Robert Sansum – masterexamen i specialpedagogik

”Diagnoser, skolan och experter”

Sedan jag började plugga till specialpedagog (2011) och i samband med mitt arbete som specialpedagog de senaste sex åren har jag blivit fascinerad av diagnoser och deras roll i skolan. Det som har intresserat mig är hur diagnoser (ett medicinskt begrepp) har blivit så framstående men även varför de har tilläts ta så stor plats. Jag var även intresserad av vad diagnoser har att säga om vår syn på normalitet och avvikelse. När jag kollade på forskningen saknade jag forskning som tittade på diagnoser i ett större perspektiv. 

Ett syfte som jag hade med mitt examinationsarbete var att få aktörer inom skolan att se kritiskt på diagnoser och fundera över deras roll. Då menar jag inte att diagnoser inte finns, eller att de inte ska ha en roll i skolan men att vi som arbetar inom skolans värld ska ha ett kritiskt perspektiv och fundera över hur mycket vi vill att medicinen ska prägla vår pedagogiska verksamheter. 

Jag var särskilt intresserad av hur olika experter såg på fenomenet diagnoser eftersom jag anser att de har både kunskaper och makt vilket gör att de kan påverka skolan. 

Mina frågeställningar blev:

  • Vilka funktioner kan en diagnos ha i skolan? 
  • Vilken syn på diagnoser finns bland olika experter som är verksamma i skolan? 
  • Hur kan utvecklingen inom området diagnoser och skolan se ut enligt experter? 
  • Vad säger fenomenet diagnosticering om hur vi ser på normalitet och avvikelse i skolan enligt experter?

Studien använder Foucaults teorier om makt och kunskap men även hans begrepp “den kliniska blicken”. Även symbolisk interaktionism användes. 

Jag intervjuade nio olika experter och använde mig av strukturerade intervjuer. De som deltog i studien var: en rektor, en logoped, två specialpedagoger (som arbetar inom kommunens centrala elevhälsoteam), två skolläkare, en socionom (som arbetar på BUP) och två skolpsykologer. 

Informanterna beskrev hur deras kunskaper och kompetenser behövdes i skolan. De beskrev hur deras kunskaper var kopplade till makt (även om vissa informanter kände sig obekväma med ordet “makt”) som kunde påverka andra aktörer för att förbättra en elevs skolsituation. De poängterade vikten av samarbete och kommunikation och att resurser skulle användas på bästa möjliga sätt. Alla menade att diagnoser har ökat och vissa ansåg att skolans struktur bidrog till denna ökning. I teorin borde inte en diagnos vara nödvändig för att få resurser men verkligheten kan se annorlunda ut. Utredningen som leder till en diagnos kan ge värdefull information om styrkor och svagheter, men det finns mycket som kan göras utan en diagnos t.ex. strukturerad undervisning,  fortbildning, dokumentation och anpassningar. Fördelar som en diagnos kan ge är ökad förståelse och resurser. Nackdelar kan vara risken för stigmatisering och en tendens att fokusera för mycket på brister som ligger hos individen snarare än i omgivningen. Normalitet och avvikelse kan ses på olika sätt, genom att se på testresultat eller genom subjektiva värderingar.

I praktiken finns det mycket som kan göras för elever med funktionsnedsättningar oavsett om de har en diagnos eller ej. Informanterna menade att mycket kunde göras på organisationsnivån. Viktigast av allt är kanske vikten av relationer mellan skolans olika aktörer. 

Slutsatsen blir att diagnoser har blivit en del av skolans kultur. De är kategorier som speglar vårt samhälle och vår tid men även vårt behov av att kategorisera vårt tänkande. Experternas roll innebär att de drar gränser mellan det som avviker och det som anses vara normalt med sin “kliniska blick” och sina kunskaper men faktum är att alla aktörer, inklusive elever deltar i kategoriseringsprocessen. Kanske är den största risken med diagnoser är att det blir för mycket fokus på individen på bekostnad av att man granskar omgivningen och utveckla den. Ett alternativ är då att man använder beskrivande kategorier i stället för medicinska kategorier för att kartlägga individens OCH omgivningens styrkor och svagheter. I detta arbete kan ju specialpedagoger ha en betydande roll. 

Både specialpedagogprogrammet och masterprogrammet har hjälpt mig se min skolverklighet genom nya ögon. En redan ganska kritisk specialpedagog har blivit ännu mer kritisk!

Länk till hela arbetet