Lärosätenas relevans och nonsensforskning

Det akademiska året har startat intensivt, kanske mer än vanligt hos oss med tanke på alla förberedelser inför universitetsblivandet. Det är två saker jag vill lyfta fram från de senaste dagarna som både belyser utmanande frågor om vilket lärosäte vi är och vart vi är på väg. Vad skall vi bli för slags universitet?

I veckan hade vi premiär av seminarieserien Knowledge for Change som kommer att lyfta olika angelägna utmaningar för vår fortsatta utveckling. Först ut var professor John A. Douglass från Berkeley som i sina uppmärksammade publiceringar utmanar traditionella föreställningar om universitetsranking och akademisk excellens och lyfter i stället fram lärosätenas samhällsrelevans

En av behållningarna med hans intressanta föreläsning var att betoningen på lärosätens samhällsrelevans inte är någon specifik uppgift utöver utbildning och forskning utan borde vara djupt integrerad i all högre utbildning och forskning. Problemet är att i spåren av förhöjt fokus på mätbara kriterier för uppföljning och värdering av akademisk verksamhet (läs: antal publiceringar, ansökningar etc.) har frågor om ett lärosätets samhällsrelevans hamnat i skymundan. Det var uppfriskande att lyssna till Douglass plädering för såväl internt kollegialt ansvarstagande som värdet av ett brett samhälleligt engagemang på alla nivåer inom akademin.

Frågor om forskningens samhällsrelevans diskuterade jag också i ett samtal i kommande sändning av Filosofiska rummet. Då diskuterade vi utifrån det provocerande begreppet ”nonsensforskning” utifrån en nyutkommen bok (Return to Meaning) av bl.a. Lundakollegorna Mats Alvesson och Roland Paulsen. Deras tes är att samhällsvetenskapen har till följd av senare års expansion tunnats ut och mycket av det som produceras har ringa eller intet kunskapsmässigt värde. Samtalet som kan avlyssnas kommande vecka uppfattade jag som givande även om jag har svårt för deras elitistiska slutsatser. De riskerar att slänga ut barnet med badvattnet genom att hävda att alternativet skulle vara en återgång till en ordning där samhällsvetenskaplig forskning koncentreras till ett fåtal forskningsintensiva lärosäten. Däremot har de avgjort en uppfordrande poäng i nödvändigheten av att ställa kritiska frågor om de bakomliggande drivkrafter och motiv vi har som samhällsforskare. Dessa måste vi alla ta ansvar för och kommunicera öppet såväl internt i kollegiala sammanhang som i utbytet med det omgivande samhället.

Tapio Salonen, vicerektor för samhällsutmaningar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *