Mot nya uppdrag

I dag är min första dag då jag ska få möjlighet att se en organisation som arbetar med IT och kommunikation från insidan. Då jag har två av mina studenter Jonathan och Jimmy på CSTEP http://cstep.in/ så bjöd jag in mig själv att få se vad de gör.

I övrigt så märker jag att det blir svårare och svårare att hitta bra teman för bloggen. Detta är nog ett tecken på att jag nu har fått en mer vardaglig tillvaro här än första veckan. De riktigt givande stunderna är faktiskt de olika tea-pauserna. Precis som hemma så är det under tea-pauserna de kreativa diskussionerna kommer igång. Som t ex; Varför har inte Indien entreprenörer?!  Går det verkligen att köra bil på is? Var är viktigast att kunna i teorin eller i praktiken… Ja lika spretig diskussion som en fikadiskussion kan vara på Malmö högskola.

Apropå fika. här en bild på ett av mina favoritcaféer där jag brukar få mitt kvällstea. Ett mysigt och välskött ställe, med en underbar doft av chaitea, frukt och rökelse.

Bonusbild idag – och en fråga.

Jag har förstått att en del av mina bloggläsare har förkärlek för kossor. Så nu till frågan varför är denna kossan inne i Elektronikverkstan?

Inför 11.11.11 – 11.11

Så kan jag  påpeka att vi var 4,5 timmar före er i Malmö … nå ja det hade nog inte så stor betydelse här mer än för ett fåtal numerologer. Det skulle i och för sig inte förvåna mig om här finns ett par numerologer just på vårt universitet.

Det har redan gått en vecka och jag börjar nu känna mig ganska hemma på min nya arbetsplats. Jag och Professor Jaya håller på att förbereda den workshop som IIIT-B kommer att vara värd för den 25 november. Deltagare är representanter från näringsliv och olika universitet från Bangalore.

Det var först efter att jag haft ett möte med min fantastiske och varme mentor Professor Dinesha som jag började ana att jag som vanligt nog missförstått min uppgift totalt! Professor Dinesha sa det inte rakt ut, men jag förstod på honom att, den föreläsningen jag hade på gång skulle nog bli riktigt bra om jag gav för masterstudenterna istället, och det ville han genast ta tag i och prata med lärarna om. Den workshop som jag ska delta i för Professor Yaya blev i  istället  för en workshop om vad interaktionsdesign är, bantad ner till att jag ska hålla ett inlägg om hur vi har tänkt i Malmö då vi skapade våra utbildningar i Interaktionsdesign. Och faktiskt detta är nästan en större och ännu mer spännande utmaning inser jag nu. Workshopen kommer att vara i två delar, där första delen består av att var och en av oss deltagare får 15 minuter till att presentera våra organisationer och den syn vi har på vad som är bra respektive saknas inom teknik och designutbildningar i Indien idag! Hur kan Indisk utbildning möta nya krav som ställs på industrin. Den andra delen blir en fri diskussion. Detta  bli enormt spännande tror jag.

Efter den lilla förändring i planerna så hade jag annat än utbildningsplanering i huvudet. Det börjar ju närma sig 11.11.11 och av någon anledning så hade jag fått önskemål från flera släktingar att de önskar vykort stämplade från Indien just denna dag. Inte långt från IIIT-B finns en fin liten gata med några kaféer och massor av kiosker som säljer kontorsmaterial, datortillbehör och annat bra att ha vid affärer, så här skulle jag säkert också finna mina vykort.

Jag går runt lite på gatan för att kika efter ett vykortställ, men fullt så välorganiserade är inte de olika kioskerna. Varorna visas lite mer slumpmässigt upplagda (eller korrekt är nog att säga uppslängda). På Konsum där jag har förflutet inom, hade vi något som vi kallade för bombexponering av varor. Här var typexempel. Jag ser en kiosk som har massor med pappersvaror och pennor just så där bombexponerade, så här finns också garanterat en låda med vykort… ack ja! Mannen jag frågar bak disk, vickar på indiskt  karakteristiskt vis på huvudet för att välkomna mig till kiosken, och glad i hågen frågar jag efter “post cards” han ler och så tar han fram en kortlek. Nä inte riktigt det jag var ut efter. Jag gör ett nytt försök, “picture post cards please” Den glade mannen lägger pannan i djupa veck och försöker förstå då en student kommer till hjälp. Studenten förklarar att – picture  cards det har nog bara postkontoret. Ok tänker jag, ett steg närmare att uppdraget är slutfört. Men inte så enkelt ändå, för just idag denna torsdag 10.11 så har alla postkontor en egen liten semesterdag, så postkontoren är stängda och öppnar först i morgon. Här gäller alltså att tåla sig ytterligare en dag. Dagen efter skyndar jag mig direkt på morgonen till det lokala postkontoret i Frazer town, och glad i hågen frågar jag damen bak träluckan om hon har vykort. Hon ser mycket förbryllad ut. Hon förkunnar barskt att detta är ett postkontor. Och snabbt inser jag att här var nog inget att hämta, istället så får jag passa på att köpa mina frimärken. Jakten på vykort pågår sedan i ytterligare någon timme innan jag ger upp. Ska jag ha vykort får jag göra dem själv! Ska jag ta gamla pizzakartonger eller vad?

Räddningen blir en diversebutik som har fina kuvert. De får duga. Som av en slump ser jag också limstift i butiken, och jag inser att där var nog mycket tid att vinna att ha ett privat limstift. Jo så här är det nämligen… Frimärken i Indien de sätter man fast på brevet genom att använda ett lim som finns i stora burkar på två små bord inne i postkontoret. Kön till limborden var lång och limresterna långt ner i burkarna. Med mitt nyinköpta istället för “vykortskit” går jag nu till verket och producerar något som åtminstone går att få sänt med poststämplar – och ännu ett uppdrag slutfört!

Godmorgon

Idag har jag lärt mig att det är mycket vunnit på att gå upp lite tidigare. Jag blev hämtat klockan 7.30 vilket innebar  att bilresan tog bara 40 istället för dryga 90 minuter. Fast på något sätt är resan som en film som rullar förbi, så än är inte tiden ett stort problem.

I övrigt påminner just onsdagarna här ganska mycket om hur onsdagarna ser ut på K3, Onsdagen verkar vara vikt till olika personalmöten.Utöver personalmöten så har Professor Sadagopan, vår rektor, besök av “Netherlands Organisation for Scientific Research”

Det är Dr. Astrid Zuurbier som är här i och med att hon har ansvar för att bygga forskningskontakter inom Creative industri-fältet mellan Indien och Holland. Det hon framförallt vill fokusera på är områden som teknik och hälsa, smarta energisystem, nya material och nya medier. Vår diskussion med kom mycket att handla om hur vi kan skapa förståelse för att utveckla hållbara system genom att bättre kunna visualisera förbrukarbeteenden och dess konsekvenser på bra sätt. Här i Bangalore kan det till exempel handla om att visa på vad konsekvensernas blir av att bruka vatten på olika sätt. På något sätt har jag på känn att  jag kommer att hålla kontakt med Dr. Zuurbier.

För övrigt har jag dagen för mig själv så att jag kan planera inför morgondagens möte jag ska ha med Prof. Jaya. Vi  ska tillsammans hålla en workshop den 24 november. Så det börjar ju bli dags att träffas och lägga planerna för den.

Jag hann också med att luncha med Registratorn Mr. Ramachandra och Professor Rajagopalan, vi hade en intressant diskussion kring hur Indien på ett bra sätt ska kunna införa datorstöd i undervisning för ungdomar i yngre tonåren.

Ja vad kom vi så fram till… …egentligen kunde vi konstatera att ungdomarna nog var ganska duktiga på att använda internet, men sedan nästa steg att förstå datorn och hur den blir ett bra stöd för lärande det är svårare.

Professor Rajagopalan har också lovat sätta upp en del kontakter med några av de universitet som har designutbildningar här i Bangalore.

Jag tror att vårt nätverk kanske växer ytterligare. Så här kan en arbetsdag på vift se ut!

På plats – första dagen

I natt anlände jag Bangalores flygplats. En riktigt lagom storlek på flygplats, men ändå på något sätt så oväntat annorlunda. Kaos och ordning på en gång. Så många människor som var sysselsatta med att stämpla i pass. Tre personer stämplade, granskade och stämplade igen. Som turist ska du nämligen ha den speciella turiststämpeln också – den som berättar att om du inom detta visums giltighetstid lämnar landet så måste det vara två månader mellan dina besök i Indien – så där försvann möjligheten att lite snabbt ta en helg i något av grannländerna om andan skulle falla på.

Fast ärligt – det behövs inte – södra Indien kommer att ha tillräckligt att bjuda på. Det fattar jag nu efter min första dag.

 

Av någon konstig anledning så – i natt när jag just tagit mitt nya Bangalorehem i besittning så smög sig en underlig känsla av ensamhet på mig. Så många människor runt om och ändå, nu var jag ensam. Ja det är en känsla jag rätt ofta har när jag reser själv till nya och för mig ovana platser. Det är väl det som det handlar om när linjen utanför komfortzonen passeras.

På morgonen idag var dock all olustkänsla borta. Mitt botemedel brukar vara att uppsöka första bästa Café. Sagt och gjort …

 

 

Bästa sättet att lära känna en ny plats – ta en kaffe, spana in vad som händer runt omkring, snacka med de som är här. Här var förvisso rätt tomt, men tre unga affärsherrar hade viktigt möte, och de kunde ju lätt rekommendera vem jag ska gå till för att få ett simkort som fungerar för både telefon och internet… ja ni ser ju det funkade (jag är online via min telefon).

 

Nio unga killar krävdes för att få igång min I-phone så att både telefon och internet fungerade. Jo alla killarna bidrog på sitt sätt. Jag som enda kund och ändå kändes butiken trång på något sätt. Jo så var det en sak till – det tar lite tid att vänja sig vid indisk-engelska.

Jag hann också med att träffa några av grannarna – jag vet inte om dessa getterna hinner bli offrade inför den stora festivalen som har sin kulmen på måndag. Traditionen säger att till Hajj, som denna högtid heter, så ska varje muslimsk familj slakta minst ett lamm. Eftersom en del av befolkningen här är muslimer så har alla i Indien helgdag på måndag. Jag också.