När förändringens vindar blåser

När det blåser kalla vindar, gäller det att hålla hårt i hatten. Så uttryckte sig ofta farbror Knut under sina dagliga promenader längs den sydskånska landsbygden. Knut var inte en man som var känd för sin vilja att förändras, utan vilade allt som oftast tryggt i sig själv och vetskapen om att hans sätt att betrakta världen var rätt och riktig. Hans övertygelse var så stark att han inte drog sig för att i tid och otid dela med sig av sin världsbild till dem han mötte. Kritik och ifrågasättande kommentarer avlivades resolut med ett, “Ja men så är det bara!” Under promenaden hem igår efter en tangoafton, funderade jag mycket på rörelse och förändring. Hur vet vi att förändringens vindar blåser, och hur hanterar vi då dessa rörelser av tid och rum? Under dagens samtal med några samverkansparter, berördes detta tema, som ju på ett sätt utgör kärnan i mitt utforskande här i Bryssel: Hur vet vi vad som bör göras i varje given situation, när allt tycks vara i rörelse och förändring? Hur sätter man kursen på en skuta som ömsom rör sig framåt och runt sin egen axel? Jag talar givetvis om högskolan, som en samhällsaktör, en aktör med ambitionen att anta samhällsutmaningen och leverera ett svar i en komplex värld. Jag har alltid trott på kunskap och moral och på kunskapens  möjligheter att bidra till att skapa ett bättre samhälle. Men hur vet vi vilken kunskap som krävs, om den i sanning skall tjäna samhället? Vilken bör då vara agendan?  Bryssel kryllar av krafter, som på olika sätt vill definiera denna agenda. en del av dem är som Knut, som vet att det de vet är det de vet och så är det bara! Men här finns också de som tvivlar. Småsokrater som insisterar på motsatsen, som vet att de inte vet och att ja, så är det bara! Sen finns det säkert en hel del karaktärer mittemellan dessa arketyper. I mitt arbete att försöka främja innovation av olika slag, konfronteras jag ständigt med dessa arkekaraktärer. Å ena sidan tvivlets bevarande röster, de icke förändringsbenägna grå eminenserna .  Å andra sidan de som verkligen säger sig veta, och vars kunskap med tydlig och närmast messiansk klarhet sprids via käcka flödesdiagram och modeller ornamenterade med färgglada bilder och begrepp. I mitten står jag, förvirrad, men med en tilltro till kunskapens möjligheter. Att vi tillsammans kan enas om att vi vet OCH  intet vet, SAMTIDIGT, och att vi på denna grund är villiga att ta ett stag framåt, TILLSAMMANS. Som en kollektiv tango där alla för och alla följer. Bryssel och EU kan faktiskt i sina bästa stunder ses som denna danslokal. Även om det är styrt av formella regler och institutioner, så befolkas dessa av en mängd människor, med olika typer av kunskap och övertygelser och som vill något. Som vet att det inte är lätt, men som ser alternativet som oattraktivt. Som vill dansa och bjuder upp till dans. Ibland står paret bara stilla, i en till synes evig kamp mellan blicken som säger gå och ögat som manar till stillhet. Såklart händer det även att den som för, trampar och kör över den som följer.  Men i de bästa stunder så rör sig paret framåt i en vacker dans. Som två lysande själar vars innersta väsen tycks viska: Det jag vet det vet jag, men please let´s  just keep on dancing!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *