Linda Plantin Ewe – masterexamen i specialpedagogik

I mitt tidigare arbete som verksam grundskollärare och sedermera specialpedagog har jag alltid känt extra för de elever där mötet med skolan gnisslar och skaver och där ingenting riktigt går som på räls. Detta intresse har lett mig till arbete med elever med diagnos inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) inom resursskolans ram i över tio års tid. Inledningsvis som grundskollärare men efter vidareutbildning och examen som specialpedagog. Fokus i arbetet har varit att skapa ett tillgängligt lärande för elever med stora skolmisslyckanden i bagaget i syfte att möjliggöra en framtida återinskolning till elevens hemskola.

Jag insåg ganska tidigt i min karriär att för att lärandet ska bli tillgängligt för alla elever behöver lärandet differentieras. Elever behöver få möjlighet att ta in och bearbeta information på olika sätt för möjligheten att omvandla den till kunskap. De behöver också ges möjlighet att visa på sin kunskap på olika sätt varvid den assisterande tekniken spelat en stor roll i mitt arbete. Genom detta arbetssätt har jag fått uppleva hur elever som tappat tron på sig själv och sin egen förmåga lyckas återerövra sin självkänsla och därmed lärande identitet vilket enligt mig är en ynnest att som lärare få uppleva.

I mitt nuvarande arbete som universitetsadjunkt har intresset för tillgänglighet i lärandet bestått och fokus i mina föreläsningar har varit lärmiljöns betydelse för elevers lärande liksom de digitala verktygens betydelse för alla elevers möjlighet till ett likvärdigt lärande.

”Alltså de är snälla, men inte för snälla” Om ADHD i skolan – två elevperspektiv”

Att min master på ett eller annat sätt skulle behandla elever med NPF kändes som en självklarhet. Utifrån en genomlysning av tidigare forskning stod det klart att den befintliga forskningen kring elever med NPF i grundskolans värld till stor del genomförts utan att de som forskningen ytterst berör, eleverna, fått komma till tals och göra sin röst hörd i någon större omfattning. En utgångspunkt som för mig känns som en självklarhet för möjligheten att skapa ett tillgängligt lärande för alla elever.

Syftet med undersökningen har därför varit att undersöka hur elever med diagnos inom ADHD upplever sin skolvardag. Genom att anta en kvalitativ ansats och metod har målet varit att låta elever med diagnos inom NPF berätta om sina skolupplevelser. För att garantera att de etiska principerna följdes användes ett flerstegsurval där vårdnadshavare fick kontakta mig om de hade ett barn med diagnos inom NPF och om barnet visade på intresse för att delta i undersökningen. Detta urval ledde till att det slutligen blev två elever med diagnos inom ADHD som deltog i studien.

För att uppnå syftet har en livsvärldsfenomenologisk ansats använts. Eleverna som deltog i studien var två mellanstadieelever som i detta arbete benämns som Charlie och Kim. Både Charlie och Kim har visar på en enorm vilja att berätta sina historier. Studiens frågeställning har varit:

  • Vad framträder som särskilt betydelsefullt i elevernas skolberättelser?

– Vilka konsekvenser får det som framträder som särskilt betydelsefullt för eleven som individ?

För att få svar på frågeställningen har i huvudsak Schütz (2002) teori om Den sociala världens fenomenologi använts vilken kompletterats med tankar från Bengtsson och Berntsson (2015), Asplund (2010) och von Wright (2000).

Studien visar att lärares förmåga att skapa professionella pedagogiska relationer till sina elever, relationer som baseras på tillit, omsorg och respekt är avgörande för hur pass tillgängligt lärandet blir. Hur elever med ADHD upplever sin skolvardag är med andra ord avhängt på de relationer till såväl lärare som kamrater som finns i den regionala värld som utgörs av elevens skolvardag. Bristande relationer utgör därmed en riskfaktor för att elevens självkänsla och självförtroende ska påverkas negativt vilket kan få till konsekvens att eleven förlorar sin lärande identitet. Resultatet av studien visar att det i både Charlies och Kims fall finns nyckelpersoner som kan antas inneha en god relationskompetens vilket gör att eleverna känner tillit till dem. En intressant reflektion i sammanhanget är att majoriteten av nyckelpersonerna utgörs av pedagoger i praktiskestetiska ämnen. Ämnen som ofta upplevs ha mindre struktur och förutsägbarhet än många teoretiska ämnen. Så vad är det då som gör att dessa personer ändå är de som i hög grad skapar rum för lärande för dessa elever? Eleverna anger att de ”är där” att de alltid ”är i takten” vilket tyder på att pedagogerna svarar an på elevernas individuella behov med såväl sensitivitet som responsivitet.

Studien implicerar att den kunskap som nyckelpersonerna besitter med fördel hade kunnat användas som grund för kollegiala samtal i ett försök att sprida kunskapen så att ett professionellt lärande sker. Vid ett sådant arbete kan skolans specialpedagog antas ha en viktig roll som samtalsledare för att garantera att pedagogerna ges möjlighet att ta del av varandras tysta kunskap i syfte att skapa ett merlärande och därmed kvalitetssäkra och utveckla undervisningen.

Resultatet implicerar även att användandet av digitala verktyg är bristande på bägge skolorna. En genomlysning av verksamhetens tillgång till, och användning av, dessa verktyg skulle därför vara befogat. En god tillgång till digitala verktyg skapar större möjligheter till ett differentierat lärande vilket i sin tur bidrar till en ökad tillgänglighet i lärandet för alla elever. Även detta arbete skulle med fördel kunna genomföras i form av kollegiala samtal.

Länk till hela arbetet