Möte med en hibakusha

Idag har vi fått vara med om något stort. Vi har fått lyssna till en person som överlevde atombomben som fälldes över Hiroshima för 67 år sedan. Mr Keijiro Matsushima var 16 år 1945 och hade precis börjat dagens första lektion i skolan som låg ca 2 km från bombens epicentrum. Jag skriver detta med tårar rullandes nerför kinderna (men så är jag kanske ovanligt blödig). Hans berättelse om vad som hände är saklig och tillräckligt detaljrik för att man ska känna ett stort obehag och en stor sorg i hjärtat. Det är enormt rörande. Jag slås av det uppenbara i att när jag läste i historia på högstadiet beskrivs ofta droppandet av atombomben som något som nästan kan beskriva som posivivt, då det var det som fick “slut på kriget”. Liksom media som rapporterar från krigszoner, sattes aldrig några personliga berättelser i fokus (jo, media gör det ibland) i historieberättelsen och det problematiserades aldrig kring eftereffekterna av atombomben, i alla fall inte vad jag kan minnas idag. Historieundervisning bedrivs ur ett väldigt nationalistiskt perspektiv, vilket blir extra tydligt i ett rum med 81 studenter från ett 20-tal länder. Alla har olika uppfattningar om själva kriget och dess avslut, och det är enormt intressant att få ta del av detta. Jag hoppas verkligen studenterna förstår vilken unik chans de har fått och att mötet med Mr Matsushima är något de bär med sig för alltid. Det är något att berätta för barn och barnbarn. Jag känner mig enormt priviligerad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *