Vem är vi och vem är jag?

“Hör jag hemma här”? Frågan ekade i mitt inre medans jag betraktade en färgglad affisch från EU, som med texten “Come and be part of it”, pockade på förbipasserande resenärers uppmärksamhet. Jag var på väg mot Region Skånes Brysselkontor, för att utifrån denna utpost, lära mig mer om högskolans Brysselsamverkan. Come and be part of it, jovars, men vad var det som var det, just “it”? Såklart var det Europa som avsågs, men vems Europa? Är det ett Europa som vi på Malmö högskola är med och skapar och formar?  Mottot “Haur du sitt Malmoe så haur du sitt varden” i kombination med högskolans betoning på begrepp som samhälsutmaningar och social innovation, antyder att så borde vara fallet: Allt finns både här och där och vi som högskola är med i matchen. Men jag som människa? En ständigt tvivlande,  svensk-dansk, metrosexuell varelse med själslig affinitet för tango och Argentina, var jag en del av detta? Resan hade redan börjat och jag fortsatte med bestämda steg min väg in mot Bryssel centrum, för att påföljande dag, påbörja mitt sökande.

Etapp 1: Jag har nu i två arbetsdagar och två vilodagar, befunnit mig i Bryssel. Jag har mottagits väl av min värdorganisation Region Skåne, försökt få igång denna blogg, och haft diverse möten med bl.a. Malmö stad, Vinnova och Region Sydjylland. Samtalen har kretsat kring frågan om hur dessa organisationer verkar i Bryssel samt hur de samverkar med akademin. Ledig tid har ägnats åt att finna min plats och en vardag med rutiner här i Bryssel. I samtal med de praktikanter som liksom jag nyligen anlänt ner hit blev paradoxen tydlig: Vi åker bort för att finna oss själva, för att  bryta med rutiner, men söker likväl omedelbart att på något vis återskapa  de rutiner vi har hemma, och som kanske just för att de är rutiner, är del av vår identitet, av dem vi är eller har blivit.  Sålunda betraktade erbjuder potentiellt då resandet en möjlighet att utveckla och förändra vanor och tankesätt som förlorat sin funktionalitet  och inte längre fungerar optimalt. Livet kallar på en förändring och resandet erbjuder ett möjligt svar. Eller så kommer man bara hem med en härligt bekräftande känsla av att borta är bra men hemma är bäst och med insikten att väldigt lite är nytt under solen och att det förvirrade tillstånd man sökte undfly inte är övergående, utan kroniskt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *