Nu åker vi hem!

Nu börjar det närma sig hemfärd med stormsteg, närmare bestämt går flyget 13.00 idag. Sista 1,5 veckan efter vår “semester” har vi haft fullt upp med uppsatsen med siktet inställt på att försöka bli klara i tid till inlämning om en knapp vecka. Efter gårdagens handledning på skype börjar vi faktiskt känna en visst hopp om att även vi ska kunna bli godkända, men det blir nog att skriva både under flygresorna och på flygplatserna för att vi ska hinna och dessutom bli hyfsat nöjda..

Vi lämnar såklart Mpongwe och Zambia med blandade känslor. Vår resa till Lusaka och Livingstone gjorde att vi fick lite distans till livet I Mpongwe. Att efter 6 veckor i en liten by på landsbygden mitt I Afrika komma till ett Backpacker-ställe med enbart vita, är lite av en kulturchock. Stöddiga Amerikanare gör att man känner en stor kärlek till det Zambiska folket, som även om de är ganska rättfram, är allt annat än stöddiga de flesta av dom!

När vi kom till Livingstone och hörde hur amerikanerna pratade om bungee jump och hur coolt det var, bestämde vi direkt att det ska vi INTE göra bara för att det verkade var något alla gör, men vi är ju inte “vanliga” turister.. ;). Efter några dagar började dock suget smyga sig på och vi kunde inte hålla emot längre, det verkade ju ändå ganska häftigt. Sagt och gjort “110 meters of Big African Air” avklarades och det ångrar vi inte. Men vem gör egentligen det när man väl överlevt..?

Bungee JohannaBungee Lotta

Vi vill såklart passa på att dela med oss av några semesterbilder nu när vi tagit si sådär 2000 stycken. Dels några bilder från Viktoriafallen där vi var tillsammans med Jens (Lottas bror) och så lite safaribilder såklart… 🙂

ViktoriafallenViktoriafallen

HavsörnUng hane

Giraff behind the bushLeoparden

I helgen tog vi en liten paus från uppsatsen och åkte några timmars bussfärd till SOS Barnby i Kitwe för att hälsa på och se hur det fungerar. Fantastiskt många barn på en och samma gång och tosiga allihop, fast mycket söta, som vanligt. Varje mamma har hand om 12 barn oftast med hjälp av en “aunt” (assistent), men ändå, 12 barn!! De är helt fantastiska, så mjuka och vänliga, men vilken pli de har på barnen samtidigt. Barnen bor tillsammans 4 och 4 i våningssängar som bäddas bättre än på de striktaste logement, direkt efter uppgång varje morgon ska det vara gjort. De flesta mammorna är änkor eller ensamstående lite äldre damer med utflugna barn. Det var kul att se hur det ser ut i en SOS by och fantastisk att träffa mammorna och alla deras barn, men efter ett dygn var vi helt slut och åkte tillbaka till Mpongwe igen, vilket var ett äventyr i sig. Men det är en annan historia…

SOS Barnby KitweBloggbild SOS 1

Vi har haft en fantastisk resa innehållande allt det vi önskade oss, vi känner oss därför ganska nöjda med att snart trampa svensk mark igen. Vi undrar lite hur det kommer att vara att komma hem igen, förmodligen kommer det att dyka upp en och annan känsla vi inte har tänkt oss. Men just nu känner vi i alla fall så här:

Kommer inte att sakna:
All uppmärksamhet
Det dåliga samvetet (när man inte kan köpa av alla som vill sälja på marknaden)
Kalla duschar
Strömavbrott

Kommer sakna:
Hur nära till skratt Zambierna har
Gästvänligheten
Klimatet
& såklart våra nyfunna vänner!

Hejdå Zambia!

Time of the wind

Nu har hösten kommit, eller “Time of the wind” som de säger här. Det är inte direkt som hösten där hemma eftersom att det på dagen är högsommarvärme, men löven börjar falla och på morgnar och kvällar är det så pass kyligt att man oftast behöver en lite tjockare tröja. Vakten som patrullerar här nattetid har tjock jacka och vintermössa på sig när han kommer inom på kvällen och säger hej inför sitt pass. Nu är det riktigt kallt säger han. En kväll visade han sitt hemliga vapen, en slangbella, som han kallar katapult. Han bär med sig ammunition till den hela tiden, dvs några stenar. Han har tydligen använt katapulten i skarpt läge mot tjuvar, så det känns mycket tryggt.

Vid 18 går solen ner här och 18.30 är det kolmörkt. De tycker inte att vi ska vara ute efter klockan 19, även om de i samma mening säger att ”Zambierna” är ett osedvanligt vänligt och icke våldsamt folk. Vi har visserligen inte heller råkat ut för några direkt aggressiva typer, det mesta handlar som vanligt om pengar. När vi går på marknaden här Mpongwe får man allt som oftast höra ”Muzungo” (viting) ropas efter sig. Ibland dyker det även upp lite mer bittra män (vi har aldrig träffat en otrevlig kvinna) som gärna vill påtala hur oförskämt rika vi är. Här är det ju verkligen så att vit person = rik person. De som vi har kontakt med inom missionsområdet har en helt annan förståelse för att vi är här genom ett stipendie och att vi inte har fickorna fulla med pengar. De ger oss tom rabatter för olika tjänster eftersom att vi är unga (!) studenter. Marknaden ligger endast några minuters promenad från missionsområdet, ändå känns områdena nästan helt separerade från varandra. Så fort man kommer tillbaka till missionsområdet blir vi behandlade i princip som alla andra, man hälsar och säger några ord till varandra. Det går ju inte att förneka att det är väldigt skönt att bara vara en i mängden!

Vi har fått ihop alla våra intervjuer nu, transkriberat dom och börjat analysera så smått. Vi har hittat några små guldkorn i texterna som vi hoppas kan bli en del av resultatet. Det är riktigt mysigt att sitta och lyssna på sjuksköterskornas engelska dialekt. Engelska är det officiella språket I Zambia, men runt om i landet talas det drygt 70 olika språk i de olika etniska grupperna. Om man inte går i skolan lär man sig oftast inte engelska har vi förstått det som. Här i området är det tyvärr fortfarande en del som inte har råd eller möjlighet att gå i skolan. De som kan engelska pratar gärna och med stort självförtroende. Vi har gjort en egen liten snabbanalys och kommit fram till följande. I Sverige läggs stor vikt på grammatik, i Zambia läggs mindre vikt på det. Dock kan de väldigt många ord som vi aldrig ens hört talas om. Detta gör att intervjuerna inte alltid är de lättaste att förstå så här när man sitter och lyssnar på dem i efterhand. På sjukhuset verkar sjuksköterskor och läkare oftast prata engelska med varandra. Detta beror nog dels på att de blir placerade hit under en bestämd tid från olika delar av landet. Få av de läkare och sjuksköterskor vi pratat med har frivilligt sökt sig hit. Det gör att de har problem med att behålla personal på sjukhuset en längre period, särskilt läkarna.

När man är här får man en konstig känsla av att samtidigt som man inte vill se allt elände på sjukhuset så vill man samtidigt hjälpa till. Den personal vi har träffat verkar vara välutbildade, erfarna och kunniga. Dock har de såklart helt andra förutsättningar med bl.a. lite personal och dåligt med utrustning. Som sagt det är mycket splittrade känslor, man skulle både vilja komma tillbaka och jobba här samtidigt som frustrationen kanske hade blivit för stor. Vilket även en del av personalen säkert känner.

Byn börjar kännas väldigt liten nu efter drygt fyra veckor. Det händer inte överdrivet mycket i byn och vi är mer eller mindre inlåsta i vårt hus med uppsatsen för tillfället. Vi var iväg på en mini safari i förra veckan, vilket var väldigt kul. Vi fick inte se ”The big five” direkt, men väl några krokodiler, antiloper och zebror. Ett litet smakprov inför det tre dagars safari vi ska på om någon vecka, då vi ska sova två nätter i tält ute i en nationalpark, det ska bli så himla spännande, vi längtar! ☺

Denna veckan har den stora händelsen varit en tur till Luanshya, den stad som ligger närmst Mpongwe. Där fick vi förnyat vårt visum och inhandlat mat. Där ligger en grönsaksmarknad med helt enormt stora avokados, en sådan är nog lika stor som tio ”Svenska”. Vi köpte två kassar fulla med olika grönsaker, det kostade knappt 40 svenska kronor. I de större mataffärerna kostar dock matvarorna ungefär samma som hemma, kanske något billigare.

Nu måste vi återgå till analyserna.

Tjingeling!

Kafue LodgeKrokodil
BockZebra
Marknad LuanshyaMarknad Luanshya

Barn, barn & åter barn!

Här är barn precis överallt och så söta dom är, precis allihop! I genomsnitt föds det 6,3 barn per kvinna och 52 % av Zambias befolkning är under 18 år. Nästan alla kvinnor, gamla som unga, bär ett barn i sin sjal på ryggen. De har ett ”talesätt” här som lyder ungefär att den dagen du tar hand om ett barn är du en mor, även om du inte har egna barn. Det spelar ingen roll om du är endast några år eller väldigt gammal. Detta kan vi se överallt, det är ofta ganska svårt att lista ut vem som är mamma till vilket barn. Dessutom kallar sig kusiner ofta för syskon, så då är det ännu svårare att reda ut vilka som hör ihop med vilka. Så härligt på något sätt. ”It takes a village to raise a child”. Uttrycket kommer väl från någonstans i Afrika om jag inte minns helt fel. Dessutom är alla barn vi hittills stött på, fattiga som lite rikare, väldigt artiga och väluppfostrade, i alla fall mot oss.

Mpongwes barn

I söndags när jag satt längst bak i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle sätta igång (Johanna kände sig inte lika kallad denna gång), kom ett helt gäng med barn mellan 2 och 10 år in. All barnen hälsade artigt på mig genom att ta i hand och le, utan att någon vuxen sa till dem att göra så. De fattigare barnen kommer ofta fram till oss och frågar efter ballonger och ibland Kwacha, den Zambiska valören. När vi säger att vi tyvärr inte har något till dem brukar vi istället erbjuda att vi kan ta en bild på dem. Alla barn som vi hittills stött på älskar att bli fotograferade för att sedan få se hur bilden blev, egentligen precis som hemma!

Tyvärr så far ju många barn illa även här, inte sällan i sjukdomar vi inte ens har en tanke på att barnen där hemma skulle bli sjuka i, eller tom dö av. Vi sitter ofta på sjukhuset och väntar på att den sjuksköterska som vi ska intervjua ska få en stund över. Undertiden får vi se och höra en del. Det skär verkligen i hjärtat när man hör en kvinna skrika ut sin sorg när hon förlorat sitt barn. Detta har vi tragiskt nog fått uppleva nu tre kvällar i rad. Häromkvällen var en sjuksköterska fullt upptagen med att få tag i blod till fem barn som var i stort behov, vilket gjorde att hon inte hade tid med oss. Tydligen var blodet slut på sjukhuset och hon fick då beställa nytt från Kitwe, en stad som ligger två till tre timmars bilfärd från Mpongwe. Ett barn hade redan hunnit bli så dåligt att det tyvärr dog undertiden vi var där. Varje dag känner vi oss så otroligt lyckligt lottade över att, trots allt, ha de förutsättningar vi har där hemma vad det gäller bl.a. tillgång till sjukvård och utbildning. Mpongwe Mission Hospital ligger verkligen långt ute på landet med många små fattiga byar runt omkring. Många barn kommer därför tyvärr till sjukhuset alldeles försent.

På sjukhuset har de tre avdelningar för inläggning, ”Male ward”, Female Ward” och ”Childrens ward”. Alla rymmer drygt 30 sängar som står i en enda stor sal. Varje avdelning har oftast en tillgänglig sjuksköterska och en sjuksköterskeassistent (motsvarande undersköterska). På varje avdelning har de en tavla där de skriver upp all statistik över skador och sjukdomsfall per månad. Vi har fått titta lite närmre på barnens statistik och här ligger, kanske mindre förvånande, malnutrition (undernäring) högt upp på listan. Från december tom mars är malaria den stora anledningen till att sjukhuset blir överbelamrat. Diarré är en vanlig anledning till inläggning liksom, pneumoni (lunginflammation) och luftrörsinfektioner. De vanligaste anledningarna till att barn dör på avdelningen är undernäring, lunginflammation & malaria.

Igår när vi var ute och sprang följde två små pojkar med oss nästan hela rundan, barfota med skitiga och söndriga kläder. De kunde i princip ingen engelska, men vi förstod att de nog skulle följa med oss hem för att kanske få en slant eller två. Mycket riktigt, när vi kom fram visade de med kroppsspråket att de ville ha pengar till sina hungriga magar. Det är ju såå svårt, men vi kan inte börja ge några barn, då är snart alla byns barn här, det går ju inte. Vi har tänkt att vi istället ska ge dem några presenter precis innan vi åker hem. Nu fick de istället en vattenflaska av oss, innan vi vinkade hejdå och gick in till vårt välfyllda kylskåp. Usch vad livet är orättvist!

Mpongwe Mission Hospital

Skyfall

I natt vaknade vi av världens dån, det tog en stund innan vi förstod att det var vårt första skyfall här i Zambia. Det höll väl på ett par timmar sen slutade det tvärt. I morse var där små vattenpölar överallt men annars var det lika soligt och lagom varmt som det brukar vara på morgnarna. Här är väldigt grönt och lummigt och de säger själva att de är välsignade i Zambia eftersom att de får dessa regn med jämna mellanrum så att växterna kan hålla sig gröna och fina. Det är höst här nu, eller som de kallar det ”time of the wind”. Det innebär att det kommer att bli kallare och kallare och när vi åker hem i juni kommer det att vara jättekallt, dvs ca 23 grader i skuggan, kallare än så blir det inte, då är det vinter.

Vår största utmaning här just nu är faktiskt att försöka få någon form av färg innan vi åker hem till Sverige igen. Det kan tyckas vara den enklaste saken i världen, men i solen är det alldeles för varmt och skuggan verkar vara väldigt effektiv på sitt sätt. Dessutom har vi nya trädgårdsmästare här som inte är vana vid oss västerlänningar än. De har vars en trädgård som de jobbar i hela dagen och när de pausar så gör dom det här. Det innebär att i veckorna ska vi helst inte vara mindre avklädda än vanligt, dvs kjol över knäet och minst linne, även om vi är i ”vår” insynsskyddade trädgård. På helgerna däremot, när de inte är här, är det fritt fram. Så idag gäller det! Vi får väl se hur länge vi orkar…

Intervjuerna går över förväntan för tillfället, igår kväll fick vi ytterligare en, så nu har vi totalt fem inspelade intervjuer som ska transkripteras. De blir tyvärr ganska korta trots uppmaningar att berätta mer och följdfrågor, så därför kommer vi att behöva hålla lite fler intervjuer än vi räknade med. Men oftast är det inga problem att få sjuksköterskorna att ställa upp, vissa har dock svårt att få tid över. Hittills har alla föredragit att bli intervjuade under arbetstid, vilket är en upplevelse och utmaning i sig.

Igår när vi gick runt och letade efter sjuksköterskorna, träffade vi på den barnmorska som vi bara fick en halv intervju med häromdagen. Hon stod inne på en större förlossningssal och ropade ut till oss när vi gick förbi: ”Kom in så får ni se hur mycket jag har att göra!”. Sagt och gjort, vi gick in i salen och där inne låg tre kvinnor bredvid varandra, alla på olika stadier i förlossningsarbetet. På andra sidan salen stod en läkare som vi träffat på tidigare och undersökte ett litet prematurt barn, en liten fågelunge, inte större än ett smörpaket med en vikt på uppskattningsvis knappt 1000g. Han vinkade in oss för att samtidigt höra hur det gick för oss och våra intervjuer. Det känns så fel att gå in på en sådan sal med allt vad det innebär av infektionsrisk för det lilla barnet och kvinnornas privata sfär där de ligger helt utblottade.

Vi diskuterar liknande dilemman hela tiden och kommer fram till att detta är deras verklighet, hur vi har det hemma är inte en självklarhet här och kanske inte ens önskvärt. Är det vi har hemma verkligen alltid det ”rätta”, vad är rätt och vad är fel?

Här där vi befinner oss förklaras mycket som ”Guds vilja”, detta kan vi se som en förklaring på mycket av det ibland extremt långsamma arbetet. Ett exempel är ”våra” trädgårdsmästare som oftast jobbar från tidig morgon till sen eftermiddag i trädgården. Under denna tid kan det totala utförda arbetet vara att alla rabatterna blivit vattnade och några kvadratmeter gräs har blivit klippt med en typ av machete. Resten av tiden går de mest omkring, tuggar på ett strå, sätter sig ner i skuggan, pratar med kompisen på andra sidan staketet osv. Visst hjälper värmen till, men hos oss kliar det i fingrarna bara av att se dem. MEN vad är det som säger att vårt sätta att leva är det rätta? Vi är effektiva, vi kommer på lösningar på problem snabbare, vi underhåller våra byggnader bättre, vi räddar fler liv, vi blir äldst i världen… Men till vilket pris? Personligen föredrar jag fortfarande vårt ”effektiva” sätt att leva i västvärlden, men jag kan helt klart se skillnader i den harmoni, glädje och gemenskap som de flesta utstrålar här, trots ibland skitiga kläder och hungriga magar. Just detta tror jag att vi har förlorat någonstans på vägen till våra effektiva och “hälsosamma” liv.

Trevlig helg!

Permission Day!

Från & med nu kommer denna dagen, i alla fall för oss, alltid vara Johannas & Lottas Permission day. Idag har vi äntligen fått vårt tillstånd att börja med intervjuerna! Vi gick raka vägen till sjukhuset & fick vår första intervju direkt. Vi kunde även påbörja ytterligare en intervju som tyvärr fick avbrytas då deltagaren var tvungen att springa till operation. Men nu är vi i alla fall igång, så himla skönt! Vi firade i kväll med en löprunda följt av en god middag & ett glas öl. I morgon blir det transkriptering & eventuellt någon intervju till.

I söndags var vi med om en häftig grej. Vi gick till kyrkan på den sedvanliga “högmässan”, här håller den på i blygsamma tre timmar, trots detta är kyrkan knökfull med hela byns invånare. En man som är född & uppvuxen här i Zambia men vars föräldrar kom från Sverige, översatte hela predikan för oss, som bara den tog drygt en timme. Resten av tiden var fylld med sång, dans, klapp & jubel. Ganska långt ifrån den svenska kyrkan vi är vana vid. Eftersom att det var första gången för oss i denna kyrkan fick vi, enligt tradition, resa oss upp så att vi kunde hälsas välkomna av hela församlingen.

Efter högmässan var det dags för ett tiotal unga att döpas efter ett antal månaders utbildning i den kristna tron. Inom Baptismen döps man först som vuxen då man själv tagit en aktiv ställning, dopet kallas därför troendedop eller omvändelsedop. Vi gick hela församlingen ungefär en kilometer på en grusväg tills vi kom till Mpongwe river, som visade sig vara ett mindre vattenhål. Alla samlades runt vattnet för att sjunga, jubla och fotografera de som skulle döpas. De fick två och två gå ner i vattnet, där väl valda ord sades, varpå de doppades baklänges i vattnet.

I går fick vi, i väntan på vårt tillstånd, skjuts till Ndola som är den största staden i “Copparbelt Province”. I ungefär två timmar dit & hem kunde vi sitta på flaket och betrakta landskapet utanför, ett ganska trevligt sätt att uppleva landet på, i lagom dos. Nu har vi hela skafferiet & kylskåpet fullt av varor som vi aldrig trodde vi skulle hitta här. Så ingen där hemma behöver oroa sig för vårt näringsintag i alla fall!

Permission Day

Vandring mot dopDopDop

Mot Ndola

Vilka människor det finns!

I måndags hade vi ett möte med MBA*-direktören för att planera hur vi skulle lägga upp vårt arbete här. Vi var mycket imponerade hittills eftersom att vi fått svar nästan direkt på de mail vi skickade till honom från Sverige. Han bekräftade i dessa mail att det inte skulle bli några som helst problem att hålla intervjuer med sjuksköterskorna på sjukhuset och att vi kunde planera allt när vi var på plats. Sagt och gjort, mötet i måndags startade exakt på utsatt tid kl 8.00. Vi som t.o.m. kom lite försent eftersom att vi trodde att vi ändå skulle få sitta och vänta ett par timmar, pinsamt! Vi fick redovisa vår plan vecka för vecka och berätta vad vi behövde för hjälp.

Direkt efter mötet följde direktören med oss till sjukhuset, som ligger ett par minuters promenad bort, där han presenterade oss för ”Nurse in charge”. Under mötet med henne, fick vi veta att det tillstånd vi fått av direktören för att hålla intervjuer inte alls räckte. Vi var tvungna att söka ett annat tillstånd från ”regeringen”, vilket man gör via myndigheten ”Ministry of health”. Under hela veckan som gått har vi nu försökt jobba på detta tillstånd som vi tydligen måste ha. Som tur är ligger detta ställe bara 5-10 minuters promenad från vårt boende. Vad hade vi gjort annars? Det är ju inte så att det går snabbtåg till huvudstaden Lusaka härifrån direkt. Varje gång vi är där får vi höra att det inte kommer att ta lång tid, att vi kanske tom kan få det i morgon. De lovade att ringa till oss idag med besked, vi får väl se hur det blir med det.. Suck!

Som tur är har vi skaffat en hel del vänner här, så vi passar på att lära oss lite Lamba och planerar inför en liten resa vi tänkte göra om några veckor. Vi har även lärt känna ett finskt par som kom i början på veckan. Dessa har ägnat sitt liv åt att operera ögon i flera olika länder i Afrika, bl.a. Kenya, Sudan och här i Zambia. Igår fick vi var med när de opererade en liten flicka med Trachoma. Trachoma är en infektion i ögat som orsakas av Klamydia, detta leder ofta till att ögonlocket viks inåt så att ögonfransarna irriterar och skadar linsen i ögat. Flickan och hennes familj är väldigt fattiga, så utan denna gratis operation hade hon med all säkerhet blivit blind inom en snar framtid. Det finska paret berättade för oss att de för närvarande reser runt och gör dessa operationer utan någon som helst lön. De sparar pengar hemma för att sedan kunna resa runt och operera. Idag måste de tyvärr åka hem till Finland igen och jobba eftersom att pengarna är slut. Helt fantastiskt, vilka människor det finns!

Dagarna rullar på och vi acklimatiserar oss mer och mer hela tiden. Tålamod är en bra egenskap här, men än så länge har vi funnit oss bra i det nya tempot. Just nu känns det väldigt onödigt att ta sig till en större stad med allt vad det innebär, det är så lugnt och skönt här!

* = Mpongwe Baptist Association

Skolbarn i Mpongwe
Skolbarn i Mpongwe
Våra finska vänner
Våra finska vänner
Stora operationssalen
Stora operationssalen

Mutende Mwane = Peace (Hej)

Idag har vi fått tag i ett eget internet-modem som faktiskt fungerar okej, i alla fall till & från. Vi kan tom sitta i vårt lilla hus & surfa, mitt i den afrikanska buschen, helt fantastiskt! Nu hoppas vi på att kunna komma igång med bloggandet mer på på allvar.

Resan hittills har varit fylld med de flesta tänkbara ingredienser. Fortfarande i Sverige hade vi förmodligen inte riktigt förstått vad vi gav oss in på. Efter 15 timmar & en mellanlandning på Heathrow, var vi på flygplatsen i Johannesburg. Att vi var i Afrika kunde man bara förstå på souvenirbutikerna med träfigurer & färgglada korgar.

Sista flygturen tog oss mellan Johannesburg & Ndola i Zambia, en resa på ca två timmar i ett pytteplan med ”riktig flygkänsla”. Dock slocknade vi båda nästan innan start. Det var nog först när vi började närma oss Ndola & såg hur barnen sprang på den röd/bruna marken som jag förstod att vi var i Afrika. En sådan häftig känsla, nu var vi verkligen här!

Ndola flygplats är en av de minsta flygplatser jag sett. När vi landade hade vi en del publik & det kändes som att vissa var lika nyfikna på oss som vi på dom. När vi kom igenom den lilla passkontrollen fanns det bara två väskor på golvet framför oss i det lilla skjulet, det var våra. Eftersom att vår skjuts från Mpongwe dröjde en aning, typ 2 timmar, så hann vi bekanta oss lite med personalen på flygplatsen. Två herrar med G4S-skjortor på sig mötte oss efter passkontrollen & la våra väskor på en vagn. De körde sedan vagnen ungefär 3,5 meter tills de kom ut ur skjulet. Tydligen jobbar dessa män 18 timmar om dygnet på flygplatsen både som servicepersonal & väktare.

När vi väl blev upphämtade var det kolmörkt ute. Färden till Mpongwe gick genom flera små byar längs högst bristfälliga vägar. Först efter ca 1 timme kom den första hastighetsskylten som visade 60 km/h, vi körde då i ca 120-130.. Men det gick ju bra.

Den första chocken kom då vi var framme i Mpongwe & vår lilla hydda som vi skulle bo i två månader. Utanpå ser dessa hyddor väldigt fina ut, men inuti var i alla fall denna ”hut” helt full med mögel. Dessutom väldigt trångt, skitigt & mörkt. Vi kom båda i någon form av chockfas & bestämde oss bara för att ta oss igenom natten. Då ville vi nog helst ta första bästa flyg hem igen. VAD HAR VI GETT OSS IN PÅ???

På morgonen nästa dag kom MBA*-direktören & hälsade oss välkomna. Hans två små söner visade oss till marknaden så att vi kunde köpa vatten, bröd & framförallt SIM-kort till våra mobiler. Direktören visade oss sedan runt i byn & på sjukhuset. Han presenterade oss för alla möjliga & alla hade olika sätt att hälsa på & sa olika saker på Lamba som vi inte förstod.

Vi trodde att vi skulle vara en av ganska många ”vitingar” i byn, men det visade sig att vi är ganska få. Första dagen blev vi väldigt uttittade både på marknaden & på sjukhuset, men nu tycker vi att intresset för oss har svalnat lite. Eller så vill vi bara så gärna passa in..

Redan efter den första mindre angenäma natten i vår första hydda, blev vi erbjudna att byta boende. Att vi nappade på detta direkt är kanske inte så förvånande, så nu bor vi ett lite större hus med flera rum där vi delar kök & vardagsrum med andra. (Fast just nu är det bara vi här). Inte i närheten så mycket mögel & mycket trevligare! Duschen är inte varm men där finns oftast vatten, vilket inte ska underskattas. Vi har tom kyl & frys, även om den inte helt går att lita på, men ändå. Vi har det jättebra här!

Uppsatsen går det dock lite trögt med, men det får ni höra mer om en annan dag!

*= Mpongwe Baptist Association

Nu är vi på plats!

Efter snart två dygn i Mpongwe har vi nu fått vårt hem för två månader, vars en lokal telefon & nu ÄNTLIGEN tillgång till ett i alla fall halvfungerande internet.

Vi har blivit väl mottagna, speciellt av sjukhusdirektören & hans familj som idag tog med oss  på en dagsutflykt med kyrkobesök & lunch hos släktingar där vi fick smaka Nshima för första gången. Nshima är majsmjöl som rörs i kokt vatten till en fast konsistens med en särskild teknik. Till det fick vi en grönsaksröra gjord på övriga delar av majset, kyckling & fisk (med ben i). Vi har fått höra att när vi smakat Nshima kommer vi inte vilja åka tillbaka till Sverige igen. Vi vet inte riktigt om vi känner så än, men gott var det absolut.

Nu måste vi snart lämna MBA-kontoret där vi har tillgång till internet. Så vi får skriva mer om vår resa hit en annan dag.

Nyckelord hittills: Kulturkrock, frustration, spänning, huvudvärk, gråt & glädje.

Hörs snart!

Moving on a bit!

Går vidare mot analys av transkriberade texter. Går vidare och djupare in i livet och livsstilen här. Det är sååååå spännande och underbart att vara här, men dock tidskrävande att transkribera intervjutexter, jur intressant det än må vara. Nu är den biten snart över dock. Vi har sååååå härliga stunder med alla fina Zambier, UK-människor, svenskan, dansken, the aussie-girl and our lovely US-peace girl. New amazing times ahead. Need more tiiiiiimmmmmeeee. <3<3<3. /C

hälsa, pumpa, spring!

tänkte på en grej, man blir så infernaliskt hälsosam när man är här i zambia, det ska hälsas till höger o vänster o länge o väl. ibland tröttsamt men oftast så fint. det känns som folket inte är rädda för att se varandra här. hemma är vi så skraja för att någon ska tro att vi har tittat på honomhenne, det är fult att se på varandra, läskigt att bekräfta varandra. men här är folket ett folk (well..det finns sprickor i krukan så klart), “we are together” hör jag ofta. hemma är vi mer individer, minding our own business, minding our own busy-ness. and mending our loneliness, den där yttersta innersta oändliga ensamheten. kan inte riktigt tänka ut en enda situation då folket här är för busy för att hälsa o se varandra.

…eller kanske…en morgon kom cecilia o sa till mig ‘sabina, vet du vad jag såg tidigt imorse!? zambier som sprang!!’ woow, det hör inte till vanligheterna. de springer inte vid emergencies på sjukhuset i alla fall. jag sprang för att hämta blod till en baby på barnavd. min förra vistelse i zambia. mötte en personal i dörren som undrade vad det var frågan om. jag ropade i farten “a child needs blood urgently!” han skrattade; thats not a reason for running, you know us zambians we rarely run. o när jag tänker efter har jag nog aldrig sett en zambier springa i sjukhuset. jo, en gång en pappa som kom med sin livlösa flicka i famnen… men aldrig personal. så varför sprang de idag? en gammal tant med ett stort bylte på huvudet, efter henne några barn och ett par andra kvinnor med skvalpande vattendunkar på huvudena. så såg vi plötsligt ännu en kvinna utanför köksfönstret komma springande. efter henne en liten flicka. vi ropade genom vår trasiga glasruta “whyyyy are you people running!?!?” “bees!!!!!” var svaret.

har hittat en motionsform som passar mig så bra. långpromenixer upp över kullarna mellan byarna, stanna vid alla vattenbrunnar jag passerar och pumpa vatten med folket, särskilt som många ungar blir nyfikna o blir ivriga att komma hämta vatten när de från låångt håll ser en viting stå o pumpa, de kommer springande med sina flaskor, dunkar  o hinkar o det blir mycket armträning och många gos&busmöjligheter med lortiga underbara byungar. sedan brukar de vilja slå följe en bit, vi pratar o håller handen alla på rad. vi kollar på kameleonter o kossor o fiskarna i dammen som egentligen inte syns för vattnet är så brunt.

nu ska vi gå till marknaden en sväng, därefter fortsätta transkribera, käka lurreburre o i e.m traska mot ett vattenfall som sägs finnas någonstans bortom kullarna.

saboi