelser kan jag se att det finns ett stort behov av samverkan mellan olika professioner. Jag vill särskilt betona aktiviteter utöver undervisning som kan ha positiva effekter. Skolan bör inte ses som isolerat, i ett vakuum från omgivande samhälle. Här tror jag att skolan kan utöka sin roll.

Berättelser kan vara en av källorna till kunskap om människors verklighet. En komplettering till denna studie skulle kunna utgöras av observationer och kvantitativa metoder för att få fler resultat som berör nyanländas skolframgångar.

Genom att låta elevers röster göra sig hörda, har studien bidragit med värdefulla erfarenheter och värderingar samt en del förklaringar av problematiken kring nyanländas lärande. Min studie är därmed även en källa för intresserade att förstå andras livsvillkor. Vad den däremot inte kan göra är att reflektera nyanländas kollektiva erfarenheter, utan endast betraktas som unika exempel av ett fåtal elevers livsberättelser.

 Länk till hela arbetet 

 

Amina Muse – masterexamen i pedagogik

Jag heter Amina Muse. Jag har jobbat på förskolan i många år, men examinerades som förskollärare i januari 2012. Sedan dess har jag arbetat som förskollärare på kommunala förskolor i Malmö.

Eftersom att jag har varit processstödjare i det systematiska kvalitetsarbetet för att öka kvalitén på verksamheten på min gamla arbetsplats hade jag varit med i diskussioner kring pedagogisk dokumentations användning i förskolan. I det vardagliga arbetet med pedagogisk dokumentation tolkar pedagoger ofta att pedagogisk dokumentation tar alltför mycket tid från arbetet med barnen. Utifrån dessa diskussioner och dessa tolkningar blev jag nyfiken på att undersöka möjligheter och svårigheter med pedagogisk dokumentations användning i det praktiska arbetet i förskolan.

”Systematic quality work in pre-school using educational documentation”

Studiens syfte har varit att undersöka förutsättningarna för användning av pedagogisk dokumentation som ett arbetsinstrument i det systematiska kvalitetsarbetet i förskolans praktik. För att kunna genomföra undersökningen används i studien kvalitativa intervjuer och observationer som metod med tanke på att väva ihop metoderna. Studiens deltagare har varit fyra förskollärare som arbetar på två kommunala förskolor och olika avdelningar. Utifrån deltagarnas resonemang samt observationerna som har gjorts har det insamlade materialet analyserats med hjälp av teoretisk tolkning ”konstruktionistisk lärandeperspektiv”.

Studiens resultat har visat att det finns både fördelar och nackdelar i användandet av pedagogisk dokumentation i det systematiska kvalitetsarbetet. Med fördelar har det visat att pedagogisk dokumentation är stödmaterial och ett verktyg för det pedagogiska kvalitetsarbetet i förskolan. Samtidigt att arbetssättet ökar barnens delaktighet och att pedagoger får möjlighet att följa upp barnens lärandeprocess. Det har dessutom visat att pedagogisk dokumentation skapar kommunikation mellan pedagoger och barn. Med nackdelarna som studiens resultat har visat vara tidsbrist, stora barngrupper, personalens frånvaro och brist på kompetens. Studien har också bedragit till ökad förståelse kring förutsättningarna för användandet av pedagogisk dokumentation i det praktiska arbetet i förskolan.

Länk till hela arbetet

Patrick Dorls – masterexamen i pedagogik

Foto : STAFFAN CLAESSON 20150819

Mitt namn är Patrick Dorls och jag arbetar med IT-frågor inom förskolan i Uppsala. Jag har under flera år arbetat som förskollärare och sett hur nya digitala verktyg så som lärplattan och lärplattformar har förändrat förskolepersonalens arbetssätt för att dokumentera barnens lärande. Det finns forskning om hur barn och pedagoger arbetar med lärplattan, men bara lite forskning om lärplattformar vilket väckte mitt intresse för att intervjua användare om hur de upplever att dessa plattformar kan användas.

”Medarbetarsamtal med stöd av en lärplattform – En studie om förskolechefers upplevelser och erfarenheter”.

I Chef & Ledarskap (mars 2017) publicerades en enkät av Lärarförbundet där det framgick att kommunala förskolechefer är den gruppen som ansvarar för flest medarbetare. Vanliga återkommande samtal som förskolechefer har med sina medarbetare är medarbetarsamtal och lönesamtal, ibland även uppföljningssamtal.

Under de senaste åren har jag upplevt att antalet lärplattformar som riktar sig mot förskolan har ökat. Eftersom jag arbetar med IT-frågor har jag haft möjlighet att granska olika plattformar och deras funktioner. I en plattform såg jag t.ex. en funktion för medarbetarsamtal vilket väckte mitt intresse hur förskolechefer använder sig av den.

Syfte med min studie blev därmed hur förskolechefer upplever att en lärplattform kan användas i samband med medarbetarsamtal. Jag intervjuade fem förskolechefer som har använt denna medarbetarsamtalsfunktion i en av lärplattformarna. Alla fem chefer arbetar i samma kommun i södra Sverige. Jag analyserade intervjusvaren med hjälp av verksamhetsteorin, framför allt Engeströms (2001, 2015) verksamhetssystem och hans teori om det expansiva lärandet (Engeström, 1999, 2001). Det verksamhetssystem som har identifierats för dessa förskolechefer består av regler och resurser. Studiens förskolechefer beskriver hur de har att förhålla sig till nationella lagar och kommunala riktlinjer, samtidigt som de i kommunen kan diskutera sina frågor i ett team med andra chefer och att de kan ta hjälp av IT-pedagoger för att få in medarbetarsamtalsmallen i lärplattformen. Denna lärplattform används tillsammans med datorn, surfplatta och mobiltelefoner som verktyg för att ta del av medarbetarens förberedelser som skrivs i plattformen och för att dokumentera överenskommelser från samtalet.

Lärplattformen har både en kommunikativ och en administrativ funktion. Med hjälp av dessa verktyg upplever förskolecheferna att medarbetaren kan få mer samtalstid när chefen redan har sett medarbetarens förberedelser. Då kan man direkt gå djupare in på vissa ämnen (kommunikativ funktion), upplever cheferna. Genom att alla anteckningar arkiveras i plattformen har medarbetaren möjlighet att ta del av sin egen utveckling (administrativ funktion).

Samtidigt påpekar cheferna etiska aspekter. Eftersom allt som skrivs i plattformen arkiveras är det viktigt att vara medveten om vad som antecknas där. Svårigheter i samarbetet med kollegor eller personliga förhållanden så som sjukdomar är exempel på vad som förskolecheferna upplever inte hör hemma i en lärplattform.

Cheferna understryker att arbetet med lärplattformen sparar tid och minskar stress, t.ex. att de inte behöver anteckna allt som medarbetaren tar upp under samtalet eftersom en del redan finns i dess förberedelser. Det kan därmed vara ett verktyg för att minska deras arbetsbelasting.

Länk till hela arbetet

Marit Olanders – masterexamen i pedagogik

Jag heter Marit Olanders och är född 1966. Efter 20 år som journalist utbildade jag mig till förskollärare. Numera arbetar jag som förskollärare i Trelleborg samt som extern VFU-lärare vid Malmö universitet.

”Samspel mellan barn och pedagoger i förskolans vardag. En undersökning av barns och pedagogers beröring av varandra på tre småbarnsavdelningar”

Omsorgsfull, välkommen beröring har funnits vara avgörande för barns tillväxt och utveckling. Samspel mellan pedagoger och barn ses som det viktigaste för barns utveckling och lärande i förskolan. I flera förekommande diskurser inom förskolan i Sverige värderas emellertid fysisk distans mellan barn och pedagoger. Dit hör diskursen om det kompetenta barnet som kan mycket mer än de vuxna tror; diskursen om att barn måste tränas i självständighet av vuxna samt No touch-diskursen, vars syfte sägs vara att skydda barnen från sexuella övergrepp. Syftet med denna undersökning är att undersöka hur samspel mellan barn och pedagoger i form av beröring kan komma till uttryck i förskolans vardag. Den övergripande forskningsfrågan handlar om hur beröringsklimatet är på de undersökta förskolorna.

En observationsstudie med mixed methods genomfördes på tre småbarnsavdelningar på olika förskolor i en sydsvensk stad, med sammanlagt 29 barn och 15 pedagoger. De teoretiska begrepp som användes vid analysen kommer från anknytningsteori, intersubjektivitetsteori, Educare-modellen och omsorgsetik.

Resultatet visade att pedagoger framför allt initierade beröring av barnen i samband med den praktiska fysiska omsorgen med på- och avklädning av ytterkläder samt barnens hygien samt vid förflyttningar. De initierade beröring av barnen i socialt och kommunikativt syfte; i lek, för att påkalla uppmärksamhet samt för att skapa lugn. Vid några tillfällen uppstod situationer när beröring uteblev men möjligen hade ökat barnens fokus om det förekommit. Pedagogerna initierade även beröring i känslomässigt påfrestande situationer, som när barn grät, vid överlämningen från föräldrarna samt i samband med att barnen lades till vila och vaknade efter vilan. Pedagogerna, med undantag för en pedagog, initierade beröring i situationer när de hade en för observatören uppenbar anledning. Barnen å sin sida initierade beröring som till större del handlade om sökande av emotionell bekräftelse. Barnen kunde röra vid pedagogen med en hand eller fot när de var tillräckligt nära eller luta sig mot eller klamra sig intill pedagogen när de befann sig i pedagogens famn eller knä. Olika pedagoger förhöll sig olika inbjudande till beröring.

Barnen vidrörde påfallande ofta pedagogernas ben eller fötter, även om pedagogen satt på golvet och hela kroppen var inom räckhåll. Barnen behövde beröring för att återfå jämvikt när de grät. Försök till avledning misslyckades och pedagogerna övergick till att trösta med beröring. I några fall vände sig barnen till en annan pedagog för att få tröst. De barn sin fick mest beröring fanns bland de som såg yngst ut. Dock fick inte alla de yngsta barnen mycket beröring. Några barn förhöll sig mer passiva och då uteblev beröring. Detta blev ytterligare betonat utomhus, där ytorna var större och bemanningen lägre på två av förskolorna. När ingen pedagog fanns till hands hände det att barn vände sig till en främmande vuxen (observatören) eller till äldre barn.

Beröringsklimatet kan beskrivas som vänligt och tillåtande, men inom vissa gränser. Barnen fick beröring av pedagogerna i situationer som kan tänkas vara emotionellt krävande som när de grät eller skulle somna eller vakna, men de fick sällan beröring för dess egen skull. För barnens del innebar det att de till stor del hölls ansvariga för att de skulle få beröring i annat än den praktiska omsorgen. En enda pedagog bjöd in till beröring och fysisk kontakt utan att det fanns någon uppenbar anledning, och hen blev också oftare berörd av barn än andra pedagoger. Kompetensdiskursen och den kvardröjande självständighetsdiskursen kan ge vid hand att det är ”duktigt” att avstå från beröring.

Ser man relaterande som barns främsta utvecklingsuppgift kan barns sökande efter beröring av pedagogerna kan räknas in i ett vidgat kompetensbegrepp. Kulturella och diskursiva föreställningar om att även små barn ska vara självständiga och fysiskt separerade från föräldrarna och andra omsorgsgivare kan försvåra barns anpassning till förskolan. Föreliggande undersökning ger inte stöd för idén att fysisk närhet blir en (dålig) vana som pedagoger aktivt måste träna bort.

Omsorg i form av fysisk och känslomässig närhet har ett eget värde som behöver lyftas och kläs i ord. Eftersom långvarig fysisk kontakt mellan barn och pedagoger framför allt ägde rum när pedagogen satt ner behövs också soffor och andra sittmöbler såväl inomhus som utomhus på förskolorna.

Pedagogers och barns beröring av varandra är ett ämne som är angeläget att utforska vidare. Är den diskrepans mellan pedagogers och barns syfte med att initiera beröring generell? Beröring har visats vara avstressande. Blir barn som får rika tillfällen till beröring med pedagogerna mindre stressade än barn med större fysisk distans till pedagogerna? Även pedagogernas förhållningssätt till beröring, och huruvida utbildning eller andra parametrar påverkar om och hur pedagoger berör barnen kan vara föremål för framtida forskning.

Länk till hela arbetet

Kristine Hultberg Ingridz – magisterexamen i pedagogik

Jag har under flera års tid kombinerat mitt yrkesverksam ma arbete i förskolan eller skolan med att arbeta med skolutveckling. Inom förskola och skola som genuspedagog för Malmö Stad och inom skola och förskola, med fokus på språk och struktur, på uppdrag av rektorer i Burlövs kommun. Under mina år som pedagog i förskolan och som lärare med klass har jag alltid strävat efter en barndelaktighet/elevdelaktighet då jag anser att det är i den zonen som yrkesverksamma lärare/förskollärare/pedagoger behöver vara. Hur en verksamhet ska formas behöver utgå från de som är i verksamheten dagligen, barnen och eleverna. När jag påbörjade min utbildning för en magister blev jag intresserad av begrepppet pedagogiskt kapital, inspirerat av Bourdieus kunskapskapital och socialt kapital. Fokus i pedagogiskt kapital är de som utför de pedagogiska och didaktiska handlingarna, med andra ord lärare/förskollärare/pedagoger. Jag började använda mig av begreppet pedagogiskt kapital när jag var ute i mina olika uppdrag, för att på vis se om det gjorde skillnad i handledningsmöten. Jag märkte att det fanns en dold kunskap, en tyst kunskap som det behövde talas om, vilken gick att koppla till pedagogiskt kapital. Ett kapital som i egentlig faktisk mening inte alla gånger handlar om en examina eller ett diplom eller för den delen en högskoleutbildning. Jag upptäckte också att det fanns en skillnad mellan hur personer med examen och de utan examen tog plats eller inte, reflekterade eller inte, analyserade eller inte och det ville jag i min magister undersöka vidare.

Tillsammans med pedagoger på en förskola genomförde jag aktionsforskning. Pedagogerna hade sina egna frågeställningar och jag hade mina. Genom att arbeta med aktionsforskning som metod kopplat till semistrukturerade intervjuer med fokus på pedagogiskt kapital kunde jag se att pedagoger precis som barn och elever behöver vara i den närmaste zonen för att utveckling och förändring ska ske som är hållbar över tid. Där talet om reflektion och analys ägs av alla som ingår i utvecklingsarbetet, kanske inte på samma sätt snarare på olika sätt, baserat på de pedagoger som är en del av arbetet. Det blev ett arbete som utgick från bottom och vandrade sin väg upp till top.

Det blev en magister med titeln:  ”Utvecklas i sin egen takt. En aktionsforskningsstudie om förskolepedagogers reflektioner kring sina val och handlanden”.

Länk till hela arbetet

 

Erik Åkesson – masterexamen i pedagogik

I mitt arbete som gymnasielärare (psykologi, filosofi och sociologi) har jag ofta reflekterat kring hur skolan söker att få eleverna att utifrån sin egen motivation och sina egna mål, utforma sin egen inlärningsprocess, och hur detta ofta leder till väldigt olika resultat. En del elever behöver bara få uppgiften och löser på egen hand alla momenten på ett strukturerat och genomtänkt vis, medan andra måste ledas steg för steg. Upplevelsen att eleverna behöver olika mycket styrning delas nog av flera lärare, men hur vi pedagoger förstår denna problematik varierar. En av de få konstanterna, åtminstone enligt min egen erfarenhet, är att kategorisera det hela som en ansvarsfråga. Eleven måste lära sig sig ta ansvar! Exakt vad detta ansvar består i är ofta mindre klart, och precis som när politiker talar om ansvar, handlar det oftare om retorik än genomtänkta strategier eller möjliga alternativ.

I min strävan efter svar gällande ansvarsfrågan i skolvärlden valde jag att skriva en uppsats om hur olika läroplaner behandlar ämnet. Den slutgiltiga titeln på arbetet blev: “Sköt dig själv! En jämförande diskursanalys av ansvarsbegreppet i samtida svenska och finska läroplaner” För att analysera frågan valde jag att använda mig av Laclau och Mouffes diskursteori samt att analysera ansvarsbegreppets etiska, psykosociala och pedagogiska dimension.

Slutsatserna i arbetet blev att den allmänna trenden i samtliga läroplaner var att ansvar främst beskrivs som något individbaserat och konstruktivistiskt, snarare än något som skapas i samspel med andra i olika sociokulturella kontexter. Skillnader mellan finska och svenska läroplaner kunde dock skönjas. I finska läroplaner har ansvarsbegreppet blivit mer mångfacetterat i och med lanseringen av de nya läroplanerna, medan begreppet i de svenska läroplanerna från 2011 mer entydigt fått en betydelse av vad Foucault och Rose kallar för governmentality.   

Länk till hela arbetet 

Maria Howding-magisterexamen i pedagogik

 Idrottslärarstudenters berättelser om möten med friluftsliv”.

Mitt namn är Maria Howding, jag är förskollärare med inriktning lek, idrott, rörelse samt friluftslärare med examination från utbildningarna 1999 och 2002. Jag har sedan dess arbetat som förskollärare, inom friluftsturism och sedan 2011 som adjunkt på Malmö högskola vid institutionen för Idrottsvetenskap.

Med ett nästintill förgivettagande om att friluftsliv finns som en självklar del i alla människor i Sveriges liv, har jag under mina år som adjunkt vid Institutionen för Idrottsvetenskap och student i pedagogik, mer och mer problematiserat detta. Genom alla möten med idrottslärarstudenter har jag allt eftersom förstått att friluftsliv inte är närvarande i allas liv eller ens i undervisningen i ämnet idrott och hälsa i grundskola och gymnasium. Friluftsliv och att vistas i naturen verkar tas förgivet av fler än mig, men upplevs och aktivt utförs av få. I tidigare läroplaner har antalet friluftsdagar minskat och har  ofta haft annat innehåll än friluftsliv. Från och med läroplanen 2011 är friluftsliv och utevistelse en mer framskriven del av innehållet i ämnet idrott och hälsa.

Många studenter jag möter vittnar om lite eller ingen undervisning alls i friluftsliv i grundskola och gymnasium. Några få har gjort, precis som jag själv gjorde, egna val i olika profilerade utbildningar och därmed fått mer kunskaper i friluftsliv med sig. Ganska många har fått naturupplevelser tidigt i barndomen genom utflykter med familj och vänner. Så var det också för mig, med friluftsintresserade föräldrar blev naturen en förgivettagen arena för lek och lärande och också en fritidsaktivitet i Friluftsfrämjandet.

Intresset gjorde att jag under min egen förskollärar- och idrottslärarutbildning tittade närmare på utomhuspedagogik och mitt första lärarjobb blev inom I Ur och Skur-verksamhet. Jag fördjupade mig i friluftsliv med en friluftslärarutbildning på Storumans folkhögskola.

I magisteruppsatsen ”Idrottslärarstudenters berättelser om möten med friluftsliv” tittar jag närmare på de erfarenheter som våra studenter har med sig in i idrottslärarutbildningen och hur de ser på att undervisa i friluftsliv i sitt kommande yrke som idrottslärare. Under magisterkursens gång blev jag nyfiken på och inspirerad till en narrativ undersökning om studenternas personliga erfarenheter i friluftsliv. För att fördjupa min undersökning och analys intervjuade jag också lärare vid idrottslärarutbildningen.

I studien används övergripande sociokulturella lärandeteorier, empirin analyseras med hjälp av Thomas Ziehes ”den goda annorlundaheten”.

Resultaten antyder att idrottslärarstudenterna i denna undersökning ser familj, ledare i fritidsaktiviteter och lärare i skolan som viktiga personer i deras eget möte med friluftsliv. Studenterna ser möjligheter att undervisa i friluftsliv inom ämnet idrott och hälsa i sin kommande yrkesprofession.

Resultaten i denna magisteruppsats skiljer sig från tidigare forskning som säger att friluftsliv inom idrottslärarutbildningarna i Sverige är exklusiva och anses ligga långt ifrån verkligheten i skolan.

Magisteruppsats 15 hp Maria Howding