Anna Jobér – gästbloggare på rektorsbloggen

”Så mycket folk”, ”Som Kiviks marknad”, ”Så mycket att gå på att man inte vet vad man ska välja”, ”Ett folkhav”

Ja det var några av de uttryck som jag hört om Almedalen innan jag begav mig dit för att medverka i ett författarsamtal med Natur & Kultur med anledning av en ny utgiven bok, Social klass i skolan. Jag har levt och bott i Beijing i några år och jag hade liksom tänkt mig att det kanske var något i stil med detta flöde av människor som jag fann på Beijings gator. Trängsel, tempo och värme!

Ja varmt har det varit, men trängsel och tempo? Nej. Almedalen är inte mycket folk. Nu är det visserligen inte valår och det märks på antalet besökare. Evenemangen är historiskt sett fler än någonsin, men folkhav? Nej, utifrån mitt perspektiv var det lugnt!

Men vad vill jag säga med detta? Jo att allt är relativt. För mig som uppskattar Beijings tempo och trängsel så är Almedalen en lugn plats. Men för någon annan är Almedalen stressande, intensiv och utmanande.

Med andra ord – vår bakgrund och våra tidigare upplevelser spelar roll för vad vi tänker, tycker och säger. Vad vi ser eller tycks se beror på vad vi har sett förut. Det vi upplever, de som vi är och blir hänger samman med våra tidigare upplevelser. Precis som en vindlande historisk kedja bakåt och framåt i tid och rum.

Om detta bland annat handlar boken Social klass i skolan som jag igår fick förmånen att diskutera tillsammans med Björn Linell och en mycket engagerad publik.

Foto: Cecilia Christersson
Foto: Cecilia Christersson

Oavsett vem du är, var du kommer ifrån så är din bakgrund och dina upplevelser viktiga för hur du upplever saker och hur du tänker dig din och därmed samhällets framtid. Men din bakgrund spelar också roll för hur du vill bli bemött. Det tror jag gäller alla. Att exempelvis bli bemött med värdighet, respekt och en hög förväntan är avgörande för hur du själv både skapar och utvecklar din framtid men också hur du tillåts bli skapad och utvecklad.

Låt mig ta ett exempel från boken.  En elev i ett klassrum som blir bemött med respekt och höga förväntningar kommer att bli ett barn (och senare en vuxen) med respekt och höga förväntningar på sig själv och sin samtid. Att bli trodd på, att vara någon som samhället inte bara räknar med utan också har höga förväntningar om, så borde alla barn oavsett klass, kön och etnicitet bli bemötta. Det gäller kanske särskilt de barn som lever i fattiga, familjer, som lever i utsatta situationer, barnen utan marginaler, barn som bara mött en vuxenvärld som sviker. Här spelar samhället (läs skolan) en avgörande roll för att skapa möjligheter och på det sättet minska segregation. Att skapa en skola utifrån dessa grunder skapar en framtid på samma grunder. Något annat duger inte.

Åter till Almedalen. De som jag mött här i Almedalen kan inte sägas representera Sverige, varken utifrån ett klass- eller ett etnicitetsperspektiv. Jag saknar mångfalden, jag saknar olikheter. Jag saknar de i Sverige som inte ges samma möjligheter. Här är det exempelvis många vita, högutbildade, lite lagom snyggt klädda i skjorta och prydliga skor. Och jag är en av dem.  Det är jag mycket väl medveten om. Samma sak skriver Brit Stakston i en debattartikel i Expressens Almedalsutgåva söndag 28 juni 2015:  ”Almedalen beskrivs ofta koketterande som en exkluderande elitmässa.” … ”Det finns monumentala problem med vithetsnormen. Ofta smärtsamt tydliga när man går i folkhavet mellan seminarierna”

Och jag håller med Brit Stakston, ja förutom det där med folkhavet då… Vit äldre medelklass, det är mycket så det ser ut i Almedalen. Men jag önskar inför nästa år att Almedalen är en plats med ännu mer trängsel och tempo och att Almedalen nästa år är uppfylld av olikheter, av en mångfald av människor, från olika bakgrunder och med alla de möjliga och omöjliga upplevelser som en mänsklighet kan ha. Något annat duger inte.

Anna_jober
Foto: Cecilia Hunnershage Sandgren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *